Kejsaren av Nihon-Ja

Kejsaren av Nihon-Ja av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice) bok 10
Antal sidor: 486
Originaltitel: The Emperor of Nihon-Ja
Översättare: Ingmar Wennerberg
Första meningen: "Avanti!"

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Toscano och Arrida har varit fiender så länge som någon kan minnas, men nu har de bestämt sig för att det är dags att sluta fred med varandra. Men de litar inte på varandra, så de bestämmer sig för att de ska be en tredje part att se till att allt går rätt till. Man bestämmer sig för att man ska skicka några från Araluen, en land som både Toscano och Arrida litar på. Wakir Selethen från Arrida är den som har blivit utvald för att resa till Toscana, och han önskar att hans gamla vänner från Araluen ska skickas till Toscano för att hjälpa de två misstänksamma länderna att sluta fred med varandra. Det var därför som Will, Halt och Alyss befann sig i Toscano. Selethen skulle gärna ha velat att träffa Horace också, men han var på ett uppdrag i kejsardömet Nihon-Ja tillsammans med George (minns ni honom? han var med i ettan...) Precis när förhandlingarna är klara och de fyra vännerna sitter och dricker en kopp kaffe (vad annars?) så kommer kronprinsessan Cassandra av Araluen (eller, Evanlyn, som jag föredrar att kalla henne) inrusande och säger att Horace har försvunnit. Vadå försvunnit? Man kan väl inte bara försvinna ur tomma intet? Evanlyn berättar då att Horace var på besök hos kejsaren av Nihon-Ja för att lära sig lite av Senshiklassen fäktningstekniker, med att medan han var på besök hos kejsaren så gjorde några av adelsmännen (låt oss kalla dem det, för enkelhetensskull) uppror mot kejsaren. Shigeru (kejsaren, alltså) var då tvungen att fly upp i bergen, och Horace, som inte kunde tänksa sig att lämna sin nya vän i sticket, följde med honom. Evanlyn tänker nu åka och leta upp honom och undrar om det är någon annan som vill följa med? Halt, Will och Alyss tänker verkligen inte lämna sin gamle vän i sticket, så de följer med. Så på Gundar Hårdnäves skepp (han råkade liksom passera förbi och han och Nils tänkte verkligen att rädda "Generalen") ger de sig av mot Nihon-Ja, med sig har de Selethen, som inte ville missa chansen om att vara med om något så spännande... Medan de reser mot kejsardömet så är Horace i Nihon-Ja och hoppas att hans vänner ska komma och hjälpa honom, för hur ska man med 50 tränade krigare och några skogshuggare kunna besegra en armé?
_________________________________________________________________

Det här är en av mina favoritböcker i serien, inte bara för att den var ganska lång, fruktansvärt rolig och dessutom del 10 i en av mina favoritserier, jag gillade den för att så många roliga karaktärer var med. Crowley och Gilan var inte med så mycket (okej, jag har sagt det där i nästan varje recension, men, ja ja...), men nästan alla andra var det. Halt, Will och Horace var så klart med (de är ju faktiskt huvudrollerna...), dessutom så var BÅDA tjejerna med, Alyss och Evanlyn. Jag gillar dem Alyss, och det här är den första boken som jag faktiskt gillar Evanlyn. Selethen är med, och jag gillade honom så mycket i "Fången i Arrida" att jag tyckte att det var fenomenalt att han fick vara med i en bok till. Men nog snackat om gamla karaktärer, dem har ni redan hört rätt så mycket om, vad tyckte jag om Shigeru, den nya karaktären? Sanningen är att jag tyckte väldigt bra om honom, han var lugn, trevlig, intelligent, inget större fel med honom.
      Det här är den första boken i serien som jag faktiskt tyckte var sorglig, någon DÖR faktiskt? Jag fick en chock när jag läste boken första gången, jag brukar inte bli förvånad när folk dör (vadå, jag jar faktiskt läst Game of Thrones, och där är det en jäkla massa människor som dör, eller försvinner (ni vet, "antas vara död" saken)) men John Flanagan brukar inte döda karatärer (förutom skurkar alltså).
      Det här är nästan den sista boken i seríen, den är iallafall den sista boken som liksom hänger ihop.
      Jag gillade den för att det var så många av mina favoritkaraktärer med, och handlingen var faktiskt ganska kul, men det var något som störde mig, jag vet inte vad.
      När jag läste baksidan på den här boken för första gången så mins jag att det stod "...Horace har blivit indragen i en politsik maktkamp...." det första jag tänkte var Horace? Politik? Du måste skämta...
    Men, hur som helst, boken var rolig, originell och mysig på sitt eget lilla vis, den rekomenderas varmt...

8/10

Sårad i ödemarken

Sårad i ödemarken av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice)
Antal sidor: 430
Originaltitel: Halt´s Peril
Översättare: Ingmar Wennerberg
Första meningen:
En råkall vind drog in från den lilla hamnen.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Tennyson och de andra kvarvarande Särlingarna har flytt från Clonmel, men Halt, Will och Horace är dem på spåren. De tre vännerna tänker inte ge upp förren de har spårat upp de sista i säkten. Men två av genovesierna lever fortfarande, och trots att både Halt och Will är skickliga spejare så är genovesierna fiender som man verkligen måste ta på allvar. De är lönnmördare, och de kan sitt jobb bra. De tre vännernas jakt leder dem till Picta, Araluens grannland, och de inser att Tennyson och de andra troligen är på väg mot Araluen, och de känner Särlingarna tillräckligt väl för att misstänka att de inte avser att vara där på semester... Will och Halt har varit med om många äventyr tillsammans, men mitt ute i ödemarken så tvingas Will att möta en fara som han aldrig trodde att han skulle behöva uppleva, en fara som Halt inte kan hjälpa honom med. För Halt ligger dödligt sårad mitt ute i ingenstans, och för första gången på väldigt länge så vet Will inte vad han ska göra. Ska han lyckas rädda sin lärare, mästare och vän? Och går Halt verkligen att rädda? Tiden rinner iväg...
________________________________________________________________

Okej, den där handlingen förklarade jag inte speciellt noggrant, och hela den här recensionen lär nog bli rätt så kort. Jag minns att när jag läste den här för första gången så var hela jag i uppror när Halt blev skjuten, jag vägrade nästan att läsa vidare. Men jag fortsatte att läsa boken för jag ville verkligen se om han överlevde. Både den engelska och den svenska titeln förbereder en för att Halt lär få problem, men jag tordde ärligt talat inte att det betydde att han skulle bli skjuten av en förgiftad pil...Man blev egentligen förberedd redan i Clonmels kungar, man såg liksom tydligar en någonsin hur viktig Halt var för de två pojkarna, man fick liksom hela tiden höra "Halt klarar allt" eller "vad skulle vi göra utan Halt?". Det var samma sak i den här boken, så man kände på sig att något skulle hända.
      Boken var lika bra som vanligt, speciellt innan krisläget börjar... Halt, Will och Horace var som vanligt väldigt roliga tillsammans. Tyvärr var ingen annan av mina favoritpersoner med, men Pauline nämndes så mycket att det nästan kändes som om hon faktiskt var där. Humorn som man märkte redan i första boken var som vanligt med, man skulle kanske kunna tro att det gjorde den tråkigare, men det gör den liksom inte. Ibland upprepas samma skämt flera gånger och det är alltid någon (för det mesta Halt) som påpekar det. Dessutom är vissa saker tillräckligt roliga för att de ska kunna upprepas. Jag läste precis ut elvan, så efter den här recensionen så har jag två till att göra... Jag har flera gånger funderat på att skippa att recensera några av böckerna, men jag har bestämt mig, jag ska ha hela serien recenserad!
      Den här recensionen kommer som sagt var inte att bli så lång, för jag vill inte avslöja för mycket. Men boken var precis lika bra som tidigare böcker i serien och den rekomenderas varmt...
      De två följande böckerna kommer jag nog inte heller att kunna skriva några väldigt långa recensioner på, men, vi får se...

