Top 5

Den här gången tänker jag göra top 5 på deckare part 1. Och då menar jag inte böcker, utan filmer. En del är förstås baserade på böcker, men det är filmerna som jag skriver om. Jag tänker inte skriva om avskilda avsnitt i olika serier, jag kommer att skriva om själva helheten, liksom. Jag tänker göra en del ett och en del 2, det finns alldeles för många för att man ska kunna välja bort några. (De som kommer att vara med i del två är: Sherlock, Frost, Poirot, Adam Delgleish och DCS Banks) Hoppas ni gillar det...







Miss Marple

baserad på böckerna av Agatha Christie

Jane Marple spelas av: Julia McKenzie / Geraldine McEwan

Miss Marple, Miss Marple... Här kommer en gammal dam som jag verkligen älskar. Det här är en (typ) tv-serie med hittills 5 boxar. I de första tre så är det Geraldine McEwan som har rollen som miss Marple, med i de senaste två så har Julia McKenzie tagit över rollen. Jag tycker att båda gör ett lysande jobb som en av mina favoritdetektiver. Jane Marple ger (skenvis) ett mycket förvirrat intryck, hon sitter och stickar eller pratar lite förvirrat om något gammalt minne om något. Men så fort någon blir mördad, ja, då är hon verkligen igång. Polisen i historien (poliserna byts ut i så gott som varje avsnitt, men det finns några som återkommer då och då) tycker först att hon är irreterande och vill bara bli av med henne, men de flesta inser snabbt sitt misstag och låter henne vara med. För det mesta beror det på att de har ringt och frågat "Sir Henry", som är en av cheferna på Scotland Yard, och dessutom är han en av miss Marples äldsta vänner. Efter ett tag så är miss Marple ökänd på hela Scotland Yard, och så fort polisen får reda på att Jane Marple befann sig i närheten av brottsplatsen, så stönar de bara olyckligt.

Det som jag kanske gillar bäst med den här är att 1. Jane Marple är en underbar karaktär 2. Mysterierna är så otroligt krångliga och intressanta att man hela tiden försöker lista ut vem mördaren är (ingen har hittills lyckats) och 3. Istället för att lägga ned pengar på specialeffekter så lägger de ned pengar på att he med riktigt bra skådespelare, något som är mycket roligare att se på.

Så, den här tv-serien rekomenderas varmt.
 

 

Foyle´s War

Skriven av: Anthony Horowitz

Christopher Foyle spelas av: Michael Kitchen

Samantha Stewart spelas av: Honeysuckle Weeks

Paul Milner spelas av: Anthony Howell

         Tja, jag blir lite deprimerad så fort jag tänker på att det sista Foyle avsnittet har gått, efter 7 boxar så bestämde sig någon för att det räckte med Foyle, något som jag verkligen sörjer. Fast, de som har gjorts är så bra att jag nog kan se dem rätt så många gånger till utan att tröttna. Anthony Horowitz är kanske mest känd för sin "Alex Rider" serie eller för "Morden i Midsummer", men Foyle´s War är nog det enda av honom som jag verkligen gillar. Foyle´s War utspelar sig under hela andra världskriget (och lite efter också), huvudrollen är Detective Chief Superintendent Foyle, en väldigt smart kommissarie som jobbar i staden Hastings vid kusten. Trots att han inte har något emot sitt jobb så tycker han att han slösar bort sin tid, och genom hela historien så försöker han att byta jobb. Historien börjar med att Paul Milner kommer tillbaka allvarligt sårad efetr strider i Norge, han är ganska deprimerad av det som han har sett, och att han miste ett ben gör inte saken bättre. Innan han gick ut i kriget så var han polis, och nu undrar Foyle om Milner skulle vilja jobba med honom. Milner tackar, efter viss tvekan, ja till förslaget, och så var det med det. Samtidigt anställs Samantha (Sam) Stewart som Foyles chaufför. Den här underbara trion får man sedan följa medan de löser olika kniviga mordgåtor längs kusten. En annan ofta återkommande karaktär är Andrew, Foyles son som är med i RAF (flygvapnet).   
Det som jag verkligen gillar med den här serien är att mordgåtorna är väldigt kluriga, och man lever sig verkligen in i historien. Men det som jag egentligen gillar är Foyle, Michael Kitchen är en underbar skådespelare, och det dröjer inte länge förren man börjar älska Foyle. Han har så otroliga minspel att man bara måste skratta, han älskar att fiska och dessutom så är han otroligt snäll. Paul Milner är en intelligent sergeant vars historia man lever sig in i väldigt snabbt. Han har lite familjeproblem, och han och hans fru har ganska många gräl. I tja box 2 så kan ha gå vanligt igen, för då får han en protes. Trots att han och Foyle grälar ibland så kommer de egentligen väldigt bra överens, och de är ett utmärkt team. Och så är det Sam, min personliga favorit. Hon är så rolig att det inte är klokt. Hon är väldigt optimistisk, och hon pladdrar nästan oupphörligen. Och hon tycks alltid vara hungrig. Hon kommer från rätt så lyckliga familjeförhållanden, och är ganska obekymrad. Hon får ha några kärleksförhållanden, typ, tre stycken. Hon är så underbar att man gillar henne på en gång. Jag har bara en sak att tillägga, om man inte har sett Foyle´s War så har man verkligen missat något!


