lite tips på klassiker 5

 Här kommer del 5 där jag tipsar om lite filmer, om ni har börjat tröttna på det, ta det lugnt, det är snart klart. Det är bara två författare kvar och de skrev inge vidare många böcker...
 Här kommer Wilkie Collins...
 Han skrev bara två serier, och bara en av dem har så vitt jag vet blivit film...

The Moonstone (Månstenen)
baserad på boken av Wilkie Collins
Handling: (Det här kommer bli lite virrigt)
 När Franklin Blake kommer hem efter att ha varit många år utomlands så får han i uppdrag att ta med sig en gåva till sin kusin Rachel Verinder, och det är inte vilken gåva som helst. Det är Månstenen, som har varit försvunnen i många år.
 Rachel tycker att det är en mycket fin gåva, men det är många som
är bekymrade.
 Vad ska det leda till? Och varför börjar de se indier överallt?
Allting dras till sin spets när stenen försvinner...
Bästa skådespelare: Aj då... Jag får nog ta... Greg Wise.
Kommentar: Det här är en bra och rolig filmning av en väldigt bra bok.
 Det är väl en blandning av en kärlekshistoria och en deckare, och det funkar väldigt bra.
 Boken var dock roligare. Men det är för att den är skriven i berättarform, och huvudrollerna turas om att berätta, jag tror att det var Franklins ide, men det är Betteridge som skriver det mesta. De passar liksom på att förolämpa varandra när de berättar, och när nästa skriver svarar det på kommentaren och skriver en förolämpning tillbaka.
 Det där lät väldigt virrigt, jag förväntar mig inte att ni ska fatta det...
  Det är väldigt många bra skådespelare med, Greg Wise, Keeley Hawes, Patricia Hodge och Peter Vaughan.
 Fungerar för alla som vill ha en smart deckarhistoria med inslag av doktorer, indier, upptäcksresande och kärlek...
 Glöm det där med upptäcksresande, han är bara med i boken...

Det blåser på månen

Det blåser på månen av Eric Linklater
Orginal titel: The Wind on the Moon
Första utgåvan utkom: 1944
Första stycket:
En av de gamla grå äppelträdens grenar knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på att packa sin resväska. Den knackade häftigt och hårt, alldeles som en arg brevbärare en kall morgon. Majoren tittade upp med rynkad panna. Dina tappade resflakan av silver som hon höll i handen, och Dorinda gav till ett gällt skrik som en liten uggla.

"Se på månen", sa han.
Genom äppelträdets grenar tittade månen rakt in i rummet. Den var blek och suddig och runt om sig hade den en vit krage av glänsande dimma.
  "Det blåser uppe på månen", sade han. "Jag tycker inte alls om när den ser ut så där. När det blåser på månen får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.

Och visst försökte Dina och Dorinda att uppföra sig ordentligt, men det är ju så fruktansvärt svårt. Man tror att man är snäll med så kommer det en vuxen och säger att man har varit mycket stygg.
Nej, det är inte alls enkelt att vara snäll när man bara blir misförstadd. Det skulle vara mycket enklare att vara stygg, eller?
 Men det måste nog ha blåst en ond vind på månen den där kvällen, för det dröjde inte länge förren en rad underliga händelser inträffade.
Dina och Dorinda menade ju verkligen inte att vara stygga, inte i början i alla fall.
 Det här är en historia om två barn som verkligen försökte vara snälla, en guldpuma, en silverfalk, en björn som läser tidningar, frihet och häxor och trolldrycker.

Jag. Älskar. Den. Här. Boken.
 Det är den mest underbara, mysigaste, roligaste, vackraste och sorgligaste bok som någonsin funnits.
Den får mig att skratta hysteriskt och att gråta.
Jag har älskat och avgudat den i mer en hälften av mitt liv, och den blir bara bättre och bättre.
Jag älskar Dina och Dorinda, jag älskar puman och falken, herr Högman och alla andra underbara karaktärer.
Dina och Dorinda är verkligen underbara, Dorinda med sina svarta lockar och Dina med sina ljusa flätor.
 Dina är väl en så där två år äldre, det tror jag i alla fall.
Man måste verkligen läsa den, alla som inte har gjort har verkligen missat något.
Och språket! Det är så vackert och miljöbeskrivningarana är underbara.
 Jag önskar att jag skulle kunna skriva hälften så bra.
 Jag vet ärligt talat inte vad jag kan lägga till, det här är nog den bästa bok som skrivits.

"Det är så svårt", sade herr Gitarr i dyster ton, "att det inte skulle förvåna mig om ni ansåg det vara omöjligt."
"Nej, jag vill inte säga det", sa Dina fundersamt.
"Vi har gjort många saker", sa Dorinda, "som de flesta människor skulle anse fullkomligt omöjliga."
"Det är ganska märkvärdigt", sa Dina, "vad mycket man göra om man bestämmer sig för att göra det."
"Ibland är det till och med väldigt märkvärdigt", sa Dorinda.

"Jag undrar om det är klokt att ställa till så mycket väsen", sa major Rytter, just som de skulle ta upp den andra versen.
"Väsen? sa soldat Strong. "Kallar ni det att ställa till väsen när man sjunger kungssången?"
"Ja, ljudlöst kan man ju inte göra det."

Teaser Thursday

Nu var det dags igen...
 Just nu läser jag Det blåser på månen så här får ni ett litet smakprov från den...

"Aldrig!" utropade Falken. "Aldrig, aldrig! Friheten är värd alla farligheter på jorden, friheten är det ädlaste ting. Den lever lugn som lever fri."
 

? v.s ?

Nu är det så att (som ni säkert redan har märkt) så älskar jag inte bara böcker utan också filmer, så jag har sätt väldigt många.
 Vissa filmer har det gjorts många olika versioner av, med olika skådespalare.
Nu kommer jag att jämföra skådespalarna ock bestämma vem som passade bäst för rollen...

(Richard E Grant)

De första som får tävla blir...

Anthony Andrews V.S Richard E Grand i rollen som Sir Percival Blakney (The scarlet pimpernel)

Hm, det blir en jämn kamp.
 Båda tolkar den här underbara karaktären på sitt eget speciella vis.
 Båda är utmärkta skådespelare, men jag tycket att Anthony Andrews spelade en liten aning bättre, han får mig verkligen att skratta hysteriskt, men E Grant var inte långt efter.
Jag älskar verkligen den här rollen, vem gillar inte galningen Percy, som inte vet nåt bättre en att låtsas vara korkad, han tycker att det är kul...
Anthony Andrews lyckades verkligen spela honom underbart, han var lite bättre på att vara pompös en E Grant.












(Anthony Andrews)

Johnny Depp V.S Heath Ledger i rollen som Tony (The Imaginarium of Doctor Parnassus)
2009 började man filma filmen The Imaginarium of Doctor Parnassus, men sedan stötte man på ett problem, när man hade filmat ungefär halva filmen dog Heath Ledger som spelade huvudrollen Tony...
Gissa om man stötte på ett stort problem...
 Men så sade någon, kan vi inte ta in TRE andra att spela rollen som Tony...
Okej, det där låter fullkomligt knäpp men filmen utspelar sig typ i olika dimensioner, och Heath Ledger han spela in alla scener som utspelade sig i verkligheten. Så man tog olika skådespelare för olika platser/världar/dimensioner...
Skådespelarna man tog in var Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law.
 Johnny Depp spelar typ mest efter Heath så jag tar honom att gemföra med...

