Hallå där...

He he he...
Nu är det så att det går lite trögt med recensioner på senaste tiden, men det kommer snart fler, tror jag. Det är inte så att jag saknar böcker att recensera, jag har bara inte tid att skriva så mycket. Men det kommer (förhoppningsvis) snart en recension på antingen Kvinnor och Äppelträd, The secret diary of Adrian Mole eller på Game of Thrones. Högst troligen Game of Thrones, det kan bli en liten utmaning att försöka recensera den. Jag har läst den förut, men jag tyckte att det var på tiden att jag läste om den. Vilket är lite dystert med tanke på att jag fortfarande har halva trean, fyran och femman kvar att läsa.

Top 5

Okej, mina Top 5 inlägg börjar att komma väldigt oregelbundet, men det får funka.

Den här gången tänker jag köra ett experiment... Det är nämligen så att jag inte är speciellt förtjust i musikaler, men trots det, så tänker jag göra top 5 på det. Om jag tvingas skriva så många positiva saker om en musikal som möjligt, så kanske jag lär mig att se det fina i den. Fattar ni vad jag menar (det gör inte jag)? Det har tagit mig väldigt lång tid att ens komma på 5 musikaler som jag tål, så jag är milt sagt inte överdrivet förtjust i många av dem som jag nu kommer skriva om (med ett undantag). Disney filmer och liknande räknas inte den här gången, det skulle bli alldeles för besvärligt. Jag kommer att skriva om 5 klassiska musikaler, och eftersom de flesta (förhoppningsvis) känner till handlingarna så ska jag inte gå in så noga på det...
   Tja, önska mig lycka till, jag ska nämligen försöka hitta på positiva saker om något som jag inte gillar...

 

 

The Phantom of the Opera

Den här såg jag faktiskt för första gången för bara några dagar sedan, så jag kommer att kunna ge en ganska klar redogörelse för den. Jag har bara sett filmen från 2004, och jag har ingen aning om den är lik pjäsen eller de andra filmerna, men det får bli som det blir...

Triangeldraman är nog en  av det mest populära koncepten i böcker, filmer eller pjäser. Och efter Twilight så har "två killar och en tjej" idén blivit alltmer populär och använd i böcker. Redan när The Phantom of the Opera skrevs så användes det. Jag tror att det var en bok från början, sedan gjordes den också som musikal. Det är Andrew Lloyd Webbers version som är den mest använda, och den har gjorts som film många gånger. Och det är den från 2004 som jag ska prata lite om...

Att en ung, godhjärtad och vacker kvinna dras mellan två olika män, en som representerar mörkret, och en som representerar ljuset, är som sagt var en vanlig handling, som man alltid stöter på. I The Phantom of the Opera så antar jag att The Phantom (ledsen, namn glömt, men det var något klassiskt) representerar den mörka sidan, och Raoul, hjälten, representerar den ljusa sidan. Och den vackra Christine är förstås hjältinnan... Men på vissa sätt skiljer den sig från andra, liknande historier. Vem är egentligen skurken, och vem är hjälten? För även om The Phantom är mordisk, delvis självisk och saknar medlidande, så är det svårt att inte sympatisera med honom. I många scener framställs han bara som sårad och övergiven. Han är ensam, och han behöver egentligen bara bli älskad, men han gömmer det bakom en mask av förakt, precis som han döljer sitt ansikte. Raoul är den klassiska hjälten, stilig och trevlig, men han ser bara saker från sitt eget perspektiv, trots att han menar väl. Christine är en klassisk hjältinna, så jag ska inte prata mer om henne. Det som (enligt mig) gjorde filmen bra var den vackra musiken, sångerna som fastnade, och den var klippt så att man ville se hur det skulle gå, man visste aldrig riktigt hur det skulle sluta. Den var rolig ibland, och det fanns en hel del bra skådespelare med. Okej, hur sjöng de då? Gerard Butler, i rollen som The Phantom, tyckte jag verkligen klarade den väldigt bra. När han sjöng så lyckades han göra så att man faktiskt förstod vilket humör han var på (det var roligast när han var förbannad, vilket var ganska ofta), Emmy Rossum (Christine) hade en underbar röst, och man blev precis lagom förtrollad av den.

Filmen var helt ok, trots att den var lite utdragen ibland, och om man gillar musikaler så borde man verkligen se den.

(den här sången är en av de mest kända från pjäsen, personligen tycker jag att den är väldigt utdragen och inte så kul, men det är den enda scenen utan spoiler varning där de tre huvudkaraktärerna är med)

Men, för att ha med de två absolut mest kända sångerna från filmen så kommer här:

 

 

Hair

Det här är den enda musikalen som jag verkligen älskar, och jag såg den för första gången för ca 2 år sedan. Jag har tyvärr bara sett filmen, som har en annan handling än pjäsen, bara så ni vet.

