lördag 28 december 2013

The Time of the doctor (mini-recension)

The Time of the Doctor
Så, för två dagar sedan så såg jag Doctor Who julspecialen The Time of the Doctor. Men det var inte bara en vanlig julspecial, det var Matt Smiths sista. Vilket så klart var ytterst deprimerande... Matt Smiths avsnitt är oftast ganska muntra (de flesta avsnitt är faktiskt det i den här serien) så den här var nog lite ovanligt dyster, men inte på ett sådant sätt att man blev helt deprimerad. Inte förrän i slutet i alla fall... Alla vet att en avsnitt som gör sig av med en Doctor kommer att vara rätt så dystert, så är det bara. Men avsnittet hade fortfarande charm, jag vet inte om det är det bästa någonsin men jag gillade att den knöt ihop en massa lösa trådar som har varit hängande sedan säsong 5. Jag gillade också att de löste ett problem som har varit hängande i väldigt många säsonger, redan i den gamla serien. Och det är att en Time Lord bara kan ha 13 olika ansikten, sedan är det kört. Matt Smith må vara den the 11th Doctor, men han har ändå slösat bort alla sina 13 regenerations, för det finns två som man glömmer bort ibland (vi får inte glömma John Hurts the war Doctor eller David Tennants regeneration när han behöll samma ansikte). Det togs upp, på ett ganska roligt sätt faktiskt. Och de löste faktiskt problemet, så jag behöver inte oroa mig längre.
       Skurkarna i avsnittet var The Silence, The Cybermen, The Weeping Angels och så klart The Daleks, så the Doctor hade fullt upp. Men de var i ärlighetens namn inte med speciellt mycket, hela avsnittet koncentrerade sig egentligen på det mycket sorgliga faktum att det var Matt Smiths sista avsnitt.
       Och hur lyckades de med det? Inte så pjåkigt faktiskt, inte så pjåkigt alls. Det var kanske inte riktigt lika sorgligt som när David Tennants Doctor regenerated, vilket är förståligt. Den versionen existerade bara i några år, medan Matt Smiths faktiskt har haft ca 600 hundra år på sig! De har gjort ganska stora tidshopp de senaste säsongerna... Så han tog det med lite bättre jämnmod, men det var ändå otroligt sorgligt. Jag vill inte spoilra något för de som inte sätt avsnittet, men jag ska berätta lite kort om saken. Först satt jag där, ganska behärskad, och tittade på det. Och sedan så började en välbekant musik att spelas, och en viss karaktär hade ett några sekunders långt "cameo", och det var då det blev riktigt sorgligt. Men det kändes också lite bättre, skumt nog. Och jag insåg att Matt Smiths theme aldrig kommer att spelas igen, vilket också är sorgligt, den var väldigt uppmuntrande. Men det absolut mest sorgliga avsnittet var när han tog av sig sin bowtie (hans fluga), det var då man insåg att allting var över...

        Men nu till det viktigaste, det var visserligen hemskt sorgligt att Matt Smith lämnade tv-serien, han har varit underbar, men nu har Peter Capaldis tid börjat, och jag längtar redan...Han var bara med i några ögonblick, men hittills så gillar jag det verkligen. Jag har en känsla av att det här kommer att bli kul...Man kan tyvärr inte få tag på ett bra klipp av det ännu, men jag ska fixa det när jag kan. Men hur kan man inte gilla en Doctor vars första mening i serien är "Kidneys! I´ve got new kidneys! I don´t like the colour..."

I kort sätt, ett känslomässigt, väldigt bra avsnitt som jag troligen aldrig kommer att se om (jag ser aldrig om dem där något Doctor regenerates, det är för sorgligt), men om ni inte har sätt den än så borde ni verkligen göra det...

fredag 27 december 2013

The tiger in the well

Innan jag börjar den här recensionen, GOD JUL universum! Jag har haft en lagom hektisk jul som var rätt så mysig, jag har inget att klaga på. Dessutom så fick jag fyra böcker och fyra filmer, precis lagom för att hålla mig upptagen under jullovet. De böckerna jag fick har jag verkligen velat att läsa länge, så jag ser fram emot att läsa de tre av dem som jag inte hunnit läsa ännu. Böckerna jag fick var: "The tiger in the well" och "The Tin Princess" av Philip Pullman, dessutom fick jag "The Silver Linings playbook" av Matthew Quick och "Sharpe´s Rifles" av Bernard Cornwell. Så det är väl dags att jag startar med att recensera dem...

Vissa spoilers om man inte har läst de två tidigare böckerna i serien...



The Tiger in the Well av Philip Pullman
Serie: The Sally Lockhart mysteries #3
Antal sidor: 406
Boken utkom: 1990
Första meningen:
One sunny morning in the autumn of 1881, Sally Lockhart stod in the garden and watched her little daughter play, and thought that things were good.
Handling:
Det är 1881 och med tanke på omständigheterna så kunde Sally Lockhart inte vara lyckligare. Hon är självständig, har ett blommande litet företag och lever i ett bekvämt hem tillsammans med sin lilla dotter Harriet, ett hem som hon delar med sina vänner Jim och Webster (som båda för tillfället tar fotografier någonstans i Sydamerikas djungel).
      Men hela hennes värld är på väg att raseras... En främling dyker upp, han påstår sig var Sallys man och Harriets far, om detta vore sant så skulle han ha rätt till allting som hon äger och har, inklusive hennes dotter... Medan hon försöker att motbevisa lögnen så upptäcker hon att någon har planerat det här mycket noga, i flera år faktiskt...
        Samtidigt så viskar någon ett namn i Londons undervärld, där Dan Goldberg jobbar hårt tillsammans med några socialister, några judar och ett gäng med irländska, slagsmålsälskande gatupojkar för att skapa rättvisa och för att hjälpa den fattiga judarna som kommer till London för att börja ett nytt liv, men han har en mäktig och obehaglig fiende....
_______________________________________________________________

Jag växte upp med Sally Lockhart böckerna, eller snarare, de första två. Sedan var det ingen som kom sig för att översätta de andra två. Vilket är det som ledde att jag inte kom längre. Men nu har jag officiellt gett upp och jag fick dem i julklapp (på engelska). Boken började bra och jag gillade historian, den höll. Men dessutom så fick man följa en massa andra trådar av historien med en massa okända karaktärer, vilket först gjorde mig en aning förvirrad. Men inte speciellt. Det är troligen den mest komplicerade boken i serien, men tyvärr också lite för uppenbara. Att Sally inte insåg vem hennes mystiske fiende var irriterade mig en aning, då jag listade ut det i samma stund som jag hade läst ca 2 kapitel.
       Men tack och lov så förstörde det inte boken i helhet, då alla de andra trådarna av historien vävdes ihop fint. De många nya karaktärerna är minnesvärda som en grupp snarare än som individer, men undantag av Dan Goldberg som man verkligen kommer ihåg efteråt. Men jag kommer ihåg de andra också, förvånansvärt mycket med tanke på hur många de var. De hade olika personligheter och jag blev väldigt fast vid allihopa trots att många av dem inte alls var med speciellt länge.
         Jag gillade hur Pullman blandade in politik i det hela, den var en hel del om socialism men mest var det om alla judar som utnyttjades kolosalt när de kom till London. Och allting flyter på ganska fint... Historien förlorar aldrig sitt fokus på Sally, trots att det var mycket annat som hände. Hennes del av det hela blev en aning enformligt någonstans i mitten av historien, men inte för speciellt länge.
      
