lördag 22 juni 2013

R.I.P. Arthur Part 1

Det är GIGANTISK varning på spoilers i det här inlägget. Det är skrivet för att jag är så deprimerad över det här att jag måste få ut det på något sätt. Och skriva om det är det enda sättet jag kan komma på. Det är som sagt var spoilers om man inte har sett den (hyfsat) långa tv-serien Merlin som har gått ett tag.


Tv-serien Merlin började att gå någon gång 2008, och sista avsnitten visades i England 2012. Så nu kanske ni undrar varför jag börjar att klaga på detta NU (sista avsnitten visades ju för ett år sedan). Men säsong 5 (den sista) har nog inte ens visats i Sverige ännu, och min familj köper dem alltid på engelska (utan svensk text) så fort de kommer ut. Vi har haft sista säsongen ganska länge, men vi har skjutit upp att se på den, tills igår kväll....

Så nu kommer det en Merlin special här, och jag kommer att berätta lite om de olika säsongerna, karaktärerna, händelserna osv. Jag kommer att prata som om alla som läser det här faktiskt har sett tv-serien, så det här inlägget är för dem som antingen har sett alla fem säsongerna, eller som helt enkelt inte bryr sig om spoilers från en tv-serie som slutade att gå för ett år sedan...

Merlin är en tv-serie som gick i 5 säsonger, och de handlar om den klassiska Arthur legenden, fast med smärre ändringar. Ändringarna är faktiskt inte så stora som man skulle kunna tro, de håller sig faktiskt till historien på nästan alla punkter. Alla personer som dör i legenden, dör. De som överlever, överlever. Den stora skillnaden är egentligen det som hela tv-serien handlar om, Arthur och Merlins relationer till varandra. I den klassiska legenden så brukar Merlin vara en sån där fadersförebild för Arthur, i kontrast till prinsens ganska osympatiske far Uther Pendragon. I den här tv-serien så är Arthur och Merlin lika gamla, och deras förhållande till varandra gå mest ut på att slå varandra i skallen, förolämpa varandra eller något annat liknande. Men under tidens gång så blir de allt bättre vänner, speciellt då karaktärerna utvecklas. En annan skillnad är att i den här, så är Arthur faktiskt prins från början, han måste inte dra något svärd ur en sjö för att lyckas med det. Något som jag tyckte funkade riktigt bra, då det gav mer utrymme för Arthur som karaktär. Han är arrogant, han behandlar tjänare (speciellt Merlin) och andra som han anser vara under honom ganska illa. Men ändå så är han en helt klart sympatisk person, och han har mycket svåra krav som han försöker att leva upp till hela tiden, utan att riktigt lyckas. Men jag ska berätta mer om honom senare...Nu ska jag gå igenom de olika säsongerna, berätta vad som händer i dem, och berätta lita om karaktärerna allt eftersom de kommer med, så, vi börjar med första säsongen...(efter det så kommer jag att berätta om de 7 viktigast karaktärerna, och sedan om klassiska delar, t.ex. riddarna vid runda bordet)


Säsong 1:
Merlin är en ung trollkarl som anländer till staden Camelot efter att hans mor har ordnat att han ska bo hos och assistera hovläkaren Gaius. Uther Pendragon (kungen) har förbjudit alla sorters magi, och alla trollkarlar och häxor som hittas avrättas, utan undantag. Därför så måste Merlin vara mycket försiktig, och den enda som känner till hans krafter är Gaius. I Camelot så möter han också den unge och arrogante prinsen Arthur, och de två unga männen hamnar snabbt på kant med varandra. Men Merlin hör en mystisk röst i huvudet, och när han ger sig iväg för att hitta ägaren till rösten så hittar han, djupt under slottet, den store draken, som blev fängslad av kungen för 20 år sedan.  Draken berättar för Merlin att det är hans öde att skydda den unge prinsen, vad som en krävs. Merlin vägrar att tro honom (varför skulle han skydda den där idioten?). Men när han, av mer eller mindre misstag, räddar prinsens liv och utnämns (av Uther) till Arthurs betjänt så inser han att, vare sig han vill det eller inte, inte kan undkomma sitt öde.