8/10
 
     

Clonmels kungar

Clonmels kungar av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice) bok 8
Antal sidor. 398
Originaltitel: The King´s of Clonmel
Översättare: Ingmar Wennerberg
Första meningen:
Den förste som kände på sig att en annan häst med ryttare närmade sig var givetvis Tug.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Will och Gilan möts, som de gör varje år, en bit utanför gläntan där spejararnas årliga sammankomst äger rum.  Men någon stämmer inte, var är Halt? Will och Gilan trodde att han skulle möta dem som vanligt. När de väntat ett tag så rider de till samankomsten, Halt har nog blivit försenad på något sätt. Där berättar Crowley för dem att Halt utreder något viktigt i väst. Efter samankomsten så kommer Crowley med ett förslag, han undrar om Will skulle vilja vara med i något som Crowley kallar för Specialenheten. Det är en grupp av människor (när Will blir tillfrågad så finns det bara två andra människot i gruppen, Crowley hade precis kommit med idén) som måste ta hand om saker som händer utanför Araluens gränser. T.ex som när Will och Halt var i Skandia. Idén är att Specialenheten ska bestå av vissa spejare och möjligtvis några andra noga utvalda medlemmmar. Will tycker att det verkar spännande, och när han får reda på att de andra två medlemmarna är Halt och Horace så är han inte sen med att tacka nej. Det dröjer inte länge förren trion ger sig ut på ett uppdrag, en resa som för dem till Hibernia. Där håller en religös-säkt, som kallar sig för Särlingarna, på att ta över landet. De måste stoppas, de kontrolerar nästan hela Hibernia. Det enda av de sju kungarikerna i Hibernia som inte är helt övertaget är Clonmel, Halts hemland. (nej, han kommer inte från Araluen, vilket man vet om man har lusläst tidigare delar i serien) De inser snabbt att det är enklare sagt en gjort, ska de lyckas varna kung Ferris i tid, så att han förstår vad som pågår i hans kungarike? För Halt är det smärtsamt att se hur mycket hans gamla hemland har förfallit, ett land som han flydde ifrån när han var 17 år gammal. Will och Horace (och alla andra, för den delen) får för första gången reda på Halts förflutna, något som han alltid varit mycket förtegen om. De vet att hans gamla liv kommer att spela en stor roll i händelseutväcklingarna, till det bättre eller till det sämre. Kommer det faktum att det är Halts tvillingbror som sitter på tronen i Clonmel göra det enklare, eller kommer det att försetta dem i större fara än någonsin?
_________________________________________________________________

Jag tycker verkligen att det var kul att man fick reda på Halts förflutna, jag har liksom längtat efter det genom hela serien. Jag måste erkänna att jag blev total förvirrad när jag fick reda på att han var en förrymn kungason ( det var inte så originellt, men jag hade inget emot det).
      Det här är verkligen en av mina favoritböcker i serien, det är den enda där jag faktiskt litar på att Will kan klara sig själv. Han beter sig faktiskt nästan vuxet. Boken var uppbyggt lite som "Krigarkungens sal", Halt och Horace var på ett ställe, Will fick kalra sig bäst han kunde på egen hand. Halt och Horace är verkligen roliga tillsamans, det finns ingen som kan gå Halt så mycket på närverna som Horace. Horace har genom hela serien blivit lite utsatt av skämt från de andra två, nu har han börjat att ge igen. Halt undrar vad som hände med den naiva och trevliga krigarlärlingen, Horace svarade att han hade tillbringat för mycket tid med Halt, vilket troligen var sant. Jag gillar faktiskt att Horace har blivit smartare, han kanske inte var direkt korkad innan, men han var definintivt ingen geni.
     Crowley och Gilan dök upp lite hastigt i början, vilket alltid är trevligt. Det var tyvärr inge skandier med, man man kan inte få allt. Det var en del nya karaktärer, men ingen som var med väldigt mycket, men jag ska skriva något kort om dem. Ferris är Halts tvillingbror, och jag tyckte inte om honom. Han är ganska lik Halt till utseendet, med de är totala motsattser till varandra. Man märker tydligt att Halt inte är speciellt förtjust i sin tvilling... En annan ny karaktär var Tennyson, den nya skurken i serien, och honom gillade jag verkligen inte. Jag har något starkt emot lögnhalsiga sadister. Jag tyckte faktikst inte om de två nya karaktärerna i boken, men det var ju inte heller meningen att man skulle gilla dem.
     Boken var bra och väldigt rolig, den rekomenderas för alla som läst tidigar böcker i serien...

"Se stolt ut", sa Halt lågt. "Du tjänar Araluens kung och är ute på ett offentligt uppdrag."
    "Jag är på ett förfalskat uppdrag", sa Horace med lika låg röst. "Det är ingenting att vara stolt över."
     "Men ingen annan vet det! Jag är expert på förfalskningar." Han verkade nöjd med det och Horace sneglade på honom.
     "Det är inte heller något att vara stolt över."
      Halt log muntert mot honom. "Jag älskar att vara med dig, Horace", sa han. "Du får mig alltid att inse hur lågt jag sjunkit. Men se stolt ut nu!"

9/10

Macindaws fästning

Macindaws fästning av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice)
Antal sidor: 330
Översättare: Ingmar Wennerberg
Originaltitel: The Siege of Macindaw
Första meningen:
Gundar hårdnäve var kapten och rorsman på det skandiska skeppet Vargmolnet.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Det ser lite mörkt ut för tillfället, Alyss är tillfångatagen, Keren har Macindawn i sitt våld och Will sitter i skogen och försöker lista ut hr han ska rädda Alyss och döda Keren. För att lyckas med detta så måste han anfalla Macindaw, och hur ska man kunna anfalla en borg när man bara har 25 män och dessutom inte vet mycket om att belägra borgar? Men när Horace dyker upp och berättar att Halt och Crowley trodde att de kunde behöva lite hjälp (de hade mer rätt en vad de hade kunnat tro), så ser allt lite ljusare ut, men inte mycket. Men hur ska 25 män kunna anfalla en borg? De här 25 männen är ju faktikst skandier, och det ökar chanserna att vinna, lite. Will vet att alla förväntar sig att han ska komma på någon genial plan, det är det spejare gör. Men sanningen är att Will inte har den blekaste aning om vad han ska göra.
     Alyss och Will använder kurirenas signalspråk för att komunicera med varandra. Alyss försöker att få så mycket information som möjligt från Keren, och han har inget emot att berätta en del, han är sällskapssjuk och tror inte att Alyss kan föra vidare nyheterna till någon annan, hon sitter ju faktiskt inlåst i ett torn. Av Keren så får hon reda på att man väntar en sändebud från Picta, han förhandlar nämligen med dem. När Will får reda på att de kan förvänta sig en invasion från grannlandet om två veckor så inser han att han måste komma på något, och han måste göra det snabbt.
     Horace ät helt säker på att hans bästa vän ska komma på en bra plan, det gör han ju alltid. Horace tycker visserligen att det ser lite mörkt ut, men han har fullt förtroende för Will.
     Och medan det blir allt mer ont om tid, så börjar en plan forma sig i Wills hjärna....
________________________________________________________________

Ursäkta mig, men varför skulle Alyss bli tillfångatagen? VARFÖR? Jag menar, varför just HON? Kunde inte Will, Horace, Malcolm eller vem f-- som helst blivit inlsåst i ett torn? Varför just den enda tjejen?  Stön...
    Men boken var ju definitivt inte dålig, den erbjöd massor av skratt och en hel del spänning, men det hade varit trevligt om det var någon annan som var tillfångatagen.
    Och en till sak, ibland radar man upp Wills stordåd (det är för det mesta någon som precis fått reda på vem han var), och då låtar det ungefär så här "han hade besegrat en hemst kalkaran, bränt ned Morgaraths bro, blivit tillfångatagen av skandier och hjälpt och beskyddat prinsessan Cassandra..." vänta lite nu, var det inte tvärt om? Jag var rätt säker på att det var HON som tillbringade större tiden med att beskydda HONOM. Varför kunde inte hon fått äran för det?
     Karaktärerna var i stort sätt som vanligt, fast Halt var tyvärr nästan inte med alls. Jag tycker faktiskt att Keren var en helt ok skurk, han var inte så läskigt ond. Han var faktiskt ganska trevlig och intelligent, och det var en trevlig omväxling. Skandierna var med igen, och det är alltid trevligt. De piggar upp stämningen lite... Jag gillar Malcolm, han är ganska cool. Han påminner lite om Halt, på någon skumt sätt.
     Så, boken var bra, men definitivt inte den bästa i serien. Jag tycker att Will faktiskt löste problemet på ett ganska intressant sätt, orginnelt var det i alla fall.
     Jag är mitt uppe i en prao-vecka, så jag orkar inte skriva så mycket mer. Men jag hoppas att så många som möjligt läser den här serien, det förtjänar den.

