tisdag 27 augusti 2013

Game of Thrones part 1


photo edited for free at www.pizap.com
 

     Men, jag tänker nu påbörja ett inlägg, som troligen kommer att bli ganska långt. Jag kommer kanske dela in det i olika delar, vi får se. Ämnet som jag kommer att ta upp nu kan man nämligen skriva hur länge som helst om, A Song of Ice and Fire, mer känd som A Game of Thrones, är nämligen det mest omfattade fantasy verket sedan Sagan om Ringen. Hittills har det kommit ut 5 böcker i serien, men jag tror att det ska bli sju stycken. Serien går också som tv-serie, säsong ett, två och tre har visats (första säsongen är baserad på första boken, andra säsongen på tvåan och tredje säsongen på halva trean). Jag har läst alla fem böckerna och sett de tre säsonger som har kommit ut.
       Jag vet inte riktigt i vilken enda jag ska börja, men för att göra saker och ting enkelt så ska jag berätta lite kort om handlingen. Sedan ska jag kanske berätta lite om de olika familjerna och karaktärerna, men, vi får se.

I en värld där somrar kan vara i årtionden och vintrar i hundra år, så blåser oroliga vindar upp. Vintern är på väg, och i norr, bakom den skyddande muren (the Wall) så börjar fasor som människor berättar om i sagor, att vakna till liv. I centrum för historien så står familjen Stark, härskare över norden, en familj lika hård och stark som landet de kommer ifrån. När kungens hand, Jon Arryn, dör under mystiska omständigheter, så reser kung Robert Baratheon till Winterfell för att be sin gamla vän lord Eddard Stark om hjälp. Detta är början på en historia om lords och ladies, förrädare och bedragare, oäktingar, krymplingar, dvärgar, riddare, soldater, lönnmördare och mycket mer. I ett land där vänner blir fiender och fiender blir vänner, och där man inte kan lite på någon. Den handlar om vänskap, kärlek och hat, och den visar både de bästa och de sämsta sidorna hos människor. Den handlar, helt enkelt, om the Game of Thrones, och i det spelet så finns det inget andrapris.
(det där var första boken, familjen Stark tas sedan bort från centrum, eller snarare, det kommer med en hel del andra karaktärer...)

Jag kan faktiskt inte skriva så mycket mer om handlingen utan att avslöja för mycket. Men hela historien handlar om kampen om makten, och om vad människor är beredda att göra för att få sitta på The Iron Throne (som förövrigt är väldigt obekväm). Men historien innehåller så mycket mer, det är också en historia om relationer, och den innehåller massvis med olika underbara karaktärer. Jag ska därför ta att berätta lite om dem. Jag varnar dock att det kommer att komma en del spoilers här, men jag ska försöka att undvika det. För att få in så många viktiga karaktärer som möjligt så kommer jag att berätta om de olika ledande husen/familjerna gruppvis. Jag kommer nog att klämma in några andra karaktärer också. Om rätt ska va rätt så borde jag egentligen börja med att berätta om familjen Stark, men istället så börjar jag med mina personliga favoriter...


House Lannister
"Hear me Roar"
De här är nog faktiskt mina favoriter, trots att jag i den första boken avskydde dem. Familjen Lannister är stolta, arroganta och maktgalna. Det är i alla fall det intrycket som de ger, men de är inte så illa som det låter (de är värre). Familjens överhuvud är Tywin Lannister (den bistra snubben på bilden), han är inte med överdrivet mycket, men han är en viktig karaktär likväl. Så jag ska berätta lite kort om honom. Han är en ganska bister person (årets underdrift), och de flesta är livrädda för honom. Han beskrivs som en väldigt smart ledare och ett strategiskt geni, men han sprider inte direkt någon kärlek omkring sig. Han är beredd att göra vad som helst för att behålla familjens heder och ära. Hans tre barn verkar inte direkt förtjusta i honom, de hatar honom mer eller mindre. Hans bror säger att han inte har lett sedan hans fru dog, och det tycker jag är en ganska sympatisk anledning. Jag antar att han älskar sina barn (eller inte...), men Tyrion får nog dock stå som ett undantag. Han är inte OND, han är bara stolt, lite maktgalen (ganska mycket faktiskt), och inte direkt sympatisk. I tv-serien så är han med lite mer än vad han är i böckerna, och där gillar jag honom faktiskt verkligen! Jag gillar intelligenta karaktärer, helt enkelt. Lite moraliska fel här och där, vad gör det egentligen? I Tv-serien så spelas han av Charles Dance. Tywin Lannister har tre barn, tvillingarna Jaime och Cersei, och Tyrion. Okej, vem ska vi börja med? Vi börjar med den äldsta först, Cersei (hon är typ äldst med, vad, tre minuter?).
 
"Lannister´s don´t act like fools."
 