Man märker tydligt att första säsongen är just det, början. Den konentrerar sig mest på att man ska lära känna karaktärerna. På många sett är det därför just den är min favorit. Det finns inte direkt någon otroligt ond huvudskurk, det handlar mer om Merlin och Arthur som är med om olika äventyr lite här och där. De andra säsongerna koncentrerar sig lite mer på speciella händelser, vilket gör det lite tjatigt ibland. Jag tycker att säsongen börjar bra, de flesta karaktärerna kommer in och man fattar snabbt vilka som är "goda" och vilka som inte är det. Men som sagt var så är det ganska lugnt och har inget speciellt mål, det handlar nog mest om att man ska inse att Arthur är mycket trevligare än vad han verkar vara i början. Slutet är spännande och man vill verkligen veta vad som kommer att hända, då Merlin lovar draken att han ska släppa honom fri, och man känner omedelbart, det är ingen bra idé! De tre sista avsnitten är faktiskt väldigt bra för att man ska se hur det står till mellan karaktärerna. Först ser man Arthur följa med Merlin för att hjälpa honom, inte bara därför att han tror att det finns något gott dåd att utföra, utan faktiskt för att han vill hjälpa en vän. Sedan så kommer "bägarscenen". Då måste Merlin och Arthur välja vem av dem som ska dö, och den scenen tycker jag är ganska minnesvärd. Och sedan i sista avsnittet så måste Merlin offra någon annans liv för att rädda Arthur, vilket blir ganska besvärligt. Jag gillar sista avsnittet, det var lite långrandigt ibland, men jag var riktigt orolig i slutet. Så, första säsongen har många av mina favoritavsnitt, speciellt den där men skalbaggsmannen, fast efter att jag såg honom i en miss Marple så har jag haft lite svårt för att ta den på allvar....

Det som jag verkligen gillar med den här serien är de underbara dialogerna och humorn. Ärligt, försök att se den här utan att skratta. Det som gör den här bra är inte bara historien, som för övrigt är helt ok, utan karaktärerna och deras relationer till varandra. Så nu ska jag berätta (så kort som möjligt) om de viktiga karaktärerna som gör entré redan i första säsongen.

Merlin
Merlin är den typiska hjälten, han är godhjärtad, har en hemlighet och offrar allt för någon som knappats förtjänar det...(okej, jag kommer nog behöva att ta tillbaka det där). Merlin är nästan läskigt god ibland, men han har ändå sina brister. I de första säsongerna så gör han nästan vad som helst för andra, och han riskerar hela tiden sitt liv. Han ställs hela tiden inför moraliska problem, t.ex. när han måste välja om han ska eller inte ska låta unge Mordred dö (då han vet att det är Mordreds öde att döda Arthur) eller om han ska rädda den lille pojkens liv. Men under seriens gång så får han också en lite hårdare sida, då allt fler hemska saker händer. Merlin är den mäktigaste trollkarlen som någonsin levt, trots att man inte märker det i första säsongen. Vad han än säger till andra så blir han snabbt fäst vid Arthur, och han skulle nog kunna göra vad som helst för honom. Den vanligaste frågan som ställs till Merlin är nog, varför gör du det här? Varför hjälper du de här människorna som skulle döda dig på fläcken om de visste vem du är? Han svarar alltid samma sak: En dag så kommer det att förändras, och det är bara Arthur som kan göra det. Och det är väl sant, men han står faktiskt ut med en hel del från Arthur. Han blir slagen, förolämpad, och får aldrig ett tack för sina insattser, och ändå så fortsätter han att hjälpa dem. Han gör allting, och varenda karaktär i hela serien är skyldig honom sitt liv hundra gånger om. Men han står ändå ut med det, och det måste man respektera honom för. Jag gillar honom verkligen, han är rolig, godhjärtad osv, och ändå så fuskar han ibland. Han använder magi vad han än gör, han använder det när han städar slåss och spelar kort eller tärning. Jag tycker att Colin Morgan spelar Merlin alldeles utmärkt, jag menar, han SER till och med snäll ut, jag menar, kan ni tänka er honom spela ond? Merlins relation till Arthur är som sagt var det som jag tycker är intressantast med serien, de är verkligen roliga tillsammans! Varje säsong har minst en scen där Merlin och Arthur sitter helt ensamma på en stubbe och pratar. Jag tyckte dock att det var lite irretiterande att han inte lyckades att berätta om sin magi förrän i slutet av sista avsnittet i sista säsongen, det var så frustrerande! Men han hade ju en bra anledning att inte berätta det för någon, men jag tyckte att Arthur kunde fått reda på det. Fast han säger ju i slutet han inte ville att Arthur skulle behöva välja mellan att avrätta Merlin eller inte, vilket jag tycker är sympatiskt.