The Inspector Lynley Mysteries
baserad på böckerna av: Elizebeth George
Thomas Lynley spelas av: Nathaniel Parker
Barbara Havers spelas av: Sharon Small
Jag började faktiskt se på Lynley ganska nyligen, och sedan dess har jag (och resten av min familj) sett alla de 7 boxarna som har kommit ut. Jag är lite osäker på hurvida box 7 är den sista eller inte, men jag tror att den är det. Sedan vi började se på Lynley så har jag också läst en av Elizabeth Georges böcker, och jag är ganska säker på att jag har recenserat den. The Inspector Lynley Mysteries handlar om Thomas (Tommy) Lynley, som, trots att han inte gillar att erkänna det, är adlig. Han är "8th Earl of Asherton", och han har ett GIGANTISKT hus/slott på landet där hans syster, mamma (och ibland hans yngre bror) bor. Allt börjar med att han får en ny "Detective Sergeant", Barbara Havers. Deras chef plaserade dem med varandra pga ren desperation, både Lynley och Havers var så dåliga på att samarbeta med andra att ingen annan stod ut med dem. Lynley och Havers är (milt sagt) inte överförtjusta över idén. De är motsattser i allt, Lynley är adlig, Havers kommer från den fattiga arbetarklassen, medan Lynley är artig så är Havers bitsk och kan verka otrevlig. Men (efter typ rätt så länge) så börjar de komma bättre överens, och de bildar ett alldeles utmärkt team. Trots att de ofta grälar så kommer de egentligen ganska bra överens (fast de skulle hellre dö en att erkänna det).
Mordgåtorna är kanske inte de direkt smartaste, men de är definitivt inte uppenbara. Jag tycker ibland att det är lite för våldsamt, och de har liiiiiite för många biljakter, men det är något annat som verkligen gör att man fastnar i serien. I början så var jag inte överdrivet förtjust i Lynley, jag tyckte att han kunde vara lite korkad och långsynt, men ju fler man såg desto mer förstod man honom. Han har, milt sagt, lite trassliga familjeförhållanden. Hans pappa dog när han var typ 13, och precis innan det så upptäckte han att hans mamma var otrogen med någon annan medan hans far var döende, och han och hans lillebror kommer inte direkt bra överens. (lång historia, skulle kanske berätta den om jag kom ihåg vad hans lillebror hette, men det gör jag inte.) Fast, jag skulle nog säga att Havers har det värre. Jag menar, hennes lillebror dog när han var typ 10, och hennes föräldrar blev helt knäppa efter det. Jag tycker att förhållandet mellan Havers och Lynley är väldigt trevligt, de stöttar liksom varandra genom olika problem i livet. Jag tycker nog bättre om Havers än Lynley, men det är svårt att inte tycka om Lynley. Men jag tycker att hans kärleksproblem är lite för besvärligt, jag blev helt frustrerad. Fast jag kan inte prata som mycket om det, för då blir det lite för stora spoilervarninhgar. Men, hur som helst, se dem.


Lewis
baserad på karaktärerna av Colin Dexter
Robert  (Robbie) Lewis spelas av: Kevin Whately
James  (Jim) Hathaway spelas av: Laurence Fox
Hur Lewis kom till är en besvärlig historia, och för att föklara den så måste jag gå tillbaka till en av de första, och troligen den mest kända, kriminalhistorierna, Morse. Colin Dexter skrev 13 romaner om den operaälskande kommissarien och om hans assistent, Lewis. Efter att ha gjort ca 10 boxar om honom så gjorde de precis som författaren, de lät Morse dö (att skådespelaren dog i samma veva var inte planerat). Men Morse hade varit så populär att man inte helt kunde låta honom gå, så några år senara frågade man Kavin Whatley om han skulle vilja fortsätta spela Lewis. Lewis serien blev snabbt populär och nu ska den sjunde säsongen släppas (ja, det är skillnad på en säsong och en box, Lewis har nog minst 17 boxar vid det här laget.) Så, det som hände där imellan var ungefär det här: Lewis fick en befodran och blev den nya kommissarien, men när först Morse, och sedan hans fru, dog så tröttnade Lewis på Oxford, och reste upp till norra England och började träna poliser. Historien startar med att Lewis, efter att ha varit borta i två år, återvänder till Oxford. Där blir han Morses efterträdare, och får t.o.m en egen assistent (Detective Sergeant, om man ska vara petig). Lewis och Jim (det är inte så ofta som de nämner Hathaway vid förnamn, men hans efternamn är så jäkla jobbigt att stava), är precis lika olika som Lewis och Morse brukade vara. Lewis kommer från arbetarklassen och är inte överdrivet kunnig i det akademiska, medan Jim är utbildad vid Cambridge (alla i Oxford tycker att han både är en förrädare och utlänning), dessutom så utbildade han sig till präst men slutatde som polis istället, och han spelar i ett jazzband (gissa varför man bara måste älska honom). Lewis och Hathaway blir snabbt vänner och kommer väldigt bra överens, trots sina olikheter.
Det här är den första deckarserien som jag någonsin såg, och därför har den alltid haft en speciell plats för mig. Just nu väntar jag spänt på nästa säsong... Mordgåtorna är ganska kluriga, men det jag verkligen gillar bäst är Lewis och Hathaway och alla andra karaktärer som är med. Det är fyra karaktärer som alltid är med, Lewis, Hathaway, doctor Laura Hobson och deras chef (jag kommer aldrig ihåg vad hon heter). Jag tycker om allihopa. De grälar ibland med varandra, men inte överdrivet ofta. Jag tycker att Lewis och Hathaway är otroligt roliga tillsammans, de är så otroligt olika! Det enda negativa jag kan komma på är att vi inte har dem men svensk text, och trots att jag inte brukar ha problem när det saknas text så har de ibland väldigt långa förklaringar, och det kan vara svårt att hänga med. Men, de är väldigt bra och rekomenderas verkligen varmt...