     Cersei, måste jag erkänna, hör inte till mina favoriter. Hon saknar tålamod, hon är maktgalen och osympatisk. Inte helt osympatisk, men jag gillar henne inte. Jag har förståelse för hennes syn på saker och ting, men det betyder inte att jag håller med. Hon har alla dessa "smarta" planer, men det går alltid åt helvete. Hon är inte direkt korkad, men hon saknar tålamod, och dessutom så har hon inte så mycket makt att hon faktisk kan göra något. Hon är (i början) gift med kungen, Robert Baratheon, men hon älskar honom inte (ärligt talat så hatar hon honom snarare). Den enda personen som hon nog egentligen bryr sig om är sin tvilling, Jaime (som hon förövrigt har en affär med, skumt...). Och jag antar att hon älskar sina barn.
 
"When you play the game of thrones, you win our die."
/Cersei Lannister
 
Okej, lite kort om Jaime.
Som äldsta sonen så borde han vara arvinge till titeln och Casterly Rock, men p.g.a en lång rad händelser som jag inte tänker rabbla upp, så blev han medlem i The Kings Guard, vilket gör att han inte kan ha en titel eller något liknande, han får nämligen inte lov att gifta sig så länge han tillhör kungens livvakt. Lite kort fakta som ni bör veta om: Innan Robert blev kung så var det familjen Targaryen som regerade, och den sista kungen i den familjen var mad king Aerys, som var fullkomligt galen. Hans klassiska ord är: "Burn them, burn them all!" Jaime tillhörde hur som helst the Kings Guard redan på den tiden, han var alltså tvungen att följa med kungen vart han än gick, lyda kungens order, och offra sitt liv för honom om det skulle behövas. Han var väl ca 17 på den tiden, och att behöva se människor brännas levande, och att bränna dem själv, kan inte direkt ha varit nyttiga för hans karaktär. Han tyckte alltså troligen inte om kungen som han var svuren att tjäna...Jaime var inte älskad, alla såg honom som en mördare o.s.v. Och sedan, när Robert och Ned startade ett uppror, och bestämde sig för att ta över tronen, så såg han nog sin chans. Han högg kungen, som han hade svurit att skydda, i ryggen. Och efter det så började alla att kalla honom för Kingslayer, och alla föraktade honom bara ennu mer. Vissa är då aldrig nöjda...Först klagar de på att han lyder kungens order och sedan på att han inte gör det. Så nu började alla att förakta honom ännu mer, trots att han egentligen hade räddad livet på allihopa. Jag gillar faktiskt Jaime, han är visserligen arrogant, inte överdrivet sympatisk, men han är rolig. Han är intelligent, men tillskillnad från resten av familjen så är han inte maktgalen. Han struntar totalt i politik och liknande saker. Men, i de första två böckerna så är det verkligen svårt att gilla honom. För det första så ser man nästan allt från familjen Starks perspektiv, och de tycker alla hjärtligt illa om honom. För det andra så gör han en del väldigt korkade och elaka saker i första boken (t.ex. kasta ned sjuåringar från torn). Jag kan inte förlåta honom för det, men jag kan fortfarande gilla honom som karaktär. I tredje boken så är det betydligt enklare att gilla honom, och man ser faktiskt saker och ting från hans perspektiv. Dessutom så gör han det smartaste som någon gör i hela serien, men jag kan dock inte nämna vad. Han framställs som mer och mer sympatisk för varje bok som går. Han är stilig, rolig och intelligent. För att ha mördat en ganska populär karaktär och förlamat en annan för livet så är han förvånansvärt omtyckt. Jaime hör faktiskt till en av mina favoritkaraktärer i serien (för tillfället), men nu ska jag berätta lite om min absoluta favoritkaraktär...
 
"There are no men like me. Only me."
 
"You are no Knight. You have forsaken every vow you ever took."
"There´s so many vows. They make you swear and swear. Defend the king, obey the king. Protect the innocent, defend the weak. But what if you´re father despises the king? What if the king massakers the innocent? There´s to much. No matter what you do you´re forsaking one vow our another."
/Jaime Lannister
 

Tyrion, Tyrion...Alla älskar Tyrion, så är det bara. Han är den coolaste karaktären som någonsin funnits! Peter Dinklage har, som spelar honom, har till och med vunnit ett pris för rollen. Så, här kommer lite om Tywins yngsta son, the Imp. Tyrion Lannister är en dvärg, han är något av familjens svarta får. Och han är smartast i hela jävla serien...Det är många saker som man kan gilla med Tyrion Lannister, jag tror faktiskt att jag aldrig har träffat någon som INTE gillar honom. Han är det närmaste som man kommer till en "god person" i den här serien. Han bryr sig och han försöker att hjälpa andra när han kan. De saker som gillar bäst med honom är att han alltid, in i det sista, försöker att vända saker till sin fördel. Och han lyckas för det mesta. Han har haft ett hårdare liv än de flesta i hans ställning, föraktad av alla (med undantag av sin storebror) så har han ändå lyckats ganska bra i livet. Han är lärd, intelligent och en bra strateg. Jag kan inte komma på varför man inte skulle gilla honom. Han ger alltid svar på tal och han är definitivt den karaktär som har flest kända citat. Han är med i de flesta av mina favoritscener.  Skumt nog är min favoritscen i femman (A Dance with Dragons) när Tyrion blir slagen i ansiktet. Skumt...
 
