The Dirk Gently Omnibus

Okej, jag vet att jag varit borta ett tag (igen...) men jag har delvis varit bortrest ett tag, jag har varit begravd i läxor (typ...) och dessutom så har jag mina nationella prov! Men framför allt så har jag inte läst något som var så pass intressant att jag kunde skriva en hel recension om det. Men sak samma, för nu är jag tillbaka!

The Dirk Gently Omnibus av Douglas Adams

Innehåller:

Dirk Gently´s Holistic Agency

och

The Long Dark Tea-Time of the soul

Antal sidor: 492

Handling:

 

Dirk Gently är en privatdetektiv, eller, en slags detektiv. Det finns en lång och hederlig lista av stora detektiver, och Dirk Gently hör inte hemma på den. Sherlock Holmes lade en gång märke till att när man uteslutet det omöjliga så måste det kvarvarande, hur otroligt det än må vara, vara sanningen. Men Dirk Gently gillar inte att utesluta det omöjliga...

 

Dirk Gently´s Holistic Agency

En vanlig undersökning angående försvinnandet av en katt leder till att Dirk Gently blandas in i en undersökning som avslöjar två spöken, en dodo, en elektrisk munk, den fruktansvärda hemligheten som ligger bakom hela den mänskliga historien och som hotar att föra den till ett permanent slut och, sist men inte minst, det ytterst skrämmande anledningen varför Richard MacDuff har haft en soffa fastklämd mitt i hans trappuppgång i tre veckor.

 

The Long Dark Tea-time of the soul

 

Efter att en check-in desk vid terminal två, Heathrow flygplats, sprängs i bitar så försöker de vanliga människorna att ta på sig ansvaret. Men sanningen är att ingen vet hur, eller varför, detta inträffande. Man kallar det "an act of god". Men, frågar sig Dirk Gently, vilken gud? Och varför? Vilket gud skulle befinna sig vid terminal två i Heathrows flygplats och försöka hinna med 15:37 planet till Oslo?

 

Omdöme:

 

Douglas Adams är troligen mest känd för att ha skrivit radio-showen som fick namnet "The Hitchhicers Guide to the Galaxy", den omvandlade han sedan till en boktrilogi bestående av 5 böcker (fråga inte mig varför de kallar det för en trilogi...). De flesta känner till dem, har läst böckerna eller har sett filmen (eller tv-serien) som gjordes, men en hel del glömmer bort att han skrev den här lilla serien. Jag kände faktiskt inte till den förrän jag såg ett bekant namn när jag besökta sf bokhandeln i Göteborg. Jag kan meddela att jag är glad att jag såg den...

 

Är den lika bra som Liftarens Guide till galaxen? Troligen inte... Men båda böckerna var väldigt charmerande och läsvärda, speciellt den första.

Jag ska inte prata så mycket om handlingen så mycket, men det är knäpp, originell och om man kan acceptara att allt det skumma som hela tiden händer så lär man ha kul med det. Språket är underhållande, välutformat och man kan hitta en hel del dolda meningar om man tittar noga. Den är full med humor och små lustiga kommentarer, men den blir faktiskt lite sorglig ibland (fast det varade inte överdrivet länge.

 

Den första bokens huvudroll är troligen Richard MacDuff, och han fyller ungefär samma funktion som Arthur Dent I LGTG (orkar inte skriva den där titeln hur många gånger som helst...), alltså att observera allt underligt som händer och verka förvirrad, men han är rätt så charmerande på sitt eget sätt...Men den egentliga stjärnan är förstås Dirk Gently, som faktiskt dyker upp rätt så sent i boken. Men han nämns innan det, och historien som Richard berättar om sin gamle skolkamrat gjorde mig verkligen nyfiken på honom. Och till sist så dök han upp och gjorde mig definitivt inte besviken!

Jag vet inte hur jag ska beskriva honom, men han fick mig konstant att tänka på, jag vet inte vad. Han var bara, han. Han var minnesvärd, han var underhållande och han var den smartaste detektiven sedan Sherlock Holmes! Hans metoder och hela han var bara så underbart originellt att jag inte kunde låta bli att älska honom. I första boken verkar han nästan omänsklig, något av en galning.

 

Men i tvåan så är han huvudkaraktären och när man ser allting från hans perspektiv så blir han genast lite mera mänsklig, fortfarande knäpp visserligen, men i alla fall... Men det underbara är att jag inte slutade att gilla honom, mysteriet som alltid omgav honom i ettan försvann, men han klarade sig ändå som en riktigt bra karaktär på egen hand. Allting han gör, hur knäppt det än är, känns helt logiskt när han förklarar det.

 

I tvåan så finns det också en annan viktig karaktär som kommer med, Kate. Och jag gillade henne, till min stora förvåning. Hon var kanske inte lika underbart knäpp som Dirk, men hon var fortfarande rätt så galen när jag tänker tillbaka. Jag irriterade mig lite på att hon reagerade så lugnt på allt skumt som hände, men hade hon inte tagit allting på ett sådant komiskt sätt så skulle hon troligen blivit alldeles för lik Richard från ettan och Arthur från LGTG.

 

Och som alltid så fanns det en hel del andra karaktärer, men jag orkar inte prata om allihopa.