Vera
baserad på karaktärerna/böckerna av Ann Cleeves
Vera Stanhope spelas av: Brenda Blethyn
Joe Ashworth spelas av: David Leon
För Detective Chief Inspector Vera Stahope så betyder jobbet allt, och hon drivs ständigt framåt av sina inre demoner och minnen. Om hon känner sig ensam eller olycklig så visar hon det inte, och hon döljer allt bakom en mask av sarkasm och en motvilja mot medlidande från andra gör att hon har ett hett temperament och det är lätt att få intrycket av att hon är otrevlig. Hennes assistent, närmsta man, och det närmsta som hon någonsin kommer till vän är Detective Sergeant Joe Ashworth, som har sina egna problem, som mest består av att han skulle behöva mer fritid så att han skulle kunna tillbringa lite mer tid med sin familj.
När serien Vera kom ut 2011 så blev den genast populär och tredje säsongen planeras komma ut till påsk. Vera handlar om (såklart) Vera och hennes assistent Joe, dessutom så har de ett helt team som består av bla Detective Constable Kenny Lockhart, Detective Constable Holly Lawson (series 1), Detactive Constable Bethany Whelan (series 2). Två andra karaktärer som dyker upp i varje avsnitt är Joes fru Celine och patologen Billy (min personliga favorit).
Vera avsnitten är ganska dystra och sorgliga, och man tycker oftast mer synd om mördaren än om offret. Själva historien är alltid klurig, och alla karaktärerna tycker jag väldigt bra om. Brenda Blethyn är en av mina absoluta favoritskådespelare, och hon är verkligen fenomenal i den här rollen. Jag tycker att Vera är en väldigt cool karaktär, och ibland är hon väldigt rolig. Hon kan vara väldigt lättirreterad, men det passar henne, liksom. Dessutom så har hon samma namn som jag... Joe tycker jag också bra om, men min absouta favorit är Billy. Han är så rolig... Trots att jag bara har sett två säsonger så är den här redan en favorit, och den rekomenderas varmt...

Starcross

Starcross av Philip Reeve
Del 2
Antal sidor: 362
Originaltitel: Starcross
Illustrerad av: David Wyatt
Översättare: Ylva Kempe
Första meningen:
Det stora hotellet på Starcross sover lugnt i natten under en himel översållad av stjärnor.

(VARNING FÖR SPOILERS OM MAN INTE LÄST LARKLIGHT)

Familjen Mumby hade nätt och jämnt hunnit pusta ut hemma på Larklight efter sina strapatser med spindlarna, när en ny fara, av ett helt annat slag, inträffar. Mrs Mumby har nämligen bestämt sig för att det är hög tid att man renoverar Larklight, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det har gått flera månader, men huset är fortfarande fullt av hantverkare. Så den tappra familjen Mumby, som har slagits med både galna professorer och spindlar som har försökt ta över världen, flyr från sitt hem som blivit invaderat av hantverkare. De var väldigt tacksamma när de fick en inbjudan till att bo på ett hotell i det exotiska asterioidbältet kring Mars, så Mrs Mumby, Art och Myrtle ger sig iväg för att få lite välförtjänad vila (Mr Edward Mumby hade annat för sig). Men, det är något som inte stämmer.  För det första så verkar det som att Ulla och Richard Burton har blivit förvandlade till TRÄD under sin vistelse på Starcross. Dessutom så möter de sin gamle vän, den föredetta piraten Jack Havock, som reser inkognito och undersöker några misstänksamma saker  (bla Dick och Ullas försvinnande) som inträffat på Starcross. Och när alla börjar att drömma om Mr Tifflers förträffliga hattar, och när Art tycker sig se en varelse som stönar "moob" på balkongen, så är de helt säkra på att något är fel. Och när Art och Mrs Mumby finner sig kidnappade av ett gäng hattar, och när Myrtle upptäcker att hon är strandsatt i förhistorien tillsammans med Jack, så inser de tre vännerna att de nog behöver rädda världen, igen...
____________________________________________________________________

Eftersom jag älskade "Larklight" så hade jag ganska höga förväntningar på dess uppföljare, men jag var samtidigt lite misstänksam, uppföljare brukar sällan vara lika bra som första boken, men den här var definitivt ett undantag! Den var magnifik, kanske till och med bättre en ettan, som var underbar. Språket är så fängslande och roligt att det är nästan omöjligt att slita sig, och jag tyckte nästan bättre om karaktärerna i den här! Först är det Art, han är sig ganska lik, men Myrtle växte verkligen i mitt tycke (och jag älskade henne innan), hon var liksom mycket coolare, och hon svimmade inte eller blev hysterisk HELA tiden, fast det hände förstås ibland... Jack var sig ganska lik, men han kändes lite mänskligare i den här, han visade sina känslor lite oftare. Det som kanske fick mig att gilla boken bäst var att Myrtle och Jack var strandsatta tillsammans. Jag trodde att de skulle gräla lite mindre när de väl hade erkänt att de var förälskade i varan, men tack och lov fortsatte de som innan. De hade nämligen vad man skulle kunna ett gräl, och Myrtle vägrade att prata med honom i början (det var delvis därför som jag gillade henne bättre, hon gjorde det faktiskt utan att bli FÖR patetisk). Och sedan var de igång som vanligt igen...Det enda som kunde räknas som ett minus var att Ssil och de andra i besättningen nästan inte var med alls, vilket var lite synd. Men boken var precis lika underbar som ettan, och den rekomenderas verkligen varmt!