Arthur













Arthur är en underbar karaktär, han är inte överdrivet smart, och ändå gillar man honom. Han är godhjärtad mot alla, utan mot Merlin som han behandlar sämre än sina hundar (fast Merlin är ärligt talat inte alltid så snäll tillbaka). Och ändå så märker man att han troligen bryr sig mer om Merlin än om de andra. Det som jag verkligen gillar med deras relation till varandra är att den är den viktigaste i historien, utan att vara det minska romantisk. Merlin är den människa som Arthur, vad han än säger, litar mest på. De är bästa vänner, torts att det dröjer ett tag tills de vill erkänna det för varandra. Men, tillbaka till Arthur. I början så framställs han som högst osympatisk, arrogant och otrevlig, men det är bara i första säsongen. I de sista säsongerna så tycker jag att han kan vara lite tråkig, då han blir en ganska trist karaktär så fort han blir 100% god, men han fortsätter att vara lika kul med Merlin. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin far, vilket jag tror har att göra med att de är både väldigt lika och väldigt olika. Men man verker ändå att de faktiskt bryr sig. Jag tycker faktiskt att Arthur började att bli färglösare i säsong 4 då Uther dog. Blandningen mellan att han blev kung och att hans far dog tror jag inte var så bra, men han fortsatte ändå att vara en rolig karaktär. Arthur är inte en smart karaktär, han kanske inte är direkt korkad, men lite trögtänkt kan han ändå vara....Jag menar, han fattar inte att Merlin är en trollkarl! Han ser honom typ varje dag i flera år, och han listar inte ut det! Bradley James (skådespelaren) har otroliga miner, och han hjälper att göra Arthur till den karaktär som man definitivt skrattar mest åt.

 



Uther
Uther Pendragon är Arthers far, han är kung och en ganska osympatisk snubbe. Han är faktiskt med i alla säsongerna, trots att han faktiskt dör i fyran, men han fick komma tillbaka som spöke (varför, bara varför?). Han var den där karaktären som man bara väntade på skulle dö, och sedan när han väl gjorde det, så saknade jag honom faktiskt. Jag blev fäst vid honom, vet inte riktigt varför. Han var den enda karaktären som varken var ond eller god, han var väldigt otrevlig en stor del av tiden, han orsakade många av problemen i de första säsongerna, och ändå så var han riktigt snäll ibland. Och han var rolig! Han hade roliga repliker, och Anthony Head spelade honom bra. Jag tyckte det var hemskt när han dog, trots att jag avskydde honom när han var med (ibland i alla fall). Han var inte OND, och han behövdes. Liksom, försök att föreställa er Merlin utan Uther...Uther är en man som är van att bestämma och han förväntar sig verkligen att bli åtlydd! När någon säger emot honom så blir han verkligen förvånad (och arg). Men han är också en ganska sorglig karaktär, som man märker genom seriens gång. Men egentligen så är han verkligen otrevlig och jag gillar honom bara för att han lyckas vara otroligt komisk på samma gång...