Det här är en hippie-musikal, som får en att skratta i början, och gråta i slutet. Berger är min absoluta favoritperson, han är så himla rolig! Jag gillar de andra i hippie-gänget nästan lika mycket, Claude gillar jag också, fast kanske inte riktigt lika mycket. Filmen utspelar sig under Vietnam kriget, och det blir en väldigt viktig del av handlingen. Filmen handlar om kärlek, musik, vänskap, men den har inget direkt, vad ska man kalla det, mål? De lever livet, sjunger, hamnat i fängelse, går på fester utan att vara bjudna, de har fullt upp. Filmen har fått mycket kritik för att den är så himla olik originalet, men jag gillar den verkligen.

Historien kretsar väl huvudsakligen om två karaktärer, Berger och Claude, som är varandras motsattser. Claude saknar självförtroende, gör alltid som man ska, och han vet inte riktigt hur man ska leva livet, han tänker snarare än handlar. Berger är den ultimata hippien, han representerar liksom livet själv. Han säger, tänker och tyket precis vad han vill, men han är samtidigt godhjärtad och alla älskar honom. Han är en sån där som alla ungdoamar gillar, men som alla vuxna bara skakar på huvudet åt (i filmvärlden, alltså). Och den moraliska meningen i hela berättelsen kommer jag tyvärr inte kunna berätta om, för det är meningen med själva filmen, så det är liksom gigantisk spoiler på det...

Det som gör filmen bra är att alla sånger är underbara, och man sitter och hummar på den hela tiden när man hört dem...Den är rolig, och karaktärerna fastnar lätt. De är visserligen lite överdrivna ibland, men det gör liksom inget. En annan sak som jag liksom gillar är slutet, trots att det är så hemskt att man får tårar i ögonen varje gång man ser den. Det är liksom slutet som gör filmen så bra.

Filmen är som sagt var väldigt bra, och det är egentligen den enda musikalen som jag verkligen gillar.

Jag kan tyvärr inte lägga in min favoritsång, för det är slutsången, men ni får två andra istället:

 

 

Cats

Det här är en musikal som spelats många gånger, på många olika scener. Skådespelarna har bytts ut då och då, men musikalen har ändå varit sig rätt så lik. Jag har sett made-for-film versionen, men jag har hört igenom sångerna från originalet också (de är lite annorlunda). Cats har absolut ingen handling, det är ett par katter som sjunger sånger om varandra och olika händelser, och det är ungefär det som händer. Det är mycket dansnummer, och de pratar inte en enda gång genom hela pjäsen, de bara sjunger. Alla de olika katterna får sin historia berättad, eller så berättar de den själva.

Det jag gillar med pjäsen är att trots att de aldrig har några samtal med, så lyckas den ändå vara rolig. Det är väldigt många roliga sånger med, och de som spelar de olika katterna är verkligen bra. Det finns inga huvudroller, men den som sjunger de flesta sångerna är The Rum Tum Tiger. Pjäsen lyckas vara riktigt okej, trots att det egentligen inte händer så mycket. Det finns inte så mycket att skriva om den, men den är faktiskt väldigt kul att se, och de som uppträder är verkligen bra!

Det här är sången från originalpjäsen, och jag tycker faktiskt lite bättre om den än om den nya. Men jag kunde inte hitta det uppträdandet, så ni fick lyricsen. Men bara för att ni ska få se hur det ser ut så får ni den na versionen också:

 

 

Les Miserables

Den här går på bio just nu, så jag ska bara ta lite kort om den för att inte förstöra nöjet för någon.

Den här filmen gillade jag, många bra skådespelare, fina sånger och uthärdlig handling. Samhällets Olycksbarn är en typisk klassiker (har tyvärr inte läst den), och det var kul att musikalen blev film. Många kända skådespelare, som Hugh Jackman, Russel Crowe, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway var med, vilket jag tyckte var kul. Vissa scener var alldeles för långa, jag avskydde lite för många karaktärer, men på det stora hela så gillade jag den. Bra skådespelare kan göra mycket... Den hade sina fina stunder, och den var lagom sorglig. Min favoritkaraktär var Gavroche, som jag tyckte var gullig. På andra plats får Russel Crowe komma, i rollen som lagen själv, Javert. Det jag gillade var att det inte riktigt fanns någon skurk, något som jag alltid uppskattar. Filmen var bra gjord, och vem vet, jag kanske köper den...Jag gillar att lyssna på sånger från den, vilket alltid är ett bra tecken. Det enda som egentligen var dåligt var att jag inte alltid blev så berörd som man borde bli, jag tyckte alldeles för illa om en hel del karaktärer. 