Till sist lyckades det envisa ljudet väcka mig och jag hoppade upp ur sängen, drog undan gardinerna och upptäckte att det faktiskt var Jack Havock som stod där och knackade!
     Naturligtvis tycker jag inte att det är passande att unga män klättrar upp på unga damers balkonger på nätterna. I synnerhet inte när den unge mannen i fråga konsekvent har låtit bli att besvara den unga damens brev och istället konverserat med vackra utländskor på allmän plats. Alltså viftade jag bara avfärdande åt honom och drog för gardinerna igen.
     Efter ett kort paus återupptogs de försiktiga knackningarna. Jag gick tillbaka till sängen och drog en av kuddarna över huvudet, men jag kunde inte stänga ute ljudet, vilket var högst irreterande. Trodde Jack att han kunde vinna mig tillbaka på det här opassande sättet? Till slut, när jag helt enkelt inte stod ut längre, klev jag upp och drog undan gardinerna igen.
     Den här gången pressade han en skrynklig papperslapp mot glaset. På lappen hade han skrivet ett enda ord:

FARA

      Jag öppnade fönstret och viskade irreterat: "Jack Havock, din handstil är en katastrof, och vad menar du för övrigt med fara?"

Böcker i serien Larklight:
Larklight
Starcrossed
Mothstorm
 

10/10

                                                                                



Lakrlight

 

LARKLIGHT

ELLER

 

DE VITA SPINDLARNAS HÄMND

 

ELLER

 

TILL SATURNUS OCH TILLBAKA

 

EN SPÄNNANDE BERÄTTELSE OM ÄVENTYR OCH UTMANINGAR I YTTERSTA RYMDEN.

 

ÅTERGIVEN AV ART MUMBY, MED ASSISTANS AV

MR PHILIP REEVE

 

OCH ILLUSTRERAD AV

MR DAVID WYATT

 

ÖVERSÄTTNING

YLVA KÄMPE

 

Katastrofen inträffade en helt vanlig morgon i rymden. I början verkade det vara en helt vanlig dag, Art och hans syster Myrtle grälade, och deras far, Mr Edward Mumby höll på att studera olika sorters livsformer i sitt laboratorium. De hade fått ett meddelande om att de kunde vänta besök, den där dagen. Det var en Mister Webster som väntades, han skulle besöka Mr Mumby med något meddelande från Kunliga Xenologiska Institutet. Art började misstänka att något var fel när han såg något som liknade dimma utanför sitt fönster, något som är mycket ovanligt mitt i rymden, Art var faktiskt rätt så säker på att det inte KAN finnas dimma i rymden. Och han var helt säker på att något var fel när det började krylla av gigantiska, vita spinlar överallt. När han såg sin stackars far bli överfallen, och troligen uppäten, av spindlarna, så kom han fram till att det var dags att fly från Larklight, det gigantiska huset/skeppet som svävade runt i rymden. Art och Myrtle lyckas, med nöd och näppe, ta sig ombord på en flyktkapsel. Det gick nästan helt galet, och det var till stor del Myrtles fel. Hon var av den starka åsikten att ingen riktig engelsk dam skulle lämna sitt hem utan att packa ned diverse nödvändiga saker. Men, som sagt var, när de skjutits iväg i kapseln så flög de omkring i atmosfären i några timmar, tills de störtlandade på månen. Och med det börjar ett av de största äventyren i rymdnes historia, plötsligt finner sig de två syskonen ombord på den fruktade kapten Jack Havocks piratskepp, de partar med stormar, slåss mor burkmalar och robotar, och samtidigt försöker de att rädda världen. Det är 1850-talet, det är i brittsika imperiets rymdkolonier, och det är så knäppt och engelskt som man kan önska!

____________________________________________________________________



 

Det finns inte ord för att beskriva hur underbar den här boken är! Den är så rolig och ironisk att man inte kan få nog. För det första är det språket, Art beskriver allt omkring sig på ett sånt sätt att man fortsätter att le under hela boken. Jag älskar böcker som författaren har gjort så underbart engelska, Soulless är ett ganska bra exempel. Det finns både te och paraplyer med! Det bästa av allt är kanske karaktärerna, de är så irreterande, roliga, och rätt så korkade, att man bara inte kan göra något annat en att avguda dem! Först är det Art, han är 11 år, han kanske är smart på sitt eget vis, men ibland kan han vara förtjusande korkad! Han klagar hela tiden på sin äldre syster, och tycker att allt är fruktansvärt spännande. Och så är det Myrtle, Arts 15 åriga syster. Hon är något fruktansvärt irreterande, hon klagar jämt och ständigt, hon är ganska fåfäng, och så fort någon svär eller beter sig opassande, så får hon en smärre chock. Jack är nog min favoritperson, och han är nog intelligentast (i den mån 15 åriga pojkar kan vara smarta). Jag tycker riktigt synd om honom när man får höra hans tragiska livshistoria. Men han är ganska cool, och precis som alla andra i den här boken så är han fruktansvärt rolig.

       Boken är väldigt orginell, precis som alla Philip Reeves böcker. Jag har bara läst en annan serie av honom, och "De vandrande städerna" hör inte till mina favoritserier. Men de är otroligt spännande, jag blev bara líte irreterad när han sprängde ALLA smarta karaktärer i stycken, ytterst deprimerande...

      Larklight är otroligt vackert illustrerad, och man kan titta på bilderna hur lände som helst.

      Kort sagt, boken rekomenderas varmt för alla som gillar Soulless eller Science fiction böcker, och jag kommer nog att läsa den många gånger till.

Böcker i Serien Larklight:
Larklight
Starcross
Mothstorm
 

10/10



 



Hjälp, någon!

