Nekromantikerns Födelse

Nekromantikerns Födelse av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #3
Antal sidor: 408
Originaltitel: Pohcdehue Maza (det är ryska bokstäver, så det kan egentligen vara något helt annat, men det ser ut så där...)
Översättare: Maxim Grigoriev
Första meningen:
Fess hängde orörlig i Mellanverklighetens tomma intet och kom med svårighet till sans efter besvärjelsen som aldrig nått fram till dalen.

(Spoilers om man inte läst Diamantsvärdet och Träsvärdet del I och II)

 

"Kom ihåg ,Kattugglan, Mörkrets väg, det är att utnyttja en mindre ondska för att avvärja en större."

 



Efter den ödesdigra sammandrabbningen mellan kejsaren och magikerordern Regnbågen vanställs Melinvärlden av den bottenlösa Rämnan. De båda svärden som orsakat kriget, Diamantsvärdet och Träsvärdet, är försvunna, precis som kejsarens unga rådgivare legoknekten och magikern Fess, som finner sig utkastad i en helt annan värld - Evial. Hans minne är utraderat och på Akademin för högre magi, där han antas som student, spekulerar man i om främlingen trots teorin om världens slutenhet kommer utifrån och förebådar Mörkrets invasion som omtalas i Saladoréens bannlysta traktat.
      För att klara sig i den nya världen, där frälsarens kyrka och den Heliga inkvisitionen håller befolkningen i tukt, förmaning och fruktan medan allt fler byar drabbas av oroliga kyrkogårdar där de odöda reser sig ur gravarna, väljer Fess nekromantikerns bana och lär sig att utvinna kraft och kunskap ur de döda. Främling inför både sig själv och andra, fruktad och avskydd av nästan alla, tvingas han att skärskåda sig själv: Är han verkligen den som skall bringa världen på falla eller kan han avvärja en större ondska genom att göra sig skyldig till en mindre?
__________________________________________________________________

När jag läste Diamantsvärdet och Träsvärdet I så tyckte jag verkligen om den, så det dröjde inte länge förrän jag läste tvåan. Den lyckades dock bara göra mig otroligt förvirrad och olycklig, så det har tagit ett bra tag för mig att börja läsa trean. Jag är verkligen glad över att jag gav serien en ny chans. Boken gick helt åt det hållet som jag ville, då den koncentrerade sig på mycket färre karaktärer, vilket verkligen funkade för mig. I centrum så står Fess, min favoritkaraktär från de tidigare böckerna. I vanliga fall så hatar jag när huvudrollen leder av minnesförlust, men här funkade det verkligen. Han var fortfarande Fess, men med några nya karaktärsdrag. Fess har nu fått två sidor, den gamle hederlige Fess, och den mäktiga nekromantikern Kattugglan. De utgjorde en trevlig och trovärdig kontrast. De nya sidkaraktärerna gillade jag också.

Nekromantikerns Födelse tog serien till nya höjder och jag är verkligen spänd på att få se vad det leder till. Trots att den behöll de tidigare böckernas mörka ton så lade den också in lite mer humor. Vilket jag tyckte funkade, det gjorde det hela lite lättare att smälta. Jag gillar att huvudrollen (Fess) inte är helt god. Okej, han är vad man skulle kalla en bra person, men han har ändå lite mer djup än många andra huvudroller. Minnesförlusten och hur han verkligen försöker att minnas gör dessutom allt lite intressantare. Fess är visserligen en "god" person, men han är hatad och fruktad av de flesta, vilket får honom att förändras, vilket är helt förståligt.

När man inte är med Fess så är man med Klara, hennes kapitel kommer inte ofta med regelbundet. Och jag hade inget problem med det. Av de tidigare böckernas alla huvudroller så var hon inte min favorit, men jag tyckte inte illa om henne. Och jag tyckte att det var både intressant och kul att läsa om hur hon och hennes vänner är vilsna i Mellanverkligheten. Med många huvudroller i böcker så brukar jag vara orolig för att de ska hitta på något dumt (vilket ofta händer), men jag hade fullt förtroende för Fess och Klara, vilket jag tyckte kändes. I epilogen så kom en annan av mina favoritkaraktärer med, och det kändes skönt att veta att Kejsaren klarade sig (men jag önskar verkligen att Perumov skulle ge honom ett namn).

En sak som jag (också) gillade men boken var att de flesta av de gamla huvudrollerna var med på sina hörn, och det kändes bra att de inte var bortglömda.

Serien Svärdets Väktare tillhör genren Dark Fantasy och den är verkligen mörk. Den är dyster, hemsk och mörk. När jag läste tvåan så var jag otroligt deprimerad i flera dagar. Och trots att Nekromantikerns Födelse var deprimerande så lade den till en liten ljusare stämning, det är säkert lugnet före stormen, men men ...

Vill man ha en smart, rolig och mörk fantasyserie så rekommenderas Svärdets Väktare , och om man inte gillar de första två böckerna så borde man verkligen ge trean en chans... Det kanske inte är en Game of Thrones, men jäkligt nära är den i alla fall...

8/10