(Heath Ledger övre bilden, Johnny Depp undre)
Det här är nog den underligaste filmen som någonsin gjorts och den har typ världens knäppaste huvudroll, men vem spelade den bäst?
 Johnny Depp är nog en av världens mest kända skådespelare, det är få som inte har sätt honom i rollen som Edward Scissorhands, Jack Sparrow, Willy Wonka eller någon annat, men kan han mäta sig men mästaren Heath Ledger som på sin tid var världsmästare, svaret är nej!
Johnny Depp är en underbar skådespelare, men han får hålla sig till att spela Jack Sparrow, han måste bli en aning bättre för att vara en match för Heath Ledger...

Heath Ledger, Colin Farrell,Jude Law  och Johnny Depp i rollen som Tony...

Michael Gambon V.S Richard Harris i rollen som Albus Dumbledore (Harry Potter)

Harris var den som först spelade J.K Rowlings älskade karaktär, tyvärr avled han innan man han avsluta serien. Jag tor att han dog efter att ha filmat tvåan, men det kan också vara så att han bara hann spela in ettan...
 Hur som helst, båda spelar denna underbara gubbe alldeles utmärkt, men vem var bäst? Det är lite av en smaksak. Harris spelade en liksom, snällare Dumbledore. Men att man får det intrycket kan bero på att i ettan så är Dumbledore en idealistbild, men han blir allt mer mänsklig genom seriens gång...
 Gambon spelade som vanligt utmärkt, men jag gillade faktiskt Harris bättre i den här. Det beror som sagt troligen på att Jag tycker bättre om Albus i ettan, men jag älskar sättet Harris spelar honom, han gör det hela så mysigt...
Men jag älskar Gambon också, speciellt i trean. Så, en jämn kamp där Harris vann med en hårsmån...

Richard Harris              Michael Gambon

Geraldine McEwan V.S Julia McKenzie i rollen som miss Marple (miss Marple)

Julia McKenzie är bra, men Geraldine McEwan är sagolik!
 Hon är så otroligt söt i den här rollen. Hon får mig att skratta och hon tar mig alltid med häpnad.
Julia är lite för ordningssam för att verkligen passa i rollen.
Men hon får gärna vara med i en till Cranford film...
En klar och enkel seger till Geraldine McEwan
 
Julia McKenzie                           Geraldine McEwan

Ruth Wilson V.S Mia Wasikowska i rollen som Jane Eyre

Hm, den var inte så enkel.
 Båda tolkar rollen lite olika. Ruth ser väl mer rätt ut, men Mia spelar så bra att hon verkligen ger intryck av att se rätt ut, om ni förstår vad jag menar.
 Jag älskar dem båda två.
Jag vet faktiskt ínte vem jag ska ta, de spelar på ett sätt rollen så olika att man nästan inte vet att det är samma karaktär, jag som har läst boken borde nog säga vem som spelar henne mest lik, men de spelar olika sidor. Men jag får nog ta Mia, hon är mer som jag tänkte mig Jane Eyre. Men Mia spelade nästan precis lika bra...

(Ruth Wilson övre bilden Mia Wasikowska undre)

                                               

Det var det, jag kanske skriver en fortsättning någon gång, vi får se...

The Hobbit

Är jag den enda som otåligt väntar på att Bilbo ska komma ut som film?
 Jag längtar så mycket att jag lägger upp den här trailern till den...

...

Som sagt var är jag deprimerad, men den här sången får mig alltid på gott humör...

Hmm

Hmm, nu är det så att jag är fruktansvärt trött och deprimerad, så det går lite segt med läsningen. Att jag läser två böcker på engelska gör inte saken bättre...
 Men så kom jag på en genialisk ide, så just nu läser jag den absolut roligaste, gulligaste och bästa boken som någonsin funnits!När jag läste den första gången var jag typ fem, och jag älskar den fortfarande.
 Så nästa recension ni får blir varken på A Storm of swords eller The tenant of Wildfell Hall, det blir "Det blåser på månen"av Eric Linklater, jag blir på gott humör bara av att tänka på den!

En ficka full med råg

En ficka full med råg av Agatha Christie.
Antal sidor: 236
Orginal titel: A pocket full of rye
Första utgåvan utkom: 1953
Första stycket:
Det var miss Somers tur att göra i ordning teet. Miss Somers var det senaste anställda och mest ineffektiva av kontorsbiträderna. Hon var inte längre ung och hennes milda, bekymrade uppsyn erinrade osökt om ett får. Kastrullen kokade inte riktigt då miss Somers hällde vattnet på tebladen, men stackars miss Somers var aldrig riktigt säker på när ett tevattenskastrull kokade som den skulle. Det var ett av de många bekymren som fördunklade hennes tillvaro.

" Sjung en sång för en sex pence om en ficka full med råg
ett tjog och fyra koltrastar som i en pajdeg låg.
Då pajen kom på bordet blev det ett väldigt fåglalåt;
var inte det en kräslig rätt att bjuda en despot?
I räknekammarn vid sin skatt satt landets snikne konung,
och drottningen i sitt gemak drack te med bröd och honung;
och jungfrun var på gården, hängde kläder på ett streck,
men fick ett nyp i näsan av en pippi svart som beck."

När Rex Fotescue blir mördad är det ett solklart fall, det är i alla fall så det verkar...
 Men det känns fel på något sätt, det tycker i alla fall kommissarie Neele.
Till exempel, varför dog han med fickan full med råg?

-"men det var en sak som verkade rentut sagt skumt. Högra kavajfickan. Det låg korn i den."
"Korn?"
"Ja, sir."
"Vad menar ni med korn? menar ni frukostmat? Cornflakes eller Wheatifax? Eller menar ni majs eller havre?"
"Just det, sir. Det var säd av något slag. Såg ut som råg, tyckte jag. Och inte lite heller."

Men det var mrs Fotescue som gjorde det, det måste den vara... Hon hade motiv och tillfälle, men när även mrs Fotescue blir mördad är det dags att tänka om...

Det hade gått utför för mr Fotescue den sista tiden, våghalsiga spekulationer och utbrott, egentligen kunde han inte ha valt ett mer passande tillfälle att dö på.
Men vem var det som gjorde det?
 Man får ju stryka hans hustru, hans söner då? Hm... Lance har tillbringat de senaste åren i Kenya och har inte haft kontakt med resten av familjen, men det var kanske Percy? Nja, han hade nog blivit tvungen att på något telepatiskt sätt att smyga ner  taxin i sin fars frukost, han befann sig nämligen flera mil bort på affärsresa...
 De enda som faktiskt befann sig i var Jennifer, Percys hustru, mrs Fotescue, dottern Elaine och den första (det fanns en tidigare mrs F) mrs Fotescues syster.
Men mördaren nöjde sig inte med två dödsfall visar det sig när man hittar husan Gladys strypt på gården men en klädnypa om näsan...
Neele blir allt mer bekymrad, det finns så många trådar och saker som har inträffat att det är omöjligt att säga vad som hör dit.
Man upptäcker nya saker hela tiden, tydligen hade inte mr Fotescue stött bort sin yngste son helt och hållet, strax innan han dog skickade han ett brev till Lance och bad honom att komma hem och bli delägare i företagare.
Neele börjar inse att det är en riktigt otrevlig familj han har blivit inblandad i, det finns skandaler och gräl vart men en vänder blicken, dessutom tycker alla hjärtligt illa om varandra.