Men, jag tycker verkligen att man borde gå och se den.

 

 

Bye Bye Birdie

Det här är min desperata femte musikal, och den kan bli besvärlig, för jag gillar den verkligen inte så mycket!

Det positiva är: En del sånger, och en del scener är så roliga att man måste skratta högt. Sångerna fastnar på skallen, vilket kan vara trevligt. Jag såg pjäsen när vår skola hade den som årets musikal (en kompis till mig var med i den), och jag har sett filmen. Jag gillar Rose och Albert och hans mamma, men resten va karaktärerna kan sticka. Fast Birdie är lite kul, men det är bara för att han är så korkad. Det som gör allt lite kul är att allt är så överdrivet, och man vet att de inte riktigt menar allvar, det är som en amerikansk humorserie, men en del sånger med i den. Och jag gillar sköldpaddor...

Jag orkar inte skriva mer om den, kan inte riktigt komma på något mer som är bra med den.

Men, om man gillar amerikanska humorserier så kan man lika gärna se den här...(jag har aldrig gillar de amerikanska filmer, men några undantag)

'

 

 

Så, det där gick inte så illa. Jag lyckades undvika att säga det mesta negativa med de här pjäserna, men jag kan inte påstå att jag tycker bättre om musikaler nu än vad jag gjorde innan, men det var värt ett försök.

     Men Hair är och förblir en underbar film...

 

 

The Fault In Our Stars

The Fault In Our Stars av John Green
Antal sidor: 312
Originaltitel: ...
Boken utkom: 2012
Första meningen:
Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.  

Hazel Grace har allvarlig canser, och det är ett under att hon fortfarande lever. Alla vet att hon snart kommer att dö, även om det är om ett år eller en dag. Hon går inte i skolan, och den enda gången då hon träffar några i sin egen ålder är när hon går på sina Canser Kid Support Group möten, som hennes föräldrar tvingar henne att gå till. Det är meningen att  hon ska lära sig att lära sig att hantera och stå ut med sin canser, något som hon vet att inget kan hjälpa henne med... Men en dag så dyker enbenta Augustus Waters upp på ett av mötena, och en av de underligaste vänskaperna genom tiderna bildas...Hazel och Gus spenderar allt mer tid med varandra, de pratar, spelar tv-spel och läser tillsammans. Hazel inser att Gus verkligen gillar henne, och hon upptäcker att hon verkligen gillar honom också... Men Hazel vet att hon är en bomb, en bomb som förr eller senare kommer att explodera....
__________________________________________________________________

Det var längesedan det tog mig så här lång tid att läsa ut en bok, och om det tar mig lång tid att läsa ut en bok så finns det tre alternativ. Ett, jag får ett bokpaket, och kommer fram till att de böckerna är viktigare än den som jag råkar läsa. Två, boken är för tråkig för att jag ska kunna läsa vidare, eller, tre, jag listar ut slutet, och tycker att det är så sorgligt att jag måste ta mod till mig för att kunna läsa vidare...I det här faller, så var det allternativ tre... Jag har alltid varit bra på att lista ut slutet på böcker, någon som jag alltid sörjt...Men det som jag tror var det bästa med den här boken var att, trots att jag redan listat ut slutet, fortfarande tyckte att det var så sorgligt att jag fick tårar i ögonen. Boken var otroligt rörande och vackert berättad, trots att den ofta var rolig... Man var fängslad från första stund, och trots att jag tog en månads paus när jag hade kommit halvvägs, så hängde man lätt med. Hazel är en underbar karaktär, hon är rolig, och man kan verkligen leva sig in i hennes situation, även om man inte är döende...Augustus (Gus) var otrolig rolig och charmig, och man bara måste gilla honom. Han hade canser innan, men är ny botad, trots att han betalade med ett ben... Jag tycker att deras samtal med varandra är väldigt roliga, och man lever sig verkligen in i historien. Språket var underbart, karaktärerna var charmiga, men det var något med själva handlingen som gjorde boken så bra som den är. Den var väldigt sorglig, och när jag närmade mig slutet så var jag i upplösningstillstånd. Det är slutet som jag tyckte bäst om, trots att det var hemskt, så var det ändå vackert och underbart att läsa.
      Jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga, läs den bara...

Gus: "It tastes like..."

Me: "Food"

Gus: "Yes, precisely. It tastes like food, excellently prepared. But it does not taste, how do I put this delicately...?"

Me: "It does not taste like God Himself cooked heaven into a series of five dishes which were then served to you accompanied by several luminous balls fermented, bubbly plasma while actual and literal flowers petals floated down all around your Canal-side dinner table."

Gus: "Nicely phrased."

Gus´s father: "Our Children are weird."

My dad: "Nicely phrased."