Men kort sammanfattning, de var rätt så underbara allihopa.

 

Av de två böckerna så föredrog jag troligen ettan, den var roligare och lite mer charmerande. Tvåan har många förmåner, men jag hade ärligt talat sett mer av Dirk och mindre av Kate. Ibland så tyckte jag att tvåan dessutom kunde bli lite för konstig, men sedan gick det hela vägen ut med det och då löste det sig liksom, men det tappade tråden på själva historien lite granna i slutet.

Båda böckerna var fulla av massor med små lustiga detaljer vilket gör att jag har en känsla av att jag kommer läsa om båda två för att upptäcka några nya detaljer.

 

Gillar man LGTG (om ni inte har läst dem eller i alla fall sett filmen/tv-serien så borde ni skämmas och göra det genast!) så är de här två böckerna ett MÅSTE, men gillar man charmiga böcker som innehåller hästar i badrum, Thor the god of thunder, Coca cola maskiner, kylskåp, avhuggna huvuden, varma potatisar och en underbar detektiv så ska man läsa den i vilket fall som helst...

 

Är de det bästa jag läst? Nej. Är de lika bra som LGTG? Troligen inte. Men det betyder för fasen inte att de inte är läsvärda!

 

 



The Henriad/The Hollow Crown

Okej, innan jag börjar den här recensionen så vill jag be om ursäkt för min frånvaro. Sanningen är den att jag helt enkelt inte har haft tid att skriva då jag har haft en hel del andra saker för mig (läxor, snarare). Dessutom så har jag sprungit runt på diverse öppna hus (då jag ska välja gymnasium snart, min första ansökning ska skickas in, tja, nu!) OCH jag har inte läst några böcker som jag var på humör att recensera. Men, som en slags ursäkt för min frånvaro så får ni nu massor av recensioner på en gång, så här kommer The Henriad (Richard II, Henry IV part 1, Hanry IV part 2 och Henry V) av William Shakespeare, tillsammans med den senaste filmatiseringen av dessa pjäser "The Hollow Crown".

 The Henriad / The Hollow Crown av William Shakespeare

Pjäser: Richard II

Henry IV part 1

Henry IV part 2

Henry V

I rollerna (m.fl): Ben Whishaw, Jeremy Irons, Tom Hiddlseston, Simon Russel Beale, Rory Kinnear, Patrick Stewart, John Hurt, Julie Walters, David Suchet, Alun Armstrong, David Morrisey. Géraldine Chaplin, Michelle Dockery, Lindsay Luncan, Tom Georgeson, Iain Glen...(förlåt, men jag orkar inte rabbla upp fler...)

 

(jag kommer inte ha några spoiler varningar då de här pjäserna handlar om personer som faktiskt existerade (ganska kända kungar...))

 

Handling (i korthet):

Richard II (Ben Whishaw):  Efter att ha avbrutit en duell mellan nobelmännen Bolingbroke (sedan Henry IV) och Mowbray så landsförvisar Kung Richard II dem från England. Men när Bolingbroks far John of Gaunt (Patrick Stewart) dör så tar Richard dennes rikedomar för att betala sina krig med de irländska rebellerna. Bolingbroke återvänder då till England för att ta tillbaka sin titel, sina domäner och mer...

 

Henry IV (tidigare Bodingbroke, spelas av Jeremy Irons) Part 1 and 2: Några år efter sin kusin Richards död så stöter den gamle och sjukliga kung Henry på problem då de nobelmännen (Alun Armstrong, Joe Armstrong, David Hayman) som hjälpte honom till tronen nu vänt sig emot honom då de inte tycker att han gett dem tillräckligt med förmåner. Saker blir inte bättre av att hans son prins Harry av Wales (senare Henry V, spelas av Tom Hiddleston) tillbringar sin tid i ett värdshus tillsammans med tvivelaktigvilt sällskap (Simon Russel Beale, Julie Waters etc), vilket nästan helt förstört hans rykte...

 

Henry V (Tom Hiddleston): The Chorus (John Hurt) berättar historien om hur den nyligen krönte kungen övertalades av sina rådgivare att han var Frankrikes rättmätiga kung (oklart varför) och därför så ger han sig av för att som så många engelska kungar före honom, slåss mot fransmännen...

från vänster till höger:

Henry V, Richard II och Henry IV

For God´s sake, let us sit upon the ground
And tell sad stories of the Death of kings;
How some have been deposed, some slain in war,
Some haunted of the ghost they have deposed,
Some poison´d by their wives, some sleeping kill´d;
All murder´d : For within the hollow Crown
That rounds the mortal temples of a king
Keep Death his Court, and there the antick sits,
Scoffing his state and grinning at his pomp;
Allowing him a breath, a Little scene,
To monarchize, be fear´d, and kill with looks,
Infusing him with self and vain conceit,
As if this flesh which walls about our Life
Were brass impregnable; and humour´d thus
Comes at the last, and with a Little pin
Bores through his castle wall, and Farewell king!
Cover your heads, and mock not flesh and blood
With solemn reverence : throw away respect,
Tradition, form, and cermonious duty,
For you have but mistook me all this while :
I live with bread like you, feel want,
Taste grief, need friends : subjected thus,
How can you say to me I am king?
 