"Never forget what you are, for surley the World will not. Make it you´re strenght. Then it can never be you´re weakness. Armor yourself in it, and it will never be used to hurt you."
 
"Oh, did I kill him too? I´ve been a very busy man!"
 
 
 
 Så, det där var del ett i det här inlägget om A song of ice and fire. Kom gärna med förslag på vilken familj jag ska göra nästa gång. Det kommer troligen att bli på de Lannisters som inte fick plats i det här inlägget: Joffrey, Myrcella, Tommen och Kevan (tror att han heter det i vilket fall som helst). Nu har jag lite läxor att göra, men jag ska försöka skriva ett inlägg till helgen...
 
 
A Lannister always pays his debts.
 


lördag 24 augusti 2013

He he...

Jag missade visst min bloggs födelsedag... Så nu har jag haft min blogg i ett år (och fem dagar). Jippee...Borde nog försöka att göra något speciellt inlägg om saken, men jag får se om jag hinner. Nu är ju skolan igång igen...Men jag har haft ett jättebra år med den här bloggen och jag ska försöka hålla igång den ett tag till (=...

söndag 18 augusti 2013

Nekromantikerns Födelse

Nekromantikerns Födelse av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #3
Antal sidor: 408
Originaltitel: Pohcdehue Maza (det är ryska bokstäver, så det kan egentligen vara något helt annat, men det ser ut så där...)
Översättare: Maxim Grigoriev
Första meningen:
Fess hängde orörlig i Mellanverklighetens tomma intet och kom med svårighet till sans efter besvärjelsen som aldrig nått fram till dalen.

(Spoilers om man inte läst Diamantsvärdet och Träsvärdet del I och II)
 
"Kom ihåg ,Kattugglan, Mörkrets väg, det är att utnyttja en mindre ondska för att avvärja en större."
 

Efter den ödesdigra sammandrabbningen mellan kejsaren och magikerordern Regnbågen vanställs Melinvärlden av den bottenlösa Rämnan. De båda svärden som orsakat kriget, Diamantsvärdet och Träsvärdet, är försvunna, precis som kejsarens unga rådgivare legoknekten och magikern Fess, som finner sig utkastad i en helt annan värld - Evial. Hans minne är utraderat och på Akademin för högre magi, där han antas som student, spekulerar man i om främlingen trots teorin om världens slutenhet kommer utifrån och förebådar Mörkrets invasion som omtalas i Saladoréens bannlysta traktat.
      För att klara sig i den nya världen, där frälsarens kyrka och den Heliga inkvisitionen håller befolkningen i tukt, förmaning och fruktan medan allt fler byar drabbas av oroliga kyrkogårdar där de odöda reser sig ur gravarna, väljer Fess nekromantikerns bana och lär sig att utvinna kraft och kunskap ur de döda. Främling inför både sig själv och andra, fruktad och avskydd av nästan alla, tvingas han att skärskåda sig själv: Är han verkligen den som skall bringa världen på falla eller kan han avvärja en större ondska genom att göra sig skyldig till en mindre?
__________________________________________________________________

När jag läste Diamantsvärdet och Träsvärdet I så tyckte jag verkligen om den, så det dröjde inte länge förrän jag läste tvåan. Den lyckades dock bara göra mig otroligt förvirrad och olycklig, så det har tagit ett bra tag för mig att börja läsa trean. Jag är verkligen glad över att jag gav serien en ny chans. Boken gick helt åt det hållet som jag ville, då den koncentrerade sig på mycket färre karaktärer, vilket verkligen funkade för mig. I centrum så står Fess, min favoritkaraktär från de tidigare böckerna. I vanliga fall så hatar jag när huvudrollen leder av minnesförlust, men här funkade det verkligen. Han var fortfarande Fess, men med några nya karaktärsdrag. Fess har nu fått två sidor, den gamle hederlige Fess, och den mäktiga nekromantikern Kattugglan. De utgjorde en trevlig och trovärdig kontrast. De nya sidkaraktärerna gillade jag också.