 

"I´m in love with you", he said quietly.

"Augustus", I said.

"I am", he said. He was staring at me, and I could see the corners of his eyes crinkling. "I´m in love with you, and I´m not in the buisness of denying myself the simple pleasures of saying true things. I´m in love with you, and I know that love is just a shout into the void, and that oblivion is inevitable, and thar we´re all doomed and that there will come a day when all our labor has been returned to dust, and I know the sun will swallow the only earth we´ll ever have, and I am in love with you."

 

9/10

Trollkarlsliv

Trollkarlsliv av Diana Wynne Jones
Serie: The Worlds of Chrestomanci (del #1)
Antal sidor: 222
Originaltitel: Charmed Life
Översättare: Ann-Margaret Forsström
Lite fakta om serien: Chrestomanci serien, eller The Worlds of Chrestomanci, som den också kallas, är historien om Christopher Chant (Cat och Christopher är inte samma person). Han är sällan huvudrollen i boken, men det är endå hans serie. Chrestomanci är inte ett namn, det är en titel. Det är sex böcker i serien, och det finns också några noveller.
Första meningen:
Cat Chant beundrade sin storasyster Gwendylon.

På en ruffig bakgata hos en gammal virrig trollpacka, bodde Cat Chant och hans storasyster, Gwendylon. De flyttade in där när deras föräldrar drunknade, och efter det så var de med om en hel del förändringar och mystiska händelser.
       Alla vet att Gwendylon är en mäktig häxa, trots sina unga år, och alla vet att hon är förutbestämd att bli något stort. Och när en elegant främling kommer och tar med dem till sitt stora slott, och låter dem ta lektioner där, så ser Gwendylon det som ännu ett tecken på att hon ska ta över världen. Främlingen är den mäktiga trollkalen Chrestomaci, och han skrämmer nästan slag på stackars Cat. Gwendylon bekymrar sig inte, hon har viktigare saker att tänka på. Som hur hon ska få Chrestomanci att förstå vilken duktig häxa hon är. Men trollkarlen vägrar att lägga märke till hennes talanger, och hon börjar att ställa till med massa av otyg. Som att trolla fram ett spöke under middagen, eller att göra så att alla träd inom en kilometers avstånd omringar huset. Detta gör det enklare för stackare Cat, som skulle tycka att det var obehagligt på slottet även om Gwendylon inte hade trollat fram en gengångare...Och när Gwendylon plötsligt försvinner och ersätts av en dubbelgångare, så tycker Cat att det blir alldeles för mycket trubbel på en och samma gång...
__________________________________________________________________

När jag läste Howl´s Moving Castle så var jag helt hänförd över den, så hänförd att jag glömde att jag redan hade två andra böcker av Diana Wynne Jones. Trollkarlsliv läste jag när jag typ gick i tvåan, och det enda jag egentligen mindes var att jag gillade den. Jag mindes verkligen INGENTING, varken handling eller karaktärer fanns kvar i skallen på mig. Okej, jag mindes Chrestomanci, men han är en sån där karaktär som man bara inte glömmer. Men, hur som helst, jag bestämde mig för att läsa om den. Jag förstår verkligen varför jag gillade den när jag var liten... Diana Wynne Jones stil är väldigt speciell, och jag kände omedelbart igen den. Boken var väldigt rolig och originell, och jag fastnade genast. Det var inte lika bra som Howl´s Moving Castle, men långt efter var den inte. Jag vet inte riktigt varför bara tre av böckerna i serien har blivit översatta till Svenska, men det finns troligen någon  vettig förklaring (not...).   Men, sak samma. Karaktärerna är roliga, Cat kunde vara ganska mesig och störande, men jag gillade honom, han var charmig på sitt eget sätt. Gwendylon höll på att driva mig till vansinne, men det var ju liksom meningen. Chrestomanci tycker jag dock väldigt bra om, och han var den enda karaktären jag mindes. Han var verkligen rolig, och det känns bra att han tydligen är den enda karaktären som är med i alla böckerna. Jag måste se till att köpa dem.. Den enda andra boken i serien som jag har är Häxkraft (Witch Week), vilket innebär att det fortfarande är fyra som jag inte har...Men, för att återgå till boken.
     Handlingen var kul, och man visste aldrig vad som skulle hända. Slutet var precis lika otippad som alla andra i Diana Wynne Jones böcker, och fruktansvärt kul var det också. Idén med nio liv tyckte jag var genialiskt, och det gjorde allt så mycket roligare. Språket i boken var väldigt humoristiskt och intressant, och författaren drev verkligen med alla karaktärers fel och brister. Boken var inte lång, men det är vad boken innehåller, och inte längden, som betyder något...
     Boken rekommenderas, och om man gillade Howl´s Moving Castle så borde man verkligen ge den här en chans...

