House of many ways

House of many ways av Diana Wynne Jones
Serie: Howl´s moving castle serien, antar jag...Har den något namn? #3
Antal sidor: 404
Boken utkom: 2008
Språk: Engelska
Första meningen:
"Charmain must do it", said Aunt Sempronia.

När Charmain Baker gick med på att se efter sin avlägsna släktings hus, så trodde hon skulle få mycket, lugn och föräldrarfri, fritid att läsa. Hon insåg inte att huset inte brydde sig om utrymme, tid eller några andra naturlagar, och hon insåg inte att hon skulle bli ansvarig för en ytterst magisk hund och en förvirrad ung trollkarlslärling. Dessutom så blir hon, av någon obegriplig anledning, anfallen av en fruktansvärd varelse som kallas för lubbock, och så har hon hamnat i centrum i kungens sökande efter den eftertalade Elfgift, som tydligen kommer att rädda landet. Kungen är så desperat att han har kallat in en ung trollkvinna, från det fjärran landet Ingary, vid namn Sophie för att hjälpa till. Och där Sophie är, så är den store trollkarlen Howl och elddemonen Calcifer aldrig långt bort. Hur kunde respektabla Charmain hamna i en sådan röra, och hur ska hon ta sig ur den?

________________________________________________________________

Nå, var jag upphetsad när jag skulle läsa sista delen i min favorit trilogi, det är klart att jag var! Och blev jag besviken? Såklart inte.... Det var kanske inte den bästa boken jag någonsin läst och den var inte lika bra som Howl´s Moving Castle, men det var fortfarande en väldigt bra bok. För det första så älskar jag hela huset, det är bara så himla påhittigt och kul. Dessutom så behöll boken humorn som de tidigare två böckerna hade. Den hade en del nya karaktärer, och en del gamla.

     Jag gillade faktiskt Charmain, i början så var hon mest jobbig och tjatig, men jag tyckte ändå att hon var ganska kul. Jag gillar hur hon och Peter försöker att ta hand om huset, det bästa är hur de totalt misslyckas varje gång. Peter var ganska kul och de två fick några skratt ibland. Men jag tyckte förstås bäst om Sophie, Calcifer och Howl eller, Twinkle, som han kallar sig i den här. De är bara för roliga...
      Jag ser inga direkta fel med boken, jag skrattade en del, jag var road hela tiden, jag gillade karaktärerna, men den var helt enkelt inte lika bra som första boken i serien. Jag kan inte direkt säga varför. Den var kanske bara inte lika minnesvärd, jag glömde bort en del av det som hände ganska fort. Men det är inte en dålig bok, tvärtom, det är en väldigt bra bok. Jag gillade verkligen upplösningen, det är en av Diana Wynne Jones starka sidor. Man vet aldrig riktigt vad det är som kommer att hända, och hon lyckas alltid förvåna mig med slutet. Men hela boken var bra i sig.
     
     Som sagt var så älskar jag verkligen huset, och några av de bästa delarna är när Peter och Charmain bara försöker att lära sig hur de ska hitta och klara sig. Howl är verkligen rolig i den här boken och jag tröttnar aldrig på när han och Sophie grälar.

    Boken rekommenderas varmt och gillade man de tidigare böckerna så ska man definitivt ge den chans. Och om man inte har läst de andra böckerna så är den fortfarande värd att läsa som en väldigt bra bok. Den var rolig, smart och välskriven och trots att den inte kan tävla med Howl´s moving castle så är det fortfarande en väldigt bra bok. Jag kommer verkligen att sakna den här trilogin och jag kommer definitivt att läsa om alla böckerna flera gånger om...

8/10

A feast for crows

A Feast for Crows av George R.R. Martin
Serie: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones) #4
Antal sidor: 976
Boken utkom: 2005
Första meningen:
"Dragons", said Mollander.

(SPOILERS om man inte läst tidigare böcker i serien. OBS, även om man sett alla tre säsongerna på tv-serien så är det fortfarande spoilers, då tredje säsongen bara är baserad på halva trean.)