Morgana
Morgana, Morgana...Hon är creepy... I första säsongen så är hon god. I andra säsongen, fortfarande god. I tredje säsongen, nja, lite maktgalen är hon väl ändå... I fjärde säsongen, hjälp! Vad hände, hon är asläskig... I femte säsongen, är det verkligen hon? Eller har någon galen djävul tagit över hennes kropp och själ? Ärligt, hon går från att vara en sympatisk hjältinna till att vara en ondskefull häxa. I första säsongen så är hon ganska cool, hon slåss bra, hon är smart, och hon står för sina egna åsikter. Man gillar henne. I andra säsongen så är hon livrädd, hennes magiska krafter börjar att komma fram, och hon vet inte vad som händer. Hon hade väl bara otur med hur det gick sedan. Antar jag... Men jag kan inte förlåta henne. Jag gillar henne visserligen i början, men hon är inte bra som skurk. Hon känns bara ganska patetisk och långtråkig. Hon vill döda alla och man förstår inte riktigt varför. Hennes mål är att bli drottning, och hon tänker göra vad som helst för att bli det. Morgana är Arthurs halvsyster, fast det får man typ inte reda på i förrän tredje säsongen (fast har man koll på Arthur legenden så vet man redan om det...). Jag skyller hennes dåliga sida på hennes syster Morgause, allt är hennes fel. Morgana är den svaga länken i den här serien, trots att hon är rolig i första säsongen. (och i andra och tredje också, för den delen).

Guinevere (Gwen)
Varför får aldrig tjejer vara roliga efter att de har fått drömprinsen? Gwen är en helkul person, tills hon och Arthur blir ihop, då är hon bara tråkig. Hon är ju fortfarande cool, men hon får inte GÖRA något! Hon var kul i första och andra säsongen, sen tog det slut. Det är inte så att jag inte gillar henne, jag säger bara att hon var roligare. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om henne, god, modig, hjälpsam, kul ibland, envis och ganska charmig. Det är det, punkt slut och finito. Hon behövs, men de kunde gärna gett henne lite brister. Jag gillar henne och så, det är bara att det inte finns så mycket att säga om henne. Hon är Morganas tjänsterflicka och det är så hon och Merlin lär känna varandra. Morgana och Arthur har växt upp som bror och syster (sedan får man reda på att det faktiskt är det som de är), så det är klart att Merlin och Gwen lär känna varandra. I början antyds det nästan att Merlin och Gwen ska bli ett par, och att Arthur och Morgana ska bli ett par. Sedan blir det ju (som alla redan vet) Arthur och Gwen som blir förälskade. Men så är det ju Lancelot...I en period så är Gwen förälskad i både Lancelot och Arthur, men Lancelot ger sig av för att han tycker att Arthur kan erbjuda henne mer... (jag vet inte hur han tänkte, men, han får skylla sig själv...). Sedan när han kommer tillbaka så är hon inte längre kär i honom och det problemet löser sig, i teorin...Men, jag tror att jag ska berätta mer om det senare...Men, efter allt det här så kommer jag avsluta med att jag gillar Gwen, men jag skulle gärna sett mer av henne i slutet...Fast hon hade en period då hon var "förhäxad", så hon fick vara ond i flera avsnitt, det var läskigt, och jag litade aldrig på henne efter det... (förlåt, men hon var så övertygande...).