"Jag vet faktiskt inte", sade Neele. Han citerade eftersinnande: "De är mycket otrevliga människor allesammans."
Överkonstapel Hay såg en aning konfunderad ut.
"Det är Alice i Underlandet", förklarade Neele. "Kan ni inte er Alice, Hay?"
"Det är nåt klassiskt, va, sir?"sade Hay. "Sånt där som BBC sänder i tredje pogrammet. Jag hör aldrig på tredje programmet."

De tycker kort sagt inte om varandra, men Percy, eller Val som de flesta kallar honom, och Lance avskyr verkligen varandra.
 Den beror troligen på att de är varandras totala motsattser i allting.

Percy och jag har aldrig kommit överens - det är hela felet.
Jag levde upp mina fickpengar, han sparade sina. Jag skaffade mig tvetydiga men levnadsglada vänner, Percy knöt vad man kallar `värdefulla kontakter´. Vi var som två motsatta poler, han och jag. Jag tyckte alltid att han var ett riktigt kräk, och han...ja, ibland tror jag faktiskt att han hatade mig.

Det är inte bara familjen som det är ruter, det gäller tjänarna också.
 Neele och Hay får snabbt en vad man skulle kunna kalla hälsosam respekt för mrs Crump, kokerskan. Och för miss Rambottson (den första mrs f syster) , ja henne försöker de att ha så lite med att göra som det är möjligt...

Kommissarie Neele letade sig iväg till köket.
 Han fick ett oväntat hett mottagande. En kvinna av imponerande mått och illröd i ansiktet steg honom hotfullt till mötes med en brödkavle i näven.
"Just ena snygga poliser ni är!" skrek hon. "Kommer hit och påstår någe sånt! Men det är idel lögn och förtal, det kan ni skriva opp. Varteviga dugg som jag har skickat till matsalen härifrån har varit precis som det skulle vara. Att komma hit och påstå att jag skulle ha förgiftat herrn! Jag ska allt stämma er för ärkeräkning, så poliser ni är. Ingen skämd mat har nånsin satts på bordet i det här huset, och hör sen!"
  Det tog kommissarie Neele en god stund att blidka den rasande köksmästarinnan. Överkonstapel Hay stack in huvudet genom dörren till serveringsrummet med ett brett grin och lät kommissarie Neele förstå att han redan hade fått sin beskärda del av mrs Crumps vrede.

"Jag ska gå upp och höra med henne", sade kommissarie Neele. Han tillade i nästan jämerlig ton: "Hon är ganska skräckinjagande gammal dam, mr Fortescue. Jag blir alltid riktigt skakis när jag måste prata med henne".

Neele blir allt mer uppgiven. Han vet inte vad han ska tro.
 Det första alla säger till honom är:

"Det var inte jag som gjorde det!"
"Inte det?" mumlade Neele i brist på bättre.

Och nästan ingen har något alibi.
 När han frågar någon var de var svarar de nästan alltid: "Jag var ute på en promenad..."

"Det var faktiskt inte nån vidare trevlig eftermiddag för promenader, i synnerhet inte efter mörkrets inbrott på en ledig kärrväg. Det är konstigt vad alla människor måste ha känt sig energiska."

Neele börjar misstänka att det är några helt slumpmässiga mord utan någon mening, men det finns en person med en annan åsikt, en gammal dam vid namn miss Jane Marple...
 Hon tror att det finns en mycket bestämd mening med det som har hänt på Yewtree Lodge.

Miss Marple hastade vidare:
"Jag skulle gissa att ni är en så där en trettiofem eller trettiosex år - stämmer det kommissarie Neele? Jag tycker mig minnas att det rådde en viss reaktion just då...när ni var liten pojke menar jag... mot barnkammarrim. Men för den som blivit uppfödd på "Mother Goose... - ja, jag menar det ligger ju faktiskt i öppen dag, tycker ni inte? Vad jag undrade var..." Miss Marple tvekade ett slag men tycktes slutligen låta alla betänkligheter fara och fortsatte djärvt:
"Jag inser givetvis att det är högst oförskämt av mig att komma påpeka en sån här sak för er."
"För all del, miss Marple, genera er inte."
"Det är förfärligt snällt av er att säga så. Nå ja. Fast som sagt, jag gör det med största tveksamhet, för jag vet att jag är gammal och ganska vimsig, och det troligaste är att min lilla ide inte har det ringaste värde. Men vad jag ville ha sagt var det att... har ni överhuvudtaget funderat på frågan om koltrastar?"

Jag blev helt slut av att skriva om handlingen så jag orkar inte säga så mycket mer, men jag älskade den.
 Den var rolig och smart, och jag älskade Neele som alla tror är korkad, fast det är han verkligen inte, han är ett geni!
Jag gillade de andra karaktärerna också, speciellt mrs Crump...
Någon jag verkligen hade velat lära känna är den första mrs F, man måste verkligen gilla riddarna runt runda bordet lägenden för att döpa sina söner till Percival och Lancelot, de är inte överförtjusta i sina smeknamn så de använder smeknamn...
 Men som sagt var, jag hoppas att ni fattade vad jag skrev, det blev visst lite långt, men det var otroligt bra och jag hoppas att alla kommer få chans att läsa den nån gång...

"God morgon, mr Fortescue. Ni har kommit hit för att tillträda er post, kan jag förstå."
"Jaså, ni har hört att jag har bestämt mig för att hoppa in i firman, kan jag förstå."
"Er bror berättade det för mig."
"Gjorde han det? Med entusiasm?"
Kommissarie Neele fick bemöda sig om att dölja ett leende.
"Entusiasmen var inte påfallande", svarade han allvarsamt.
 "Stackars Percy", kommenterade Lance.

SLUT

Yey

Just nu är jag väldigt nöjd, för det första, bokpaketet har kommit så nu kan jag äntligen läsa fortsättningarna på Reckless och Delirium, äntligen får jag se hur det går...
För det andra, jag har hittat En ficka full med råg, eller snarare, syrran hittade den...
 Jag har letat efter den i hundra år, så jag beklagar djupt, ni som börjar bli trött på Agatha Christie får stå ut med en till... När jag såg den blev jag så sugen...
(lite bilder från filmen)

Taylor Swift

Här kommer lite musik med Taylor Swift...

 

 

 



teaser Thursday

Min syrra håller på med något liknande men för er som inte vet så kommer det en kort förklaring, varje torsdag kommer jag slumpvis att bläddra fram ett citat ur boken jag råkar läsa för tillfället...
Just nu läser jag, The tenant of Wildfell Hall...