Favoritkaraktär/er: Chrestomanci (Christopher Chant...)
Böcker i serien The Worlds of Chrestomanci:
Charmed Life (Trollkalsliv)
The lives of Christopher Chant (Med nio liv)
The Magicians of Caprona
Witch Week (Häxkraft)
Conrad´s Fate
The Pinhoe Egg

8/10

Libster Blog Award

 

Den här är troligen lite försenad, men, bättre sent än aldrig...

Det hela går ut på att man ska svara på 9 frågor, och sedan ska man skicka vidare till 5 andra bloggare. Jag vill bara tacka Alba på bocklyckan och Elvira på http://mylifestylebyelvira.blogspot.se/ så himla mycket för att jag fick den här (=

Men, jag antar att det är bäst att jag sätter igång...

 

Vad ville du bli när du var liten?

Tja, jag kan inte påstå att jag är speciellt stor just nu, men när jag var riktigt liten så ville jag nog bli bagare (= Jag har egentligen aldrig velat bli något speciellt, jag bara tar allt som det kommer...

 

Vad är du idag?

Idag är jag en bokälskande tjej på 13 år som (långsamt) håller på att ta sig igenom sitt andra år på högstadiet (jag går i 8). Jag är pessimist av principer, men min klantiga kompis Liv anklagar mig för att vara en optimist, kan inte svara på varför...

 

Vart vill du helst resa?

Jag vet faktiskt inte, men jag skulle väldigt gärna vilja åka till någon plats som jag läst om, t.ex. Otherland eller Shire. Men av alla platser på den här tråkiga jorden så skulle jag väldigt gärna vilja åka till Egypten eller Sydamerika. Jag skulle också vilja åka till Dartmoor (Devon, England) igen, det var så himla fint där!

 

Var ser du dig själv om fem år?

Hm, förhoppningsvis på något trevligt universitet någonstans, gärna långt bort från Stockholm, jag gillar inte storstäder. Eller kanske på en resa runt jorden, planerar att skippa ett år någon gång under min universitetstid, så att jag är lika gammal som alla andra, det är så hemskt att vara yngst (=

 

Rött eller vitt?

Svår fråga, har aldrig tänkt på det förut. I vilket samanhang? Röda eller vita rosor, röda eller vita kläder, rött eller vitt hår? Svårt att säga...Jag gillar nog vitt, det passar till allt. Det känns rent också, på något knäppt sätt. Fast rött är en riktigt cool färg ibland...Men det får nog bli vitt.

 

Sommar eller vinter?

Sommar, helt klart! Då finns det massor av vackra färger utomhus, och det är VARMT! (förhoppningsvis). Och allt är levande, vilket är mycket trevligare. Fast vinter är vackert på sitt eget sätt, och jag gillar ju vitt...

 

Skog eller hav?

Skog, det är grönt och härligt, och det låter alltid där. Man kan bara gå omkring utan att stöta på någon, men man känner sig inte ensam. Havet är också vackert, på sitt eget, öde vis. Men det är salt och svider i ögonen, och man tröttnar snabbt på det.

 

Vad gör dig ledsen?

Det är mycket som gör mig ledsen, men det beror lite på vad man menar. Jag blir t.ex. ledsen när min favoritkaraktär i en bok/film dör, men det kommer man över (förhållandevis) snabbt. Jag tror att jag skulle bli ledsen om någon i min familj skulle dö, men det har inte hänt, i alla fall inte någon som jag känt. Jag blir ledsen av att höra på sorglig musik, och av att läsa sorgliga böcker, och av att säga hej då. Och jag blir nästan alltid ledsen när jag sätter på nyheterna...

 

Vad är det bästa du vet?

Jag älskar såklart böcker, och några av mina favoriter är Godnatt mister Tom, Shadowmarch och Little Dorrit. Jag älskar studio Ghiblis filmer, jag gillar verkligen musik, det finns mycket jag gillar. Jag gillar choklad, mina kompisar, livet, sagor och flera 10000 olika saker som jag inte orkar skriva...

 

Och så var det dags att skicka vidare...

Jag vet inte om man ska skicka till någon som inte fått, eller om man bara ska skicka till vem som helst, så jag skickar bara till några som jag tycker förtjänar det...

 

De här bloggarna skickar jag vidare utmärkelsen till:

 

Bokgrottan

Min syrra Karin har den här bloggen, och jag tycker att hon förtjänar den här. Hon skriver jättebra recensioner, och hon är en kul person. Dessutom så slår hon troligen ihjäl mig om jag inte ger den till henne (ta det lugnt syrran, jag skämtar bara)...Hon ger mig dessutom de senaste nyheterna om utkommande filmer...