Gaius
Vad är en historia utan en snäll, vis gammal man som alltid hjälper alla....? Gaius ersätter på något sett den klassiska Merlin i den här historien. Han är vis, god och en slags fadersförebild för Merlin. Man bara måste älska honom...Gaius vet och kan allt, och alla ber honom om råd och hjälp. Han är hovläkare, Uther bästa vän, och Merlins förebild. Gaius är magikunnig, fast inte lika bra som Merlin såklart. Jag gillar honom, han är en sån där typ som alltid är med, och man gillar honom alltid. Precis som de flesta av de andra karaktärerna så är han rolig.  Men det som jag nog gillar mest med honom är att han gör misstag, han vet inte alltid bäst (fast det händer inte så ofta...). Han är som Dumbledore och Gandalf, utan skägg...Gaius kan nästan verka förvirrad ibland, fats det är mest när han ljuger (fast ingen kommer någonsin på det).

Så, det var allt för nu. Jag var tvungen att göra flera delar av det här inlägget, för annars skulle det bli alldeles för långt. I följande delar så kommer jag att berätta om säsong 4-5, jag kommer att berätta om de karaktärerna som inte fick plats i det här inlägget, och jag kommer att jämföra tv-serien med legenden. Jag kommer att se vad som är samma och vad som är ändrat.

Men tills dess så önskar jag alla en riktigt glad sommar, och så återkommer jag om några veckor...


Hej då....!

Nu är det så att jag ska resa till Öland i fyra veckor, och jag kommer inte att ha tillgång till dator...
Så jag hoppas att ni alla får ett jättebra sommarlov, och så ses vi om fyra veckor (=

Jag har ca 5 påbörjade inlägg, och jag kanske hinner publicera något av dem innan jag åker (jag åker ju inte förrän imorgon), men räkna inte med det.

Så, vad ska jag göra på en ö i fyra veckor? Läsa såklart...
Här kommer en lista på de böckerna som jag och Karin tar med oss...:

  • The Great Dune Trilogy av Frank Herbert
  • Över Näktergalens Golv av Lian Hearn
  • Förlåt Obehaget av Eric Linklater
  • The Chronicles of Chrestomanci volume I av Diana Wynne Jones
  • Castle in the Air av Diana Wynne Jones
  • House of many Ways av Diana Wynne Jones
  • Den vidunderliga Kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren
  • Levithan av Scott Westerfeld
  • Nekromantikerns Irrfärder av Nick Perumov
  • Alvklingan av Nick Perumov
  • Bleak House av Charles Dickens
  • Death Cloud av Andrew Lane
  • Assassin´s Apprentice av Robin Hobb
  • The Hollow Chocolate Bunnies of the Apocalypse av Robert Rankin
  • White Cat av Holly Black
  • Foxfire av Joyce Carol Oates
  • Cloud Atlas av David Mitchell
  • Sparkling Cyanide av Agatha Christie
  • Sinuhe Egyptiern av Mika Waltari
  • (buzz) av Anders De La Motte
  • (bubble) av Anders De La Motte
  • Twenty years after av Alexander Dumas
  • Prince of Thornes av Mark Lawrence
  • Francesca av Melina Marchetta
  • Looking for Alaska av John Green
  • Sommarbruden av Marita Conlon-McKenna
  • Gökboet av Ken Kesley
  • A Feast for Crows av George R.R. Martin
Så...det där klarar vi oss nog på...
Det blev mest Fantasy den här gången, men det finns lite historia, klassiker och sinnessjuka grejer där inne också, så det här ska bli skoj. Jag har nog högst förväntningar på Alvklingan, Diana Wynne Jones böcker (jag har visserligen läst två av dem som vi tar med, men jag tror att de håller för en omläsning) och Gökboet. Filmen (One Flew over the cukoo´s nest, som den heter på engelska) var ju jättebra...

fredag 14 juni 2013

Sommar...