7/10

Den hemsökta skogen

Den hemsökta skogen av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice) bok 5 (fast jag läser den som bok sex)
Antal sidor: 322
Originaltitel: The Sorcerer in the North
Översättare: Ingmar Wennwrberg
Första meningen:
I norr kom vintern tidigt.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Will är äntligen en fullfjädrad spejare och har fått ett eget landskap att se efter. Han har placerats i det fridfulla landskapet Seacliff, Crowley tycker att nyutbildade spejare ska få en enkal start, och Will har inget emot att pröva vingarna i ett fridfullt litet landskap. Men Halt och Crowley behöver skicka en av spejarna på ett topphemligt uppdrag i norr. Will är ung, munter, stilig och har ett vänligt och förtroendeingivande sätt, han är en sån person som har lätt för att smälta in och för att få människor att öppna sig för honom, han är idealisk för uppdraget. Will har inget emot lite spänning och tackar ja till uppdraget, så han reser till Norgate, Araluens nordligaste landskap. Han reser förklädd som Gycklare (ennu en anledning att sckicka honom, han är den enda spejarens som kan spela på ett instrument). Han reser till borgen Macindawn, där underliga saker har hänt. Det är något som inte står rätt till i rikets nordligaste delar. Det gåt rykten om mystiska ljussken och oförklarliga röster i natten. I skogarna har en jättelik, mörk skepnad skymtars i dimman. Det viskas om trollkarlen Malkallam, kan det vara han som har orsakat lord Syrons mystiska skukdom? Macindawn är en av rikets viktigaste försvarspunkter, nu när lord Syron är sjuk så vet man inte vem som ska ta befälet, om någon skulle anfalla nu så skulle det kunna få ödestiga konsekvenser. Will måste göra något, och han måste göra det fort. Men, hur ska man kunna besegra en fiende, när man inte ens vet vem fienden är? Och hur ska man kunna lista ut något när allt man har att gå på är förskrämda viskningar? Alla Wills kunskaper sätts på prov när han inte längre vet var han står, ska han kunna lösa det underliga som sker runt Macindawns borg, nu när han inte har Halt som kan vägleda honom? Och vill han verkligen det, när spåren leder till Dysterdalsskogens rand?
________________________________________________________________

Det här är nog den boken i serien som jag läst flest gånger. Den är rolig, och början är verkligen kul. Halt är tyvärr inte med så mycket, men han och Crowley har några väldigt roliga mellanstickare. Evanlyn är inte med i den här, men det är Alyss. Jag tycker ärligt talat bättre om Alyss, hon är lugn, cool och intelligent. I den här boken kommer det med en del nya karaktärer, och det är alltid trevligt. Och viktigast av allt, det kommer med fler skandier! Erak är tyvärr inte med, men jag tycker att Gundar är en värdig ersättare. Han är en typsik skandier, högljudd, stor, munter och avskyr att tänka och planera i någon längre utsträckning.
    Will får en hund, och det gillar jag faktiskt. Hunden är lika smart som Tug, men det är jäkla svårt att skriva om henne eftersom Will aldrig gav hunden ett namn...
     Det här är den boken som Horace är med minst i, han är ärligt talat inte med alls. (okej, han är med i epilogen, räknas det?) I den här boken så är faktiskt nästan inga av de gamla karaktärerna med, det är bara Will och Alyss, och hon har inte haft någon stor roll innan. Jag tycker att man på något sätt lärde känna Will bättre när det inte var så många andra med, och jag gillar honom verkligen! Jag tycker att han växer lite för varje bok, och när han är fullfjädrad spejare så tycker jag mest om honom. Det finns förstås en del nya karaktärer som jag inte gillar, John Buttle, t.ex. Han är verkligen avskyvärd. John Flanagan har faktiskt bättrat sig i ett avseende, alla tidigare skurkar har varit kusligt elaka, men skurken i den här känns faktiskt mänsklig (jag bortser från John Buttle...).
     Boken var rolig, finurlig och lätt att ta åt sig, den behöll seriens charm, den rekomenderas verkligen varmt!

8/10

Lite nya böcker...

Igår var det så att jag och syrran gjorde ett litet besök i Science Fiction bokhandeln... Och man kan ju inth gå in där och komma tillbaka tomhänt.... Så vi köpte följande böcker:

• The Railway Children av E.Nesbit . Har ingen aning om varför jag köpte den här, men mamma sa att det var en bra författare, så jag tänkte: Varför inte? Dessutom gillade jag titeln. Jag tror att vi började se filmen på engelskan för några år sedan, men jag är inte säker.
• The Fellowship of the Ring av J.R.R Tolkien. Jag har faktiskt aldrig läst Sagan om ringen på engelska, så jag tyckte att det var lika bra. Science Fiction bokhandeln siktade verkligen in sig på Tolkien just nu, men det är ju inte så konstigt, The Hobbit går ju på bio. Jag funderade faktiskt på att köpa The Hobbit på engelska, men jag tycker ärligt talat mer om Sagan om ringen. Jag har något av en princip, om man tycker riktigt bra om en bok så ska man köpa den på originalspråket (De tre musketörerna är ursäktad, jag är inte SÅ bra på franska...)
• Prince of Thorns av Mark Lawrence. Det här var ett 100% impuls köp. Jag har ingen aning om vad det är jag har köpt, men jag gillar titeln. Handlingen verkar ganska ok, så, varför inte?
• Anna klädd i blod av Kendare Blake. Det var syrran som tog den här, hon sa att den skulle vara bra. Jag antar att jag får lita på henne, snyggt omslag har den i alla fall...
• Demon Diary 1, 4, 5 och 7: text av Yun-Hee Lee och tecknad av Kara.  Ja!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ni anar inte hur länge jag har letet efter de här böckerna. Jag och syrran har haft tvåan, trean och sexan i typ hundra år, men det räcker inte länge. Nu har vi resten av böckerna också. Jag gillar inte alltid Manga, men Demon Diary är bara för roliga. Bara för att de är så underbara så får ni lite biler från dem...

 

 

  
   

 

Fången i Arrida

Fången i Arrida av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice) bok 7 (fats jag läser den som bok 5)
Antal sidor: 440
Översättare: Ingmar Wennerberg
Originaltitel: Erak´s Ransom
Första meningen:
 Vakten vid muren märkte aldrig den mörka, skugglika figuren som gled fram genom natten utanför kung Duncans slott.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Will håller på att gå sitt sista år som lärling hos spejaren Halt. Om tre månader så kommer han att ha sin slutexamen, en dag som han både längtar efter och fruktar.
      Samtidigt förbereder man sig för ett bröllop i Redmont, det är Halt, mannen, myten, lägenden, som ska gifta sig (yey...) med den vackra lade Pauline. Samtidigt som Halt och Pauline har fullt upp med att bestämma vilka som ska komma på bröllopet (de har ganska olika åsikter angående det) så ger sig Erak, Skandiens överjarl, ut på en "sista" räd till ökenlandet Arrida. (skriver "sista" eftersom han sa så, men som Svengal säger, han har sagt det ganska många gånger...) Men allt går inte som han planerat...
     Så mitt under bröllopet så kommer Svengal inrusande, helt utmattad. Will och Horace tar honom till ett mindre rum medan de andra ser till att festligheterna fortsätter. Horace och Will ber Svengal att berätta varför han kommer inrusande mitt under Halts bröllop (det verkar ju knappast som om han tänker överlämna en bröllopspreset) Svengal berättar då att när de anföll en hamnstad i Arrida så visste "kaptenen" (ni fattar vad jag menar om ni läst boken) att de skulle komma, så arriderna hade lagt sig i bakhåll för skandierna. De visste inte bara att de skulle komma, de visste att Erak skulle komma. Arridierna håller nu Erak fånegn, och skandierna måste betala en lösensumma för att han ska släppas fri. Men Erak ville inte att Svengal skulle återvända till Skandia, han misstänkte nämligen att någon av hans landsmän hade förrått honom. Därför reste Svengal till Araluen för att be kung Duncan att betala lösensumman, så skulle Erak betala honom tillbaka när han hade släppts fri. Kung Duncan har inget emot att hjälpa Erak, men ett liten problem, vem ska man skicka till Arrida? Någon i kungafamiljen måste åka, och Duncan själv måste vara i Ibreon för att skriva på ett fredkontrakt, men efter övertalning från hans rådgivare så bestämmer man att Cassandra (Evanlyn) ska åka. Men hon kan inte resa hela vägen till Arrida helt ensam...
     Så Halt, Cassandra, Will, Horace, Svangal och Gilan ger sig ut på ennu ett uppdrag tillsammans...
Men i Arridas öknar så finns det mer än en fara, och vännernas mod och styrka testas som aldrig förr, när de ska befria fången i Arrida...
______________________________________________________________