Efter många bittra slag så har de sju makter som delar landet dragit sig tillbaka för att studera varandra och slicka såren. Men det dröjer inte länge förrän överlevarna, de fredlösa och asätarna från The Seven Kingdoms samlas. Nu, när de mänskliga kråkorna samlas vid en bankett av aska, så bildas nya planer och nya allianser formas medan överraskande ansikten - nya och gamla - lämnar en illavarslande skymning av gamla mål och kaos för att ta an utmaningarna från de svåra tiderna som väntar. Nobelmän och ofrälse, soldater och trollkarlar, lönnmördare och vildar, samlas för att satsa sin makt, och sina liv... För på en fäst för kråkor så finns det många gäster - men bara några få är överlevarna.

_______________________________________________________________

Så, nu har jag äntligen läst fjärde boken av sju (eventuellt 8) i en av mina favoritserier. Och jag älskade den (såklart). Jag vet att de flesta tycker att den tredje boken är den bästa, och jag förstår varför. Men personligen så tyckte jag att det var den sista halvan och speciellt slutet som var så bra. I A Feast for Crows så tyckte jag att den var bra från början till slut, inte lika bra som treans sista halva, men ändå. Fyran och halva femman skulle från början varit en enda bok, men Martin fick dela på dem. Så i fyran så ser man bara hälften av alla karaktärerna, och Jon, Davos, Dany och Tyrion kommer först med i femman igen. Så, vilka handlar trean om? Väldigt många nya faktiskt, och en del gamla. Kapitlen i den här var betydligt längre än i de tidigare böckerna, så de flesta karaktärerna hade mycket färre kapitel, runt två eller tre (med tre undantag). Dessutom så står inte karaktärens namn längre, det står istälet (t.ex.) The Iron Captain. Men, här kommer en lista på de karaktärerna som hade egna kapitel (med deras riktiga namn).

Arya Stark (tre kapitel)
Sansa Stark (Alayne Stone) (tre kapitel)
Samwell Tarly (5 kapitel)
Brienne av Tarth
Cersei Lannister
 Jaime Lannister
Arianne Martell (två kapitel)
Areo Hotah (ett kapitel)
Arys Oakheart (ett kapitel)
Asha Greyjoy (ett kapitel)
Aeron Greyjoy (två kapitel)
Victarion Greyjoy (två kapitel)

Så, vem tyckte jag bäst om? Jag är lite oklar på en del av de nya karaktärerna, då de bara hade en eller två kapitel. Arya och Sam tycker jag fortfarande bra om (speciellt Arya), och jag blir faktiskt allt mer förtjust i Sansa. Hon har faktiskt blivit lite smartare och dessutom, när Sansa är med så är alltid Littlefinger med (=, och han är ännu en karaktär som bara blir roligare för varje bok som går. Men de tre karaktärer som hade majoriteten av kapitlen var Brienne, Cersei och Jaime, tre karaktärer som man redan känner ganska bra. Jag gillar Brienne, hon kanske inte är min favoritperson, men hon är cool och dessutom så träffar hon på en hel gamla karaktärer under bokens gång, och det är kul att se vad alla har för sig. Jaime tycker jag fortfarande om, trots att jag hatade honom i de två första böckerna så tycker jag bara bättre och bättre om honom. Han är en ganska rolig karaktär, och trots att han gör en del hemska saker ibland så har han ändå en anledning till att göra det, oftast en ganska bra anledning. Jag tyckte det var lite synd att han och Brienne inte är på samma ställe längre, men de var med båda två i alla fall. Jag tycker fortfarande synd om Jaime när det gäller hans hand, men jag tror att det är bra för honom. För första gången så ser man lite mer av Ilyn Payne, en karaktär som jag verkligen ansträngde mig för att ogilla, utan att riktigt lyckas. Jag tycker att han är en helt ok karaktär, och trots att jag fortfarande surar för att han högg huvudet av Eddard (stackars Ned, snyft...) så var det i ärlighetensnamn inte hans fel, han är liksom skarprättare, det är hans jobb....Och så var det Cersei, fy vad jag hatar henne! Hon är irriterande, korkad och elak! Jag vet att man inte ska gilla henne, men det gör henne inte mindre jobbig. Tyrion, kom tillbaka...