 De kanske svåraste filmatiseringarna att göra är Shakespears pjäser, då de definitivt var skrivna så att man skulle kunna uppträda med dem på en scen. Och av hans pjäser så anses The Henriad vara en av de svåraste att göra, över huvud taget.

       Att recensera manusen till de här pjäserna känns lite onödigt, dels därför att The Hollow följer dem mer eller mindre ordagrant och dels därför att de är så otroligt bra att jag inte riktigt kan beskriva dem. Eftersom jag (så ofta som möjligt) försöker att läsa boken (i det här fallet manuset) innan jag ser någon av filmatiseringarna så var det just vad jag gjorde den här gången. När jag fick reda på att det 2012 hade gjorts en väldigt populär filmatisering av 4 av Shakespeares pjäser så blev jag genast intresserad. När jag sedan såg rollistan så insåg jag att jag var tvungen att se dem. Så jag beställde boxen och medan jag väntade på den så läste jag manuset till Richard II och Henry IV part 1, älskade dem, och såg de två första filmerna i boxen ganska omgående. Förra helgen så läste jag Henry IV part 2 och såg dess filmatisering och idag både så läste jag och såg Henry V. Så, vad tyckte jag om dem?
 
      Om man vill göra en bra filmatisering av Shakespeare så är det absolut viktigaste att man får in riktigt bra skådespelare som kan få repliker som skrevs någon gång på 1600-talet. Vilket The Hollow Crown, milt sagt, lyckades med. Det var otroligt många kända brittiska skådespelare med, t.o.m. i de minsta birollerna.
       Den första som visas vad som krävs är Ben Whishaw som den dömde kung Richard II och i den första filmen så är det ingen av de andra skådespelarna som gör ett bättre jobb än han, trots att ganska stora namn som David Suchet och Patrick Stewart är med. När man läser manuset så känns Richard inte alltid som en överdrivet GOD person, vilket inte heller är meningen. Han är en vanlig människa, som råkar vara kung och som därför känner sig rätt så ensam. Så när några irriterande typer som påstår sig vara hans vänner förstör hans omdöme så kan man inte direkt tycka ILLA om honom för det, man tycker snarare riktigt synd om honom. Och Whishaw var OTROLIG! Det han gjorde med sin röst, hans miner, allting... Trots att man tycker riktigt synd om karaktären så kan man inte låta bli att beundra honom i den här, trots att han verkligen inte låter eller ser speciellt respektingivande ut så är det ändå den känslan man får, respekt! Jag skulle nästan säga att den första filmen/pjäsen i kvartetten är den bästa, den har definitivt två av de bästa scenerna i sig. Scenen när Richard återvänder från Irland och står på den där gigantiska och vidstreckta stranden nästan helt ensam både såg otrolig ut och de kända replikerna sades mästerligt av Whishaw. Det enda egentliga problemet jag hade med Richard II (filmatiseringen) var de evinnerliga Jesus referenserna som dök upp då och då (typ 3 gånger) och de var milt sagt irriterande...

     Henry IV part 1, som utspelar sig några år senare, har en helt annat ton. Den har betydligt fler element av komedi än de andra 3 (trots att de också fick än att dra på smilbanden när det behövdes) då Falstaff (Simon Russel Beale) och kompani är med som mest. Här har vi Jeremy Irons som den nu åldrade Kung Henry (f.d. kallad Bodingbroke), och som de flesta som någonsin sätt honom i en roll vet så inger Jeremy Irons respekt bara genom att säga någonting (vad som helst) och blänga mot en. Trots att han ser ganska gammal och sjuk ut så ser man tydliga spår av karaktärens tidigare storhet. Han är betydligt lättare att GILLA som karaktär än den nu döde Richard, vilket gör att man nästan genast tycker illa om hans fiender. Men jag kan inte säga att jag direkt hatar den hetsiska unge mannen Hotspur som gör uppror mot honom, då Joe Armstrong lyckas att göra karaktären precis lagom. Han är inte så snäll att man hejar på honom, men man kan ändå förstå honom och känna en viss del av sympati för honom. Den enda karaktären som jag var ganska säker på att jag skulle ogilla var pris Harry (Hal) av Wales, kungens äldste son. Den unga slyngeln som nästan fått sin fars hjärta att brista genom sitt beteende och genom sina vänner, honom borde man väl kunna tycka illa om? Men ärligt talat, nej, jag kan inte ens försöka. För han känns faktiskt som den mest sympatiske karaktären i hela serien! Han är den enda karaktären som när jag ser honom framför mig faktiskt skrattar! Inte nödvändigtvis för att han är glad, utan för att lätta stämningen runtomkring honom. Trots att han i den första pjäsen som han är med i inte känns som en direkt hjälte, så gillar man honom ändå då Tom Hiddleston växlar mellan en ganska rolig uppfriskande karaktär och en ganska sorgsen ung man helt utmärkt! I Henry part 2 så utvecklas han då man förstår VARFÖR han levt som han gjort, och återföreningsscenen mellan honom och hans far är kanske den bästa i hela serien! Hal är min absoluta favoritkaraktär i hela serien då han lyckas med att vara både väldigt rolig och väldigt tragisk...
      Några som jag känner att jag borde nämna är Simon Russel Beale som Falstaff och Julie Walters som mistress Quickly. De gjorde ett otroligt jobb, trots att jag inte kan komma fram till om jag älskar eller hatar deras karaktärer. Troligen båda delarna. Lite beröm till de två skådespelarna som spelade Bardolph och Ned Poins också, deras minspel var obetalbara! De här fyra karaktärerna och Hal är för övrigt med i en av de längsta och roligaste scenerna någonsin, då Poins och den unge prinsen bestämmer sig för att spela sina vänner ett litet spratt, jag skrattade högt flera gånger under scenen...(Shakespeare är verkligen bra på att komma på förolämpningar!). Harry Lloyd var förövrigt med i typ två scener, jag vet inte varför men hans miner ser alltid en aning obehagliga, kanske är för att han oftast spelar skurk... (ni kanske har sett honom i Game of Thrones första säsong som Viserys Targaryen).