 

Bokbiografen

Emelie är en jättesnäll tjej, och hennes recensioner är roliga, och det är bra att hon recenserar så mycket filmer, det har jag problem med. Hennes blogg fyllde precis ett år, och jag hoppas att hon fortsätter i många till...

 

En plats i bokhyllan

Liv, eller Iktoro som hon kallar sig, har en väldigt speciell stil när hon skriver, och trots att de ofta är virriga, och trots att hon ibland råkar skriva slutet, så är hennes recensioner verkligen roliga att läsa! Hon skriver precis vad hon tycker, vilket jag gillar. Hennes sett att skriva är väldigt likt sättet som hon pratar på, så man känner igen henne direkt..

 

MittimEllan

Det här var den första bloggen som jag läste, och den är fortfarande lika bra (=

Ella skriver verkligen bra, och hon har väldigt bra boksmak. Jag hoppas verkligen att jag träffar henne på bokmässan nästa gång...

 

Min bokkista

Mimsan skriver jättebra recensioner, och hennes noveller är helt otroliga! Det är alltid lika kul att titta in på hennes blogg. Jag hoppas verkligen att hon alltid kommer att fortsätta skriva...

 

 

 

 





To Kill A Mockingbird

To Kill A Mockingbird av Harper Lee
Antal sidor: 374
Boken utkom: 1960
Övrigt: Boken vann Pulitzer Prize 1961. Det har också gjorts som film.
Första meningen:
When he was nearly thirteen, my brother Jem got his arm badly broken at the elbow.

Scout Finch växer upp på den amerikanska landsbyggden på 1930-talet, tillsammans med sin äldre bror Jem och sin far, Atticus. Scouts barndom är full av vilda lekar tillsammans med sin bror och deras vän, Dill. Men en del förhållandevis dramatiska händelser under hennes uppväxt börjar att förändra hennes syn på världen och tillvaron. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hennes far tar sig an att vara hans försvarsadvokat. Något som chockerar många, och som inte bara utsätter Atticus, utan också hans barn, för problem. Scout och hennes bror börjar förstå att världen inte är den lekplats som de trott att det var, och de börjar sakta inse att vuxna inte vet allt, och att de framför allt, inte alltid har rätt. Dessutom så är det familjen Radleys gamla gods, som drar sig till barnen som en lampa drar till sig nattfjärilar. I det gamla huset så vet de att Boo Radley fortfarande lever, och han har inte lämnat huset på över 20 år. Hatet och indignationen i det lilla samhället växer, och man ser den lilla flickans syn på världen gå från rätt naiv till anklagande. Men, lever Boo Radley fortfarande bakom husets väggar, och kommer Scout någonsin att få reda på det?  Och kommer hennes far att kunna rädda en oskyldig man från döden, och om han gör det, vad för konsekvenser kommer det att ge Scout och Jem?
__________________________________________________________________

Harper Lees bok "To Kill A Mockingbird", eller "Dödssynden", som den heter på svenska, handlar om rasföredomar, men framför allt om att växa upp. När boken börjar så är Scout sex, och i slutet så ska hon fylla nio, hennes bror Jem, är fyra år äldre. Första sidan berättar lite kort om Jems brutna arm, vilket också är det som boken slutar med. Boken börjar alltså i slutet. Det här är en av de mest populära böckerna som någonsin skrivit, och jag förstår verkligen varför. Man är fängslad från första sidan och framåt, och trots att boken är allvarlig så är den inte dyster. Det viktigaste är kanske karaktärerna, de är så otroligt verkliga! Jag har nog aldrig läst en bok men karaktärer som känts så verkliga. Först är det Scout, hon känns verkligen som en flicka mellan 6 och 9. I andra böcker med karaktärer i den åldern så brukar karaktären kännas antingen för gammal eller för ung, med Scout känns helt rätt. Hon är en "pojkflicka" som ofta hamnar i problem, i början så löser hon oftast problem med nävarna, och hon är en riktig slagkämpe. Jag vet inte riktigt om hon är modig, eller om hon bara är lite naiv. Hon klär sig i "pojkkläder", något som på den tiden, var rätt så allvarligt. Hennes släktingar klagar ofta på hennes pappa, och säger att han borde uppfostra henne bättre, något som han struntar i. Scout är, som de flesta barn, lite naiv men, torts det, fruktansvärt klarsynt. Hennes berättarröst ser allting från ett barns synvinkel, men när Scout berättar så är hon äldre, och hon lägger till saker som hon observerat senare. T.ex., "det var först långt senare som jag...". Jem, Scouts fyra år äldre bror är intelligent, och trots att han är fyra år äldre så är han ofta med sin lillasyster. Han är ofta bekymrad, han är en "tänkare". Under boken så går han igenom krisen "att växa upp", så hans humör går upp och ned hela tiden. Dill är deras bästa vän, han tillbringar somrarna hos sin moster, som bor granne med Jem och Scout. Han är ett år äldre än Scout, och det är oftast han som kommer på alla lekar som de leker. Han är rätt så busig, han är envis och han har nästan obegränsad fantasi. Atticus är Scouts och Jems far, och de kallar honom antingen för Atticus, eller för "sir". Han är väldigt intelligent, och han är alltid lugn som en filbunke. Han är väldigt rättvis, och han är lite före sin tid. Karaktärerna i boken är lite över "gilla" eller "inte gilla", de är liksom bara. Men så fort jag hade läst ut boken så saknade jag dem verkligen. Språket är fenomenalt, och man fastnar efter bara några meningar. Handlingen känns trovärdig, och jag känner att jag kan tro på allt som händer, även om vissa saker är lite konstiga. Jag gillade Boo Radley, som alltid var närvarande men inte där, och det la till lite mystik i boken.
     To Kill A Mockingbird rekomenderas verkligen, och man missar verkligen något om man inte läser den. Jag tror att man måste vara en van läsare för att klara av den, men den är inte överdrivet svår. Den väntar nog minst en omläsning av mig...