Nu är det så att jag är väldigt deprimerad för tillfället, jag har lite problem med läsningen! Det är inte så att jag saknar böcker att läsa, det finns en hel hög som jag verkligen vill ta mig igenom, men det finns ett problem. Jag håller på att läsa Nightshade, och det går (milt sagt) trögt, men av principskäl så måste jag läsa klart den innan jag börjar med något nytt. Jag kan ju förstås läsa två böcker samtidigt, men jag har lovat min syrra att jag ska läsa City of Ashes nu, och jag känner inte direkt för att läsa den häller, det är ett dödläge! jag har typ bara paranormal-böcker att välja mellan, och jag är inte så förtjust i paranormal-böcker! Jag funderar på att läsa tre böcker samtidigt, men det är så förvirrande!
     Tänkte bara säga det, för det lär inte bli några recensioner på ett tag, alla böcker jag läser just nu går det ganska trögt med...

Anna klädd i blod

Anna klädd i blod av Kendare Blake
Antal sidor: 282
Originaltitel: Anna Dressed in Blood
Översättning av: Hanna Svensson
# del 1
Boken utkom: 2011

Theseus Cassio Lowood kan verka som en helt vanlig sjuttonåring (om man bortser från namnet, alltså), men det nästan ingen vet är att han har tillbringat de senaste tre åren med att döda spöken. Cas är en spökjägare, precis som hans far var före honom. De flesta spökerna är hyfsat ofarliga, men så finns det den farliga sorten, den sorten som vägrar att acceptera att de är döda. Det är den sorten som dödar människor när de kan. Så Cas jobb är helt enkelt att döda de som redan är döda (det är inte så svårt som det låter). Men så får Cas ett tipps om ett spöke, ett spöke av den verkligt svåra sorten. Anna, Anna klädd i blod. Sedan 1958, då hon blev brutalt mördad, så har hon slitit alla som har kommit i närheten av hennes gamla hem ,i stycken. Cas vet att Anna kommer att bli en utmaning, kanske den svåraste han någonsin stött på, och han vet att om han lyckas döda Anna så kommer han att vara redo, han kommer att vara redo att hämnas på sin fars bane. Men, allt går inte som han tänkt sig, när han har undersökte hennes hus så var det några övriga ungdomar där (dessa ungdomar försökte händelsevis slå in skallen på honom), och en av dessa ungdomar råkade bli sliten i stycken, Anna tyckte inte om att de inkräktade på hennes mark. Och efter det så går allt fel. Han får oväntad (och oönskad hjälp) av Carmel och Thomas. Dessutom så lär han känna Anna, och han inser snabbt att hon inte är ett spöke som man gör sig av med hur lätt som helst. Och när han, mot sin vilja, gillar henne, så blir saker mer komplicerade än någonsin...
_______________________________________________________________________

Det här var den första spökhistorian som jag läste, och jag gillade den. Fast folk blev slitna i stycken lite för ofta för min smak. Jag brukar inte gilla böcker om spöken, demoner, vampyrer eller varulvar i vanliga fall (soulless är såklart ett undantag), men jag gillade verkligen den här. Cas var en väldigt bra jag-person, man lärde känna honom ganska snabbt. Jag gillade honom, trots att han kunde vara lite, jag vet inte, opåverkad? Någon blev sliten i stycken, aj då, det var inge trevligt, and thats that. Jag menar, om jag hade sett någon bli sliten i stycken så tror jag att jag hade reagerat lite mer... De andra karaktärerna då? Tja, jag gillade dem. Thomas var väldigt rolig, och det var kul att ha en tankeläsare med (trots att jag inte brukar gilla tankelösare, jag tycker för illa om Twilight). Han var väldigt orginell, på något sätt. Och man kan inte anklaga honom för att vara opåverkad. Carmel var ganska cool, trots att jag var lite misstänksam i början. Populära tjejer brukar inte höra till mina favoritkaraktärer, men, jag gillade henne. Och så var det ju Anna, jag är lite osäker på vad jag tycker om henne, men hon kunde definitivt vara riktigt rolig ibland. Hon var ett väldigt läskigt spöke, och endå så kändes hon riktigt snäll (när hon inte slet folk i stycken, alltså), jag menar, hon ville ju inte döda någon.
     Jag gillade faktiskt boken mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och trots att jag ibland tyckte att det var lite förutsägbart, så ändrade jag mig verkligen i slutet, jag fick något av en chock. Och när man fick reda på hur allt hängde ihop så tyckte jag mycket bättre om boken. Boken var, spännande, rolig, intressanta karaktärer, den kommer definitivt att få sig en omläsning någon gång. Den var väldigt fängslande, och det var nästan omöjligt att släppa den när jag hade börjat att läsa den. Det var kanske inte riktigt min typ av bok, men jag kommer definitivt att läsa fortsättningen (troligen på engelska). Så, boken rekomenderas varmt, speciellt om man gillar böcker om spöken, varulvar, vampyrer, demoner eller liknande.

7/10
     

The perks of being a wallflower

The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky
Antal sidor: 230
Boken utkom: 1999
Första meningen:
Dear friend,
     I am writing to you because she said you listen and understand and didn´t try to sleep with that person at that party even thought you could have.