       När en karaktär någon gång under en series gång blir kung så brukar det vara i den stunden som han (eller hon, om det är en drottning) slutar att vara intressant. I slutet av Henry IV, efter den sorgliga scenen där kungen dog, så blev jag allvarligt orolig över karaktären Hal´s framtid som huvudroll, fast jag borde nog börja kalla honom för kung Henry V nu... Men tack och lov så var det inte fallet här. Visst, han är mer ansvarsfull och allvarlig nu, men han känns ändå som samma karaktär. I de andra pjäserna så finns det ganska många viktiga biroller, som t.ex. Falstaff, men det finns inte riktigt lika många i den sista. Vilket gör att Tom Hiddleston måste klara av allting mer eller mindre på egen hand, vilket han klarade beundransvärt... Allting börjar med hans begravning, muntert, eller hur? Men det är också där det hela slutar, då hala berättelsen är en tillbakablick av The Chorus, John Hurt, som dyker upp som "the boy" i historien. Henry V dör faktiskt inte i själva pjäsen, det nämns liksom snarare att det hände något år senare efter att pjäsen utspelar sig (han dog vid 35 års ålder av någon sjukdom, sorgligt...).
      Henry är som sagt mycket mer allvarlig i den här, då han har hela tyngden av att vara kung på sig, samtidigt som han mer eller mindre tvingas ut i krig med Frankrike... Han har kapat alla vänskapsband med sina gamla vänner, Falstaff nämns lite kort i början och Bardolph är med en del (vad som hände med Poins vet jag inte...), och har trätt in i sin roll som kung. Men öppningsscenen är väldigt smart filmad och även om jag fortfarande var lite sur på honom sedan den där ärligt talat ganska coola scenen i slutet av Henry IV så känns det ändå som om den karaktären som jag älskade fortfarande är kvar där. Och det märks under hela pjäsen/filmen, då han faktiskt pratar med vanliga människor och är med och slåss... Jag beundrade honom nästan mest i den sista pjäsen, för han kändes så otroligt mänsklig. En av de bästa scenerna är när han klär ut sig till en vanlig soldat och vandrar runt och pratar med de andra soldaterna, det var både komiskt och lite säkert.
       Av de fyra pjäserna så har den sista den minst komplicerade handlingen, då den inte direkt går in på några politiska intriger, det är bara engelsmännen vs fransmännen. Så den är inte överdrivet intressant, dessutom så dykte jag att slutstriden var lite, orealistisk? Men, det är vinnarna som skriver historieböckerna.... Det som trots allt gör att Henry V kanske är min favorit av de fyra är kungen, som aldrig gick till att vara deprimerande utan alltid kändes ganska upplyftande trots allt.
      Englands framtida drottning, Frankrikes prinsessa Katherine är förresten med en del. Och jag tyckte hon var charmerande, hon hade lätt kunnat klassas som irriterande, men jag gillade henne faktiskt. Jag hatar kärlek vid första ögonkasten, men frieriscenen var bara så KUL. Jag satt och skrattade, trots att karaktärerna aldrig förut hade träffats. Vilket kanske var vad jag gillade, Hal friade inte för att han egentligen var förälskad, utan för att det behövdes. Men under konversationen så fick man känslan av att de skulle kunna bli ett riktigt roligt par (vad trodde ni? det här skrevs faktiskt av författaren till Romeo och Julia...). Det absolut roligaste frieriet någonsin...

     Men, nu är det hög tid att avsluta recensionen. Och slutledningen är att jag älskade varje minut av historien! Om ni är kan stå ut med, de visserligen underbara med, gammaldags ordvalen så borde ni verkligen läsa eller se The Henriad! Jag skrattade högt flera gånger och var deprimerad i ca en timme efter att jag hade sett Henry V begravning...

10/10
 

The Moving Finger och Mord klockan fem?

The Moving Finger av Agatha Christie
Antal sidor: 160
Originaltitel: ...
Serie: Miss Marple
Första meningen:
When at last I was taken out of the plaster, and the doctors had pulled me about to their heart´s content, and nurses had wheeled me into cautiously using my limbs, and I had been nauseated by their practically using baby talk to me, Marcus Kent told me I was to go and live in the country.