"-And we should call some time, mamma; it´s only proper, you know.
-Ofcourse, my dear. Poor thing! how lonley she must feel!
-And pray, be quick about it; and mind you bring me word how much sugar she puts in her tea, and what sort of caps and aprons she wears, and all about it; for I don´t know how I can live till I know, said Fergus, very gravely.

lite tips på klassiker 4

Nu har det blivit dags för Charles Dickens, han har skrivit oändligt många böcker, men jag har bara läst några få av dem, två serier och en bok för att vara exakt. Jag tänker bara recensera de filmer som jag har läst boken som den är baserad av...

Little Dorrit (Lilla Dorrit)
baserad på boken av Charles Dickens
Handling:  Arthur Clennam har bott i Kina sedan han var liten tillsammans med sin far, när hans far dör med några underliga sista ord så återvänder han till England för att be sin mor att förklara vad han menade. När han återvänder upptäcker han till sin stora förvåning att hans mor har anlitat en ung sömerska, en miss Amy Dorrit. Detta finner han mycket underligt eftersom hans mor defenitivt inte brukar ägna sig åt välgörenhet. Han bestämmer sig för att ta reda på allt han kan om denna lilla sömmerska, det dröjer inte länge förren han får reda på att hennes far bor, och har bott i mer en tjugo år, på Marshalseas, ett fängelse för skuldsatta.
 Samtidigt slipper en mördare ut ur fängelset, och mr Casby höjer hyran lite till, fast alla tror att det är Panks fel.
Bästa skådespelare: Matthew Macfayden i rollen som Arthur Clennam.
Kommentar: Den här serien på fyra böcker har BBC gjort en väldigt lång tvserie på, har de lyckats, ja det har de.
 För det första, här kommer en liten varning: Dickens var ett geni och har skrivit väldigt många bra böcker, men man måste ha lite orginell smak för att förstå det. Hans böcker är lite som "Alice i Underlandet", man måste tycka om böcker som är lite förvirrade, detaljrika och långa för att förstå. Några klasskompisar till mig beskriv Alice i Underlandet som "flummig och förvirrande", så skulle de nog också beskriva den här. Men jag är inte mina klasskompisar, och jag älskar det! Jag älskar boken och tvserien är underbar. Den är lik på pricken, den är bara en liten sak som är annorlunda, ett fel som inträffar i slutet men som är väldigt förvirrande om man inte har läst boken, de glömmer nämligen att förklara helt och hållet. Det är en väldigt kompliserad historia, och de glömmer bara några rader, men resultatet blir att man inte riktigt fattar hur allt hänger ihop. Men om man struntar i de där raderna så är filmen underbar!
 Jag älskar karaktärerna, Amy, Arthut, Panks... Vem älskar inte dem? Fast jag måste säga att jag stör mig på alla i Amys familj, alla utom hennes farbror som jag verkligen gillar...
I filmen lyckades de verkligen fånga Dickens stil, vilket jag är väldigt tacksam för...
Men som sagt var, man måste ha lite orginell smak för att älska den...
Här kommer lite bilder från filmen, bara för att den är så bra...


Amy                                                     Arthur

Rigaud

Mr Dorrit

Our mutual friend (vår gemensamme vän)
baserad på boken av Charles Dickens
Handling: Hmm, det är många paralella historier så det här kommer att bli lite virrigt..
John Harmon ,arvtagaren, drunknar. Julius Handford, sjömannen, försvinner och John Rokesmith dyker upp från ingenstans.
 Men, vem ärver Harmon förmögenheten om John Harmon har drunknat, och hur ska den intelligenta, ansvarslösa, advokaten Eugene Wrayburn göra när han börjar inse att håller på att bli förälskad, i fel person dessutom...
Bästa skådespelare: Hmm, den var svår...men man får hålla sig till gamla favoriter så jag tar Paul McGann i rollen som Eugene Wrayburn...
Kommentar: Det här är en underbar filmversion av Dickens (enligt mig) bästa bok. Paul McGann är som gjord för rollen som Eugene, han spelar honom alldeles underbart... Det här är en historia om samhällsskillnader, olycklig kärlek och mycket annat. Den är både komisk och sorglig, den får mig ofta att skratta och ibland är man nära tårarna. Den kunde dock gå lite trögt ibland, men den är så lång (även den här är en mini tv-serie) att det inte gjorde så mycket.
 Jag älskar verkligen Eugene, han är så ansvarslös, intelligent, ironisk att man inte kan tycka illa om honom... Han är otroligt envis, jag tror inte att han någonsin överväger iden på att ge upp när han verkligen vill något...
"Mr Wrayburn! var snäll och stig in."
"Jag är inte snäll, men in kommer jag likväl".
Det är många papalella historier som bara vagt hänger ihop med varandra, och det gör att man inte tappar intresset...
Precis som "Little Dorrit" så får man tåla en hel del långa och förvirrande scener för att tycka om den...
(lite bilder)


John Rokesmith

Charlie och Lizzie Hexam                              Bella Wilfer
Eugene Wrayburn

Scrooge(En julsaga)
baserad på boken A Christmas Carol av Charles Dickens
Det här är en historia som alla kan, den går varje jul på tv, man har gjort hundratals olika filmer och olika versioner på den här, många författare har gjort egna versioner på den, men det var Dickens som skrev för allra första gången om den girige Ebenezer Scrooge...
Det har faktiskt gjorts så många att ni inte kan ana hur lång tid det tog för mig att hitta en bild från rätt film...
Handling:  Två obestriderliga fakta som visade sig vara fel: För det första, marley var död och skulle aldrig komma tillbaka, för det andra, Scrooge avskyr julen.
 Där har ni två fakta,  fast det visade sig att de var  helt ute och cyklade, Marley var visserligen död, men tillbaka kom han, och Scrooge avskyr julen, men, tja, det är vad den här historien handlar om...
Bästa skådespelare:-
Kommentar: Det här är en musikal version från 1970 från Dickens mest kända roman...
 Jag har sätt oräknerligt många versioner på den här, men det här är den absolut bästa...
Den är så söt och gullig... Den är många underbara sånger med i den som alla älskar...
Och bara för att den är så underbar, så har jag tagit mig tid att hitta hela filmen på Youtube...

Om ni orkar, se den, den är verkligen underbar...

Bertrams Hotell

Bertrams Hotell av Agatha Christie
Antal sidor: 216
orginal titel: At Bertram´s Hotel
första utgåvan: 1965
första stycket:
Mitt inne i West End finns många lugna vrår okända för så gott som alla utom taxichaufförerna som med expertens skicklighet tar genvägar genom dem och på så vis vid triumferande anländer till Park Lane, Berkeley Square eller South Audley Street.