Charlie har precis börjat sitt första år på High School, något som han fruktat ett bra tag. Han har aldrig haft många vänner, och att hans bästa vän sköt sig själv har inte precis gjort saker enklare. Charlie är blyg, intelligent och socialt osäker, han är en "wallflower", fångad mellan att leva livet och att fly ifrån det. Men han har lovat sin engelskalärare (som verkar vara hans enda vän) att han ska "delta" det här året. Och när han träffar styvsyskonen Patrick och Sam, så verkar det som om saker ljusnar lite. Och för första gången på länge så förstår han hur det är att ha riktiga vänner, han går på fester som han aldrig tidigare blivit bjuden på, han ser på "The rocky horror picture show", han tröstar de som behöver det, och han blir förälskad för första gången. Och samtidigt försöker han att ta sig igenom berg-och-dal banan som kallas att växa upp. Men Charlie kommer inta att kunna sitta och iakta andra leva i resten av livet, det kommer en dag som han måste våga att stå upp för vem han är och vad han tycker...
_________________________________________________________________

Jag kan inte säga vad det var som gjorde boken så speciell och bra, men något var det. Jag har så länge jag kan minnas avskytt böcker som utspelar sig i skolans värld, speciellt när det inte finns några mystiska händelser, mord, älvor eller liknande med. Så det här är en bok som jag i normala omständigheter skulle ha avskytt. Men det gjorde jag inte. Snarare tvärtom... I början så var jag kritisk, jag tyckte att den var förvirrande och jag hängde inte med alls. Fast det varade bara i cirka tio sidor... Allt kändes verkligt, speciellt karaktärerna. Jag gillade Charlie, men ibland var han så irreterande att jag bara ville skrika av frustation. Men han kändes väligt verklig, och han är en underbar jag-person, han fängslar en verkligen! Men jag tyckte att det var synd att man inte riktigt fick lära känna några andra karaktärer så mycket, och endå så fick jag en väldigt klar bild av alltihopa. Jag gillade Sam (coola tjejer är för ovanliga), men den som jag verkligen gillade mest var Patrick. Jag vet inte varför, men han var så förbaskat underbar att man verkligen inte kunde göra annat!
     En sak som jag tyckte var väldigt bra var att Charlie hade riktigt bra musiksmak, jag menar, han gillade Landslide av Fleetwood Mac, och jag har älskat den enda sedan jag var liten.
     Jag levde mig verkligen in mig i boken, vilket var ganska beundransvärt med tanke på att jag läste den i skolan.
     Jag hade nog inte börjat att läsa den om inte så många hade svurit på att den var så bra, och jag tackar verkligen för rådet och jag rekomenderar boken starkt! Det har tydligen gjorts en film på den, och jag ska se den så fort som det går...
     Jag var tyvärr så inne i boken så att jag inte han skriva upp några citat, men jag kanske gör det någon gång om jag hinner...

Här kommer förresten låten "Landslide" som jag nämnde...

8/10

The Fellowshipof the ring

The fellowship of the ring av J.R.R Tolkien
Serie: The lord of the ring #1
Antal sidor: 1-530
Boken publicerades för första gången: 1954
Första meningen (jag räknar inte med prologen den här gången):
When Mr. Bilbo Baggins of Bag End announced that he would shortly be celebrating his eleventy-first birthday with a party of special magnifience, there was much talk and excitement in Hobbiton.
  (spoilers om man inte läst The Hobbit)

 

Tree Rings for the Elven-kings under the sky,

      Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone

Nine for Mortal Men doomed to die,

One for the Dark Lord on his dark throne

In the Land of Mordor where Shadows lie.

One ring to rule them all, One Ring to find them,

One Ring to bring them all and in the darkness bind them

 In the land of Mordor where the Shadows lie.

 

 

Hoben Bilbo Baggins tänker fira sin 111 födelsedag med pompa och ståt, han tänker bjuda in hela Hobbiton (Hobbsala i den svenska översättningen). Det är bara hans brorson och arvinge Frodo, och hans äldsta vän, trollkarlen Gandalf, som vet att han planerar något mer. Han tänker nämligen inte bara fira sin födelsedag, han tänker att lämna The Shire (Fylke), för evigt. 111 är gammalt, och trots att han ser ut att vara yngre så känner han sig gammal, men han vill inte sitta och ruttna i The Shire i resten av sitt liv. Han vill resa igen, precis som han gjorde den där gången för mer en 50 år sedan.

      När hen reser så lämnar han allt till sin arvinge Frodo, allt, till och med ringen. Den där ringen som han fick tag på för så länge sedan, i Gollums grotta. Frodo tror att det bara är en vanlig och ofarlig ring, som råkar har förmågana att göra bäraren osynlig. Men Gandalf misstänker att det är något annat, och att ringen på inget sätt är ofarlig. Det tar honom några år, men till slut så lyckas han luska ut sanningen, och det var mycket värre en vad han kunde ana...

      Och så inser Frodo att han måste lämna The Shire, och bege sig mot Elrond halvalvens hem, Rivendale (Vattnadal). Med sig så har han Sam, som skulle göra vad som helst för sin herre, och sina bästa vänner, de två unga hoberna Merry och Pippin. Och så kom det sig att Frodo, precis som sin farbror, precis efter sin femtioårsdag, lämnade The Shire. Men medan Bilbo gav sig iväg på en skattjakt, så ger sig Frodo iväg på något mycket mera obehagligt, mot Rivendale, och kanske längre, till Mordor, skuggornas land. Och trors att han har trogna följeslagare med sig så vet han ,innerst inne, att det här är en resa som bara han kan slutföra....