Handling:
Efter att Jerry med nöd och näppe överlevt en flygolycka så kommer hans doktor fram till att han behöver vila. Ordentligt. Och var kan man vila bättre än i en liten engelsk by ute på landet, som ingen som inte bor där någonsin hört talas om. Det perfekta stället att återhämta sig på... Sagt och gjort, Jerry och hans syster ger sig iväg för att leva på landet. Skvaller, te och visiter inräknade...Det de två syskonen inte väntade sig var dock de mycket obehagliga brev som skickas runt, eller det faktum att folk börjar gå runt och bli mördade. Polisen följer sitt eget spår, men vår käre huvudroll har en känsla i bakhuvudet om att något inte riktigt stämmer. Men snart skickas det tunga kavalleriet in, för vem kan lösa en förvirrande mordgåta bättre än en förvirrad liten dam vid namn Jane Marple...?

___________________________________________________________________

Jag gillar den, antar jag. Men som mordhistoria blir den lite förvirrad ibland och jag kan inte ens komma ihåg vad motivet var. Boken tappade fokus, men som en självständig historia funkade den bra på egen hand. Jag gillar karaktärerna, de är ganska många så man får inte lära känna någon av dem speciellt bra, med undantag av Jerry (som jag är ganska säker på spelades av James Dárcy i den senaste filmatiseringen). Och det är inga större fel på honom, han är intelligent nog att förstå vad miss Marple (som var lika charmerande som alltid) pratar om och han kommer fram till en del saker själv (många huvudroller i de här böckerna är oftast onödigt korkade för att detektiven ska verka smartare), dessutom så hade han en del roliga repliker.
        Stämningen i boken var hemtrevlig och man blev investerad, det var svårt att lägga ifrån sig den. Man ville verkligen veta hur det skulle gå, trots att mordet som sagt var kunde bli en aning förvirrande och ointressant. Och när lösningen avslöjades så tänkte man bara, jaha? Men trots det så är det här en av mina personliga favoriter, då de olika historierna går in i varandra felfritt och mordet är smart, det var bara det att jag inte var överdrivet intresserad.
        Men resten av boken var som sagt var ett litet mysigt mysterium som passar utmärkt till en kopp te en regnig eftermiddag....

Mord Klockan fem? av Agatha Christe
Antal sidor: 235
Serie: Poirot
Första meningen:

Klockan slog fem
Musen sprang hem
Hickory dickory dock

Hercule Poirot rynkade pannan.
Handling:
Allting började med att Miss Lemon betedde sig lite underligt, det var tack vare det som Poirot märkte att allt inte var som det skulle på studenthemmet som låg på Hickory Road. Alla de udda tillsynes slumpmässigt valda föremålen som försvann: en puderdosa, ett stetoskop, en diamantring, ett par byxor, en aftonsko, några glödlampor, en burk borsyrepulver. Och så  var det såklart den där scarfen och den där ryggsäcken som hittades söndertrasade på underliga platser. Nej, det var verkligen något som inte stod riktigt rätt till där, och när någon blir mördad så inser Poirot att han hade helt rätt...

________________________________________________________________

Det här var för ovanlighetens skull en Christie där jag faktiskt inte visste vem mördaren var då den filmatiseringen inte visats i Sverige ännu, så jag hade ingen aning om vad det var för något när jag började att läsa. Det visade sig att jag hade kommit över en klurigt uttänkt liten mordhistoria...Christie är som bäst när hon samlar en grupp människor i t.ex. en byggnad eller på ett tåg och så vet man att någon av dem är en mördare. Det är inte ett mästerverk, och den faller i en del fällor som ganska många deckare gör. Men dess absolut starkaste kort är dess karaktärer. Jag skulle kunna tänka mig alla av dem som en mördare, vilket gör det hela lite mera spännande (ibland så finns det bara en karaktär som man möjligtvis skulle kunna tänka sig är kapabel till mord). Dessutom så tycker man ganska bra om dem, de är inte världens bästa karaktärer men de var realistiska och det var ingen som jag tyckte direkt illa om.

      Jag gillar också att man får en sån tydligt bild av Poirots karaktär, det är så spot on på någon sett, han är alltid underbar att läsa om. Dessutom så är det här en av de få böckerna där miss Lemon är med (hon är best med i noveller) och det var trevligt att hon var där.

       Jag tyckte att det var roligt att se hur pusselbitarna gick ihop, och trots att det inte var genialiskt så var jag nöjd med det.

       Det kanske inte är hennes mest storslagna verk men den förtjänar definitivt att bli läst...

 

 



The Empty Hearse

The Empty Hearse
Baserad på historien av Arthur Conan Doyle
Tv-serie: Sherlock
Series 3
Episode 1
Längd: 90 min
Skriven av: Mark Gatiss (tillsammans med Steven Moffat)
I rollerna (m.fl): Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Rupert Graves, Louise Brealey, Mark Gatiss Una Stubbs och Amanda Abbingon.

Uppenbara spoilers om man inte sett de två tidigare säsongerna...

Handling i korthet:

Det var två år sedan Sherlock Holmes störtade mot sin död och John Watson har gått vidare med sitt liv. Han ska gifta sig och det verkar som om han äntligen har fått rätsida på saker och ting, men en överraskning väntar honom. För Sherlock har ett sista mirakel att visa sin vän, för ingen detektiv har tid att låtsas att vara död när London ställs inför en terroristattack. Mycroft har kallat sin yngre bror tillbaka till London, men Sherlock tänker inte göra något utan sin bästa vän, en vän som har trott att han var död. Och det kan mycket väl antas att John inte kommer att se med blida ögon på Sherlocks frånvaro...