Bertrams är sig likt. Ovanligt likt faktiskt. Trots att det har stått på samma gata genom mer en ett världskrig så ser den fortfarande precis likadan ut. Naturligtvis har man gjort mordärna förändringar, sådana förändringar som varmvatten och radio på rummen.
 Men den gamla stilen är fortfarande kvar.
Man dricker fortfarande te klockan fem, man serverar fortfarande smördrypande muffins.
 Fast en uppmärksam åskådare skulle se att mycket bara är en slags rekvisita i ett spel, de gamla förvirrade damerna som sitte och dricker te behöver inte betala lika mycket som alla andra för bo på Bertrams, de får det extra billigt för att de ska ha råd att vara där. Hotellägarna låter dem gärna vara där nästan gratis, de bildar en bra och typsisk engelsk miljö.
Men som sagt var så är mycket bara ett spel, och ingen är så bra som det verkar.
Så när pastor Pennyfather försvinner och Mickey Gorman blir skjuten, ja då är det verkligen på tiden att polisen gör något åt det.
Men de kan inte klara av det mystiska som händer på Bertrams och de enorma stöldvågerna utan expert hjälp...

Hon prövade det i praktiken och utbrast: "Bevare mig väl - är det inte Jane Marple! Jag trodde att hon var död för länge sen. Hon ser ut att vara minst hundra."
  Överste Luscombe kastade en blick på den återuppståna Jane Marple men utan större intresse: på Bertrams Hotell fanns alltid ett inslag av vad han brukade kalla för gamla virriga skrällen.

Jag kan inte påstå att den här gav mig lika stort nöje som de flesta andra Agatha Christie, den enda den egentligen gav mig var en rejäl huvudvärk.
Historien hade alldeles för många trådar och den var inte så trovärdig.
 Jag hade sett filmen och älskade den så jag hade ganska höga förväntningar på boken, jag blev besviken. För första gången i mitt liv måste jag säga att filmen var bätttre en boken! Till och med mordet var smartare planerat i filmen, det var samma mördare och det gjordes på nästan samma sätt, men det var ännu klurigare i filmen.
 Jag fastnade inte så mycket vid karaktärerna, fast jag tyckte pastor Pennyfather var väldigt gullig!
Dessutom hette polisen Cambell. Det där kanske låter som en löjlig anklagelse, men jag gillade det inte, vet ni varför? Jo det var så att jag kände igen namnet, så jag tillbringade en stor del av boken med att fundera på vad det var för Christie som han var med i.
Först senare kom jag på att han inte alls hade varit med i en Christie, det hade funnits en annan Cambell i "Emma".
Men boken var inte bara dålig, den hade en del av Christies charm.
Man blev verkligen hungrig av att läsa hennes mat beskrivningar! Dessutom var miss Marple med, och hon kan rädda vilken bok som helst med sina uppfriskande låga tankar om männskligheten.

Det betydde ingenting gott. Det var miss marple säker på. Miss Marple var inte lagd för att hellre fria en fälla; hon trodde alltid det värsta nio gånger av tio...

Hon har ett så förtjusande virrigt sätt att förklara saker på...

"Ja la inte märke till vad det var för datum. Jag menar" - liksom de flesta gamla damer trasslade miss Marple nu in sig en smula - "att jag tyckte han sa den nittonde och han kan ha sagt den nittonde, men samtidigt kan han ha menat den nittonde fast det i själva verket skulle hållas den tjugonde. Jag menar att han kanske trodde att den tjugonde var den nittonde eller han kan ha trott att den nittonde var den tjugonde."

En sak som var intressant (jag fick samma känsla när jag läste 4.50 från Paddington) var man märkte att tiden hade gått.
Jag menar, i "Mordet i prästgården" var Raymond ungefär tjugo, och här var han plötsligt femtio och hade fru och barn...
Och i Mordet i prästgården hade kyrkoherdan ingen son, och helt plötsligt har han en vuxen son...

Boken var helt ok, men defenitivt inte Agatha Christies bästa...

SLUT

...

Här kommer lite mer musik från North and South...

Coldplay

Här kommer lite musik med Coldplay...

 

 

 

 

 



lite tips på klassiker 3

Här kommer del tre på böcker som blivit film, nu är det dags för Elizabeth Gaskells böcker...

North and South
baserad på boken av Elizabeth Gaskell
Handling:
När Margaret Hale tillsammans med sin familj flyttar från det idylliska Helstone till industri staden Milton så innäbär det minnst sagt en stor förändring för henne.
 Milton är en ganska stor stad i norra England i närheten av Manchester.
Hon får inte direkt många vänner, och hon har svårt att vänja sig vid den nya och hårda miljö som hon hat hamnat i.
Hon träffar också John Thornton, som äger en av de största fabrikerna i stan, men de kommer inge vidare överens...
 Det här är historien om Margaret Hale, men framför allt är det en bok om klasskilnader och om skillnaden mellan norra och södra England...
Bästa skådespelare: Brendan Coyle som Nicholas Higgins
Kommentar: Det här är min absoluta favorit bok och filmen är inte mycket sämre.
 Filmen var väldigt lik, det var bara två pyttesmå saker som de ändrade, och det passade väldigt bra in.
 Brendan Coyle spelar som vanligt underbart, och det gör de andra skådespelarna också.
En sak som jag verkligen älskade var musiken, jag kan börja humma på den när som helst.
Den är liksom väldigt mörk och endå får det mig att skratta, det här är en film som verkligen är värd att se!

Här kommer lite av musiken, om ni tycker att den är tråkig i början, spola fram cirka en minut så blir det bättre...

 

 

Hustru och döttrar

baserad på boken av Elizabeth Gaskell

Handling:

Boken startar väl när Molly Gibson är cirka 12 år gammal, i slutet är hon väl snarare 20.

 Det här är historien om den navia flickan och hennes missöden, kärlekshistorier och vänner.

När hon är sjutton gifter hennes far om sig, hon får den vackra Cynthia som styvsystrer, hon blir god vän med familjen Hamley av Hamley, hon får reda på saker som hon inte borde känna till, hon blir förälskad, jag kan hålla på hur länge som helst...

 Molly är ganska naiv men både intelligent och godhjärtad, detta gör att folk får en dålig vana att berätta alla sina hemligheter och bekymmer, det kanske inte låter så besvärligt men Molly råkar ut för en hel del tråkigheter på grund av det...

Bästa skådespelare:Aj då... Måste man verkligen välja? Nästan alla mina favorit skådespelare är ju med... Iain Glen, Anthony Howell, Justine Wadell, John Nettles, Keeley Hawes, Michael Gambon...Jag kan hålla på i hundra år...Jag får nog ta .... Anthony Howell, nej, jag tar Iain Glen, eller kanske Justine Wadell? hjälp vad det här blev besvärligt! Jag beklagar djupt, men jag kan ju helt enkelt inte välja...

 



 



Kommentar: Det här är en otroligt hemtrevlig, vacker och komisk historia med oräknerliga underbara skådespelare...
 Den är otroligt lång och det händer inte så mycket, man måste vara ganska tålmodig och älska engelska, hemtrevliga filmer.
Tur för mig, så älskar jag sådana.
 Den här är perfekt att se på när man är sjuk eller har mycket tid över.
Om man älskar fartfyllda action filmer så ska man inte se på den här!
 Jag fullkomligt avgudar karaktärerna som Gaskell har hittat på, jag kan läsa boken eller se filmen hur många gånger som helst, den ger mig alltid samma hemtrevliga känsla...
Det finns ingen karaktär som jag inte gillar, den naiva Molly, den vetenskapligt intresserade Roger och hans bror Osborne. Jag gillar till och med mr Preston...
Det här är en ganska typisk Gaskell, några dödsfall och sorgliga stunder, oräknerliga skratt...
Den var (som vanligt) lik boken...

