Top 5

Okej, mina Top 5 inlägg börjar att komma väldigt oregelbundet, men det får funka.

Den här gången tänker jag köra ett experiment... Det är nämligen så att jag inte är speciellt förtjust i musikaler, men trots det, så tänker jag göra top 5 på det. Om jag tvingas skriva så många positiva saker om en musikal som möjligt, så kanske jag lär mig att se det fina i den. Fattar ni vad jag menar (det gör inte jag)? Det har tagit mig väldigt lång tid att ens komma på 5 musikaler som jag tål, så jag är milt sagt inte överdrivet förtjust i många av dem som jag nu kommer skriva om (med ett undantag). Disney filmer och liknande räknas inte den här gången, det skulle bli alldeles för besvärligt. Jag kommer att skriva om 5 klassiska musikaler, och eftersom de flesta (förhoppningsvis) känner till handlingarna så ska jag inte gå in så noga på det...
   Tja, önska mig lycka till, jag ska nämligen försöka hitta på positiva saker om något som jag inte gillar...

 

 

The Phantom of the Opera

Den här såg jag faktiskt för första gången för bara några dagar sedan, så jag kommer att kunna ge en ganska klar redogörelse för den. Jag har bara sett filmen från 2004, och jag har ingen aning om den är lik pjäsen eller de andra filmerna, men det får bli som det blir...

Triangeldraman är nog en  av det mest populära koncepten i böcker, filmer eller pjäser. Och efter Twilight så har "två killar och en tjej" idén blivit alltmer populär och använd i böcker. Redan när The Phantom of the Opera skrevs så användes det. Jag tror att det var en bok från början, sedan gjordes den också som musikal. Det är Andrew Lloyd Webbers version som är den mest använda, och den har gjorts som film många gånger. Och det är den från 2004 som jag ska prata lite om...

Att en ung, godhjärtad och vacker kvinna dras mellan två olika män, en som representerar mörkret, och en som representerar ljuset, är som sagt var en vanlig handling, som man alltid stöter på. I The Phantom of the Opera så antar jag att The Phantom (ledsen, namn glömt, men det var något klassiskt) representerar den mörka sidan, och Raoul, hjälten, representerar den ljusa sidan. Och den vackra Christine är förstås hjältinnan... Men på vissa sätt skiljer den sig från andra, liknande historier. Vem är egentligen skurken, och vem är hjälten? För även om The Phantom är mordisk, delvis självisk och saknar medlidande, så är det svårt att inte sympatisera med honom. I många scener framställs han bara som sårad och övergiven. Han är ensam, och han behöver egentligen bara bli älskad, men han gömmer det bakom en mask av förakt, precis som han döljer sitt ansikte. Raoul är den klassiska hjälten, stilig och trevlig, men han ser bara saker från sitt eget perspektiv, trots att han menar väl. Christine är en klassisk hjältinna, så jag ska inte prata mer om henne. Det som (enligt mig) gjorde filmen bra var den vackra musiken, sångerna som fastnade, och den var klippt så att man ville se hur det skulle gå, man visste aldrig riktigt hur det skulle sluta. Den var rolig ibland, och det fanns en hel del bra skådespelare med. Okej, hur sjöng de då? Gerard Butler, i rollen som The Phantom, tyckte jag verkligen klarade den väldigt bra. När han sjöng så lyckades han göra så att man faktiskt förstod vilket humör han var på (det var roligast när han var förbannad, vilket var ganska ofta), Emmy Rossum (Christine) hade en underbar röst, och man blev precis lagom förtrollad av den.

Filmen var helt ok, trots att den var lite utdragen ibland, och om man gillar musikaler så borde man verkligen se den.

(den här sången är en av de mest kända från pjäsen, personligen tycker jag att den är väldigt utdragen och inte så kul, men det är den enda scenen utan spoiler varning där de tre huvudkaraktärerna är med)

Men, för att ha med de två absolut mest kända sångerna från filmen så kommer här:

 

 

Hair

Det här är den enda musikalen som jag verkligen älskar, och jag såg den för första gången för ca 2 år sedan. Jag har tyvärr bara sett filmen, som har en annan handling än pjäsen, bara så ni vet.

Det här är en hippie-musikal, som får en att skratta i början, och gråta i slutet. Berger är min absoluta favoritperson, han är så himla rolig! Jag gillar de andra i hippie-gänget nästan lika mycket, Claude gillar jag också, fast kanske inte riktigt lika mycket. Filmen utspelar sig under Vietnam kriget, och det blir en väldigt viktig del av handlingen. Filmen handlar om kärlek, musik, vänskap, men den har inget direkt, vad ska man kalla det, mål? De lever livet, sjunger, hamnat i fängelse, går på fester utan att vara bjudna, de har fullt upp. Filmen har fått mycket kritik för att den är så himla olik originalet, men jag gillar den verkligen.