Det här är en av mina favoritböcker i serien, nämligen därför att alla mina favoritpersoner är med. Svengal, Erak, Halt, Gilan, till och med Alyss och Jenny var med. Dessutom är det här den första boken som Selethen är med i. Jag gillar honom, han och Halt är ganska lika. Selethen är ju förstås rätt så mycket yngre. Och Halt gifter sig. Han GIFTER sig!!!! Halleluja... När jag för första gången läste på baksidan så var jag misstänksam, tänk om jag inte skulle gilla Pauline. Jag behövde inte bekymra mig länge... Jag älskar henne verkligen, hon och Halt är så bra matchade... Det kapitlet som de har för sig själva är enligt mig ett av de bsta kapitlen i hela serien, första kapitlet då Halt inte bestämmer...
     Det är också första boken som man får en antydning om att Jenny är förälskad i Gilan. De två är visserligen inte med så mycket tillsammans, de snarare nämns, men jag gillade det.
     Det här är den första boken då man liksom verkligen får se att Halt har känslor, och det är väldigt tydligt hur mycket han bryr sig om Will. Evanlyn (eller Cassandra som hon heter, jag kan bara inte vänja mig vid att kalla henne det...) tycker jag väl är helt ok i den här, men, varför måste de andra känna att de måste beskydda henne? Har hon kanske inte visat att hon kan ta hand om sig själv? Nej, det var inge bra... Svengal och Erak, tja...de var precis lika underbara som vanligt...
     Boken var väldigt skojfrisk och hade fullt av sarkastisk och ironisk humor, den var spännande, och man visste aldrig riktigt vad som skulle hända.
     Man märker faktiskt att karaktärerna är äldre, Will är ju tjugo i den här, så den där femtonårige pojken från Gorlans ruiner känns väldigt långt borta, men endå inte. Jag har tagit mig stora plågor med att lista ut hur gammal Gilan är, det går inge vidare. Men han måste vara absolut minst 25, troligen äldre. Halt märker man ingen större skillnad på...
    Det här är den första boken i serien som man inte läser ut på en timme eller två, och det är ju alltid trevligt...
     Så, för att göra en lång historia kort, läs boken...

"Nej men, ser man på", sa han muntert. "Vad gör ni här, Halt?"
"Vi har kommit för att rädda dig", sa Halt. Överjarlen såg frågande ut. Samtliga i sällskapet var bundna med läderremmar.
"Då har ni valt en ganska konstig metod", sade han.

8/10

Slaget om Skandia

Slaget om Skandia av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling
Antal sidor: 302
Originaltitel: Oakleaf Bearers
Översättare: Ingmar Wennerberg
Första meningen:
Ett rytmiskt knackande fick Will att vakna ur sin djupa sömn.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST "GORLANS RUINER", "DET ÖVERGIVNA LANDET" ELLER "KRIGARKUNGENS SAL")

Efter att Evanlyn och Will har lyckats fly från Skandierna med hjälp av Eraks hjälp så gömmer de sig i den lilla stugan i bergen. Will är kraftigt försvagad pga undernäring och av sitt fd beroende av drogen Varmlöv. Men när Evanlyn ger sig ut på jakt och inte kommer tillbaka, så blir Will orolig. Trots att han är kraftigt försvagad så ger han sig av efter henne. Han följer hennes spår genom skogen och inser att hon har blivit bortrövad, men av vem? Det är fortfarande vinter, så inga skandier borde vara i bergen.
      Samtidigt så närmar sig Horace och Halt, som har svurit att hitta sin lärling, Skandia. Men när de ska ta sig igenom Ormpasset, en gränsstation till Skandia, så finner de vakterna döda, skjutna. Halt blir då både orolig och misstänksam och bestämmer sig för att följa spåren till dem som dödade skandierna. Men, vem var det som följde efter gruppen till fots?
       Medan spejarna följer efter diverse spår så skumpar Evanlyn omkring, släng som ett bylte över en hästrygg. Hon vet inte vem som har tillfångatagit henne, men vem det än är så känner hon på sig att den inte bådar gott... Till sist släpps hon ned på marken och blir bunden vid ett träd, men efter att mannen som tillfångatog henne och en annan medlem i gruppen som de anslutut sig till har grälat, så inser hon att de har bestämt sig för att döda henne. Men Will har kommit ikapp Evanlyn och hennes tillfångatagare, och han använder bågen ,som egentligen är gjord för jakt, för att skjuta mannen som höjde sitt svärd mot Evanlyn i handleden. Men Will är svag och har inget vapen, och hans motståndare är flera gånger fler, så allt ser rätt så kört ut. Men precis när han är säker på att han ska dö, så hör han ett ljud från en svunnen tid, en båge som spänns och släpps iväg. Halt skjuter ned männen som försökte att döda hans lärling, sedan blir han påsprungen av sin unga lärling, som blev så lycklig av att se sin mästare att han bokstavligttalat kastade sig över honom. Efter den lyckliga återföreningen så ger sig gruppen hemmåt. Men när de närmar sig den skandiska gränsen så stöter de på Erak och hans män ,som också följde efter männen som dödade skandierna vid Ormpasset. Efter att Erak kände igen Will och Evanlyn, så bestämmer sig Halt och Erak för att leta efter resten av temujaierna (det var de som tillfångatog Evanlyn och dödade männen vid Ormpasset, hänger ni med?) Erak och Halt finner en obehaglig överraskning, några tusen temujaier som tydligen tänker att anfalla Skandia, och vad värre är, de står mitt i vägen för Will, Horace, Evanlyn och Halt, så de kan omöjligt ge sig av hem. Vännerna bestämmer sig för att hjälpa skandierna att försvara sitt land, Slaget om Skandia, har börjat....
_______________________________________________________________

Puh... Jag blev helt utmattad av att skriva om handlingen, hängde ni med? Det gjorde ni högst troligen inte, men man kan inte förstå allt...
      Jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga som jag inte  har skrivit i mina recensioner till de andra böckerna...
      Evanlyn är faktiskt helt ok i den här boken, hon är envis och tuff, så jag tycker egentligen om henne. Dessutom så får hon vara med och slåss...Halt, Horace och Will är sig ganska lika, de retas och driver med varadra men tycker egentligen väldigt bra om varandra. Jag tycker att det är bra att Will och Halt var på samma ställe, de är liksom roligast när de är med samtidigt. Erak är med en hel del, och han och Halt är så roliga tillsammans, de håller på att driva varandra till vansinne.
     Jag har faktiskt lite problem men vilken bok i serien som jag ska läsa nu, jag vet att det är "Den hemsökta skogen" som kommer sedan, men kronologsikt sätt så utspelar sig "Fången i Arrida" före Den hem.... För i Fången i.... så är Will fortfarande lärling, men i Den h... så är han en fullfjädrad Spejare. Tar nog Fången i Arrida först, man ska ta det i kronologisk ordning....
      Den här boken är bättre än ettan, tvåan och trean, dessutom så är den mycket tjockare... Den är fullspäckad med humor, och det är med ett eller annat sarkastiskt skämt i varje kapitel. En sak som jag gillar med den här serien är att det är så mycket samtal, i t.ex Sagan om ringen så är det mest beskrivningar om vad som händer, missförstå mig inte, det är en underbar bok, men om man vill få sig ett gott skratt så är det större chans om det är samtal med, inte för att Sagan om ringen saknar samtal, och jag skrattade väl ibland, men det är annorlunda. Förresten, strunta i vad jag just sa, Sagan om ringen var ett dåligt exempel.
      Den här serien är underbar och rolig, så jag upprepar vad det känns som om jag har skrivit hundra gånger, Spejarens lärling är ett måste...

(ledsen om recensionen blev rörig, men jag har haft en jobbig dag)
(när jag är klar med Spejarens lärling så kommer jag troligen att läsa om några gamla favorit böcker, typ Godnatt mister Tom, Sagan om ringen, Bläckhjärta, osv...)