Nu när det är sommarlov (det var på tiden) så är det på tiden att jag skaffar några nya böcker inför vår resa...Så jag och syrran ska in till stan idag och se oss lite omkring.
       Nu är det som sagt var sommar, men hittills så har sommaren startat med ösregn och en grå himmel, men, sånt får man leva med.
       Jag vet inta vad jag hade tänkt skriva egentligen, men jag önskar er alla en GLAD SOMMAR! Jag kommer nog ha tid att skriva ett eller två inlägg innan vi reser, men, vi får se...(man vet aldrig med mig).

torsdag 13 juni 2013

5 books to movies - tag

Jag har blivit taggad av Alba på boklyckan att göra den här, och det är helt enkelt att jag ska skriva om de böcker som jag gärna skulle vilja se som film. Böcker har den där vanan att bli film utan att jag märker något, så jag kan hålla på att hoppas att man ska göra en film av något, och sedan så upptäcker jag att man redan gjort det. Ett annat problem som jag ibland stöter på är att jag inte VILL att någon ska göra en film av en riktigt bra bok, för att jag känner på mig att det kommer att gå åt helvete när de gör det (Bläckhjärta är ett typiskt exempel, förlåt alla som älskade den filmen, men den sög ärligt talat. Ett annat exempel är Eragon, som inte heller gjorde sig så lyckad som film). Så nu kommer jag alltså att skriva om 5 filmer som jag vill ska bli film om de blir bra! (en del av dem kan redan ha blivit film, men nu vill jag ha det gjort ordentligt!)

1. Det blåser på månen av Eric Linklater
Jag tror inte att man har gjort en film av den här, men jag har för mig att man gjorde den som tv-serie för ett bra tag sedan. Det här är min älsklingsbok, men jag tror inte att den skulle göra sig bra som film, men, man kan alltid hoppas.

2. The Dirty Streets of Heaven av Tad Williams
Den här tror jag faktiskt skulle göra sig ganska bra som film (om man hittar något vettig skådespelare till Bobby), nu har man ju så mycket specialeffekter. Dessutom så gillar ju alla att göra filmer med mycket slagsmåls scener och sånt i, den här är ju perfekt...

3. Reckless av Cornelia Funke
Det här är en jättebra bok, och jag skulle gärna se den som film, man håller ju ändå på med att göra en massa retellings som film, så varför inte den här?

4. Soulless av Gail Carringer
Visst är jag originell... Behöver jag säga något?

5. Älskade Syster av Joyce Carol Oates
Jag tror personligen att det skulle vara omöjligt att göra en bra film av den här underbara boken, men man gjorde en riktigt bra film av Den Engelske patienten, så, varför inte?

En annan film som jag gärna skulle se som film är Darkside, men den fick visst inte plats...

torsdag 6 juni 2013

A Storm of Swords

A Storm of Swords av George R.R. Martin
Serie: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones) #3
Antal sidor: 1128
Övrigt: Den går just nu som tv-serie
Första meningen:
The day was grey and bitter cold, and the dogs would not take the sent.

(Gigantiska spoilers om man inte har läst tidigare böcker i serien)
 

Av de fem makthavarna som drömmer om att bli kung (eller drottning...), så är en död, en annan ligger illa till, och kriget fortsätter som alltid. Joffrey sitter på the Iron Throne, hans mest bittra rival, Lord Stannis, har dragit sig tillbaka till Dragon Stone för att slicka såren. Unge Robb regerar fortfarande i norden, men med Winterfell i ruiner så har han förlorad ett viktigt fotfäste. Dessutom så håller han inte längre Jamie Lannister som gisslan, då denne med hjälp av lady Catherine lyckades rymma. Undertiden så slår sig Daenerys Stromborn fram på andra sidan havet, tillsammans med sina drakar och en armé som bara växer. Och medan herrerna och damerna av södern slåss med varandra, så närmar sig den riktiga faran norrifrån, och kråkorna på muren kommer inte att kunna stå emot vågen av Wildings som närmar sig, om de inte får hjälp, snabbt! Och bakom the Wildings så finns the Others, en armé av odöda som ingen kommer att kunna stoppa....
______________________________________________________________