 

 

Cranford

baserad på boken av Elizabeth Gaskell

Handling:

Den lilla byn Cranford bebos till stor del av gamla damer, som älskar skvaller och att gå på visiter...

När Mary åker för att besöka miss Matty så får hon vara med om en hel del spänning, sorg, dödsfall och humor.

(det blev väldigt kort på handlingen men jag vet inte något jag kan skriva utan att avslöja för mycket...)

Bästa skådespelaren: Judi Dench som miss Matty.



Kommentar: Jag kan då inte säga att den var lik boken, för det var den inte. Allt som hände i boken var med, men de la till väldigt mycket.

Jag tror nästan att filmen var en smula bättre en boken...

Den är väldigt mysig och hemtrevlig, det är väldigt kul att ha några små och förvirrade tanter i huvudrollerna.

 Den fick mig att skratta hysteriskt många gånger, den passar för alla som vill h sig ett gott skratt eller vill sen en kossa i pyamas...

 

Det där var Elizabeth Gaskell...nästa gång blir det nog Charles Dickens...

4.50 från Paddington

4.50 från Paddington av Agatha Christie
Antal sidor: 208
orginal titel: 4.50 from Paddington
första utgåva: 1957
första stycket:
Mrs McGillicuddy halvsprang längs perrongen i kölvattnet på bäraren som bar hennes resväska. Mrs McGillicuddy var kort och korpulent, bäraren var lång och gick med långa kliv. Dessutom var mrs McGillicuddy lastad med en massa paket, resultatet av en dags julklappsinköp. Loppet var därför ojämnt, och bäraren gick in i kurvan vid slutet av perrongen när mrs Mcgillicuddy ännu befann sig mitt på raksträckan.

En stund senare körde de två tågen parallellt , än drog det ena ifrån och än det andra. Mrs McGillicuddy såg genom sitt fönster in genom fönstren i vagnarna mittemot. De flesta av rullgardinerna var nerdragna, men ibland kunde man se dem som satt i vagnarna. Det var ganska få passagerare på det andra tåget och en del av vagnarna gick tomma.
 I det ögonblick då de då de två tågen gav intryck av att stå stilla flög plötsligt en rullgardin i en av vagnarna upp. Mrs McGillicuddy tittade in i den upplysta förstaklassvagnen bara några meter ifrån henne.
  Hon drog häftigt in andan och reste sig till hälften.
  En man stod vid fönstret med ryggen mot henne. Han höll händerna om strupen på en kvinna som stod vänd mot honom, och han strypte henne långsamt och obevekligt. Hennes ögon trängde ur sinna hålor, hennes ansikte var mörkrött. Medan mrs McGillicudy facinerat såg på kom slutet; kroppen blev slapp och sjönk samman i mannens händer.

Mrs McGillicuddy var kanske trött, men hon var inte så trött att hon inbillade att hon såg någon strypas på ett tåg som för ett tag gick parallellt med hennes.
 Men ingen tror henne, ingen förutom miss Jane Marple.
De talar med polisen, undersökningar görs, men man hittar ingen lik, inte på tåget eller vid rälsen.
Mrs McGillicuddy tycker att nu finns det inget mer att göra åt saken.
 Men miss Marple är av en annan åsikt, hon tror att någon har gömt liket längs spåret, någonstans på eller i närheten av Rutherford Hall, som var godset mrs McGillicuddy åkte förbi när hon såg en kvinna strypas...
 Men vad ska miss Marple göra? Hon är inte ung längre och hon orkar helt enkelt inte springa runt och leta efter lik.
Hon måste skicka någon, men vem kan man lita på i ett sådant underligt och farligt företag?

Miss Marple gick igenom olika namn och möjligheter men förkastade dem alla med en förargad huvudskakning. De intelligenta människor vars intelligens hon kunde lita på hade allesammans för mycket att göra. Inte nog med att de hade mer aller mindre betydelsefulla arbeten, utan deras fritid var för det mesta inrutad långt i förväg. De ointelligenta som hade gott om fritid dög inte alls, avgjorde miss Marple.
  Hon grubblade och grubblade och blev alltmer dyster till sinnes.
  Så sken hon plötsligt upp. Hon uttalade ett namn högt.
"Javist Ja!" sade hon. "Lucy Eyelesbarrow".

Lucy tar glatt emot uppdraget, och tar anställning som kokerska, städerska,(det var det hon var meningen att göra men det blev en hel del mer...) på Rutherford Hall.

"Jag är tyvärr ganska upptagen för tillfället, men ni kan kanske kan tala om vad det gäller för uppdrag."
  "Det är egentligen mycket enkelt", sade miss Marple. "Ovanligt men enkelt. Jag vill att ni ska leta rätt på ett lik".

Efter en rad händelser hittar Lucy liket, och polisen tillkalas, men vem var den mördade?

Jag älskade den!
 Jag hade sett filmen många gånger, det är faktiskt den bästa filmen som någonsin har gjorts på en Agatha Chrisie roman, och boken gjorde mig inte besviken.
 De hade ändrat några saker, men i grund och botten så var det samma.
Jag gillar verkligen Lucuy, hon är så tuff och ger alltid svar på tal. Jag tror inte att hon kan tappa fattningen!
Dessutom är min favorit polis genom tiderna med, heja Dermot Craddock!!!!!!!!
 Han är med i b.la Ett mord annonseras, och jag älskar honom verkligen!
Han är så söt, och det där kanske lät lite underligt, han behandlar miss Marple som en högt aktad faster...
 Han ser verkligen upp till henne!

Jag tycker om familjen Crackenthorpe (som äger Rutherford Hall) de är så olika varandra.
 Det där var ingen underdrift, de är totala motsattset till varandra.

Mordet är som vanligt rätt så genialiskt, men hon har haft smartare...

Den här är defenitivt värd att läsa, det kanske inte är det mest genialiska mordet, men den är väldigt hemtrevlig med många underbara karaktärer...

miss Marple                                                 miss Marple, Lucy
 
Brian

 

 

 

Craddock, miss Marple, Lucy

Klockan K

Klockan K av Agatha Christie.
Antal sidor: 254
utgivnings år: 1944
första stycket:
Gruppen kring brasan bestod nästan uteslutande av jurister eller juridiskt intreserade personer.

-Jag tycker om en bra detektivhistoria, sade han. Men de börjar alltid i galen ända. De börjar med mordet. Men mordet är slutet. Historien börjar långt innan dess - ibland flera år förut - med alla de händelser som slutligen gör att vissa personer befinner sig på ett visst ställe vid ett visst klockslag en viss dag.