8/10

Krigarkungens sal

Krigarkungens sal av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s apprentice)
Antal sidor: 268
Översättare: Ingmar Wennerberg
Originaltitel: The Icebound land
Första meningen:
Vargskeppet var bara några timmar från Kap Stormskydd när ovädret bröt ut.

(SPOILERS OM MAN INTE HAR LÄST "GORLANDS RUINER" OCH "DET ÖVERGIVNA LANDET")

Will och Evanlyn har blivit tillfångnatagna av skandierna, de kommer att få leva resten av sina liv som slavar i Hallasholm, huvudstaden i Skandien, om ingen hjälper dem. Halt har svurit att han ska rädda sin lärling, vad som än krävs. Men detta är inte så enkelt som man skulle kunna tro, han får nämligen inte tillåtelse att lämna Araluen. Morgaraths närmaste man, Foldar, har nämligen fortfarande inte fångats. Det är Halt och de 49 andra spejarens jobb att fånga honom. Crowley, spejarnas stormästare (han är också Halts äldsta och bästa vän), förbjuder Halt att åka, Foldar är viktigare. (det är inte Crowleys fel, så skyll inte på honom. Han följer också bara order...) Men Halt kommer på en desperat plan... (orkar inte förklara hela planen, men för att göra en kort historia kortare....) Han förolämpar kungen, och bryter tydligen mot någon regel, det var visst landsförräderi. Det finns bara två straff för det brottet, avrättning eller landsförvisning. Kungen, som definitivt inte vill avrätta en av sina närmaste män, fäller domen landsförvisning, i ett år. Egentligen är landsförvisning för livet, men kung Duncan tämjer lite på reglerna och Halt blir landsförvisad i ett år. Detta var ju naturligtvis vad Halt planerade från börajn, fast han blev väldigt lycklig när han insåg att han bara skulle bli landsförvisad i ett år. Men att vara landsförvisad är en smärtsam sak, Halt får nämligen inte vara med i spejarnas sällskap längre, och han är ensam igen, precis som han var innan han kom till Araluen. Fast inte riktigt... Det var två personer som insåg Halts dålda motiv, Gilan och Horace. Gilan ber Halt att låta honom följa med, han känner sig skyldig till Wills bortförande, men Halt förbjuder honom. Halt vat att om han själv inte är där för att fånga Foldar, så är Gilan den som har störst chans att lyckas (okej, Crowley skulle nog också kunna göra det, men han har en del annat att göra, han är liksom spejarnas stormästare), dessutom räcker det att en spejare bryter sina eder, Halt vill inte att Gilan ska möta samma öde. Men sedan stöter Halt på Horace, som vill följa med för att rädda sin bästa vän. Halt tänker först säga nej, men sedan berättar Horace att han har fått sin mästares tillåtelse (fast inte officiellt, såklart), och dessutom så skulle han troligen ge sig iväg själv om Halt sade nej.
       Så Halt och Horace ger sig efter Will och Evanlyn, samtidigt som de två fångarna kommer allt närmare Hallasholm...
_________________________________________________________________

Det här är den första boken där Halt är med riktigt mycket, vartannat kapitel är hos Will och Evanlyn och vartannat är hos Halt och Horace. Personligen tycker jag att det är roligast att vara hos Halt och Horace. Jag tycker att det var knäppt att Halt inte fick ge sig iväg och leta efter Will, jag menar liksom, varför? Det finns ju faktiskt 50 spejare, det kan väl överleva utan Halt i några månader? Men det var väl för att det skulle bli en lite spännande början. Jag tycker att det är väldigt kul när Halt och Horace reser runt i Gallien, de matchar varandra så bra. Horace ser allt i svart och vitt, han vill alltid handla. Han är otroligt godhjärtad och snäll, dessutom är han inte speciellt smart, en typisk hjälte... Halt däremot är bister, full av sarkastisk humor, han vet mycket av livets mörka sidor (läser man vidare i serien så förstår man varför), och en del av de ljusa. Han är otroligt intelligent och en bra planerare, och för att ha som jobb att se till att lagen efterföljs så bryr han sig inte så mycket om regler... Det här är den första boken som Crowley är med i, jag tycker verkligen det är synd att han inte är med i fler böcker, han och Halt är de bästa bästavännerna någonsin...(det där lät lite knäppt). De grälar i nästan varje scen som de är med i (kan faktiskt inte komma på en scen när de inte gör det). Crowley fick inte göra något roligt i den här, den enda boken som han är med ganska mycket i är De glömda berättelserna.
      Det var faktiskt först i den här boken som jag insåg hur mycket jag gillade Will, det är så synd om honom! Varför måste den hända något hemskt som gör att karaktären inte riktigt är sig själv för att man ska inse hur mycket man saknar den? Tyckte inte så mycket om Evanlyn i den här häller, men jag gillar henne i fyran (som jag ska recensera snart). Erak är med ganska mycket i den här, han får till och med några egna kapitel! Han är så cool, han var lite motsägelsefull i den här boken. Man kunde nästan tro att han inte var så snäll ibland, man jag tvivlade aldrig på honom...
     Boken var för kort, men den var längre än ettan och tvåan, så den bättrar sig.
     För varje bok som går så blir de roligare och roligare, karaktärerna växer i mitt gillande hela tiden. Jag tycket att John Flanagan har lyckats väldigt bra med att låta karaktärerna bli äldre och klokare och roligare...men de förblir liksom samma karaktärer. Man skulle kunna tycka att Halt blir muntrare för varje bok som går, men det beror på tre saker 1. Halt får egna kapitel, så man vet mer vad han tänker och tycker 2. Man lär sig att förstå hans olika minspel, man vet liksom vad som betyder att han är glad etc 3. De andra karaktärerna lär sig att genomskåda honom för den roliga och snälla man som han egentligen är.
     Det finns en hel del olika vänskapsförhållanden i den här, Will och Horace, Halt och Crowley, Erak och Svengal... Men, var är tjejerna? Varför får inte de ha bästa vänner som de kan kivas med? Okej, det kommer med ett liknande förhållande i slutet av serien, men det dröjde ett bra tag... Jag skulle vilja ha fler tjejer, alltså.
     Men boken, som den är varje gång jag läser den, var underbar, så den rekomernderas varmt till alla som vill få sig ett gott skratt...

"Följeslagaren? Han ingen riddare!"
Halt nickade. "Jo det är han!" ropade han. "Detta är Sir Horace. Han är med i riddarorden Feuille du Chêne."
Han tystnade. "Eller var det Crêpe du Chêne det hette?" muttrade han för sig själv. "Äsch, det spelar ingen roll."
"Vad sade du?" frågade Horace och spände fast sin sköld.
"Jag sa till honom att du är Sir Horace av eklövets riddarorden", sa Halt. "Tror jag", han kliade sig i huvudet. "Antingen det, eller pannkakans riddarorden."

7/10

Det övergivna landet

Det övergivna landet av John Flanagan
Seire: Spejarens lärling (Ranger´s apprentice)
Antal sidor: 236
Originaltitel: The Burning Bridge
Översättning: Ingmar Wennerberg
Första meningen:
Wargalerna var krigsherren Morgaraths fotsoldater.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST GORLANS RUINER)

Aralauen förbereder sig inför krig. Spejaren Gilan har fått i uppdrag att åka till Celtica för att be kungen där om soldater, eftersom Aralauen och Celtica slöt en pakt för några år sedan. Men på grund av en gammal keltisk tradition så kan han inte resa ensam, kelterna tar alltid emot sändebud som består av tre personer. Så han frågar sin gamla mästare Halt om han skulle kunna få låna hans nya lärling att ha med som andra person. Halt har inget emot att låna ut Will ett tag (förlåt om det låter som om Will är något slags föremål, jag kan inte hjälpa det), så Gilan, Will och Horace, som blir gruppens tredje medlem, ger sig av till Celtica. Men det är något som är fel, alla byar är övergivna, de kan inte hitta några människor över huvudtaget. De har kommit till ett övergivet land. Nästan övergivet, efter några dagar så träffar de Evanlyn, en ung flicka som irrade omkring. Hon berättar att Morgarath i hemlighet har börjat ta gruvarbetare som fångar, och att han har dödat de andra. De överlevande kelterns har flytt upp genom Celtica, så de är instängda i ett hörn. Gilan bestämmer sig för att rida i ilfart till Aralauen för att medela kungen att de inte lär få någon hjälp från kelterna... Will, Horace och Evanlyn ska följa efter så fort som de kan. Men Will är misstänksam, varför behöver Morgarath gruvarbetare? När en grupp wargaler nästan upptäcker dem så bestämmer sig Will för att följa efter dem, han vill veta vad som står på. Sanningen var mycket värre än vad han trodde...
_________________________________________________________________

