Mord på ljusa dagen av Agatha Christie.
Antal sidor: 180
Orginal titel: Evil under the sun
Utgivnings år: 1940
Första stycket:
När kapten Angmering år 1782 byggde sig ett hus på ön utanför Leathercombe Bay betraktades detta som höjden av excentricet. En person av så god familj som han borde haft ett ståtligt herresäte, omgivet av vidsträckta ängar och försett med vattendrag och goda betesmarker.
Poirot har tagit semester. Han har slagit sig ned på det lilla hotellet Glade Rogers hotel, som ligger strax utanför Dartmoore.
Han hade tänkt detta som en avslappnande resa, men så har något mage att bli mördad och helt förstöra hans semester...
Glade Rogers Hotel är ett typiskt resemål för de som vill slappna av, det finns en pool och två tennis banor, dessutom ligger det nära havet.
De flesta har åkt dit för att få en avslappnande semester, men någon planerade tydligen något annat...
Arlena Marshall, eller Arlena Stuart som hon hett när hon var skådespelerska, var inte en speciellt omtyckt människa, iallafall inte av kvinnor.
Hon har förstört så många äktenskap att det skulle kunna fylla en bok. Inte för att hon vill förstöra äktenskap, inte egentligen, hon gillar bara att vara omtyckt av män.
Så när hon märker att Patrick Redfern blir förälskad i henne så kan hon inte hjälpa att hon uppmuntrar honom, trots att han har en fru som han är djupt fäst vid.
Mrs Redfern blir naturligtvis inte speciellet förtjust i detta, och vad mr Marshall (Arlenas man)känner vet ingen, han är en typisk engelsman, artig och kall.
Så man kan nog säga att ingen blir speciellt ledsen när Arlena hittas strypt på en ödslig strand, utom mr Redfern så klart. Och vad mr Marshall känner vet bara han om.
Läkaren utlåter snart sin åsikt, en man ströp Arlena, eller möjligtvis en väldigt stark kvinna.
Misstankarna faller naturligtvis på mr Marshall och mr Redfern, tyvärr har båda vattentäta alibin.
Nästa person att misstänka blir mrs Redfern, men även hon har det perfekta alibit, dessutom skulle hon omöjligtvis kunna ha strypt Arlena, hennes händer är alldeles för små.
Men, vem var det då?
Var det Linda Marshall, dottern som avskydde sin styvmor, var det mr eller mrs Gardener, ett amerikanskt medelålders par på semester.Var det Major Barry som precis kommit hem från indien, kanske var det mr Blatt som det är något skumt med. Var det miss Emily Brewster som upptäckte liket, en annan närvarande var Stephen Lane, kyrkoherden som precis har kommit från ett vårdhen för mentalt sjuka. Eller var det miss Rosamund Darnley som har varit förälskad i Mr Marshall i hela sitt liv.
Det fanns gott om människor där, men alla har tyvärr ett alldelas utmärkt alibi.
Men, det måste vara något som inte stämmer.
Polisen är redo att ge upp när Hercule Poirot kommer med sin lösning.
En sak som jag älskar med Poirot är när att han ska avslöja mördaren så samlar han in alla inblandade i ett rum och börjar förklara. Och helt plötsligt upptäcker man att, det är mer än en person som hade både motiv och tillfälla att mörda, men det är bara en person som mördade Arlena Marshall.
Det här är en typisk Christie, man kan nästan lista ut mördaren när man har läst många av hennes böcker, hon följer ett speciellt mönster.
Jag älskar Poirots sätt att fastna vid detaljer, medan polisen springer runt för att se att alla har ett alibi så frågar Poirot om det var någon som tog ett bad.
En sak som var väldigt inspererande var att jag faktiskt var i Dartmoore när jag läste den här boken så jag kunde liksom se miljön framför mig...
En sak som var synd var att verken Japp eller Hastings var med, men båda nämns, och det är ju alltid något.
Om jag minns rätt så var den här den första av Christies böcker som jag läste, och sen dess har jag läst många.
Boken var som vanligt genialisk, det enda felet som jag kunde se är att Poirot ser på ondska som ett faktum, jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt tror på begreppet Ondska, så det störde jag mig lite på.
När man fick höra lösningen så var det nästan för ondskefullt.
Nu kanske ni börjar att tröttna på att jag bara recenserar deckare men jag har bestämt mig för att läsa om alla Christie jag har.
Men om ni tycker att detta är jättetråkigt så, ta det lugnt, jag har bara tre kvar.
Eller egentligen har jag fyra kvar, men en av dem försvann i flytten.
Nästa jag ska redovisa är min personliga favorit, Mordet i prästgården.
En del människor skulle taktfullt ha avlägsnat sig för att slippa lyssna på ett privat samtal. Dit hörde inte Hercule Poirot. Han hade inga sådana skrpler.
-Och för resten, förklarade han senare för sin vän Hastings, så var det ju fråga om mord.
.Men då hade ju mordet ännu inte skett, sade Hastings förvånad.
-Men, mon cher, alla tecken tydde på det.
-Men varför avvärjade ni det då inte?
Och Hercule Poirot suckade och sade, som han redan en gång hade sagt i Egypten, att om en människa har beslutat sig för att begå mord, så är det inte lätt att hindra henne. Poirot kände ingen skuld i vad som inträffade. Det var enligt hans åsikt oundvikligt.