I den tredje delen i George R.R. Martins serie så får man se det ur 10 personers perspektiv. Det är Cathelyn, Arya, Sansa, Jon, Bran, Daenerys och Tyrion, som man har sett mycket av sedan första boken. Sedan så är det Davos, som kom in som huvudroll i tvåan, och så Samwell och Jaime, som först nu har fått egna berättarröster. Okej, jag börjar med de gamla karaktärerna (okej, alla utom Davos har varit med sedan ettan, men med "gamla" så menar jag gamla huvudroller....). Cathelyn har jag inget emot, men hon är så otroligt deprimerande! Ja, jag vet, nästan hela hennes familj är död, men endå! Arya är lika cool som alltid, och dessutom så kom the Hound med i hennes kapitel (yey, jag började att bli lite orolig för honom). Sansa tycker jag mer och mer om för varje bok som går. Det betyder fortfarande inte att jag gillar henne, då jag avskydde henne i ettan, men hon börjar att bli riktigt uthärdlig. Jon känns lika torr, godhjärtad och irreterande som alltid, och därför så fortsätter jag att gilla honom (=... Bran var faktiskt riktigt kul i den här boken, trots att jag inte var så förtjust i honom innan, och slutet på hans sista kapitel var Epic... Jag tycker mindre och mindre om Dany för varje bok som går... Tyrion var lika rolig, charmig och underbar som alltid, så inga problem på den fronten. Davos var sig lik, och jag vet fortfarande inte om jag älskar eller hatar honom, jag hör av mig om det senare... Och så var det de två "nya" karaktärerna... Sam har jag älskat enda sedan han gjorde sin entré i ettan och jag blev överlycklig när jag såg att han fick egna kapitel i den här boken. Och så var det Jaime. I ettan och tvåan så hade jag väldigt svårt för honom, närmare bestämt, jag hatade honom. När jag såg att jag var tvungen att stå ut med honom som huvudroll så funderade jag på att skippa att läsa trean, men ju mer jag läst dessto mer insåg jag hur fel jag hade....Jaime (och Brienne) var under större delen av serien de absolut roligaste karaktärerna! Jag älskade verkligen deras kapitel, det var alltid så kul där (t.o.m, när det var hemskt). Jaime var faktiskt väldigt lätt att gilla, och när man såg allt från hans perspektiv så kändes han helt plötsligt väldigt sympatisk! Jag hoppas verkligen att han fortsätter att vara en huvudroll genom resten av serien...
      
Just nu så kommer jag inte att gå in så noga på varför A Song of Ice and Fire är den bästa och mest episka fantasy serien sedan Sagan om Ringen, ni får bara nöja er med att den är det! Språket är fint och begripligt, handlingen och storyn är fantastiskt, och karaktärerna orkar jag inte ens gå in på så noga...I serien så finns det två sorters karaktärer, de som man älskar, och de som man älskar att hata.

Tv-serien är också väldigt bra, trots att de håller på men, hmm, väldigt skumma saker då och då... Och jag menar inte bara saker som att skippa under bara scener och karaktärer, nej, de lägger in nya scener istället! En del av dem är lyckade, som Arya och Tywins scener, eller scenen i tredje säsongen när de har rådslag och Tyrion flyttar sin stol, det är bara för bra! En del av dem, är mindre lyckade. Men det är fortfarande en bra serien. Fast just nu håller jag på att se tredje säsongen, och de lägger till en hel del skumma grejer. T.ex., vad i helsike gör Theon där, jag hade hoppats att de skulle skippa honom då Martin var så snäll att skippa honom i tredje boken.

Förlåt att den här recensionen blev väldigt kort när det gällde själva boken, men just nu så håller jag på att skriva en Game of Thrones special, så ni får vänta på den... Just nu så behöver jag bara säga att både tv och bok- serien rekommenderas...

 
(det här är ett liten bildspel på karaktärerna till sången The Rains of Castamere. Jag valde den delvis därför att det kommer upp bilder på alla karaktärer som på ett eller annat sätt är viktiga i de två första bökerna, för det andra för att den sången har en väldigt stor betydelse i trean)