       Om det är något med hela storyn som jag har något större problem med så är det hur ett ganska stort och viktigt problem löstes, ärligt, Pullman kunde kommit på en bättre lösning än det där. Men det var så mycket som hände i bokens slut att jag inte riktigt han bry mig. Vilket för mig till vad jag gillade mest med boken, den sista femtedelen eller så. Jag vill inte förstöra något för de som inte läst boken, men det var otroligt underhållande! På ett håll så har man Sally, som undersöker och så vidare på ett ganska kul sätt som var intressant nog att läsa, och sedan så är det Dan med kompani som försöker att lösa massor med saker samtidigt. Jag har aldrig läst några så roliga slagsmålsscener eller så roliga jaktscener som skedde så tätt inpå varandra. Det var väldigt många saker som hände samtidigt, men det var ändå inte svårt att hänga med. Till sist låg jag bara och skrattade medan jag läste, en mycket behaglig känsla. Precis när jag trodde att det inte kunde bli mycket bättre så hände det något nytt...Och mitt i alltihopa så kom det en väldigt lugn scen när Dan bokstavligt talat bara satte sig ned och pratade men en arg mobb som kommit dit för att döda honom, den scenen plus de två stormningarna i slutet gjorde allting obegripligt underhållande.

Var det den bästa boken jag någonsin läst? Nej, det var den inte. Men det var rolig, så pass komplicerad att man var tvungen att koncentrera sig men inte så frövirrande att den var obegriplig, det var väldigt många minnesvärda scener och minnesvärda karaktärer. Den kunde bli en aning långtråkig i vissa ögonblick, men aldrig till den graden att man ens funderade på att sluta läsa. Gillar man de två första böckerna i serien så rekommenderas den verkligen, eller om man bara vill ha en klyftig och underhållande bok så borde man också ge den en chans...
 

torsdag 19 december 2013

Doctor Who? : The Doctor

I mitt förra inlägg (som ni finner om ni skrollar ner lite) så berättade jag en aning om mitt favorit program, Doctor Who. Jag sade något kort om diverse skurkar och liknande, men jag hade varken tid eller ork nog för att skriva om seriens huvudrollsinnehavare, the Doctor och hans companions. Så nu kommer ett kort (eller möjligtvis långt) inlägg om de 11 olika versionerna av The Doctor plus något om de av hans vänner som var med längst (jag kommer inte att berätta om alla, det har ju för fasen funnits fler än 40 st!).
      Jag tänker inte ge mig in i debatten om vem som var den bästa versionen av huvudrollen, jag har sett alldeles för lite av vissa. Men, det är lika bra att jag börjar.

 
The Doctor

"He´s like fire and ice and rage, he´s like night and the storm in the heart of the sun, he´s ancient and forever, he burns in the centre of time..."

Trots att han kan ge ett clownlikt, förvirrat och konstigt intryck så ska du inte låta dig luras, för han är en genialisk, uråldrig Alien från en planet långt, långt borta. Han har sett allt som finns att se och han kan resa vart han vill, när han vill. Han må vara emot våld principiellt, men du vill verkligen inte hamna på fel sida av honom. För hans hämnd kan vara både grym och fruktansvärd...Och om du skulle skada någon han gillar så ligger du illa till, för han är för gammal och har sett för mycket för att ge folk en andra chans....
 
The 1st Doctor, William Hartnell 63-66

"The least important things, sometimes my dear boy, lead to the greatest discoveries.

När The Doctor var med för första gången så spelades han av den lite äldre William Hartnell (han var faktiskt inte speciellt gammal, men de satte på honom en peruk för att han skulle se äldre ut) och de historierna (på den tiden så bestod varje historia av 4-6 avsnitt som var ca 25 minuter långa) är ganska besvärliga att få tag på. Men av det jag sett så verkar han vara en väldigt rolig karaktär. En antihjälte snarare än den "space Gandalf" som han sedan skulle bli, han var inte riktigt lika hjälpsam som de senare versionerna. Men på vissa sätt så är han mer lätt om hjärtat då han inte alls är lika gammal som de senare versionerna, han är väldigt nyfiken och reser runt av ren, tja,  nyfikenhet. Under sina senare säsonger så blev han dock en aning trevligare. Han är en lite mer "sträng farfar" än de andra versionerna och personligen så tycker jag att hans sarkasm och envishet är väldigt charmerande. 




The 2nd Doctor, Patrick Throughton 66-69

"You see, I do tend to get involved..."

"There are some corners of the universe that bred the most terrible things. Things that acts against everything we believe in, they must be fought!"

Den Doctor som jag troligen sett nästan minst av då många av hans avsnitt sorgligt nog är borta. Om Hartnells version var allvarlig så var Throughton betydligt mer skojfrisk då han ofta och gärna spelade galen och förvirrad för att lura sina fiender. I ena ögonblicket så kunde han var lugn och kalkulerande och i nästa en förvirrad, mumlande galning. Han hade en mörkare sid då han ibland kunde manipulera folk för att uppnå sitt mål, vilket ledde till att han hamnade i många gräl med sin companion Jaime som var ungefär så ärlig man kan bli...Men han frösökte alltid göra det som var moraliskt rätt och han var på många sätt en mycket mer hjältelik karaktär än vad hans föregångare var i de första säsongerna...Han kunde ofta få panik när saker inte gick som de skull, eller så märker han det inte alls då han tycker att det som händer är alldeles för intressant eller vackert för att han ska gå därifrån. Eller så ligger han så långt före sina fiender att han nästan glömt varför han är där.



The 3rd Doctor, Jon Pertwee 70-74

"A straight line may be the shortest distance between two points, but it is by no means the most interesting."

"You know, for a man who abhors violence, I took great satisfaction in doing that..."