______________________________________________________________

Den tomma likkistan, det är en uppmuntrande titel antar jag...
      Eftersom de av er som ser på Sherlock troligen inte har sätt det första avsnittet än så ska jag göra den här recensionen med så lite spoilers som möjligt...
  
       Det var två år sedan andra säsongen visades, så det här avsnittet är minst sagt försenat, fast jag antar att de som driver det mesta har haft annat att göra (t.ex Doctor Who...). Som några av er kanske minns så är det här (troligen) min absoluta favoritserie någonsin (vi säger det för enkelhetensskull...) och jag är så glad att den är tillbaka! Det här avsnittet fyller ungefär samma funktion som "A Study in Pink" gjorde och det är att introducera alla karaktärerna igen. Det är en historia om något terroristhot som pågår, men allting koncentreras egentligen bara på hur John reagerar på Sherlocks återkomst. De andra karaktärerna är också med en del, det känns skönt att alla är tillbaka (Lestrade, Molly, Mrs Hudson osv...), med undantag av Andrew Scott som Moriarty, fast han var med i några korta flash backs.

      Jag tycker att de olika återföreningarna var väldigt bra gjorda och de olika reaktionerna passade karaktärerna i fråga, speciellt Watsons. I de flesta versionerna (och i novellen) så antingen svimmar han eller så blir han bara allmänt överlycklig och verkar inte det minsta bekymrad, men i den här så gav han Sherlock (ett mycket förtjänat) slag i skallen. Alla skådespelarna gjorde ett lika bra jobb som de gjort i de tidigare säsongerna, Martin Freeman är den enda versionen av Watson som jag någonsin stått ut med (jag stör mig ofta på honom), jag är inte ens speciellt förtjust i honom i novellerna eller i böckerna. Benedict Cumberbatch är helt otrolig som Sherlock Holmes, han lyckas med att vara rätt så otrevlig men man tycker ändå att hans känns något sålunda sympatisk, mest tack vare hans minspel. Jag gillar också att man ser hur hans hjärna fungerar, det kommer fortfarande upp massor av ord och anteckningar på skärmen som visar vad han tänker. De gör hans "mind Palace" lite annorlunda i den här säsongen, men det ser fortfarande riktigt coolt ut.

     Mina två absoluta favoritscener är 1. Johns och Sherlocks återförening, den var precis lagom rolig och allvarlig. Det är otroligt kul att se hur Cumberbatch min förändras under den scenen, hans ansiktsuttryck när han inser att John troligen är ganska förbannad på honom är obetalbar...
      Den andra scenen är när Sherlock och Mycroft sitter och spelar spel. Äntligen en version av Sherlock som gör Mycroft rättvisa. I de flesta filmatiseringarna så är han med lite grand och man får inte reda på så mycket om honom och han verkar som en ganska vanlig, dock smart, person. Sanningen är att han i princip har mer makt än någon annan i England, dessutom är han ett geni. Han är betydligt smartare än sin yngre bror (något som Sherlock inte har något emot att erkänna), och kan lista ut saker otroligt snabbt. Hans största problem är att han är en aning för lat för vad han kallar för "fältarbete", dessutom är han så otroligt smart att han inte riktigt kan samexistera med andra människor. Sherlock är ändå så pass jordnära att han kan ha vänner, medan i Mycrofts värld är alla så otroligt korkade att han inte kan stå ut med dem. Något som nämns i det här avsnittet. Jag älskar att de bara sitter ned och pratar med varandra, det var troligen den bästa scenen i avsnittet!

      En ny karaktär introduceras i det här avsnittet och det är Johns blivande fru Mary. Och jag antar att jag gillade henne... Hon var med lagom mycket och försökte faktisk hjälpa John och Sherlock att bli vänner så jag hoppas att de låter henne överleva i den här versionen (hon dör någonstans under böckernas/novellernas gång, jag är lite osäker på när då jag inte har läst ALLA och jag har definitivt inte läst dem i något som helst ordning).

     En viktig del av avsnittet är såklart förklaringen på fårgan "hur i helvete överlevde Sherlock fallet från den där byggnaden" och jag måste säga att jag gillade lösningen. Den gjordes faktisk så bra som den kunde gjorts...

     Så jag gillade verkligen avsnittet. Den förlorade fokus på själva historien ibland, men det gjorde inget. Det var kul att se alla karaktärerna igen, och som vanligt var tempot perfekt och allting var väldigt bra gjort. Gillar man Sherlock Holmes så borde man verkligen se den här versionen och jag hoppas att de två andra avsnitten på säsong 3 är lika bra och jag hoppas verkligen att de lyckas med den nya ärkeskurken lika bra som de lyckades med Moriarty som var fantastisk i de två förra säsongerna...

      Avsnittet var som vanligt en blandning av humor och allvar och de olika elementen vägde ut varandra fint och jag tycker verkligen att alla borde ge den här serien en chans...

GOTT NYTT ÅR!