Nekromantikerns Födelse tog serien till nya höjder och jag är verkligen spänd på att få se vad det leder till. Trots att den behöll de tidigare böckernas mörka ton så lade den också in lite mer humor. Vilket jag tyckte funkade, det gjorde det hela lite lättare att smälta. Jag gillar att huvudrollen (Fess) inte är helt god. Okej, han är vad man skulle kalla en bra person, men han har ändå lite mer djup än många andra huvudroller. Minnesförlusten och hur han verkligen försöker att minnas gör dessutom allt lite intressantare. Fess är visserligen en "god" person, men han är hatad och fruktad av de flesta, vilket får honom att förändras, vilket är helt förståligt.

När man inte är med Fess så är man med Klara, hennes kapitel kommer inte ofta med regelbundet. Och jag hade inget problem med det. Av de tidigare böckernas alla huvudroller så var hon inte min favorit, men jag tyckte inte illa om henne. Och jag tyckte att det var både intressant och kul att läsa om hur hon och hennes vänner är vilsna i Mellanverkligheten. Med många huvudroller i böcker så brukar jag vara orolig för att de ska hitta på något dumt (vilket ofta händer), men jag hade fullt förtroende för Fess och Klara, vilket jag tyckte kändes. I epilogen så kom en annan av mina favoritkaraktärer med, och det kändes skönt att veta att Kejsaren klarade sig (men jag önskar verkligen att Perumov skulle ge honom ett namn).

En sak som jag (också) gillade men boken var att de flesta av de gamla huvudrollerna var med på sina hörn, och det kändes bra att de inte var bortglömda.

Serien Svärdets Väktare tillhör genren Dark Fantasy och den är verkligen mörk. Den är dyster, hemsk och mörk. När jag läste tvåan så var jag otroligt deprimerad i flera dagar. Och trots att Nekromantikerns Födelse var deprimerande så lade den till en liten ljusare stämning, det är säkert lugnet före stormen, men men ...

Vill man ha en smart, rolig och mörk fantasyserie så rekommenderas Svärdets Väktare , och om man inte gillar de första två böckerna så borde man verkligen ge trean en chans... Det kanske inte är en Game of Thrones, men jäkligt nära är den i alla fall...

8/10

Tio små negerpojkar

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Antal sidor: 197
Originaltitel: Ten Little niggers / Ten Little indians / And then there were none (välj själva...)
Boken utkom för första gången: 1939
Första meningen:
Före detta domaren Wargrave satt i en förstaklasskupé, blossande på en cigarr och ögnade genom de politiska nyheterna i Times.

 
 
Tio små negerpojkar åt supé i Rio.
En satte i halsen, och så blev det bara nio.
 
Nio små negerpojkar sov utan måtta.
En försov sig, och så blev det bara åtta.
 
Åtta små negerpojkar sa: "Vi reser nu!"
En stanna kvar, och så blev det bara sju.

Sju små negerpojkar skulle baka kex.
En högg ved till baket - och så blev det bara sex.
 
Sex små negerpojkar ville springa hem.
Ett bi stack den ena, och så blev det bara fem.

Fem små negerpojkar retade en myra.
Myran bet den ena, och så blev det bara fyra.

Fyra små negerpojkar havet ville se.
En anka slök den ena, och se blev det bara tre.

Tre små negerpojkar i skogen ville gå.
En björn tog den ena, och så blev det bara två.

Två små negerpojkar satt i solens sken.
En vart ihjälstekt, och så blev det bara en.

En liten negerpojke ensammen var.
Han gick och hängde sig, och så blev det ingen kvar.

10 människor, helt främmande för varandra, släpps av på en ö. Det finns ingen väg därifrån. En efter än, blir de mördade. En av dem är mördaren, men vem?
___________________________________________________________

´Det var ett tag sedan jag recenserade en Agatha Christie, så jag tyckte att det var dags. Så, vad tyckte jag? Tio små negerpojkar är en av Christies mest kända romaner och jag kan förstå varför. Den är klurig, bra skriven och man vet aldrig riktigt vad man ska vänta sig. Den ända problemet jag hade med den var att jag visste vem mördaren var, men det var ju inte bokens fel. Och trots det så hade jag kul när jag läste, och det är alltid ett bra tecken.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta för att man ska bry sig, men ens hjärta brister inte direkt när de blir mördade. Boken var bra, men den bästa delen var definitivt slutet, som det ofta är i deckare. När man får en full förklaring över vad som hände, varför det hände och vem som gjorde det. Trots att jag redan visste vem mördaren var så hade jag en brett leende på läpparna under hela läsningen av slutet.

Anledningen till att jag visste storyn till den här var att jag hade sett en av de gamla filmversionerna. Filmen som jag såg skiljde sig dock från boken på många punkter, så jag fick några trevliga överraskningar.

Boken rekommenderas om man gillar deckare, eller om man helt enkelt vill ha en spännande och trevlig läsning.