 Det var tre år sedan Nevile Strange skilde sig från sin fru Audrey,
Angus MacWhriter räddas när han försöker att begå självmord,
Thomas Royde kommer hem till England efter att ha varit i Ostindien i nästan åtta år,
alla dessa händelser har till synes ingenting att göra med varandra, och strikt sagt har de inte det heller, men alla dessa händelser blir en viktig pusselbit i en av Agatha Christies mest älskade romaner.

När Nevile Strange övergav sin hustru Audrey och gifte sig med den vackra Kay, så mottogs det med stort missnöje i familjen.
Vad som väcker nästan lika missnöje är att han, tre år senare, bestämmer sig för att sammanföra dem, detta väljer han att göra hemma hos lady Tressilian, kvinnan som uppfostrade honom.  Hon är sjuklig och har för vana att bjuda in sina släktingar och vänner med jämna mellanrum, i September är det Audrey som ska komma. Men Nevile lyckas ordna så att han också kommer dit, han frågade Audrey (de möttes av en slump) , om detta gick bra, hon hade inga invändningar, detta är i alla fall vad de påstår...
 Kay är, naturligtvis, inte överförtjust i iden på att åter träffa sin gamle konkurant om Nevils hjärta...

- Ja. Och sen reser vi till Gull´s Point på fjorton dar i september.
- Då är jag på Easterhead Bay Hotel, sade Ted. Jag har beställt rum.
- Det blir en trevlig samling! sade Kay. Nevile och jag och Neviles föredetta och en malajisk plantageägare som är hemma på semester.
-Det låter ju riktigt muntert!
-Och så den där tråkiga kusinen, förstås.

Stämningen på Gull´s Point blir inge vidare, alla går som på nålar.
 Och att mr Treves (en välkänd advokat som var där på middag) faller ihop i en hjärtattack och dör gör inte saken bättre...
Dessutom var det något underligt med det där, han dog nämligen av att gå upp för trapporna, han hade ett dåligt hjärta så det i sig var inte så underligt, det underliga var att han alls gick i trapporna. Det fanns nämligen en fullt fungerande hiss, men något hade satt upp en skylt där det stod att hissen var trasig på dörren, var det ett skämt?
Dessutom berättade han en underlig historia samma kväll som han dog:

-Jag kommer ihåg ett fall, började mr Treves och avbröt sig. Kriminologi är min hobby, förstår ni.
-Fortsätt, är ni snäll! sade Kay.
-Jag har en ganska stor erfarenhet av kriminalfall, sade mr Treves. Bara ett fåtal är av verkligt intresse. De flesta mördare som jag har kommit i beröring med har varit beklagligt ointressanta och kortsynta. Men jag skulle kunna berätta om ett intressant exemplar.
-Å, gör det! sade Kay. Jag tycker om mordihistorier.
  Mr Treves talade långsamt. Tydligen valde han sina ord med stor omsorg och eftertanke.
-Det rör sig om ett barn. Dess ålder och kön säger jag inte. Omständigheterna i fallet var följande: Två barn lekte med båge och pilar. Det ena sköt det andra så att döden följde. Det överlevande barnet var alldeles utom sig, olyckshändelsen vållade stor förstämning, och det stackars barn som hade vållat sin kamrats död blev föremål för allas medkänsla.
Han tystnade.
-Var det alltsammans? frågade Ted Latimer.
-Ja, det var alltsammans. En beklaglig olyckshändelse. Men det fanns en annan sida av saken också. En tid före händelsen hade en lantbrukare händelsevis råkat gå på en viss stig i en skog i närheten. När han givk förbi en glänta i skogen hade han sett ett barn stå och öva i bågskjutning...

Saker blir (om möjligt) ennu värre när lady Tressilian hittas mördad...

Men mördaren har verkligen varit oförsigtig, han har lämnat efter sig väldigt många bevis som alla pekar i en speciell riktining, mor Nevile Strange.
 Allt verkar enkelt, för enkelt tycker kommissarie Battle...

 -Det var en vänlig mördare, sade doktor Lazenby. Mordvapnet lämnar han kvar - och fingeravtryck på det - det förvånar mig att han inte lämnade sitt visitkort.

Medan allt detta pågår så åker Angus MacWhriter på semester, alldeles nyligen försökte han att begå självmord, han kastade sig ned för ett stup. Men tyvärr fastnade han i ett träd som växte utmed sidan av stupet, naturligtvis var det någon som såg honom och ringde ambulans, vilken jäkel...
Men efter att ha misslyckats en gång orkar han inte hitta ett nytt stup att hoppa ifrån...

Han hade tydligen haft tur. Tja! Han var villig att ta itu med uppgiften att leva, inte med entusiasm, inte ens med nöje, men i alla fall metodiskt, en dag i sänder.

Allt detta är ju mycket bra, men vem var det som dödade lady Tressilian?
Det måste ju ha varit hon som var det till tänkta offret, eller?



(Nevile och lady Tressilian)

Det här var en ganska typisk Christie.
 Man kunde nästan lista ut vem mördaren var, fast defenitivt inte hur...
Ett stort plus var karaktärerna. Jag levde mig in i dem mycket mer en vanligt. Jag tyckte speciellt bra om Thomas, Bussige gamle Thomas, trogne Thomas, tyste Thomas, eremitkrabban Thomas, alla har sitt eget smeknamn på honom...
 Han går lite i sidled eftersom han fastnade under en dörr i en jordbävning, han går inte bara i sidled, han är förlamad i hela vänstra armen...
Han är blyg och försagd, hans absolut vanligaste svar på saker är: "Um Hm".
Dessutom har han varit förälskad i Audrey i hela sitt liv, så han tycker defenitivt inte om Nevile...

-Du hatar honom, sade hon långsamt. Du hatar honom. Gör du inte det?
 Han undvek hennes blick och tände sin pipa, som hade slocknat.
-Det vore väl inte så märkvärdigt i så fall? sade han osäkert. Han har allt som jag inte har. Han kan spela tennis och golf och simma och dansa och prata. Och jag är en enarmad idiot med tunghäfta. Han har alltid briljerat och legat över, och jag har alltid varit en trögmåns. Och han gifte sig med den enda flicka jag någonsin har brytt mig om.

Filmen gör de lite annorlunda, där är det miss Marple som löser brottet. Här är inte miss Marple med alls. Här är det kommissarie Battle, men den som egentligen löste det var MacWhriter.
Fast de nämner Poirot ganska mycket...
Christie är verkligen bra på att få personers öden att förändras drastiskt, man kan aldrig ta någor för givet.
Som vanligt var det en eller två kärlekshistorier med, det piggar alltid upp stämningen lite.
 En sak man måste berömma Christie för är hennes sätt att få folk att fastna. I första kapitlet hade några jurister möte och pratade om mord, i andra kapitlet beklagar sig MacWhriter över att någon räddade livet på honom, och tredje kapitlet börjar så här:

Den 14 februari
Det fanns bara en person i rummet, och det enda ljud som hördes var raspandet av den personens penna, medan den skrev rad efter rad på papperet.
 Det fanns ingen som fick läsa ett ord av det som skrevs.
Om någon hade gjort det skulle han knappast ha trott sina ögon. Ty det som skrevs var en omsorgsfullt utarbatad, detaljerad plan till ett mord.