Hallå allesammans, jag hoppas att ni haft ett trevligt 2013 för nu är det slut!

Vi har fortfarande ingen snö i vanligtvis kalla Stockholm, men den kommer väl när den känner för det. Jag har en del recensioner som jag behöver skriva (många fler än vad jag kommer att orka), så jag ska försöka hinna med de viktigaste innan det alltför korta jullovet tar slut...
    
        Jag är inte så mycket för nyårslöften (jag håller dem aldrig), men det enda som jag bestämt mig för är att jag ska läsa en bok som jag är helt säker på att jag kommer ogilla. För anledningen till att alla mina recensioner är mer eller mindre helt positiva är det enkla lilla faktum att jag aldrig läser böcker som jag inte är helt säker på att jag ska gilla. Och om jag råkar på någon som jag tycker är tråkig, tja, då läser jag inte ut den. Det finns vissa undantag, om boken t.ex. är väldigt lättläst, men jag orkar aldrig recensera dem...

Men, never mind that. Jag hoppas att ni alla får ett bra 2014 och jag lovar att jag ska försöka skriva minst två recensioner innan lovet är slut...

The Time of the doctor (mini-recension)

The Time of the Doctor
Så, för två dagar sedan så såg jag Doctor Who julspecialen The Time of the Doctor. Men det var inte bara en vanlig julspecial, det var Matt Smiths sista. Vilket så klart var ytterst deprimerande... Matt Smiths avsnitt är oftast ganska muntra (de flesta avsnitt är faktiskt det i den här serien) så den här var nog lite ovanligt dyster, men inte på ett sådant sätt att man blev helt deprimerad. Inte förrän i slutet i alla fall... Alla vet att en avsnitt som gör sig av med en Doctor kommer att vara rätt så dystert, så är det bara. Men avsnittet hade fortfarande charm, jag vet inte om det är det bästa någonsin men jag gillade att den knöt ihop en massa lösa trådar som har varit hängande sedan säsong 5. Jag gillade också att de löste ett problem som har varit hängande i väldigt många säsonger, redan i den gamla serien. Och det är att en Time Lord bara kan ha 13 olika ansikten, sedan är det kört. Matt Smith må vara den the 11th Doctor, men han har ändå slösat bort alla sina 13 regenerations, för det finns två som man glömmer bort ibland (vi får inte glömma John Hurts the war Doctor eller David Tennants regeneration när han behöll samma ansikte). Det togs upp, på ett ganska roligt sätt faktiskt. Och de löste faktiskt problemet, så jag behöver inte oroa mig längre.
       Skurkarna i avsnittet var The Silence, The Cybermen, The Weeping Angels och så klart The Daleks, så the Doctor hade fullt upp. Men de var i ärlighetens namn inte med speciellt mycket, hela avsnittet koncentrerade sig egentligen på det mycket sorgliga faktum att det var Matt Smiths sista avsnitt.
       Och hur lyckades de med det? Inte så pjåkigt faktiskt, inte så pjåkigt alls. Det var kanske inte riktigt lika sorgligt som när David Tennants Doctor regenerated, vilket är förståligt. Den versionen existerade bara i några år, medan Matt Smiths faktiskt har haft ca 600 hundra år på sig! De har gjort ganska stora tidshopp de senaste säsongerna... Så han tog det med lite bättre jämnmod, men det var ändå otroligt sorgligt. Jag vill inte spoilra något för de som inte sätt avsnittet, men jag ska berätta lite kort om saken. Först satt jag där, ganska behärskad, och tittade på det. Och sedan så började en välbekant musik att spelas, och en viss karaktär hade ett några sekunders långt "cameo", och det var då det blev riktigt sorgligt. Men det kändes också lite bättre, skumt nog. Och jag insåg att Matt Smiths theme aldrig kommer att spelas igen, vilket också är sorgligt, den var väldigt uppmuntrande. Men det absolut mest sorgliga avsnittet var när han tog av sig sin bowtie (hans fluga), det var då man insåg att allting var över...

        Men nu till det viktigaste, det var visserligen hemskt sorgligt att Matt Smith lämnade tv-serien, han har varit underbar, men nu har Peter Capaldis tid börjat, och jag längtar redan...Han var bara med i några ögonblick, men hittills så gillar jag det verkligen. Jag har en känsla av att det här kommer att bli kul...Man kan tyvärr inte få tag på ett bra klipp av det ännu, men jag ska fixa det när jag kan. Men hur kan man inte gilla en Doctor vars första mening i serien är "Kidneys! I´ve got new kidneys! I don´t like the colour..."

I kort sätt, ett känslomässigt, väldigt bra avsnitt som jag troligen aldrig kommer att se om (jag ser aldrig om dem där något Doctor regenerates, det är för sorgligt), men om ni inte har sätt den än så borde ni verkligen göra det...

The tiger in the well

Innan jag börjar den här recensionen, GOD JUL universum! Jag har haft en lagom hektisk jul som var rätt så mysig, jag har inget att klaga på. Dessutom så fick jag fyra böcker och fyra filmer, precis lagom för att hålla mig upptagen under jullovet. De böckerna jag fick har jag verkligen velat att läsa länge, så jag ser fram emot att läsa de tre av dem som jag inte hunnit läsa ännu. Böckerna jag fick var: "The tiger in the well" och "The Tin Princess" av Philip Pullman, dessutom fick jag "The Silver Linings playbook" av Matthew Quick och "Sharpe´s Rifles" av Bernard Cornwell. Så det är väl dags att jag startar med att recensera dem...