Äntligen har vi kommit till en version av The Doctor som jag har sett hela historier med...Pertwee var de första av The Doctors som använde sig av direkt våld, han var visserligen emot vapen men han hade ingenting emot att slå någon i skallen (fast aldrig fär att döda). Han var i  många säsonger fast på jorden, vilket gjorde att han inte hade tillgång till lika många manicker som hans föregångare. Detta bekymrade honom dock inte då han var en bra vetenskapsman och lyckades utan problem bygga sig själv vad han behövde. Han var något arrogant ibland och beskrevs som en "dandy" men hans hjärtan var definitivt på rätt platser. Hans otroliga entusiasm och energi får det att kännas som om han verkligen är en ung Doctor och han är nog en av mina personliga favoriter.



The 4th Doctor, Tom Baker 74-81

"There´s no Point in being grown up if you can´t be childish sometimes..."

"I´m a very dangerous fellow when i don´t know what I´m doing..."

"Would yo mind not standing on my chest, my hat´s on fire..."

Den alltid filbunkslugna 4th Doctor tog mer eller mindre allt som hände honom med samma filosofiska lugn. Excentrisk och troligen en aning galen så är han den kanske den mest ikoniska Doctor någonsin...Men sin skumma humor, sitt läskiga leende och ett nytt känslosamt djup så var Baker den kanske mest "Alien" Doctor genom seriens historia och både hans ikoniska skarf och hans hatt gör honom otroligt minnesvärd. Dessutom så har Baker en perfekt komisk timing (trots att han ofta var allvarlig) och en otroligt, närvaro? Han var där, i rollen, hela tiden. Även om man tycker att den här serien är korkad och onödig så kan man inte låta bli att beundra honom. Han kanske inte är min direkta favorit, men otroligt minnesvärd var han i alla fall.



The 5th Doctor, Peter Davison 81-84

"For some people, small, beautiful things are what life is all about."

"There´s Always something to look at if you open your eyes..."

Så snäll, det är allt jag har att säga. När han var så var han den yngsta Doctor någonsin (Matt Smith var ca 3 år yngre när han började, fast det var långt senare...), dessutom så följde han den ikoniska Bakers efterföljare. Peter Davison hade alltså ett ganska utmanande jobb, vilket han klarade alldeles utmärkt. Han var lite tillbakadragen, sårbar och vänlig och han hamnade och reagerade på problem snarare än att söka dem och studera dem. Och när han skulle fatta ett jobbigt beslut så kunde han lika gärna singla slant om saken. Han var den första (och enda) Doctorn som inte ingav någon direkt auktoritets känsla och han hade inte något direkt emot att överlåta bestämmandet till någon annan. Men han var också den kanske mest heroiska, då han skulle utsätta sig själv för fara för att skydda någon annan eller för att hålla sitt ord. Han var också envis och gav inte upp när det gällde att göra det rätta och han trodde alltid det bästa om alla han träffade och var nog den enda som gav andra chanser. Han var så mycket bättre än de han försökte rädda, men han kunde inte låta dem vara.
Men han hade precis som alla andra en excentrisk humor som definitivt fungerade. Och jag älskar hur Davison och de som skrev manusen gjorde hans ålder till en fördel, han var ett stort cricket fan (och han hade ofta en cricketboll i fickan) och när han var nervös eller ville vara viktig och få uppmärksam så tog han ofta på sig ett par glasögon, vilket genast fick honom att se 20 år äldre ut. Detta är ett knep som både the 10th och ibland the 11th Doctor sedan skulle använda. Det var inte det att han såg speciellt dåligt, men när man är en gammal man (700+) så får man göra vad man kan...Han hade också en selleri i knapphålet (istället för en blomma), vilket hade att göra med någon allergi.
Han var minst lika bra som resten och David Tennant har fått en del saker från honom, det var verkligen Amazing när de båda var med i mini-soden Time Crash...



The 6th Doctor, Colin Baker 84-86

"Planets come and go. Stars perish. Matter disperses, coalesces, forms into other patterns, other worlds. Nothing can be eternal."

"Small thought it is, the human brain can be quite effective."

"...a little gratitude wouldn´t irretrievably damage my ego..."

Färgglad, otrevlig och några ganska hopplösa avsnitt har gjort att Colin Baker inte direkt är den mest populära Doctor. Han var något av en egoist, och det faktumet att han var ett fullkomligt geni stärkte den sidan av honom (han var faktiskt den ända som lyckades att laga the Tardis så att den kunde ändra form, och han behövde ingen manual för att flyga den). Han tvivlade mycket sällan på sig själv, vilket gav en stark kontrast till Davisons vänliga Doctor. The 6th Doctor verkade snarare acceptera sin companion närvaro snarare än uppskatta henne, men jag är faktiskt inte speciellt förtjust i hennes så jag klagar inte. Men hans dramatiska arrogans och genialiska och lite oroliga kvickhet kunde ibland komma till nytta, och egentligen så dolde de bara hans starka moraliska åsikter och medlidande vänlighet. Och personligen har jag absolut inget emot honom, hade han fått lite mer tid på sig att utvecklas som karaktär så hade han nog varit mycket populärare (hans radiohistorier har blivit ortroligt populära). Jag har för mig att han blev sparkad från jobbet då han inte höll med de som skrev manuset (vilket jag respekterar honom för, de var rätt så fruktansvärda). Trots att jag inte gillar avsnitten så gillar jag faktiskt verkligen honom, hans bittska humor är faktiskt ganska rolig och man gillar honom trots att han inte alltid är vänlig. Så jag tycker att Colin Baker gjorde ett fantastiskt jobb med tanke på omständigheterna (han fick mig att ta mig igenom i alla fall några av de där avsnitten (= ...).

The 7th Doctor, Sylvester McCoy 87-89

"Anybody remotely interesting is mad in some way."

"You can always judge a man by the quality of his enemies..."

Well, he he... Jag har faktisk inte sett några av hans avsnitt. Jag har något starkt emot 80-talet, vet inte varför. Men jag har sett lite klipp och han verkar vara en clownlik, lugn liten man. Hans första säsonger ska vara ganska dåliga men de senare är rätt så populära så jag ska ge några av hans avsnitt en chans under jullovet... Han verkar vara rätt så charmig så jag hoppas verkligen att han håller upp till mina förväntningar (= (han är förresten med i The Hobbit filmerna som Radagst den brune)


The 8th Doctor, Paul McGann 96

"I love humans. Always seeing patterns in things that aren´t there."