Som jag nämt tidigare så blir den här serien bättre och bättre för varje bok som går. Den här boken har ett stort plus och ett stort minus. Det possitiva är att Gilan är med mycket, det negativa är att Halt inte är det. Halt är med i alla böckerna, men det är tre stycken som han inte är med så mycket i, det är den här, Den hemsökta skogen och Macindaws fästning. Jag saknade Halt, men han är med en del i slutet, och det tar bara cirka en timme att komma dit... Det här är den kortaste boken i serien, och den är alldeles för kort! Gilan är inte med i lika många böcker, han är med i Gorlans ruiner, Det övergivna landet (han är med minimatiskt i Krigarkungens sal, men det är så lite att det inte riktigt räknas) han är med i Fången i Arrida och De glömda berättelserna, han borde fått vara med i fler, jag gillar honom! Jag gillar Evanlyn, men det är mest för att hon är en av de få tjejerna som är med, jag gillar Alyss bättre! Och så är det Jenny, men hon är liksom inte med så mycket, fast hon är ganska kul i De glömda berättelserna... Erak och Svengal kommer med i den här boken, de är mina favoritkaraktärer , och de enda som fortsätter att vara med i "Brotherband" serien. Jag älskar dem verkligen, de är inte med så mycket, men jag älskar alla Skandier och det är de som är med mest... Horace är, precis som Will och Halt, med i alla böcker, och jag har inget emot honom. Han är lite jobbig i de första böckerna, men jag vet ju att han förbättrar sig...
       Boken var bra, men jag vet att John Flanagan har skrivit mycket bättre (i de följande böckerna alltså). För att vara så kort så tyckte jag att boken var både rolig och spännande, så den är definitivt godkänd...
     Om det är någon som läser det här som inte har läst serien så ber jag om ursäkt för att jag inte beskriver karaktärerna så noga, men jag har läst om dem så många gånger att jag kan dem som min egen ficka...
     Så, den här serien är faktiskt ett måste för alla som gillar att läsa. De första böckerna kanske är lite för korta, men när man tagit sig igenom dem så är livet underbart...

"Du har ju själv sett hur tveksamma många blir när de måste lämna sina gårdar och gå ut i krig", sa Halt. Will nickade. Den senaste veckan hade han och Halt ridit genom flera små byar i Redmont för att anskaffa manskap till armén. Byborna hade ofta varit avoga till en början, men tog nästan alltid sitt förnuft till fånga när Halt med hjälp av sitt rykte och sin starka personlighet utövade sitt inflytande.

"Gilan", sa Will. "Jag tänkte..."
Gilan höjde båda ögonbrynen. Will kom genast att tänka på Halt. "Det är olycksbådande", sa han. "Vad tänkte du?"
"Alltså..." började Will. "Detta med de dubbla knivarna är ju bra. Men vore det inte bättre att bara skjuta motståndaren innan han kommer för nära?
    "Jo, Will", sa Gilan. "Det är klart. Men tänk om din bågsträng plötsligt gick av?"
    "Jag kan ju alltid gömma mig", sa Will.
    "Men tänk om du inte har någonstans att gömma dig?"frågade Gilan. "Tänk om du står på kanten av en brant ravin. Din bågsträng har gått av och en arg man med svärd rusar emot dig. Vad gör du då?"
    Will skakade på huvudet. "Jag blir väl tvungen att slåss", mumlade han.
    "Precis", sa Gilan. "Vi undviker närstrid så gott det går. Men ibland har man inget val. Då gäller det att vara förberedd, eller hur?"
    "Du har nog rätt", sa Will.
    " Men en fiende med en yxa, då?" frågade Horace.
     Gilan tittade förvånat på honom. "En fiende med en yxa?"
    "Ja", sa Horace. "Någon som svingar en stridsyxa. Kan man försvara sig mot det med knivarna?"
     Gilan tvekade. "Jag skulle inte råda någon att försöka parera en stridsyxa med två knivar."
    "Vad gör jag i så fall?" frågade Will.
     Gilan tittade på de två pojkarna. Han visste att han höll på att gå rakt i fällan som de gillrat för honom.
    "Skjuter honom",sa Gilan.
     Will skakade på huvudet och flinade. "Det går inte. Bågsträngen har ju gått av!"
     "Då får du helt enkelt springa och gömma dig."
     "Men han står ju på kanten av en ravin", protesterade Horace. "Han har ett stup bakom sig och en ursinnig man med yxa framför sig!"
     "Vad gör jag?"frågade Will.
      Gilan tog ett djupt andetag och tittade på pojkarna. "Hoppar. Det blir mindre blodigt då."

7/10

Gorlands ruiner

Gorlands ruiner av John Flanagan
Serie: Spejarens lärling (Ranger´s Apprentice)
Antal sidor: 252
Översättare: Ingmar Wennerberg
Originaltitel: The Ruins of Gorlan

Will har alltid viljat att bli riddare, för att gå i sin döda fars fotspår, en far som han aldrig kände.
    Will är föräldrarlös, han lämnades utanför borgen Redmont tillsammans med en lapp

Hans mor dog i barnsäng.

Hans far dog som hjälte.

Ta hand om honom. Han heter Will.

 

Baron Arald tar varje år emot myndingar, som får växa upp i borgen, Will var en av dem. När myndingarna är femton år så är det dags för dem att välja vad de ska göra resten av livet, vid den så kalldade vägvalsdagen. Mästarna från trakten samlas och tar emot sina lärlingar. Will hoppas desperat att han ska bli antagen vid riddarskolan, men han vet att chansen inte är stor. Will är liten till växten, men snabb och kvicktänkt. Han tror nästan att hans hjärta ska brista när han nekas tillträde till riddarskolan. Istället hamnar han ,till sin egen förvåning, hos spejaren Halt. Vanligt folk tror att Spejarna har övernaturliga gåvor, och de flesta är rädda för dem. Will lär sig, en aning motvilligt, att hantera spejarens vapen: pilbågen, knivarna, den kamouflagefärgade manteln och konsten att ta sig obemärkt förbi andra. Men snart inser Will att spejarna har en nyckelroll...

_________________________________________________________________

 

Tja, det här är en av mina favortserier. Ettan är definitivt inte den bästa i serien, men det gör den inte dålig. Jag tror att jag skulle gilla vilken bok som helst så länge Will, Halt, Horace, Gilan och de andra är med...

      Den är ganska originell och framför allt hysteriskt rolig och speciell. Språket är inte så svårt, men endå ganska vackert. Jag är ett stort Halt-fan, det finns ingen som överklassar honom. Jag gillar faktiskt alla spejare i serien (okej, nästan alla. Läs Macindawns fästning så fattar ni vad jag menar) Halt, Will, Gilan, Crowley (som tyvärr inte är med i ettan, men han är med pyttelite i trean). Karaktärerna i bra, den är spännande, men inte överdrivet, och språket är bra, vad mer kan man begära? Den är förstås alldeles för kort, men det är faktiskt en serie på elva böcker, så det är ju ingen katastrof....

     Jag älskar verkligen omslagen till den här serien! De engelska och australiensiska (kan man säga så?) omslagen är förstås väldigt coola, men jag älskar faktiskt de svenska.

     För varje bok så blir serien bara bättre och bättre, det är därför det är så kul att läsa om serien. Jag tycker att det är intressant att se hur karaktärerna utväcklas genom böckerna, Will och Horace går ju från att typ vara femton till att vara tjugofem, så det märks verkligen där. Halt känns liksom muntrare efter ett tag, men det är för att man vänjer sig vid honom, man förstår liksom när han är glad på ett annat sätt... Gilan är ganska lik genom serien, alltid ganska munter, men han kan vara en riktig pessimst ibland (okej, typ två gånger).

     Den här serien rekomenderas verkligen, de första böckerna är kanske inte SÅ bra, men det finns så många bra böcker i serien och så många roliga stunder att man faktiskt måste läsa den...