_________________________________________________________________

Är det här boken ett mästerverk? Definitivt, ingen tvekan om saken...
      Många klagar på att boken är trög i början, jag håller verkligen inte med! Enligt mig så är början nästan den bästa biten. Och prologen, som typ nästan ingen som jag känner har tagit sig igenom, är så rolig. Fast den är ju mer intressant om man faktiskt har läst hela serien. Många tror att The lord of the rings är en serien på tre böcker, de har fel. The lord of the rings är EN bok, men man gav ut den i tre delar för att den blev lite för tjock...
       Det här är faktiskt första gången som jag läste The Fellowship of the Ring på engelska, och jag kommer troligen att göra det många fler gånger. Det var i Science fiction bokhandeln som jag hittade den här coola illustrerade versionen. Bilderna är verkligen coola!
     Men, vad är det som gör boken så bra? Det är en bra fråga, kanske är det karaktärerna, kanske är det språket. Språket är vackert, och jag älskar att det är så många naturbeskrivningar med. Men karaktärerna är verkligen underbara! Det är tyvärr inte med så mycket kvinnliga karaktärer i första delen, men Galadriel är så cool att det nästan räcker. Och trots att Arwen inte är med så mycket (nästan inte alls, faktiskt) så är hon endå viktig. Jag tänker nog berätta lite om de (enligt mig) nio viktigaste karaktärerna, ringens brödrarskap (boken handlar ju faktiskt om dem, det hör man ju på titeln!)

Frodo Bagger
Hobbit
Frodo är definitivt huvudrollen i första boken, och han är faktiskt en av de få huvudrollerna som jag gillar. Han kanske inte är smartast, men han är definitivt inte korkad! Fast ibland beter han sig inte så smart... Jag förstår inte varför alla böcker/filmer nu för tiden ska ha så unga huvudroller. Frodo fyller 33 i början, men i större delen av historien så är han 50. Han är själva ringbäraren, och således ganska pessimistisk. Men han kan vara ganska rolig ibland, dessutom har han anledning att vara lite dyster. Jag tycker att Elijah Wood lyckades spela honom ganska bra i filmen, men det var något som var fel, men jag vet inte riktigt vad.

Sam Gamgee
Hobbit
Sam är Frodos troligen mest trogna förljeslagare, han skulle göra vad som helst för sin herre. Han är Frodos trädgårdsmästare, och en väldigt tillgiven sådan. Han är inte så otroligt intelligent, men han har ett slags sunt förnuft som de andra karaktärerna saknar. Han är väldigt duktig på att laga mat, och det är i ganska många scener som han gör det. Han är kanske min favoritkaraktär, för han förblir liksom den samme genom serien. Dessutom så upphör han aldrig att förvåna en. Han tycker om att skriva dikter och sånger, och enligt mig så är han väldigt duktig på det. Jag älskar honom för att han är Sam, helt enkelt.

Aragorn son av Arathorn (kallsa "Strider" eller "Vidstige", på svenska)
Männsika
Strider, tja vad tycker jag om honom. Enkel fråga, han är precis lika underbar som de andra! I The two Towers så skulle man kunna räkna honom som huvurollen. Han är en ganska dyster, väderbiten typ som är betydligt äldre än vad man skulle kunna tro. Han är en Ranger, eller, Utbygdsjägare, som det heter på svenska. Han kan röra sig obemärkt när han känner för det, och han är en utmärkt spårare. Dessutom så är han arvinge till Gondors tron, trots att det inte är många som vet om det. Han är en ganska sorglig karaktär, han är den där (som finns med i alla böcker) som är kär i fel person. När människor är förälskade i alver så kan det leda till problem. Man får mest antydningar om vad han tänker och tycker, men endå så förstår man honom verkligen. I första scenen som han är med i så sitter han och röker i ett mörkt hörn, och alla är lite rädda för honom i början.

Gandalf the grey
Trollkarl
Gandalf är en av de få karaktärerna som är med både i The Hobbit och den här, och jag är glad för att det är just han! Han är så charmig, jag gillar honom verkligen. Han är intelligent, rolig, snäll, och endå dyster och vis på sitt eget sätt. The lord of the ring skulle inte vara den samma utan honom. Jag älskar att trots att han är mäktig, vis osv... så älskar han att röka pipa, och han blåser så härliga rökringar! Han har ganska stora humörsvängningar, och det ökar effekten. Alla böcker behöver en vis gammal man (eller dam), så är det bara!

Meriadock Brandybuck (Merry)
Hobbit
Merry är troligen den intelligentaste av hoberna, han har ett bra huvud när det gäller att planera osv... Han älskar att röka pipa, och till skillnad från de andra hoberna så gillar han vatten. Han är modig och har ganska bra koll på det som ligger bortom The Shire. Jag tycker inte att man får lära känna honom så bra i första boken, och endå så gör man det. Fast jag kanske bara vet det för att jag läst serien så många gånger. Han och Pippin är bästa vänner, och när jag tänker på honom så tänker jag, på något skumt sätt, Merry och Pippin. De känns nästan som en person. Merry behövs, precis som alla andra.

Peregrin Took (Pippin)
Hobbit
Här kommer Pippin, min favorit Hobbit. Han är den yngsta karaktären (bara 30, hjälp...) Man märker tydligt att han ska föreställa yngst, det är liksom något lite barnsligt och förvirrat runt honom. Om något går fel så kan man gissa att det är stackars Pippins fel.... Han är inte överdrivet smart, men ibland är han otroligt skarpsynt. Han är rolig, trogen och modig, och verkat aldrig ha riktig koll på vad han håller på med. Han har stot fantasi och kommer iblan på lite galna planer, som på sitt eget vis är geniala. Han och Merry är som sagt var bästa vänner, och de är så otroliga att det inte är klokt!