     Fyran tog en betydligt lugnare tempo än trean, och det hände inte många dramatiska saker. Visst, en del karaktärer dog, men inte i samma fart som de gjorde i trean. Jag gillade det, man fick lite mer tid att se hur det hade gåt för de olika karaktärerna, tempot var lugnt, men det var aldrig långtråkigt. Jag saknade en del av karaktärerna, men jag vet ju att de ska komma tillbaka i nästa bok.
      Boken var lika spännande, lika smart, och lika bra som tidigare, och karaktärerna var precis lika underbara som i de tidigare böckerna. Gillar man serien A Song of Ice and Fire så kommer A Feast for Crows definitivt inte att vara en besvikelse. Den var episk, rolig och underbar...

9/10


Lite extra fakta...
Jag såg klart säsong tre på tv-serien som är baserad på böckerna för ett tag sedan, och den var verkligen bra! Jag tyckte att det var lite synd att de var tvungna att ha med Theon, men det förstörde egentligen inget. De ändrade en del saker, men sånt får man leva med. Jag tycker att det var bra att de delade upp tredje boken till två säsonger, och jag längtar verkliget att få se vad de gör av andra halvan...

Inglourious basterds

Så, jag har inte bara läst böcker under lovet, jag har sett lite filmer också. Mest sånt som gått på tv, och eftersom de har börjat att visa alla Bond filmerna så har det, tyvärr, mest blivit James Bond...Men just nu så kände jag för att skriva en liten filmrecension, och eftersom jag definitivt inte orkar skriva något om James Bond (fy fan...), så kommer jag nu att skriva en recension på Tarantino filmen Inglourious basterds som jag såg häromdagen.

Inglourious basterds
Regi: Quentin Tarantino
Från: 2009
I rollerna: Brad Pitt, Christoph Waltz, Michael Fassbender, Eli Roth, Diana Kruger och Mélanie Laurent
Handlingen kortfattat:

1944 släpps en amerikansk specialstyrka ned i Frankrike klädda som civila. De har ett uppdrag, att döda nazister. Detta gör de mycket effektivt, och de får namnet the basterds.Samtidigt så driver judinnan Emmanuelle Mimeux en biograf i Paris. Där ska snart den tyska propagandafilmen om soldaten Fredrick Ziller hållas. På premiären så kommer flera tyska höjdare att delta, inklusive Hitler själv. Emmanuelle, vars hela familjen blivit dödad, ser sin chans att hämnas. The basterds ser också sin chans, så med hjälp av en brittisk filmexpert och en tysk skådespelerska så ska de slutföra sitt sista uppdrag, kanske krigets sista uppdrag, att spränga biografen. Samtidigt så förföljs de av nazisten Hans Landa, som kommer att göra allt i sin makt för att stoppa dem, eller...?

__________________________________________________________________

Hmm...
      Inglourious basterd är en slags, parodi (?), på krigsfilmer. Men det är också en parodi på västernfilmer, t.ex. när det kommer upp små skyltar som berättar vilka som befinner sig bra i rummet. Den hinner också med att driva med både fransmän, tyskar och britter (och italienare). Det är en film om hämnd, alla ska hämnas på någon, inklusive Tarantino själv...Man skulle kunna säga att the basterds är hjältarna, men jag tycker att de lyckas med att göra hemskare saker en Hans Landa ibland. Vilket förstås är meningen...Filmen var fullkomligt knäpp, men också otroligt bra! Skådespelarna är otroligt bra, man visste aldrig riktigt vad som skulle hända, och dessutom så skrattade jag en del.

       Först så ska jag nog berätta lite vad jag tyckte om handlingen och det som hände osv... Det första ordet som kommer upp i skallen på mig är knäppt, på ett bra sätt. Jag gillar att Tarantino bestämde sig för att skriva om historien en aning, jag antar att jag tyckte om karaktärerna, så på det stora hela så tyckte jag att det var väldigt bra. Folk dog som flugor, och det är ingen underdrift. I slutet av filmen så var det (bokstavligt talat) tre karaktärer som fortfarande levde. Jag gillar att det pratas många språk, alla skådespelarna pratar både tyska och engelska (eller franska), förutom the basterds som pratar engelska och, italienska? Okej, vi kommer till det senare. Det som gjorde filmen så rolig var nog både det bisarra i allt som hände hela tiden, skådespelarnas lysande insattser, och de flesta av de verbala skämten var faktiskt ganska kul, inte alla, men en del. Dessutom så älskar jag när folk driver med någon väldigt känd genre. Filmen funkade så klart inte hela tiden, men de små lite långtråkiga delarna försvinner i alla de bra delarna. Jag hade inte kul hela tiden, och jag skrattade inte alltid, men större delen av tiden så gjorde jag det. Men det bästa med filmen var skurken, Hans Landa, men jag berättar lite mer om honom senare. Om man gillar Tarantino eller liknande så ska man verkligen se den här. Den är lite udda, och jag förstår om inte ALLA gillar den, men för mig så funkade det.