Böcker i serien Spejarens lärling:
Gorlands ruiner
Det övergivna landet
Krigarkungens sal



 

7/10



The Hunters

The Hunters av John Flanagan
Serie: Brotherband
Antal sidor: 404
Originaltitel: The Hunters
Övrigt: Serien är en slags fortsättning på Ranger´s Apprentice (Spejarens lärling) av samma författare
Första meningen:
"Land! I can see land!"

(SPOILERS OM MAN INTE HAR LÄST "THE OUTCASTS" OCH "THE INVADERS")

Herons brotherband är FORTFARANDE på jakt efter den blodtörstiga piraten Zavac. De var så nära att fånga honom när han försökte att fly från Limmat, men han rammade Wolfwind och Hal och de andra var tvungna att vända om för att rädda Svengal och hans bestättning, de lyckades tack och lov rädda både besättningen och Wolfwind. Med sig har det Lydia, som har anslutits sig till besättningen, och Rikard, som brukade vara med i Zavacs besättning, men Thorn och Stefan lyckades fånga honom, och nu visar han dem vart Zavac är på väg, i utbyte mot att de släpper honom fri när de är framme. Enligt Rikard så är Zavac på väg mot Raguza, en piratstad. Men, kan de verkligen lita på att han talar sanning? Och kommer Ingvar, som är allvarligt sårad, att överleva?
     Zavac får, oturligt nog, nys om att de är efter honom, så han lämnar efter sig massor av problem och fällor, och Herons brotherband får en hel del problem att tampas med. Och om de på något sätt lyckas att ta sig fram till Zavac, hur ska de göra för att få tillbaka the Andomal? De måste antingen lyckas ta sig upp på skeppet och stjäla den, och den enda som skulle kunna lyckas med det är Jesper, och han vägrar att ge sig ut på ennu en simmtur, eller så skulle de bli tvungna att möta Ravens besättning i öppen strid, och de ligger i stort underläge.
     Men Herons besättning är inte de som ger upp i första hand, och de tänker att ta tillbaka the Andomal, eller dö i försöket...
____________________________________________________________

Den här efterföljaren till Spejarens lärling är verkligen bra! Boken gav mig många skratt, speciellt när Thorn och Lydia grälade med varandra, vilket hände ganska ofta...
     Edvin, som var med väldigt lite i tidigare böcker, fick vara med lite mer, det gillade jag. Han STICKADE! Underbart... De andra retade honom i början för det, men när det blev kallt så stickade han en mössa till sig själv, och de andra frös så mycket att de också ville ha en. Så helt plötsligt stickade han mössor till hela besättningen...Alla springer runt och utför sina sysslor medan Edvin sitter och stickar, det är för charmigt... Jag tycker att Thorn blir bättre och bättre för varje bok som går, han är fenomenal...Erak och Svengal var tyvärr inte med så mycket, men man kan inte få allt.
     Jag tyckte Lydia och Thorn var jätteroliga tillsamans, de grälade och hackade på varandra hela tiden, Thorn vann nästan varje gång... Jag älskar faktiskt Skandier, jag älskade dem i Spejarens lärling, så när jag hörde att John Flanagan skulle skriva en bok som handlade om Skandier så blev jag mer än nöjd, det gör att jag älskade alla som var med i den här boken. Jag tycker faktiskt att det var synd att så många ombord på Heron får vara med så lite, vissa, som Stefan och Edvin, är nästan inte med alls, vilket är synd, för jag skulle vilja lära känna dem bättre. Jag har faktiskt vant mig vid att skriva på engelska, jag ska nog köpa Spejarens lärling på engelska, John Flanagan har ett underbart språk när han berättar, det har delvis försvunnit på den svenska översättningen av Spejarens lärling.
     Jag hoppas verkligen att det kommer fler böcker i serien, hoppas att den blir lika lång som Spejarens lärling... Den här boken kändes ganska avslutande, men det gjorde många i Spejarens lärling också... Men det kändes faktiskt som om det skulle komma några fortsättningar.
     Som jag nämnde tidigare så gillade jag Lydia, men jag är inte så förtjust i triangeldraman, men det verkar inte värre en det i Spejarens lärling, och det löste sig ju bra...
     Jag hoppas som sagt var på fler böcker om Hal och de andra, och sedan har jag inte något att tillägga till det som jag skrev i tidigare recensioner till den här serien.

9/10

The Invaders

The Invaders av John Flanagan
Serie: Brotherband
Antal sidor: 440
Originaltitel: The Invaders
Övrigt: En slags fortsättning på Ranger´s Apprentice (Spejarens lärling) av samma författare
Första meningen:
"We can´t keep this up," Stig said.

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST "THE OUTCASTS")

Herons brotherband har givit sig ut för att återta "the Andomal", en Skandisk relik som stals medan pojkarna skulle vakta den. Med sig har de den föredetta Skandiska krigaren Thorn (som förresten är den bästa krigaren som Skandien någonsin haft, det vill säga, det var innan han miste sin hand, men man vill definitivt inte ha honom som sin motståndare, med eller utan högerhand...) som har bestämt sig för att hjälpa dem. De försöker att hitta "Raven" skeppet som piraten Zavac har befälet över (det var han som stal "the Andomal), efter sig har de "Wolfwind", som Svengal har befälet över (alltså, han har befälet över den när Erak inte behöver den), han har skickats ut av Erak för att hjälpa pojkarna och för att se till att de kommer tillbaka med livet i behåll. Pojkarna följer Zavacs spår, och de kommer närmare och närmare. Men efter en lång tid på havet så ser de en liten roddbåt som skumpar omkring på vågorna, båten visar sig innehålla Lydia, som de tar ombord på skeppet. Hon berättar att hennes hemstad blev attakerad av pirater, hon var en av de få som överlevde, Hal och de andra inser snabbt att det var Zavac och resten av piraterna som anföll Limmat, och de bestämmer sig för att hjälpa Lydia och de andra överlevarna från Limmat att återta staden.
     Men ska Hal, Stig och de andra lyckas besegra Zavac och återta the Andomal så att de kan återvända hem igen?
________________________________________________________________

Jag älskade Spejarens lärling, och jag älskade The Outcasts, del ett av John Flanagans nya serie, så jag hade ganska höga förväntningar på del två, jag blev inte besviken! Jag hoppas att John Flanagan fortsätter att skriva böcker i hundra år till... Brotherband serien är precis lika bra som Spejarens lärling, jag saknar en del av de gamla karaktärerna, men det är så många roliga filurer med här också så det gjorde inte så mycket. Jag försöker komma fram till vem jag gillar mest av de här nya karaktärerna (Svengal och Erak är förstås bäst, men de räknas inte), jag tycker nog om Thorn bäst! Han är som en blandning mellan Erak och Halt, underbar kombination... Min respekt för honom ökades verkligen i den här boken, man får liksom lära känna honom mycket mer. Av pojkarna (jag kallar dem så för enkelhetens skull), så tyckte jag faktiskt väldigt bra om Hal, det är inte så vanligt att jag tycker om huvudrollen, men han var okej för att vara den unga hjälten... Lydia var en ny karaktär som jag tyckte ganska bra om, hon var kusligt lik Evanlyn, (om man bortser från det där med att vara prinsessa) men jag gillade Evanlyn, så det är ingen katastrof. Den här serien är på många sätt lik Spejarens lärling, och det tycker jag är väldigt bra. Spejarens lärling blev bättre och bättre för varje bok som gick, och det hoppas jag att den här också kommer att bli. Jag blev faktiskt på så gott humör av att läsa den här serien att jag tänker att börja läsa om Spejarens lärling så fort jag skrivit den här recensionen...
      Som jag sade när jag recenserade ettan, om man gillade Spejarens lärling så är den här serien ett måste...

9/10

Top 5

Nu var det dags igen... Den här gången gör jag mina top 5 kärlekshistorier, karaktärerna som är med är inte nödvändigtvis huvudkaraktärer, och de är inte nödvändigtvis mina favoritkaraktärer. Jag kommer tyvärr att behöva ta bort några bra, ibland för att de inte fick plats, och ibland för att jag inte tyckte att jag hade tillräckligt bra koll på dem. Det är en liten spoiler varning, men inte för allvarlig, i böcker brukar kärlekshistorier vara ganska uppenbara. Jag kommer troligen att glömma någon viktig, men sånt får man leva med.
    Okej, dags för top 5 Love stories...

Vid närmare eftertanke så är det nog ganska mycket spoiler varning i det här inlägget!