Historien kretsar väl huvudsakligen om två karaktärer, Berger och Claude, som är varandras motsattser. Claude saknar självförtroende, gör alltid som man ska, och han vet inte riktigt hur man ska leva livet, han tänker snarare än handlar. Berger är den ultimata hippien, han representerar liksom livet själv. Han säger, tänker och tyket precis vad han vill, men han är samtidigt godhjärtad och alla älskar honom. Han är en sån där som alla ungdoamar gillar, men som alla vuxna bara skakar på huvudet åt (i filmvärlden, alltså). Och den moraliska meningen i hela berättelsen kommer jag tyvärr inte kunna berätta om, för det är meningen med själva filmen, så det är liksom gigantisk spoiler på det...

Det som gör filmen bra är att alla sånger är underbara, och man sitter och hummar på den hela tiden när man hört dem...Den är rolig, och karaktärerna fastnar lätt. De är visserligen lite överdrivna ibland, men det gör liksom inget. En annan sak som jag liksom gillar är slutet, trots att det är så hemskt att man får tårar i ögonen varje gång man ser den. Det är liksom slutet som gör filmen så bra.

Filmen är som sagt var väldigt bra, och det är egentligen den enda musikalen som jag verkligen gillar.

Jag kan tyvärr inte lägga in min favoritsång, för det är slutsången, men ni får två andra istället:

 

 

Cats

Det här är en musikal som spelats många gånger, på många olika scener. Skådespelarna har bytts ut då och då, men musikalen har ändå varit sig rätt så lik. Jag har sett made-for-film versionen, men jag har hört igenom sångerna från originalet också (de är lite annorlunda). Cats har absolut ingen handling, det är ett par katter som sjunger sånger om varandra och olika händelser, och det är ungefär det som händer. Det är mycket dansnummer, och de pratar inte en enda gång genom hela pjäsen, de bara sjunger. Alla de olika katterna får sin historia berättad, eller så berättar de den själva.

Det jag gillar med pjäsen är att trots att de aldrig har några samtal med, så lyckas den ändå vara rolig. Det är väldigt många roliga sånger med, och de som spelar de olika katterna är verkligen bra. Det finns inga huvudroller, men den som sjunger de flesta sångerna är The Rum Tum Tiger. Pjäsen lyckas vara riktigt okej, trots att det egentligen inte händer så mycket. Det finns inte så mycket att skriva om den, men den är faktiskt väldigt kul att se, och de som uppträder är verkligen bra!

Det här är sången från originalpjäsen, och jag tycker faktiskt lite bättre om den än om den nya. Men jag kunde inte hitta det uppträdandet, så ni fick lyricsen. Men bara för att ni ska få se hur det ser ut så får ni den na versionen också:

 

 

Les Miserables

Den här går på bio just nu, så jag ska bara ta lite kort om den för att inte förstöra nöjet för någon.

Den här filmen gillade jag, många bra skådespelare, fina sånger och uthärdlig handling. Samhällets Olycksbarn är en typisk klassiker (har tyvärr inte läst den), och det var kul att musikalen blev film. Många kända skådespelare, som Hugh Jackman, Russel Crowe, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway var med, vilket jag tyckte var kul. Vissa scener var alldeles för långa, jag avskydde lite för många karaktärer, men på det stora hela så gillade jag den. Bra skådespelare kan göra mycket... Den hade sina fina stunder, och den var lagom sorglig. Min favoritkaraktär var Gavroche, som jag tyckte var gullig. På andra plats får Russel Crowe komma, i rollen som lagen själv, Javert. Det jag gillade var att det inte riktigt fanns någon skurk, något som jag alltid uppskattar. Filmen var bra gjord, och vem vet, jag kanske köper den...Jag gillar att lyssna på sånger från den, vilket alltid är ett bra tecken. Det enda som egentligen var dåligt var att jag inte alltid blev så berörd som man borde bli, jag tyckte alldeles för illa om en hel del karaktärer. 

Men, jag tycker verkligen att man borde gå och se den.

 

 

Bye Bye Birdie

Det här är min desperata femte musikal, och den kan bli besvärlig, för jag gillar den verkligen inte så mycket!

Det positiva är: En del sånger, och en del scener är så roliga att man måste skratta högt. Sångerna fastnar på skallen, vilket kan vara trevligt. Jag såg pjäsen när vår skola hade den som årets musikal (en kompis till mig var med i den), och jag har sett filmen. Jag gillar Rose och Albert och hans mamma, men resten va karaktärerna kan sticka. Fast Birdie är lite kul, men det är bara för att han är så korkad. Det som gör allt lite kul är att allt är så överdrivet, och man vet att de inte riktigt menar allvar, det är som en amerikansk humorserie, men en del sånger med i den. Och jag gillar sköldpaddor...

Jag orkar inte skriva mer om den, kan inte riktigt komma på något mer som är bra med den.

Men, om man gillar amerikanska humorserier så kan man lika gärna se den här...(jag har aldrig gillar de amerikanska filmer, men några undantag)

'

 

 

Så, det där gick inte så illa. Jag lyckades undvika att säga det mesta negativa med de här pjäserna, men jag kan inte påstå att jag tycker bättre om musikaler nu än vad jag gjorde innan, men det var värt ett försök.

     Men Hair är och förblir en underbar film...