Boromir
Människa
Boromir, ennu en favoritperson. Han är den där stackaren som alltid blir nedröstan, när de ska välja vilket håll de ska gå åt, så säger han ett håll, och i slutändan så går de alltid åt det andra. Han kanske är den som är mest pessimistiskt inställd när det gäller resan, för han fattar inte riktigt meningen med det. För innerst inne så tror han inte att de har någon chans, det kanske har med att göra av att alla i brödrarskapet så är han den enda som faktiskt aktivt har varit med i kriget. Under hela resan så vill han liksom hem, han vill se till att allt står rätt till. Han beskrivs som "tapper", och det är han också. Men han vet vart de är på väg, och han tycker att det är helt vansinnigt, fullt förståligt. Jag tycker att Sean Bean lyckas alldeles utmärkt med att spela honom i filmen. Så all ni som tycker att han är jobbig och beter sig korkat osv, tänk på hur snäll han faktiskt är i många scener.

Legolas
Alv
Wow! Bokens enda optimist... Varför ska alven vara optimisten? Jag struntar i varför, det behövdes. Legolas är, precis som alla alver, både glad och ledsen, på något sätt. Fast, i ettan så är han mest glad. Han ser liksom inte lika allvarligt på saker och ting, eller, det gör han nog, fast det märks inte. Jag är verkligen glad att det finns en alv som har en viktig karaktär, jag älskar alver! De är så fräcka. Legolas kommer från Mirkwood (Mörkmården) och han tillhör skogsalverna, som inte har så mycket kontakt med de andra alverna, de är inte High elves.... Han är faktiskt prins, även om man inte tänker så mycket på det. Han är rolig, man tror att alver ska vara deprimerande och vackra, men Legolas är en ganska munter och rätt så optimistisk typ.

Gimli
Dvärg
Tja, jag gillar dvärgar nästan lika mycket som jag gillar alver. Dessutom så är den här dvärgen som till Gloin, som är en av de tretton dvärgarna i The Hobbit. Gimli är tjurskallig, envis, och väldigt charmig. Jag har lite ont om tid så jag ska inte babbla på för länge om hur mycket jag gillar den där dvärgen, men kortfattat så är han ytterst rolig, fast kanske inte så intelligent. Eller, han är nog intelligent, det är bara det att han har lite svårt att kontrolera sitt humör. Han och Legolas är på många sätt varandras motsatser, så de tar alla med förvåning när de blir bästa vänner.

Så där ja...
    Jag vet inte riktigt varför jag tog bilder från filmen, jag tycker inte ens om filmerna. Men skådespelarna är det sannerligen ingen fel på.
     Den här boken är ett mästervärk, svårare är det inte. Man kan läsa den hundra gånger och det kommer endå att vara som första gången man läste den. Jag läste en gång att världen är uppdelad i dem som har läst The lord of the ring och de som ska läsa den, och jag håller verkligen med...

10/10

 

Tänkte bara säga det...

Jo, nu är det så att det inte lär komma några inlägg på ett tag.... Jag tänker nämligen att ge mig själv ett slags dataförbud, i en vecka eller två...Jag kommer troligen inte att hålla det, men sånt får man leva med. Dessutom har jag MASSOR av prov och läxor (okej, tre stycken, men det är för myket under EN vecka, speciellt när man är dödstrött och är i ett förhållandevis främmande land (Ja, Sverige är läskigt, jag har faktiskt knappt varit här på en jäkla massa år...))
     Men, ni lär höra av mig när det blir dags att recensera The fellowship of the ring, och det lär bli typ, eh..., imorgon, så det här dataförbudet lär inte hålla så länge, men, vi får se...

Månadssammanfattning Januari 2013

Okej, då var det dags att skriva vad jag har läst den senaste månaden...

• North and South av Elizabeth Gaskell
• The dirty streets of heaven av Tad Williams
• The Outcasts av John Flanagan
• The Invaders av John Flanagan
• The Hunters av John Flanagan
• Gorlands ruiner av John Flanagan
• Det övergivna landet av John Flanagan
• Krigarkungens sal av John Flanagan
• Slaget om Skandia av John Flanagan
• Fången i Arrida av John Flanagan
• Den hemsökta skogen av John Flanagan
• Macindaws fästning av John Flanagan
• Clonmels kungar av John Flanagan
• Sårad i ödemarken av John Flanagan
• Kejsaren av Nihon-Ja av John Flanagan
• De glömda berättelserna av John Flanagan
• Jellicoe Road av Melina Marchetta
• Demon diary 1-7: text av Yun Hee-Lee och tecknad av Kara

Antal lästa böcker: 18
Antal lästa böcker på engelska: 5
Antal omlästa böcker: 14

Jag räknade Demon Diary som en bok eftersom det faktiskt är seriealbum, och inte riktigt böcker. Men tillsammans så tog de faktiskt ett tag att läsa, dessutom är de så bra att jag bara var tvungen att skriva dem.
       Det blev en himla massa böcker av John Flanagan, men sånt får man leva med.
       Jag har förresten gjort upp en lista på vad jag ska försöka hinna med att läsa i Februari, här kommer den: The Fellowship of the ring, The two towers, The return of the king, The perks of being a Wallflower, City of Ashes, The fault in our stars...Det var inte en så lång lista, men eftersom alla böcker är på engelska så vågar jag inte skriva fler. The lord of the ring serien har jag förstås läst flera gånger förut, men nu läser jag dem på engelska. Från början var det bara tänkt att jag skulle läsa ettan på engelska, men jag tyckte att det var så kul att jag gjorde ett liten besök på Science Fiction bokhandeln igår och köpte de två andra....Alla säger att The perks of being a Wallflower ska vara jättebra, så jag tänker ge den en chans. Jag skrev City of Ashes eftersom min syrra håller på att driva mig till vansinne, hon tänker inte ge sig förren jag har läst den, så för min egen sinnsefrids skull så ger jag The mortal Instruments en andra chans...  The fault in out stars verkar jättebra, så jag ska läsa den också om jag hinner....