Den här passar alla som vill ha en bra deckare att läsa, tyvärr var den som alla Christie, aldeles för kort! Den tog slut på några timmar (att de flesta böcker jag läser tar några timmar att läsa har inte med saken att göra)


(Audrey)                                    (Nevile och Audrey)                   
Filmen är väldigt bra...
Dessutom spelar Greg Wise i den, yey...

SLUT

Emma

Emma av Jane Austen
Antal sidor: 582
Orginal titel: Emma
Första stycket:
Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon var vacker, klok och gladlynt, kom från ett rikt och gått hem och hade trots att hon snart skulle fylla tjugoett inte drabbats av särskilt många sorger och bekymmer.

Emma har haft ett perfekt liv, den enda som kunde ha förstört det för henne var det faktum att hennes mor dog när Emma var väldigt ung.
 Men istället fick hon miss Taylor, en guvernant som var lika öm och som älskade Emma precis lika mycket som vilken mor som helst.
Men när Emma snart ska fylla tjugoett så inträffar något djupt beklagligt, den är ingen katastrof, men bra sorgligt är det, det som inträffar är att miss Taylor gifter sig.
 Mr Weston är ju väldigt trevlig, godhjärtad och dessutom bor han bara en mile där ifrån, men det kommer endå inte att bli det samma.
Emma försökte ju visserligen få giftemålet att komma till stånd, och hon blev väldigt nöjd när hon lyckades.
 Att para ihop folk är det bästa Emma vet, men själv tänker Emma aldrig gifta sig. Varför skulle hon göra det? Hon som har pengar, intelligens, hon har ju massor med underbars syskonbarn som kommer att fylla henne med glädje. Gifta sig? Emma? Varför i hela friden skulle hon göra det?
Dessutom, hon skulle aldrig kunna lämna sin far. Mr Woodhouse som är emot äktenskap och allt vad den innebär.
Mr Woodhouse behöver Emma. Hon vill inte bli kallad för "Stackars Emma", vilket är mr Woodhouses term på alla som har gift sig.

Lyckligtvis var han lika dålig på att förutse äktenskap som på att ge sitt gillande. Fastän han alltid protesterade varje gång någon skulle gifta sig, led han aldrig på förhand av att det skulle inträffa. Det verkade som om han inte kunde tro så illa om två personer utan att först se bevis för att det var sant.

Trots att Emma är väldigt glad för sin väninnas skull så väntar det väldigt långa kvällar hemma, hennes far är inte mycket för att konversera. Men mr Knightley finns ju alltid. Mr Knightley som alla ser upp till, Mr Knightley som alltid finns där när man behöver honom, Mr Knightley som är så ofta på Hartfield att man skulle kunna tro att han gladeligen skulle byta sitt hem mot deras.
Ja, mr Knightley finns ju fortfarande där. Han är ju inte bara Emmas favorit granne, han är också en släkting. Han är äldre bror till Isabellas make. (Isabella är Emmas storasyster)

Men Emma behöver kvinnligt sällskap, hon har länge haft ögonen på den vackra Harriet Smith, hon skulle nog inte vara så tokig att ha som följeslagare. Det visar sig att Emma hade rätt när det jälde Harriet, hon är väldigt trevlig att ha som vän. Hon är godhjärtad, vacker, alltid vid gott lynne, den idealiska följeslagaren. Hon är kanske inte så intelligent, men vad gör det?
Men Harriet måste få en bra make, den tänker Emma se till. Vad sägs som mr Elton, prästen?

Och nu väntas både Jane Fairfax och Frank Churchill, de förlorade barnen, hem igen..

Emma är en komedi samtidigt som en utväcklingsroman, frågan är inte vem Emma ska få, frågan är vem hon ska bli.
 Vem hon ska få är uppenbart enda från början, det vet läsaren långt innan Emma gör det.
Emma är ganska självgod, hon har väldigt höga tankar om sig själv. Men hon är endå en ganska snäll person, hon hjälper de fattiga och har stort tålamod med sin besvärlige far, på det hela taget är hon en slags mitt i mellan karaktär.
Ingen kan se några fel hos Emma, vilket inte direkt har hjälpt hennes ödmjukhet. Alla avgudar henne, för allmänheten är hon perfekt. Det finns ytterst få personer som ser hennes fel, och det finns bara en som någonsin påpekar det för henne, denna man är hennes granne, mr Knightley. Han är den ende som någonsin skäller ut henne eller säger att hon har fel.

"Jag förväntar mig alltid den bästa behandlingen, för jag finner mig inte i något annat".

"Emma är intelligentast i familjen, och det har stigit henne åt huvudet. Vid tio års ålder kunde hon oturligt nog svara på frågor som förbryllade hennes sjuttonåriga syster. Hon har alltid varit snabb och säker, Isabella långsam och försagd. Och ända sedan hon var tolv har hon både styrt huset och alla som bor där. När hennes mor dog förlorade hon den enda som kunde hantera henne. Hon brås på sin mor och måste ha varit beroende av henne."

En rad påbörjade arbeten visades upp. Miniatyrer, halvporträtt, helporträtt, blyerts, krita och akvarell, allt hade i tur och årdning prövats. Hon ville ägna sig åt allt och hade gjort större framsteg både när det gällde teckning och musik än vad många andra skulle ha lyckats göra med så lite arbete som hon var villig att lägga ner. Hon spelade och sjöng och tecknade i alla möjliga stilarter, men uthålligheten hade alltid saknats, och ingenstans hade hon kommit i närheten av den skickligheten som hon skulle ha haft alla förutsättningar att uppnå.


Min absoluta favorit karaktär är mr Knightley, han är ju så, charmig, rolig, ja så fruktansvärt fördtåndig att man bara måste älska honom.
 Austen beskriver honom som lång och stilig, han är någon som alla ser upp till. Han får nästan alltid rätt i slutet. Jag gillar hans bror också, de är ganska lika.
Mr Knightley är väl ungefär trettiosju eller trettioåtta år gammal.

Jag tycker ganska bra om Frank också, han är ju så förbaskat positiv att han verkligen får en på gott humör...
Men han kan inte tävla med bröderna Knightley...

Den här boken får vilken dysterkvist som hälst på gott humör.
 Den är väldigt komisk, det är synd att Jane Austen bara skrev en komedi, hon är väldigt bra på det.
Den kanske inte är lika bra som Stolthet ocj fördom eller Övertalning, men långt efter ligger den inte.
Boken passar för en regnig dag då man behöver piggas upp lite...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag kan bara komma på en sak: läs den!

"När du var liten flicka gav du mig ofta en näsvis blick och sa:´ Mr Knightley, jag tänker göra så och så, det säger pappa att jag får´eller´ det har miss Taylor gett mig lov till´, och då var det något som du visste att jag inte gillade. På det viset så blev du dubbelt så okynnig."
"Vilken förtjusande varelse jag måste ha varit! Inte underligt att ni har så många ömma minnesbilder."

Denna rastlöshet, trötthet och tristess, denna oförmåga att sätta sig ned och göra något vettigt, denna känsla av att allting här hemma är lite tråkigt och intetsägande! Jag måste vara förälskad.