     Men en av de största ljuspunkterna i filmen var definitivt skådespelarna och karaktärerna. Så, jag börjar att berätta av filmens "huvudroll" Aldo Raine, som spelas av Brad Pitt. Han är en judisk amerikans soldat, och hans mening i livet är att döda nazister. Och trots att det ibland går till på väldigt hemska sätt, så framställs han inte som en dålig människa. (typ slå ihjäl någon med ett baseballträ) Raine skulle kunna bli en väldigt tråkig karaktär, men han var bara för rolig i den här! Bara hans sätt att prata, hans dialekt och vad han säger var roligt. Det finns många kända skådespelare som inte är bra, men Brad Pitt är faktiskt en bra skådespelare, och både manuset och skådespelaren gjorde Aldo Raine till en väldigt rolig karaktär. Speciellt när han försöker prata italienska...
      Men den som äger scenen varje gång han kommer med är Christoph Waltz som Hans Landa. Christoph Waltz är en väldigt bra skådespelare, och han lyckas göra rollen riktigt, läskig? Man får kalla kårar varje gång han kommer med. Det är inte det att han gör något otroligt hemskt, men man vet aldrig VAD han ska göra. Man vet inte vad han vet, tänker eller tror. Dessutom så är han rolig! Jag har lite svårt för skurkar om de inte är antingen komplexa eller roliga, han var både delarna.
      Christoph Waltz och Brad Pitt är nog de som får mest tid på skärmen, resten har lite olika tid på skärmen. T.ex. Mélanie Laurent som Emmanuelle var med i ganska många scener, men inte i några längre, medan Michael Fassbender (vad hette hans karaktär?) är med i tre ynka scener, men en av de här scenerna är väldigt lång...Så jag skippar nog att berätta mer ingående om dem. Nästan alla som spelade någon av de viktigare rollerna har vunnit några priser för det, speciellt Christoph Waltz.

     En sak som jag gillade med filmen var användandet av musik, musiken kom in över allt, och på något skumt sätt så blev det väldigt kul med den. Utan musiken och bakgrundssångerna så skulle man nog inte riktigt levt sig in så mycket...

Filmen rekommenderas, den har många roliga scener, bra skådespelare och en rolig historia. Det kanske inte är den bästa filmen jag någonsin sätt, men jag kommer definitivt att se den igen. Gillar man några andra av Tarantinos filmer, eller om man gillar film i allmänhet, så tycker jag verkligen att man ska se den...

Gökboet

Gökboet av Ken Kesey
Översättare: Ingvar Skogsvarg
Antal sidor: 407
Boken utkom: 1962
Övrigt: Boken gjordes som film 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen.
Första meningen:
Dom är där ute.

Halvblodsindianen Bromden är inlagd på ett mentalsjukhus där allt går sin stilla gång under envåldshärskaren syster Ratcheds vaksamma blick. Men så läggs den gladlynte skojaren McMurphy in, och han väcker de både bildligt och bokstavligt nedsövda patienterna till uppror. En maktkamp startar, en maktkamp som bara kan sluta på ett sätt...McMurphy fruktar inte syster Ratched, och han gör allt för att motarbeta henne. Bromden, som inte talat på flera år, är den ständige iakttagaren och han ser på McMurphys framfart med stort intresse. Men är McMurphy verkligen den hjälte som alla tror att han är? Och om han är det, hur länge kommer han att lyckas hålla syster Ratched på stången, och vilka konsekvenser kommer det att leda till?
________________________________________________________________