 

"I Think I´ll be a clown when I get grown," said Dill.

Jem and I stopped in our tracks.

"Yes sir, a clown," he said. "There ain´t one thing in this world I can do about folks except laught, so I´m gonna join a circus and laught my head off."

"You got it backwards, Dill," said Jem. "Clowns are sad, it´s folks thar laught ar them."

 

"...Naw, Jem, I think  there´s just one kind of folks. Folks."

Jem turned around and punched his pillow. When he settled back his face was cloudy. He was going into one of his declines, and I grew wary. His brows came together; his mouth became a thin line. He was silent for a while.

"That´s what i thought, too," he said at last, "when I was your age. If there´s just one kind of folks, why can´t they get along with each other? If they´re all alike, why do they go out of their way to despite each other? Scout, I Think I´m beginning to understand something. I Think I´m beginning to understand why Boo Radley´s stayed shut in his house all this time...it´s because he want´s to stay inside."

10/10

Castle in The Air

Castle in The Air av Diana Wynne Jones
Del #2 Fortsättningen till Howl´s Moving Castle
Antal sidor: 382
Boken utkom: 1990
Första meningen:
Far to the south of the land Ingary, in the Sultanes of Rashputh, a young merchant called Abdullah livedin the city of Zanzib.

Långt söder om landet Ingary låg staden Zanib, där bodde en ung matthandlare vid namn Abdullah. Han levde ett rätt så tråkigt och händelselöst liv, och han tillbringade större delen av sin fritid till att dagdrömma. Det vill säga, det var det han gjorde tills han köpte en magisk flygande matta av en mystikk man, och tills han träffade den vackra och intelligenta prinsessan Flower-in-the- Night. Livet såg plötsligt lite trevligare ut, men så blir Flower-in-the-Night kidnappad av en ond djinn mitt framför ögonen på Abdullah. Han har förstås inget annat val än att följa efter henne. Men det blir en väldigt ovanlig jakt, Flower-in-the-Night är nämligen inte det enda som djinnen har stulit. Plötsligt så befinner sig Abdullah i landet Ingary, och han får så-kallad hjälp av den lättsmickrade och otrevliga mattan, en grinig genie i en flaska, en ytterst oherderlig soldat, och av en magisk katt med väldigt starka åsikter. Kommer den här blandade besättningen att kunna hitta djinnens mystiska hem och rädda ett flygande och levande slott fullt med prinsessor? Men, vart har kungens trollkarl Howl, som försvunnit under mystiska omständigheter, tagit vägen?
_________________________________________________________________