The one night only, Paul McGann. Han hade ca 75 minuter på sig att få tillbaka serien och att övertyga världen om att han var the Doctor (sedan var han tillbaka i den sju minuter långa mini-soden som gjordes 2013, The Night of the Doctor). Och med tanke på att den där filmen var ganska dålig så ska jag inte klaga. Historien var trist, skådespelarna gjorde ett tvivelaktigt jobb men mitt ibland det där kaoset så var erfarne skådespelaren Paul McGann som var lika underbar som alltid. Han är en otroligt duktig skådespelare och han spelade "I" i "Witnhail and I" (underbar film, ni borde se den) och han spelade Eugene Wrayburn i bbc filmatiseringen av Our Mutual Friend. Jag gillar visserligen inte den där filmen (Doctor Who) speciellt mycket, men McGann var fenomenal. Han var vänlig, förvirrad och knäpp på samma gång. Precis som the 11th och the 5th Doctor så dolde hans ungdomliga och muntra yttre en gammal och klipsk Alien. Tyvärr så har jag bara sätt tv-serien och har därför inte hört på hans andra äventyr som the Doctor, men jag ska göra det när tillfälle ges...



The 9th Doctor, Christopher Eccleston 2005

"Fantastic!"

"You lot. You spend all your lives thinking about dying, like you´re going to get killed by eggs, or beef, or global warming, or asteroids. But you never take time to think about the impossible, that maybe you survive..."

"You think it will last forever. People and cars and concrete. But it won´t. One day it´s all gone. Even the sky. My planets dead, it burned like the earth. It´s just rocks and dust. Before it´s time..."

Ecclestons Doctor var den första jag någonsin såg och han har därför en speciell plats i mitt hjärta. Han var excentrisk , men kanske inte riktigt lika galen som vissa av de andra. Han var ganska allvarlig då och då, vilket inte är så konstigt då han är den versionen av The Doctor som kommer direkt efter The Time War då hela hans släkte utrotades. Detta gjorde att han ibland blev väldigt arg och ibland förlorade besinningen, men han hade tack och lov Rose där som kunde stoppa honom. Men han var också väldigt munter och log och var positiv i tid och otid. Det var något med kontrasten i hans humörsvängar som fick honom att bli en så rolig karaktär, dessutom så kunde han, precis som sina föregångare, konsten att vara rolig när det behövdes. Det var synd och skam att han bara gjorde en säsong.




The 10th Doctor, David Tennant 2005-2010

"I´m sorry. I´m so sorry.

"Yeah, hermits United. We meet up every ten years. Swap stories about Caves. It´s good fun, for a hermit.

"There´s a lot of things that you need to get across the universe. Warp drive... Wormhole refractors...You know the thing you need most of all? You need a hand to hold."

"Allons-y"

"Wibbely Wobbely timey wimey...stuff."

Den Doctor som ligger närmast Tom Baker när det kommer till popularitet är såklart David Tennant. Eccleston fick mig visserligen att se på Doctor Who men det var Tennant som fick mig att älska den och jag kan inte ens med säkerhet säga varför. För det första så var han otroligt rolig ibland, hans minspel och repliker är lika roliga varje gång. Han är också den Doctor som gått längst känslomässigt så man har både sätt honom gråta och skratta. Han var väldigt karismatisk och humoristisk men ibland, speciellt i hans två andra säsonger, så kändes han så oändligt sorgsen och ensam. I säsong två så är han däremot ganska munter hela tiden tills, tja, slutet då han förlorade Rose. Sedan var han deprimerad genom stora delar av säsong 3. Han var definitivt inte den mest ödmjuka versionen vilket ledde till att han kunde få lite storhetsvansinne, men inte på ett otrevligt sätt. Han hade en vana av att förklara väldigt komplicerade saker som inget förstod (på väldigt komplicerade sätt, han hittade alltid väldigt långa ord för allting) och förvänta sig att det skulle förklara saker och ting. Och ibland när han var mitt uppe i att förklara något så kunde han tappa koncentrationen och bli väldigt intresserad av något annat och därmed helt byta ämne (han var också ofta ganska oartig). Han beundrade ofta sina fiender och kunde stå helt lugn framför dem (när alla andra sprang iväg) och mumla för sig själv "Beautiful..." Det var något med honom som gjorde att man alltid tyckte otroligt synd om honom och hans sista scen gav alla som såg den för första gången tårar i ögonen. Han var också ganska obehaglig ibland och han lät ibland folk dö, trots att han inte använde direkt våld, bara för att han tyckte de förtjänade det. Han kunde bli väldigt arg, på ett väldigt sakligt och obehagligt lugnt sätt.



The 11th Doctor, Matt Smith 2010-2013

"The man who can turn an army around at the mention of his name..."

"Geronimo...!"

"The way I see it every Life is a pile of good and bad things, the good things don´t Always soften the bad things but vice versa, the bad thing doesn´t necessary spoil the good things and make them unimportant."

"There´s one thing you should know about me, Amy, because one day it might just save your Life. I am definetely a mad man with a box!"


"Bowties are cool."

Den senaste versionen av The Doctor (som spelats av den yngsta skådespelaren som någonsin spelat honom) har varit helt fantastisk att se på. Det är inte bara det att han har haft väldigt bra avsnitt han har också varit minnesvärd. Han är betydligt äldre än de flesta andra versionerna (900-1200 år) vilket leder till att han ofta är lite barnslig. Han vill alltid vara cool (han lyckas sällan) vilket leder till väldigt mycket direkt humor. Han går ofta in i saker, faller ner i hål etc. Han verkar sällan veta vad han egentligen håller på med och det är bara i slutet av avsnitt som hans genialiska sida ofta märks tydligast. Han kan beskrivas med ett ord, rolig. För det är vad han är, på ett ganska excentriskt sätt... Men han är också mannen som kan få arméer att använda om så fort de hör hans namn och han hade en otrolig självsäkerhet när det behövdes. Han flamsar visserligen runt och är förvirrad ibland, men trots det är han definitivt ett geni, och när han för första gången sa "trust me, I´m the Doctor" så trodde man honom. Han kunde också vara hotfull och han är nog den enda Doctor som hotat någon med en pistol. Han blev också alltid lite förvånad när han blev arg, och ibland så kunde han visa en slags bedjande sårbarhet när någon skurk var väldigt nära att göra något väldigt dumt. Jag älskar hans första avsnitt (the eleventh hour) och hur ledsen jag än var över att Tennant var ute ur leken så blev jag genast förtjust i Maths version, han kändes som hela universums bästa kompis (= Något som jag alltid finner väldigt intressant är att hans känns så himla gammal ibland, som en förvirrad farfar som har bestämt sig för att se ut som en tolvåring... En underbar sak som gör Matt perfekt för rollen är att han SER så Alien ut, han ser så skum ut ibland.
Trots att han är ganska socialt inkompetent ibland, speciellt när han bara ska prata med folk, så är hans hjärta verkligen på rätt sida och han har några väldigt fina scener tillsammans med Amy och Rory, paret som var hans companions genom nästan hans tid (förutom de, typ, 5 sista avsnitten)