Så, vad ska jag säga om Gökboet...? Den är intressant, den är knäpp, den är hemsk, den är bra, den är rolig, den är sorglig.
      För att det här ska bli förståligt så måste jag berätta lite om berättaren, Bromden, "hövdingen". Han är inlagd på ett mentalsjukhus, och jag förstår lite varför. Det är egentligen omöjligt att säga om han är fullkomligt frisk. Man vet inte om han faktiskt tror att han ser det som han ser, eller om han bara har lite udda sätt att beskriva saker på. Han ser t.ex. sig själv som liten och kort, medan han i verkligheten är mer en två meter lång. Han ser McMurphy, som i verkligheten är ganska kort, som lång. Det han egentligen menar med det är att McMurphy är högljudd och självsäker, han tar plats, han är "stor", medan Bromden som inte har pratat på flera år, och som låssas att han är både dum och döv, är "liten". Det är egentligen ganska begripligt, men det förklaras liksom aldrig ordentligt. Jag gillar honom verkligen som karaktär, och det bästa är nog att han inte är perfekt. Han är intelligent, men han låtsas att han är dövstum för att folk ska lämna honom ifred. Han beskriver saker väldigt intressant, men det kan nästan vara lite svårt att förstå vad han menar ibland. Men man fattar ändå alltid vad som händer, och det bildar en väldigt speciell atmosfär i berättelsen.

Trots att Hövdingen (Bromden) är berättarrösten så är den egentliga huvudrollen R.P. McMurphy. Vilket är väldigt smart uttänkt, för man vet aldrig vad berättelsens huvudroll tänker, tycker eller känner, vilket gör att han och hans motiv hålls i skuggan. Hövdingen är visserligen en väldigt bra iakttagare, så man får se en del av McMurphys tankar, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Man vet egentligen inte så mycket om honom, men det mest framträdande är nog att han helt klart inte är sinnessjuk (därav namnet på boken). Han erkänner själv detta nästan omedelbart. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, eller, jag gillar honom verkligen men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom. Han är rolig och intelligent, och han är envis som en åsna. Han gillar att driva med folk. Trots att han på många sätt är berättelsens hjälte, så har han också en hel del fel. Han lurar t.ex. de andra patienterna på pengar...Men på det stora hela så är han en ganska bra person, och han försöker faktiskt att hjälpa de andra patienterna, trots att han vet att det kan leda till stora problem för honom. Han ljuger, han är våldsam, men han är ändå, utan tvekan, hjälten i historien.
      Jack Nicholson spelar rollen som McMurphy i filmen och enligt mig så är det en av hans bästa roller, och han lyckas att spela den underliga rollen utmärkt. Det är inte konstigt att han vann ett pris  för det...Och jag tycker det är bra att han har på sig sin mössa i filmen, såna detaljer gillar jag (=

Boken är full av karaktären, men den tredje som jag ska berätta lite mer om, får nog bli syster Ratched. Hela boken handlar liksom mellan maktkampen mellan henne och McMurphy. Ratched har total koll, hon är iskall envåldshärskare, det vill säga, till McMurphy kommer in i bilden. Hela berättelsen går lite ut på att få henne att tappa fattningen. Jag vet inte riktigt vad det finns för annat att säga om henne. Jag kan inte säga att jag tycker ILLA om henne, hon är liksom inte direkt OND. Okej, lite kanske, men det finns värre. Jag tycker hon fungerar bra som skurk, hon är liksom en motvikt till de andra lite, hm, exentriska karaktärerna...

Så, som ni troligen förstått vid det här laget, så tycker jag verkligen om boken. Jag gillar karaktärerna, jag gillar handlingen, och jag gillar Hövdingens sätt att beskriva saker. Jag menar, alla böcker som kan göra så att man både skrattar högt och så att man blir tårögd måste vara bra. Det här kanske låter lite skumt, men jag har alltid tyckt att boken Tusen gånger starkare är uppbyggd lite på samma sätt som  Gökboet, fast mycket sämre. Det känns lite som om den har härmat den här, fast det kanske bara är jag som inbillar mig.
      Gökboet är på många sätt en väldigt rolig bok, det finns många roliga scener, t.ex. när de åker och fiskar, eller när McMurphy försöker gå igenom en glasruta. Men större delen av tiden så är den bara hemsk och sorglig. Man tycker verkligen synd om de två huvudrollerna, man vill liksom skrika åt dem "ge er iväg från det där stället så fort som möjligt!!". Man kan ju argumentera att inget otroligt hemskt kan hända, de är ju liksom på ett sjukhus, det är till för att hjälpa folk. Men nejdå, det finns en hel del hemska saker som kan hända. Men, jag ska inte gå in på detaljer...
     Utan att förstöra för mycket för er som inte har läst boken eller sätt filmen, så måste jag verkligen berätta lite om slutet, för det är en otroligt viktig del av historien. Under hela boken så känner man hur det bygger upp till slutet, och man vet inte VAD som kommer hända, men man vet att NÅGOT kommer att hända, och detta något kan inte vara bra. Jag vet inte om jag kan säga om slutet är sorgligt eller inte, jag menar, helt hemskt är det ju inte, men det är ändå så att man blir lite tårögd...
     