Vissa spoilers om man inte har läst de två tidigare böckerna i serien...



The Tiger in the Well av Philip Pullman
Serie: The Sally Lockhart mysteries #3
Antal sidor: 406
Boken utkom: 1990
Första meningen:
One sunny morning in the autumn of 1881, Sally Lockhart stod in the garden and watched her little daughter play, and thought that things were good.
Handling:
Det är 1881 och med tanke på omständigheterna så kunde Sally Lockhart inte vara lyckligare. Hon är självständig, har ett blommande litet företag och lever i ett bekvämt hem tillsammans med sin lilla dotter Harriet, ett hem som hon delar med sina vänner Jim och Webster (som båda för tillfället tar fotografier någonstans i Sydamerikas djungel).
      Men hela hennes värld är på väg att raseras... En främling dyker upp, han påstår sig var Sallys man och Harriets far, om detta vore sant så skulle han ha rätt till allting som hon äger och har, inklusive hennes dotter... Medan hon försöker att motbevisa lögnen så upptäcker hon att någon har planerat det här mycket noga, i flera år faktiskt...
        Samtidigt så viskar någon ett namn i Londons undervärld, där Dan Goldberg jobbar hårt tillsammans med några socialister, några judar och ett gäng med irländska, slagsmålsälskande gatupojkar för att skapa rättvisa och för att hjälpa den fattiga judarna som kommer till London för att börja ett nytt liv, men han har en mäktig och obehaglig fiende....
_______________________________________________________________

Jag växte upp med Sally Lockhart böckerna, eller snarare, de första två. Sedan var det ingen som kom sig för att översätta de andra två. Vilket är det som ledde att jag inte kom längre. Men nu har jag officiellt gett upp och jag fick dem i julklapp (på engelska). Boken började bra och jag gillade historian, den höll. Men dessutom så fick man följa en massa andra trådar av historien med en massa okända karaktärer, vilket först gjorde mig en aning förvirrad. Men inte speciellt. Det är troligen den mest komplicerade boken i serien, men tyvärr också lite för uppenbara. Att Sally inte insåg vem hennes mystiske fiende var irriterade mig en aning, då jag listade ut det i samma stund som jag hade läst ca 2 kapitel.
       Men tack och lov så förstörde det inte boken i helhet, då alla de andra trådarna av historien vävdes ihop fint. De många nya karaktärerna är minnesvärda som en grupp snarare än som individer, men undantag av Dan Goldberg som man verkligen kommer ihåg efteråt. Men jag kommer ihåg de andra också, förvånansvärt mycket med tanke på hur många de var. De hade olika personligheter och jag blev väldigt fast vid allihopa trots att många av dem inte alls var med speciellt länge.
         Jag gillade hur Pullman blandade in politik i det hela, den var en hel del om socialism men mest var det om alla judar som utnyttjades kolosalt när de kom till London. Och allting flyter på ganska fint... Historien förlorar aldrig sitt fokus på Sally, trots att det var mycket annat som hände. Hennes del av det hela blev en aning enformligt någonstans i mitten av historien, men inte för speciellt länge.
      
       Om det är något med hela storyn som jag har något större problem med så är det hur ett ganska stort och viktigt problem löstes, ärligt, Pullman kunde kommit på en bättre lösning än det där. Men det var så mycket som hände i bokens slut att jag inte riktigt han bry mig. Vilket för mig till vad jag gillade mest med boken, den sista femtedelen eller så. Jag vill inte förstöra något för de som inte läst boken, men det var otroligt underhållande! På ett håll så har man Sally, som undersöker och så vidare på ett ganska kul sätt som var intressant nog att läsa, och sedan så är det Dan med kompani som försöker att lösa massor med saker samtidigt. Jag har aldrig läst några så roliga slagsmålsscener eller så roliga jaktscener som skedde så tätt inpå varandra. Det var väldigt många saker som hände samtidigt, men det var ändå inte svårt att hänga med. Till sist låg jag bara och skrattade medan jag läste, en mycket behaglig känsla. Precis när jag trodde att det inte kunde bli mycket bättre så hände det något nytt...Och mitt i alltihopa så kom det en väldigt lugn scen när Dan bokstavligt talat bara satte sig ned och pratade men en arg mobb som kommit dit för att döda honom, den scenen plus de två stormningarna i slutet gjorde allting obegripligt underhållande.

Var det den bästa boken jag någonsin läst? Nej, det var den inte. Men det var rolig, så pass komplicerad att man var tvungen att koncentrera sig men inte så frövirrande att den var obegriplig, det var väldigt många minnesvärda scener och minnesvärda karaktärer. Den kunde bli en aning långtråkig i vissa ögonblick, men aldrig till den graden att man ens funderade på att sluta läsa. Gillar man de två första böckerna i serien så rekommenderas den verkligen, eller om man bara vill ha en klyftig och underhållande bok så borde man också ge den en chans...