 



Kunde inte låta bli att ta med den här (=
 
okej, alla hans vänner får jag spara till en annan gång...




söndag 15 december 2013

Boktjuven

 
Boktjuven av Markus Zusak
Antal sidor: 582
Originaltitel: The Book Thief
Översättning: Anna Strandberg
Boken utkom: 2005
Första meningen:
Först färgerna.
Handling:

ETT LITET FAKTUM
Du kommer att dö
 
"Det är egentligen bara en liten historia som, bland annat ,handlar om: en flicka, några ord, en dragspelare, några fanatiska tyskar, en judisk slagkämpe och en hel del stölder."
 
Det är Tyskland 1939.
        Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början.
        Liesel Meminger träffar sin nya fosterfamilj för första gången, hennes föräldrar är borta (förda till ett koncentrationsläger) och hennes lillebror är död.
       Liesel stjäl böcker, från marken, från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek. Varhelst hon kan få tag i böcker. Hon delar dem med sina grannar och sin nya familj när de sitter i skyddsrummen, och hon delar dem med juden som gömmer sig i hennes källare.
        Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Strafse, innan bomberna föll.
 
VIKTIG INFORMATION
Döden är vår berättare
 
Omdöme:
 
Jag har nu i nästan fyra år haft mycket dåligt samvete över att jag inte har läst den här boken, men jag har aldrig tagit mig för att göra det. Inte förrän nu, alltså. Eftersom filmen kommer ut snart, den har redan kommit ut i vissa länder, så tänkte jag att det verkligen var dags att läsa den, så det gjorde jag. Och vad tyckte jag om den här boken som min kära syster har försökt att få mig att läsa i flera år? Jag älskade den, vad trodde ni? Vissa böcker älskar jag, men vet att jag aldrig kommer att läsa om. Och vissa böcker älskar jag, och jag kan läsa dem hur många gånger som helst (tro mig, jag har läst vissa böcker mer än 20 gånger (okej, två stycken)). Jag har en stark känsla över att den här hör hemma i den senare kategorin. Jag kommer att läsa om den så fort jag kommer över känslan av depression som jag får varje gång jag tänker på slutet. Ärligt, jag var i skolan när jag läste ut den, det var därför fullt av pladdrande femtonåringar omkring mig, och jag var mycket nära att börja gråta. Det var så sorglig den var. Och man fick ändå veta hur boken skulle sluta i FÖRSTA kapitlet och det kändes hemskt i alla fall. Men istället för att pladdra om slutet så ska jag gå till själva boken.
      
        Den hade många fördelar, jag kan faktiskt inte komma på några nackdelar, en av de viktigaste var språket. Det var fantastiskt. Jag har läst ganska många böcker under mitt ganska korta liv, men mycket få av dem har kunnat mäta sig med den här när det kommer till språket. Det var enkelt och rakt på sak, men ändå så otroligt vackert. Och jag fullkomlig älskade berättaren, döden. Jag var först tveksam när jag fick reda på vem berättaren var, men döden fick mig över på hans/hennes sida efter två sidor. Jag vet inte hur författaren lyckades få döden att kännas som en helt vanlig karaktär med en personlighet utan att det kändes det minsta konstigt, men lyckades gjorde han definitivt. Döden (var det en hon eller en han?) var både förvånansvärt realistisk och förhållandevis rolig. Han/Hon tycker ganska bra om människor och följer och berättar Liesels historia med stort intresse och med stor sympati. Definitivt min favorit berättare någonsin....
       Och de andra karaktärerna var inte det minsta sämre. Jag älskade dem allesammans och deras relationer till varandra kändes äkta och var väldigt rörande. Liesel kändes faktiskt som ett barn, hon förstod inte alltid allting som hände omkring henne men hon försökte alltid göra det bästa av det. Hon kanske saknade något av en direkt personlighet på vissa sätt, men för omväxlingsskull så störde det mig inte det minsta, hon hade så mycket personlighet som barn har i böcker och faktiskt mer än de flesta. Hennes relation till sina fosterföräldrar var fin, speciellt den till hennes pappa. Hans. Jag kanske överanvänder optimistiska ord nu, men han var perfekt för det han behövde göra. Jag tvivlar på att det finns så genuint goda människor i världen, men jag förlät honom och författaren för det. Han var omöjlig att INTE gilla. Men det som jag gillade bäst med karaktärerna var Liesel relation till Max, juden som de gömde i sin källare. Jag vill inte prata för mycket om den, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga för att göra den rättvisa, men jag tar av mig hatten för författaren. Och om den där filmen misslyckas med den så kommer ingenting att kunna rädda filmen.
 
      Handlingen var också bra, speciellt med tanke på att boken helt saknade den lilla detaljen. Allting bara hände och ändå blev det aldrig långtråkigt, inte för en sekund. Dessutom så vet man hur det kommer att sluta redan från sida ett och man vill ändå läsa mer...
      Boken gav mig en liknande känsla som t.ex. Godnett mister Tom eller Jellicoe Road, men den körde ändå sitt eget race. Det är definitivt en ny favoritbok och den rekommenderas varmt till alla som gillar de två böckerna som nämndes här ovan, eller till någon som gillar böcker i allmänhet... Det som gjorde den så underbar var att, trots sitt sorgliga tema och sin ganska dystra berättare så var den aldrig överdrivet deprimerande. Karaktärerna och en viss dansande och förbipasserande humor gjorde allting mer än uthärdligt.  
 




måndag 9 december 2013

Doctor who?

Eftersom julen närmar sig och så vidare så är det nog dags att jag gör något av en julspecial. Men eftersom jag känner mig själv, och mycket väl vet att jag aldrig kommer att orka skriva om något så tråkigt som julen. Så istället så ska jag skriva om en av mina absoluta favorit tv-serier Doctor Who (jag vet, den har blivit ganska många inlägg om tv-serier (varav ingen har blivit färdig) men ni får stå ut med mig). Så det här kommer att vara en blandning mellan att fira att Doctor Who fyller 50 (yey) och att uttrycka lite saknad över att Matt Smiths sista avsnitt där han är The Doctor kommer ut vid jul. Jag kommer nog att skriva litet om de olika versionerna av The Doctor dessutom så ska jag få in lite olika recensioner på säsongerna och lite basic fakta om showen. Det här är helt enkelt ett inlägg för att få alla er dårfinkar som INTE ser på den här showen att göra det, tro mig, den förtjänar det verkligen.