Det finns massor av fler saker som jag skulle kunna berätta om, men jag tror att jag får sätta stop för den här recensionen nu. Jag skulle gärna berätta om de andra patienterna, jag skulle gärna berätta om sjukhuset, men jag har andra saker att göra, så det ända jag kan säga just nu är gå och se filmen, läs boken, och ta reda på allt det där andra själva...

     

   10/10

Diamanttronen

Nu är det dags att börja recensera sommarens böcker, det tog ett tag att välja vilken jag skulle börja med, men till slut så landade jag på den här. Jag hade faktiskt inte med den till Öland, jag köpte den där. Jag valde den eftersom det var den enda förvåningen, jag visste vad jag hade att vänta av de andra böckerna, då jag inte ens visste vad handlingen till Diamanttronen var. Så...då är det bäst att jag börjar...

Diamanttronen av David Eddings
Sagan om Elenien #1
Antal sidor: 395
Översättare: Ylva Spångberg
Originaltitel: Book one of the Elenium, The Diamond Throne
Första meningen:
I tidernas gryning - långt innan styrernas förfäder, skinnklädda och rustade med klubbor, lufsade ut från Zemoch berg och skogar ned till Eosiens slätter - bodde ett dvärgvuxet, vanskapt troll vid namn Ghwerig i en djup grotta under norra Thalesiens eviga snö.

Spjuthök drog svärdet och hälsade sin drottning. Så sjönk han ned på ena knät i en rörelse av djupaste aktning och ett slags egendomlig kärlek. Han lutade sig framåt och kysste ömt den oeftergivliga kristallen, och hans ögon fylldes med ens av tårar.
    "Jag är hemma nu, Ehlana", mumlade han, "och jag skall ställa allt till rätta igen."

Pandionriddaren Spjuthök, drottningens förkämpe, återvänder hem efter tio års frånvaro. Där finner han sin drottning Ehlana innanför en bur av ogenomträngbar kristall, i djup sömn. Kristallen är det enda som håller drottningen vid liv, utan den så skulle hon dö omedelbart. I riket så har Primas Annias nästan total makt, och Spjuthök och de andra kyrkoriddarna är fastbeslutna att stoppa honom. Men de måste också försöka att hitta ett botemedel för Ehlanas underliga sjukdom, de tolv pandionriddarna som gav sin livsenergi för att skapa kristallen, dör en efter än. Och när alla tolv är borta, så kommer också drottningen att dö. Spjuthök och hans vänner måste ge sig iväg för att finna ett botemedel, samtidigt som de försöker att stoppa Primas Annias framfart.
__________________________________________________________________

Diamanttronen var som sagt var sommarens största förvåning, jag förväntade mig absolut ingenting av den. Det var kanske därför som jag tyckte så bra om den, jag blev positivt förvånad helt enkelt. Det som gjorde boken så bra var framförallt karaktärerna och deras relationer till varandra. Och boken hade en massa karaktärer...De flesta av dem var väldigt färgstarka och underhållande och trots att någon kanske bara var med i en scen så kände man ändå att man hade lärt känna personen. De enda som var lite trista var egentligen skurkarna, men de hade inte en speciellt framträdande roll.

