Himlen börjar här av Jandy Nelson.
Antal sidor:264
Orginaltitel: The Sky is Everywhere
Första stycket:
Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sen eller för att min mamma inte har hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar.Under alla mina sjutton år har mormor trot att just den växten , som är av en obestämdbar sort, skulle spegla hur jag mår:
känslomässigt, andligt och fysiskt.
Lennie och hennes storasyster Bailey har trotts sina olikheter alltid räknats som en person, de har varit "flicorna Walkers".
Men en dag händer det otänkbara, Bailey faller ihop i en hjärtattack, och dör.
Lennie har alltid stått i skuggan av sin utåtriktade storasyster, hon har trivts med den rollen.
Men nu finns det inga "systrarna Walkers" längre, nu finns det bara Lennie kvar.
För sexton år sedan, stack Lennies mamma, ingen vet vart. Så de två systrarna flyttade in hos sin mormor och morbror.
Förkrossad av sorg drar sig Lennie sig undan från alla i sin närhet, ingen förstår hennes sorg, ingen utom Toby, Bailys pojkvän.
Men Lennie känner sig morvilligt dragen till Toby, men det får hon ju inte, han var ju Bailys poskvän.
Och så är det ju Joe, Joe den nya killen, Joe det musikaliska geniet.
Och för första gången, så blir Lennie förälskad.
En gång för länge sen när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big mig vad jag höll på med.Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa:"Det där har du fått om bakfoten, Lennie, himlen finns överallt, den börjar vin dina fötter."
När jag kysser Joe tror jag på det, för första gången i mitt liv.
Jag ska ärligt erkänna att jag faktiskt inte vet vad jag tyckte om boken.
Ibland älskade jag den, och ibland störde jag mig bara på den. Jag hade nog tyckt mycket bättre om den om jag hade gillat Lennie lite mera, hon kändes ju nästan lite patetisk ibland. Jag vet ju inte hur det känns när ens syster dör, men även när hon beskriver tiden när Bailey levde så tycker jag att hon värkade lite mesig. Det är inte det att hon är orealistisk, det är bara det att jag inte känner igen mig i henne, och det är ju inte hennes fel...
Ett annat fel, det här är en ren smaksak, är att jag avskyr triangeldraman, jag tycker att det blir så irreterande, det förstörde, precis som det gjorde när jag läste Twilight och Hungerspelen.
En annan sak var att (okej, jag erkänner att det här kommer att låta skumt) de blandade in Svindlande höjder hela tiden.Den här boken påminner mig om många saker, men defenetivt inte om Svindlande höjder. Jag kanske låter tjatig nu, men det första Lennie tänkte när hon träffade Joe första gången var "Han ser ut som Heatcliff"! Hur kom hon fram till det?
Svindlande höjder är en mörk och olcklig historia, medan Himlen börjar här känns, trots att den är sorglig, som en väldigt ljus historia.
Men en sak som jag verkligen gillade var att hon skrev ned något ur det förflutna i början av varje kapitel, för det mesta ett samtal som hon hade haft med Bailey, det blev väldigt fint.
En sak jag inte riktigt kunde fatta var att de bara accepterade att deras mamma bara stack, jag menar, deras förklaring var att "er mamma är inte en sån där som slår sig ned någonstans, men hon älskar er båda två".Älskar dem? Hon kan inte ha älskat dem så mycket om hon bara stack...
Men på något underlgt sätt så passar det in i historian. Jag tycker att det blir väldigt fint när Bailey och Lennie hittade på historier om vad deras mamma gjorde.
Len, var är hon inatt?
Jag sover.
Kom igen, Len.
Okej, hon är i Indien och klättrar i berg.
Den hade vi förra veckan.
Börja du då.
Gärna. Hon är i Spanien. Barcelona. Hon har en scarf på sig,hon sitter vd vattnet och dricker samgria med en man som heter Pablo.
Är de kära?
Ja.
Men hon kommer att lämna honom imorgon?
Ja.
Hon vaknar innan det blir ljust, tar fram resväskan under sängen, sätter på sig en röd peruk, en grön scarf, en gul klänning, vita skor.Hon vill hinna med morgontåget.
Skriver hon en lapp?
Nej.
Det gör hon aldrig.
Nej.
Hon sitter och tittar ut genom fönstret på havet.
Det sitter en kvinna brevid henne och de börjar prata.
Kvinnan frågar om hon har några barn."Nej" säger hon.
Det var fel, Lennie. Hon säger:"Jag är på väg till dem just nu".
På den här recensionen kanske det låter som om jag inte gillade boken, tro inte det, för jag gillade den, den var både vacker och rolig, det var bara det att den inte riktigt var i min smak.
Jag tror att nästan vem som hälst skulle älska den, det var bara det att jag inte var på rätt humör när jag läste den, och det är ju inte bokens fel...
SLUT