Och ja, det här inlägget kan bli hemskt långt, men det får ni tåla.
  
      Jag kan börja där man troligen borde börja, handlingen.

The Doctor är en gammal, litet exentrisk, Time Lord från planeten Gallifrey. En dag bestämde han sig för att låna en duglig transport från sitt eget folk och sedan bar det av. Transporten han valde var en Tardis (time and relative dimension in space), en liten maskin (okej, gigantisk nog för att folk ska gå vilse i den) som kan resa vart som helst, när som helst. Meningen var ju att den skulle ändra form och färg beroende på var och när den landade men dessvärre så gick den mekanismen sönder, så efter ett besök på 60-talet så har den för evigt varit fast i formen av en blå Police Box. The Tardis orsakade faktisk mer problem än så, då den tycks ha en ovana att inte åka dit den ska.
       The Doctor är mycket nyfiken av sig, vilket gör att han hamnar i en massor av olika problem. Meningen är ju egentligen att Time Lords inte får blanda sig i saker som händer på olika planeter, men han kan verkligen inte hjälpa att han "do tend to get involved". Så efter ett tag ger han upp med idén att inte bli inblandad, och börjar att rädda planeter som hobby. Han har oftast med sig några vänner, companions, annars har han ju ingen som han kan få beröm av, dessutom så är det så otillfredsställande att prata med sig själv hela tiden, det blir så ensamt.
        Det som gör att the Doctor har kunnat härja runt så länge är det faktum att Time Lords har ett litet sett att fuska när det gäller döden, så fort han blir dödligt sårad så byts alla cellerna i hans kropp ut och en ny man kliver fram. Men låt er inte luras, det är fortfarande han. Han ändrar alltså utseende och personlighet då och då (hittills har det funnits 11 st).

Ärligt, låter inte det där spännande? Men vad är egentligen en hjälte utan några ordentliga skurkar? Så här kommer en kort lista på the Doctors mest kända och fruktade ärkeskurkar...

The Daleks
De kanske mest ikoniska skurkarna, som är the Time Lords ärkefiender. Utan känslor eller det minsta samvete så är de mördande och förödande varelser som bara har en tanke i sina skallar, förgör allt och alla som inte är en dalek. Trots att de inte ser så imponerande ut så är de nästan oförstörbara, och alla riktiga Doctor who fans får rysningar av lycka genom kroppen när de hör orden "Exterminate" yttras på skärmen. Dessutom så är det de som till sist startar kriget som mer eller mindre utrotade både daleks och Time Lords, men mer om det senare.

The Cybermen
Några andra som funnits med ett bra tag är The Cybermen, som har haft en rad olika utseenden, förmågor och hur de skapats är lite olika beroende på var i seriens historia som man tittar. Men för tillfället så är idén att de faktiskt är människor, vars känslor och personlighet har tagits ifrån dem. De har sedan placerats i en rustning och försöker att ta över världen...

The Master
Trots att The Daleks är både The Doctors och The Time Lords ärkefiender så kommer nog the Master på andra plats. Han är precis som vår huvudroll en Time Lord, vilket innebär att också skådespelarna som spelat honom bytts ut, det har hittills funnits 6 stycken. Han kom med första gången under tidigt 70-tal och har sedan dess dykt upp lite då och då. Han är en barndomsvän till the Doctor och de var länge goda vänner, tills deras olika syner på livet skilde dem åt. Den som gör The Master så pass sympatisk är att han är den enda av de klassiska skurkarna som har en back story, vilken i princip slutar med att han blev galen efter att ha stirrat in i the Time vortex, sedan dess har han förföljds av en trumtakt bestående av fyra slag. Trots hans och The Doctors många olikheter så har de alltid förblivit en aning fästa vid varandra och har undvikit att direkt döda varandra sedan serien startade (men en del undantag). Han är nog den enda skurken som kan riktigt mäta sig med vår huvudroll när det kommer till intelligens och The Doctor har ofta kallat "his best enemy" för "stone cold brilliant".
      Han personlighet har ofta ändrats genom seriens gång och han har varit allt ifrån lugn och planerande till fullkomligt galen. Han sågs senast i serien i finalen av säsong 3 (new series) och sedan igen i The end of Time, båda gångerna spelades han huvudsakligen av John Simm (he was amazing =))


Några andra skurkar som nog borde nämnas är The Sontarans, som har varit med ett tag de med. Men eftersom de inte alltid är skurkarna så har jag inte med dem på den direkta listan.
      Två lite nyare skurkar är "The Silence" en organisation som är fast besluten att göra sig av med The Doctor, och såklart några som på bara fyra eller fem år blivit ikoniska, The Weeping Angels. De kom först med i avsnittet Blink från säsong 3 (new series) i avsnittet Blink (som anses vara ett av de bästa avsnitten någonsin) och har sedan dess varit med ett antal gånger. De är de enda mördarna i universum som dödar sig snällt. Inget våld eller något, de bara zappar dig tillbaka i tiden och låter dig dö till döds. Kruxet är att The Doctor inte kan få dig tillbaka, så du är fast där... Detta har lätt till en del mycket sorgliga farväl... Men det kanske mest skrämmande elementet med dem är att de inte kan röra på sig (okej, det där lät bättre i mitt huvud), inte så länge du tittar. Så fort någon tittar på dem, vem som helst, så är de oförmögna att röra på sig. De ser bara ut som helt vanliga statyer... Men så fort du vänder dig om, så slår de till. Och de är otroligt snabba...De har lämnat massor av tittare i små skankande högar. Tro mig, ser ni Blink så kommer ni aldrig att ha samma syn på statyer igen. Så vänd er inte om och vad ni än gör, blinka inte...



Okej, skurkar åsido. Vad är det som gör den här serien så bra? Det är inte bara de minnesvärda karaktärerna eller de kusliga skurkarna, det är också de otroligt smarta idéerna till historierna. Visst, ibland är de lite dumma, men det finns så många underbara avsnitt som väger ut det. Så här kommer  lista på de bästa och smartaste avsnitten (new series), de här är definitivt avsnitt som man borde se, även om man inte gillar eller ser på serien...

Säsong 1:
The empty Child (1) + The Doctor Dances (2)
Det var de första två ansnitten som var lite läskiga, dessutom så har Christopher Eccleston några av sina bästa scener som the Doctor i det dubbel avsnittet. Och sist men inte minst, karaktären Jack Harkness är med första gången. Jag var misstänksam mot honom från början, men sedan dess så har jag blivit riktigt fäst vid honom.
The Christmas invasion
Det här är kanske inte värdens bästa avsnitt, men det är David Tennants första och han hade en så underbar öppning.