Ganska nyligen så läste jag Howl´s Moving Castle, och jag älskade den verkligen. Så när jag hittade fortsättningen så blev jag verkligen glad! Jag var ganska misstänksam först, fortsättningar brukar sällan vara lika bra som första boken. Boken började lite trögt, men sedan kom den plötsligt igång. Jag började att känna igen stilen från Howl´s Moving Castle, och plötsligt så blev allt väldigt kul! Boken liknar på ett sätt sin föregångare, men den är endå något helt eget. Den har samma stil, och slutet är precis lika otippad som det i ettan. De flesta av de gamla karaktärerna är med en hel del, och det kändes betryggande. Slutet är det jag tyckte bäst om, jag höll på att börja skratta rätt ut! Önskar att jag kunde skriva om det, men det är liksom ganska gigantisk spoiler. Howl, Sophie och Calcifer var sig lika, och de är och förblir mina favoritkaraktärer. Jag saknade att se saker från Sophies point of view, med Abdullah var inte så farlig. Han var ganska kul, men jag störde mig på att han skulle prata så omgående. Det tog liksom två sidor för honom att be om ett glas vatten. Men man vande sig, och det var liksom meningen. Soldaten var en ny favoritkaraktär! Han är riktigt smart, trots att man inte märker det på en gång. Han kan verka ganska självisk och otrevlig, men han är så kul tillsammans med katterna! Det är så komiskt att det inte är klokt! Han är beredd att offra sitt liv för en kattunges skull, han driver nästan Abdullah till vansinne. Genien gillade jag, speciellt i slutet.
      Det är lite svårt att säga varför den här serien är så bra, språker är för det första väldigt bra, och karaktärerna är roliga. Men själva handlingen är också kul, och sluten gör en definitivt förvånad.
Trots en lite trög början så var boken väldigt beroende framkallande, och om man gillade Howl´s Moving Castle så måste man verkligen läsa den här! Den rekomenderas varmt...

Favoritkaraktär/er: Howl, Sophie och Calcifer
Böcker i serien:
Howl´s Moving Castle
Castle in The Air
House of Many Ways


8/10

Hej igen!!!!!!

Så, nu är jag tillbaka igen...
Jag har haft det riktigt bra i Amsterdam, trots att det nästan var kallare än här...
Med mig från Amsterdam så har jag några härliga och underbara böcker!!! Jag och syrran hittade nämligen två coola bokaffärer, och vi kunde inte låta bli... Böckerna vi köpte var:

• To Kill A Mockinbird av Harper Lee. Det här är en riktig klassiker, den har vunnit en massa priser och så. Det verkade bra, så jag tänkte, varför inte? Dessutom så är omslaget riktigt snyggt. Jag började läsa den på flyget, och jag gillar den verkligen. Den har också gjorts som film.

• Etiquette & Espionage av Gail Carringer. Gail Carringer, författare till Soulless med följande böcker, är en underbar författare. Så när vi hittade en ny bok av henne så kunde vi inte låta bli..

 
• Castle in The Air av Diana Wynne Jones. Eftersom jag älskade Howl´s Moving Castle så var jag naturligtvis tvungen att köpa, den hyfsatt fristående, fortsättningen! Det är en trilogi, och jag ska köpa trean så fort jag kan...

 
• Parade´s End av Ford Madox Ford.  Det här är egentligen en serie, men jag köpte alla fyra böckerna i en bok. Jag och resten av familjen såg bbc tv-serie som var baserad på böckerna, och jag gillade verkligen serien, så jag tyckte att när jag hittade hela serien för bara 5 euro, att jag var tvungen att köpa den!

 
• Hard Times av Charles Dickens. Dickens är en av mina absoluta favoritförfattare, så jag var tvungen att köpa några mer böcker av honom. Jag har sett lite delar av tv-serien (bbc har gjort tv-serier av nästan alla engelska klassiker) för typ 4 år sedan, och den enda jag minns är att Richard E Grant spelade i den. Så jag tänker ge boken en chans, trots att den är känd för att vara ytterst deprimerande.

• Bleak House av Charles Dickens. Jag har egentligen ingen aning om vad det här är för något, men det är en av Dickens mest kända böcker, och det räcker för mig...
 

 
• The Great Gatsby av F. Scott Gatsby. Den ska snart bli film, så vi tyckte att vi kunde köpa boken först.

 
 
• Sparkling Cyanide av Agatha Christie. Christie är (enligt mig) den bästa deckarförfattaren som någonsin levt, och jag kunde inte låta bli. Det är varken en Poirot, Tommy and Tuppence, eller Miss Marple, så det ska bli kul att få lite omväxling.

 
• Twenty Years After av Alexander Dumas. Jag och syrran läste De tre Musketörerna för ett år sedan, vi gillade den, och nu har vi fortsättningen. Ska bli kul att läsa om Phortos, Athos, Aramis och D´Artaganan.

 
• Clockwork Princess av Cassandra Clare. Behöver jag säga varför?

 
• The Melancholy Death of Oyster boy & Other Stories av Tim Burton. Tim Burton har gkort en massa underbara filmer, b.la Edward Scissorhands, Alice in Wonderland och Charlie and the Chocolate Factory. Det är en väldigt speciell novellsamling, de flesta är nämligen ca två meningar långa. Det tar ca 3 minuter att läsa den, men på något sätt så blir den endå riktigt bra!

Bara helt nödvändiga böcker, alltså...
Det kommer en recension på Castle in the Air snarast, läste den under flygresan hem...
Jag har (efter mycked möda) kommit halvägs genom Vanity Fair, så det kommer nog en reension på den om en vecka eller så (den är kusligt tjock).