Bokens många karaktärer var nog dess största fördel och trots att det dök upp nya karaktärer hela tiden så blandade jag ändå aldrig ihop dem med varandra. Jag tyckte faktiskt verkligen om Spjuthök, han var inte riktigt den där typiska unga, stiliga hjälten som dyker upp så ofta. Visst är han en hjälte, men han har ändå humor och lyckas att vara intressant. Och i en av de senare scenerna så märker man hur han riktigt retar och driver med sin värsta fiende, bara för att visa sitt övertag. Hans ålder har jag inte den blekaste aning om, men jag skulle gissa på något mellan 30 och 40, men han kan lika gärna vara äldre. Och så är det hans vänner och följeslagare...För det första så är det Spjuthöks väpnare Kurik. Kurik intar både rollen som vän, följeslagare och något av en beskyddare. Han är med en del, och jag tycker att hans vänskap till Spjuthök både är verklig och ganska rolig. Han var nog min favoritperson, och därför misstänker jag starkt att han kommer att dö, troligen i sista boken...Några andra karaktärer är Spjuthöks bästa vän Kalten, deras gamla lärare Vanion och Sephrenia, tiggarpojken Talen, den stumma flickan Pipa, lärlingen Beril, och riddarna Bevier, Ulath och Tynian. Och så har vi ju Dolmant, Annias, Martel och Krager. Som ni förstår så orkar jag inte gå in på detalj och berätta om alla dessa människor.

Boken hade, trots sin något dystra handling, väldigt mycket humor. Och det var den bästa sortens humor, den där som dyker upp i dialoger. Dialogerna var inte bara intressanta och trovärdiga utan också extremt roliga då och då. De två roligaste scenerna var nog när Talen tände eld på taket, och när Spjuthök och Kurik lekte inbrottstjuvar, jag svär på att jag skrattade högt...Jag menar, de är ju Kyrkosoldater! De ska väl vara troende och fromma som lamm? I det stora sällskapet så finns det ju för tusan bara en troende person...

Skurkarna var, som sagt var, inte med så mycket. De la snarare ut fällor för de olika karaktärerna en var med själva. Men när de var med så var de ganska platta, det var den vanliga ta över världen idén. Den enda som stack ut lite var Martel, och jag hoppas att man får se lite mer av honom i följande böcker.

Handlingen var ganska otydlig, det enda som egentligen hände var att Spjuthök och de andra reste mellan olika platser för att åstadkomma  eller ta reda på något. Vilket jag tycker fungerade bra, det kändes lite som en inledning till trilogin. Jag ska försöka få tag i de följande böckerna, troligen på engelska. Boken var fint skriven, den var spännande och det hände alltid något, karaktärerna var färgstarka och roliga, den lyckades att klara sig undan med bara ett slagsmål i hela boken, vilket inträffade i början, den fick mig att skratta högt, den kanske inte är det bästa eller roligaste som jag någonsin läst och den hade en del fel, men på det hela så rekommenderas den varmt som en väldigt rolig fantasybok som det är omöjligt att slita sig ifrån...

Här kommer ett litet klipp från en väldigt rolig händelse, jag orkar dock inte skriva ned allt. (lite fakta, kyrkoriddare och kyrkosoldater är INTE samma sak, de är faktiskt på motsatta sidor i den här boken...)

Elden i halmtaket fortsatte att ryka och fräsa medan kyrkosoldaterna under den närmaste kvarten slängde spann efter spann med vatten på den. Gradvis, genom blotta mängden män som arbetade och den mängd vatten som landade på taket, släcktes elden, och stallägaren lämnades att begråta sin foderkammare, som blivit genomdränkt. Men lågorna hade hindrats från att sprida sig ytterligare.
      "Bravo, kapten, bravo!" hurrade Tynian uppifrån muren.
     "Överdriv inte", muttrade Ulath åt honom.
     "Det här är första gången jag har sett kyrkosoldater göra någonting vettigt", protesterade Tynian. "Sådant måste upprepas.
     "Vi kan anlägga fler bränder, om du vill", erbjöd den väldige genidiern. "Vi kan hålla dem sysselsatta med att skicka vatten hela veckan."
     Tynian drog sig i örsnibben. "Nej", sade han efter ett ögonblicks eftertanke. "De kanske tröttnar på den nya leken och bestämmer sig för att låta staden brinna ned."

9/10

Och så var jag tillbaka igen....

Nu när jag är tillbaka från min lilla semester så har jag en hel del recensioner att skriva...Jag tänker inte skriva en recension på ALLA böcker som jag läst, bara på de som jag tycker var bäst och roligast att läsa. Jag ska också försöka skriva klart några recensioner som jag har hållit på med i 100 år (nej de är inte speciellt långa, jag är bara otroligt lat...). Så, nu ska jag köra igång igen så snart jag orkar, typ, imorgon...