Orginal titel: The Wind on the Moon
Första utgåvan utkom: 1944
Första stycket:
En av de gamla grå äppelträdens grenar knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på att packa sin resväska. Den knackade häftigt och hårt, alldeles som en arg brevbärare en kall morgon. Majoren tittade upp med rynkad panna. Dina tappade resflakan av silver som hon höll i handen, och Dorinda gav till ett gällt skrik som en liten uggla.
"Se på månen", sa han.
Genom äppelträdets grenar tittade månen rakt in i rummet. Den var blek och suddig och runt om sig hade den en vit krage av glänsande dimma.
"Det blåser uppe på månen", sade han. "Jag tycker inte alls om när den ser ut så där. När det blåser på månen får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.
Och visst försökte Dina och Dorinda att uppföra sig ordentligt, men det är ju så fruktansvärt svårt. Man tror att man är snäll med så kommer det en vuxen och säger att man har varit mycket stygg.
Nej, det är inte alls enkelt att vara snäll när man bara blir misförstadd. Det skulle vara mycket enklare att vara stygg, eller?
Men det måste nog ha blåst en ond vind på månen den där kvällen, för det dröjde inte länge förren en rad underliga händelser inträffade.
Dina och Dorinda menade ju verkligen inte att vara stygga, inte i början i alla fall.
Det här är en historia om två barn som verkligen försökte vara snälla, en guldpuma, en silverfalk, en björn som läser tidningar, frihet och häxor och trolldrycker.
Jag. Älskar. Den. Här. Boken.
Det är den mest underbara, mysigaste, roligaste, vackraste och sorgligaste bok som någonsin funnits.
Den får mig att skratta hysteriskt och att gråta.
Jag har älskat och avgudat den i mer en hälften av mitt liv, och den blir bara bättre och bättre.
Jag älskar Dina och Dorinda, jag älskar puman och falken, herr Högman och alla andra underbara karaktärer.
Dina och Dorinda är verkligen underbara, Dorinda med sina svarta lockar och Dina med sina ljusa flätor.
Dina är väl en så där två år äldre, det tror jag i alla fall.
Man måste verkligen läsa den, alla som inte har gjort har verkligen missat något.
Och språket! Det är så vackert och miljöbeskrivningarana är underbara.
Jag önskar att jag skulle kunna skriva hälften så bra.
Jag vet ärligt talat inte vad jag kan lägga till, det här är nog den bästa bok som skrivits.
"Det är så svårt", sade herr Gitarr i dyster ton, "att det inte skulle förvåna mig om ni ansåg det vara omöjligt."
"Nej, jag vill inte säga det", sa Dina fundersamt.
"Vi har gjort många saker", sa Dorinda, "som de flesta människor skulle anse fullkomligt omöjliga."
"Det är ganska märkvärdigt", sa Dina, "vad mycket man göra om man bestämmer sig för att göra det."
"Ibland är det till och med väldigt märkvärdigt", sa Dorinda.
"Jag undrar om det är klokt att ställa till så mycket väsen", sa major Rytter, just som de skulle ta upp den andra versen.
"Väsen? sa soldat Strong. "Kallar ni det att ställa till väsen när man sjunger kungssången?"
"Ja, ljudlöst kan man ju inte göra det."
Jag är i alla fall inte ensam om att älska den här boken! Den är underbar och helt fantastisk. När jag var liten brukade min pappa läsa den för mig, det var under den perioden då jag ännu inte var så jättebra på att läsa. Och oj så många gånger jag läste den boken, om och om igen. Ibland började jag om direkt efter att jag hade läst ut boken. Jag måste läsa den igen! ;)
SvaraRaderaPappa brukade alltid läsa den för mig också.
SvaraRaderaJag brukade krypa upp i hans knä och be honom läsa Det blåser på månen, jag vägrade att höra något annat!
Skönt att veta att jag inte är ensam om att älska den!
Du måste läsa om den...