Säsong 2:
The Impossible Planet (1) + The Satan Pit (2)

Säsong 3:
Human Nature (1) + The Family of Blood (2)
David Tennant visade en gång för alla vilken bra skådespelare han var när The Doctor tappade sitt minne och började att leva som en vanlig människa. Definitivt ett underbart avsnitt med några väldigt minnesvärda skurkar.
Blink
Gud vilket underbart avsnitt, jag kan se den 1000 gånger.
Utopia (1) + The Sound of Drums (2) + Last of the Time Lords (3)
The Master var med för första gången på länge, what can i say? Men vad var det för galning som gjorde honom till premiärminister?


Säsong 4 (+ the specials):
The Doctor´s Daughter
Silence in the Library (1) + Forest of the Dead (2)
När man tänker på karaktären River Song så tänker man ofta på The 11th Doctor, men hon var faktiskt med för första gången redan under Tennants period i de här två fantastiska avsnitten.
Midnight
Ett annat kusligt avsnitt, gah... Den är så obehaglig!
The Waters of Mars
The End of Time 1 och 2
The Master kom tillbaka (till och med galnare än förra gången) och David Tennant sade sitt sorgliga farväl till serien, jag var bara tvungen att ha med den. Dessutom så hade Matt Smith sin första, mycket korta scen... Det är så sorgligt, alla älskade David Tennant så mycket, snyft...



Säsong 5:
The Eleventh hour
Matt Smiths första mycket minnesvärda avsnitt, han övertygade mig på 5 minuter. Dessutom så var The Ponds med för första gången...
The Time of the Angels (1) + Flesh and Stone (2)
River Song var tillbaka OCH the weeping angels, det var ingenting som kunde gå fel!
Amy´s Choice
The Lodger
Det här är nog ett av seriens både skummaste och roligaste avsnitt då Matt Smith låter hela sin galenskap skina igenom...
The Pandorica opens (1) + The Big Bang (2)


Säsong 6:
The impossible astronaut (1) + Day of the moon (2)
The Doctors Wife
 

Neil Gaiman skrev avsnittet och The Tardis fick en röst, awesome...
The almost people
A good man goes to war

Säsong 7:
Asylum of the Daleks
Dinosaurs on a spaceship
Dinosarier, på ett Ufo! Dessutom så var Rorys pappa med för första gången...

The angels take over Manhattan
Snyft...
Journey to the center of the Tardis
Nightmare in Silver



Så, här hade ni lite basic fakta om världens bästa tv-serie, låter det spännande. Efter en tids övervägande så har jag kommit fram till att The Doctor och hans Companions ska få ett eget inlägg, jag orkar inte skriva mer just nu...

söndag 8 december 2013

Empire of the Sun

 Empire of the Sun
från 1987
av Steven Spielberg
Filmrecension
I rollerna: Christian Bale, John Malkovich, Miranda Richarson och Nigel Havers
Handling:
Jamie Graham (Christian Bale), en ung och bortskämd pojke från England som drömmer om att flyga, lever i Shanghai innan andra världskriget tiden. Men under japans invasion av Kina så bli han separerad från sina föräldrar och finner sig själv vilsen och utkastad i ett stort land under krigstiden. Han träffar på Basie (John Malkovich) , en amerikanare som han börjar att hänga efter. Efter ett tag så blir de tillfångatagna av den japanska armén och de blir förda till ett fångläger där de hålls kvar under resten av kriget...
  ________________________________________________________________________
 
 

Omdöme:
Jag är lite splittrad när det gäller den här filmen, det var en del saker som jag verkligen gillade och en del saker som var lite sådär.
       En av sakerna som jag verkligen tyckte gjordes väldigt bra var skådespeleriet. Alla gjorde ett bra jobb, men de flesta fick inte vara med speciellt mycket. De flesta dök bara upp då och då och behövde inte göra speciellt mycket, men de gjorde de få scener de fick väldigt bra. Den karaktären som fick mer än 80% av tiden var Jamie (Jim) Graham. Vilket var ganska riskfyllt med tanke på att Christian Bale bara var 13 eller något liknande när den filmades...I vanliga fall brukar jag att störa mig på barn i filmer, men jag måste säga att det var ganska imponerande. Han var lika bra som någon annan i filmen...(Vilket var bra). Efter honom så hade John Malkovich ganska många scener och han spelade en väldigt intressant karaktär. Han var inte snäll och man gillade honom inte direkt, men hans relation med Jim var kul att titta på. Han var inte en fadersfigur, han såg inte ens efter pojken (och han orsakade stackars Jim mer problem än vad han hjälpte honom med), men det var ändå något med honom som gjorde honom uthärdlig. Han hade sin charm och fick en del roliga repliker och man fick den underliga känslan av att han, längst inne i sitt själviska hjärta, brydde sig litet om Jim.
       
         En annan bra sak med filmen var att den såg väldigt bra ut, filmningen och så vidare var passande och imponerande. Storyn fortsatte långsamt framåt utan något egentligt mål, det var egentligen bara en rad av händelser. Vilket visserligen gjordes bra, men det hade kanske varit lite intressantare om något hände lite oftare?
       Men filmens trumfkort är att beröra folk med intressanta karaktärer som man vill ska få ett lyckligt slut, och en del av filmens scener var berörande. Man brydde sig och den hände hela tiden saker som gjorde att historien inte fastnade. Christian Bale gjorde (som jag nämnde tidigare) ett fantastiskt jobb, och han lyckades med att nästan vara den ända karaktären galant. Till och med när han var lite jobbig och betedde sig korkat så var det inget som var så störande att det kändes orealistiskt. Det är egentligen en historia om att växa upp och trots att han inte fick världens bästa förebilder så hoppas jag att han i slutändan blev en person. Jag förstår verkligen varför det här var den rollen som stadgade Bales karaktär och nu för tiden dyker han upp ganska ofta och jag är rätt säker på att han var än Oscar förra året...

      Så gillade jag filmen? Ja det gjorde jag. Det var inte det bästa jag sett och jag vet inte om jag kommer att se den igen, men det betyder definitivt inte att den inte var bra. Jag kommer nog att läsa boken den är baserad på om jag får tag i den. Den hade en del väldigt fina scener (speciellt i den sista tredjedelen av filmen) och man satt hela tiden och hoppades på att allting skulle lösa sig. Jag rekommenderar den, den var visserligen lång med jag skulle säga att den är värd er tid.

      Det finns en massor av saker som jag skulle kunna säga om den här filmen, men i ärlighetens namn så har jag ingen energi...

söndag 1 december 2013

Den trägne odlaren

Den trägne odlaren av John le Carré
Antal sidor: 546
Originaltitel: The Constant Gardener
Översättning; Sam J. Lundwall
Boken utkom: 2001
Första meningen:
Nyheten drabbade den brittiska ambassaden i Nairobi en måndagsmorgon klockan halv tio.
Handling:

När den brittiska ambassaden får den chockerande nyheten om Tessa Quayles brutala död, så är motiven för mordet oklart och fallet omges av tystnad. Misstankarna kastas på hennes vän, och eventuella älskare, den belgiske läkaren Arnold, som försvann i samband med mordet. Polisens utredningar går dock inte så bra då ingen talar sanning, och när de börjar att gräva för djupt så stängs fallet abrupt.
      Tessa var en mycket handlingskraftig ung kvinna och hon kastade sig ofta in i olika former av socialarbeten - och kom en stor läkemedelsskandal på spåren, något som hon höll sin man ovetande om.
     I en jakt på sanningen så ger sig Tessas man Justin, en lugnt, alltid artig, trädgårdsodlande karriärdiplomat på en resa genom världen för att få fram sanningen. Han avtäcker lager av lager av de hemliga uppgifter som Tessa fick fram innan hon blev mördad. Men hans efterforskningar leder inte bara till att han hamnar i konflikt med brittiska utrikesdepartementet, utan tvingar honom också att konfronteras med våldet och korruptionen hos vissa mycket högt uppsatta bolag och människor som styr dagens Afrika. Och inte minst upptäcker han nya saker om sin fru, kvinnan som han knappt fick tid att älska. Men ju djupare han gräver desto mer folk börjar han att förarga...
      

 
________________________________________________________________
 
Okej, nu är jag ganska imponerad. Jag vet inte vad det är med den här boken som är fascinerande, men den här boken fängslade mig verkligen. Jag är ett väldigt stort fan av deckare och liknande, jag älskar att sitta och försöka lista ut hur allting hänger ihop. Den här boken är inte riktigt uppbyggd på det sättet, bara möjligtvis i början, men det är något annat med stämningen som gör att man verkligen sugs in i den.
 
        För någon dag sedan så satt jag hemma, sjuk och uttråkad, och bad mina kära föräldrar om råd angående bra filmer i vår ägo som jag inte hade sett. De sa åt mig att se The Constant Garderner, några timmar senare satt jag och läste boken i lugn och ro. Men, tillbaka till boken.
        I bokens första tredjedel eller så får vi mest se polis utredningen, genom ögonen på de som de förhör. Så i början vet man inte riktigt vem huvudrollen är, vem mördaren är eller vad boken går ut på. Det ända vi får reda på om Justin är det som Sandy (en karaktär) säger om honom (han gillar honom inte). Men när vi fått lite fakta om mordet och fått se några förhör så ska Justin förhöras. Och en snällare huvudroll som jag faktiskt gillat har inte funnits. Han gör en fin entré och man fäster sig ögonblickligen vid honom och man blir genast väldigt ledsen över att Tess är död, för man hör honom berätta om första gången han träffade henne. Den scenen var underbar. Jag älskade hur de, för bara ett eller två kapitel, gjorde historien till en kärlekshistoria. Men det är efter förhören som den egentliga historien börjar, eller delar av den. Boken är liksom indelad i olika delar, fakta, sedan förhör, Flashbacks, handling, läsning av dokument (fakta), handling och så vidare. Filmen var uppbyggd lite annorlunda, då den kunde slippa undan med lite andra saker. Dessutom så använde den sig av lite mer dramatiska filmelement, men för ovanlighetens skull så hade jag inga problem med de sakerna de ändrade på. De behöll slutscenen som den var, vilket var underbart. Den scenen måste jag förresten nämna, det gick rysningar genom hela mig när jag läste bokens sista uppslag. Boken hade redan berättat vad som skulle hända, men det var ändå något sagolikt över den scenen. Större delen av historian kretsar runt Justin, en alldeles underbar karaktären. I filmen spelades han av Ralph Fiennes (uttalas ungefär Ray Fines (tror jag...)), som redan imponerade mig i The Englsih Patient (jag måste publicera den recensionen snart, jag läste den för fasen innan sommaren!!), trots att han är väldigt imponerande när han spelar skurk (jag tänker inte direkt på Voldermort, men han gjorde ett bra jobb som honom också) så gillar jag honom mycket bättre som snäll (jag fattar aldrig hur någon som är så otroligt läskig när han är skurk lyckas spela en så snäll karaktär så bra). Och Justin är definitivt snäll, 100%. Han var en sån underbar blandning av artighet, vänlighet, envishet och lugn att man måste beundra honom. Jag brukar inte gilla såna där otroligt goda karaktärer (den sadistiska sidan av mig som sticker fram) men han var bara så ledsen, arg och envis. Jag tyckte så synd om honom, snyft... I första tredjedelen så vet vi som sagt var inget om honom, han kan vara mördaren så vitt vi vet. Men när man lär känna honom så känns han som en gammal vän. Han genomgår en ganska drastisk förändring under bokens gång, men den fick mig inte att gilla honom mindre.

      Jag gillade de få stunderna som vi fick se Tessa också (som spelades av den skickliga Rachel Weisz, som vann en massa priser för rollen), de kändes som ett så underbart par. De andra karaktärerna var också ganska imponerande, jag kände genast på mig vilka jag skulle gilla, och jag hade rätt. Men bortsett från sin underbara huvudroll så hade boken en otrolig stämning som inte fick mig att gilla boken mindre. Den är så mysig, men samtidigt obehaglig och väldigt sorglig.
       Dessutom så är handlingen väldigt spännande och välskriven, det känns verkligen som en verklig historia. Dessutom så är handling kusligt möjlig, det skulle faktiskt kunna hända. Jag skulle kunna skriva väldigt länge om den, men jag tycker att ni borde läsa boken eller se filmen och ta reda på saken själva för det är den värld.
 
       Som ni nog greppat vid det här laget så gillade jag verkligen boken. Det är definitivt en ny favorit och jag kommer nog att läsa den många fler gånger. Filmen var också otroligt fängslande och fascinerande (den förtjänade varenda nominering och pris som den vann), både rekommenderas verkligen varmt om man gillar bra historier i allmänhet. Det är en av de vackraste och mest fängslande böckerna som jag någonsin läst (trodde aldrig att jag skulle säga den om en thriller), så om ni inte läser den missar ni verkligen något