 

Thornton och Margaret

från North and South av Elizabeth Gaskell

Jag tog inte bara den här därför att det är min favoritbok, jag tog den därför att jag faktiskt tyckte om själva kärlekshistorien. De grälar sig igenom hela boken, och det gillar jag liksom. Jag älskar både Thornton och Margaret, Margaret är väldigt cool, rolig och säger alltid vad hon tycker, hon är inte perfekt och det gillar jag henne för. Thornton tycker jag precis lika mycket om, han kan verka känslolös och elak men innerst inne är han faktiskt väldigt snäll. Man inser nästan genast att Thornton är förälskad i Margaret, medan Margaret tycker väldigt illa om Thornton, sedan tycker Margaret lite mer om Thornton, men då tycker han illa om henne (okej, han försöker övertala sig själv om att han tycker illa om henne) så allt blir väldigt komplicerat. I de flesta engelska klassiker är man ganska säker på ett lyckligt slut, det var jag verkligen inte här! Den gemförs ofta med Stolthet och Fördom, och på vissa sätt är den lik, men Thornton och Margaret klassar faktiskt ut Elizabeth och Darcy, ledsen...Den här kärlekshistorian var verklighetstrogen och hade underbara karaktärer, så den är definttivt en favorit.

Lizzie och Eugene

från Vår gemensamme vän av Charles Dickens

Det här är en kärlekshistoria som jag i vanliga fall kanske inte skulle gilla, Eugene förtjänade verkligen inte Lizzie! Han är något av en skurk i vissa avseenden, och hon är väldigt snäll och godhjärtad, och endå gillar jag den. Trots alla sina brister så är Eugene inte en dålig människa, han behöver bara en knuff i rätt riktning, Lizzie kanske kan ge honom den, jag vet inte, Eugene tvivlade själv på det. Jag har alltid stört mig på deras slut, det var kusligt öppet. Jag gillar faktiskt Eugene, han är rolig och han har några av de bästa scenerna i hela serien, men han kunde faktiskt tänkt sig för lite. Men enligt mig fick han ungefär vad han förtjänade, han bad faktiskt om det... Jag tycker att deras kärlekshistoria behövs, den handlar (precis som alla Dickens böcker) om klasskillnader,Eugene var ju typ övre medelklass medan Lizzie var ungefär så långt ned som man kan komma. De var faktiskt väldigt gulliga tillsammans. Lizzie var väldigt snäll, det enda misstaget hon egentligen gjorde var att bli förälskad i Eugene, och det var ju faktiskt inte helt hennes fel. Man vet aldrig riktigt vad Eugene tänker, fast i ca andra boken så börjar han att prata med sig själv, då får man reda lite mer. Man var verkligen inte säker på hur det skulle sluta, inte ens när boken slutade.

Både Paul McGann (Eugene) och Keeley Hawes (Lizzie) är några av mina favorit skådespelare och de spelade verkligen bra i filmen.

Eowyn och Faramir

från Sagan om ringen av J.R.R Tolkien

Stor spoiler varning på den här!!!

Kort fråga, VAR VAR NI I FILMEN? Jag menar, de får bara vara tillsammans i bild en gång, och då säger de inte ens något! Idioterna som gjorde de där filmerna klippte typ bort deras scener, för man kan få bilder på dem.

Det där är nog min favorit kärlekshistoria, mitt i trean då alla håller på att slåss för sitt liv så pågår en liten trevlig kärlekshistoria, den behövdes faktiskt. Eowyn och Faramir är faktiskt mina favoritkaraktärer i hela Sagan om ringen, jag fastnade verkligen för deras livsöden, som var kanska lika. Faramir hade ju alltid överskuggats av sin äldre bror och (liten spolíler) när Boromir dör (slut på spoiler) så måste han liksom ersätta honom. Han måste ge sig ut i ett slag som han vet att han inte kan vinna, när han egentligen är rätt så fredlig och gillar att sitta och läsa i arkivet. I boken är han väldigt snäll hela tiden, det kunde filmen dock inte tåla. De gav honom några minuters osäkerhet, bara för att man skulle gemföra honom med sin bror. Men som det visar sig, så är han inte bara en bättre människa än sin bror utan också starkare inombords.Folket älskar honom, det är faktiskt tack vare det som han överlever. Så han ger sig ut och kommer tillbaka från slaget, dödligt sårad. Hans far blir då galen och försöker då att bränna både sin son och sig själv, Pippin lyckas dock stoppa detta.

        Eowyn däremot är helt ihopbruten av att se alla omkring henne dö eller tyna bort, så det enda hon vill är att ge sig ut i strid, göra några stordåd och sedan få dö ifred. Men alla förbjuder henne att gå ut i strid, så hon klär ut sig till man och ger sig ut i hemlighet. Hon blir sårad och hamnar på samma sjukavdelning (vet inte vad jag annars ska kalla det) som Faramir, behöver jag säga något mer?

Faramir, älskad och beundrad av alla, men det enda han egentligen vill är att bli accepterad av sin far (tro inte att det var någon rivalitet mellan Faramir och hans bror, de var mycket goda vänner, båda pratar med väldigt stor respekt om varandra, det var faktiskt Faramir som skulle resa till Vattnadal, men eftersom Boromir var äldre och lite överbeskyddande mot sin lillebror så reste Boromit istället, och ni vet ju hur det gick...), och Eowyn, älskad av folket men vill bara dö ifred, det kan bara få ett slut...

Briony och Vansen

från Shadowmarch (skuggmark) av Tad Williams

De här två gjorde mig faktiskt ganska frustrerad, men de var de enda i hela serien som fick mig att hoppas på ett lyckligt slut. Vansen är min favoritperson i boken, så när han blev förälskad i Briony så ansåg jag att det var något som man fick stå ut med. Men efter ett tag började jag faktiskt tycka om Briony, och då blev jag mycket mer intresserad av deras kärlekshistoria, om man nu kan kalla den för det. De befinner sig flera mil från varandra i större delen av serien, vilket var ganska deprimerande.

Jag tyckte väldigt synd om Vansen hela tiden, han hade det ganska jobbigt, en bok tillbringade han omkring irrande i en skog, en bok satt han i en fängelsehåla och två böcker tillbringade han med att slåss för sitt liv i några tunnlar, inte kul... Det är ungefär tre kärlekshistorirt med i den här boken, men det är den här som väcker ens intresse, de andra två tyckte jag var ganska störande. Vansen var ju förälskad i Briony innan boken började, medan Briony var ytterst osäker på hur vida hon gillade Vansen eller inte. Men när båda väl erkänt för sig själva att de är förälskade, så är de så fast övertygade om att den andra avskyr honom/henne, hur irreterande som helst! De där två räddar faktiskt boken lite på kärleksfronten, jag hoppas verkligen att någon gör en film på den.

 

Räv och Jacob

från Reckless av Cornelia Funke

De här är de mest frustrerande människorna jag någonsin läst om! Varför kunde de inte bara inse att de var förälskade i varandra? Jag tyckte att det var uppenbart från första stund. Okej, Räv visste väl typ om det från början men det fick man inte riktigt reda på. Men hur som helst, Reckless är en ganska deprimerande serie, och jag tyckte att antydningen till en kärlekshistoria faktiskt gjorde att saker såg lite ljusare ut. Räv är hur cool som helst, vem gillar inte en människa som kan förvandla sig till en räv när hon vill? Hon heter ärligt talat inte Räv, men alla kallar henne det och jag lyckas aldrig komma ihåg vad hon egentligen heter. Jag tyckte som sagt var (och tycket fortfarande) att deras kärlekshistoria är ganska irreterande. Men jag är ganska förtjust i båda två, så jag hade tålamod med dem. Jag läste Reckless-levande skuggor för några månader sedan, och det såg ut som om de kansk hade löst problemet, om det kommer en fortsättning (vilket jag hoppas att det gör) så kanske jag får reda på det.



The Outcasts

(liten spoiler om man inte läst Spejarens lärling)
The Outcasts av John Flanagan
Serie: Brotherband
Antal sidor: 432
Originaltitel: The Outcasts
Boken utkom: 2011
Övrigt: En slags fortsättning på John Flanagans serie Ranger´s Apprentice (Spejarens lärling)
Första meningen:
Wolfwind emerged from the predawn sea mist like a wraith, slowly taking physical form.

Hal minns inte sin far, en Skandisk krigare som dog när Hal var fyra. Men tillskillnad från sin far så är Hal ett Outcast, han passar inte in någon stans. I ett land som uppskattar råstyrka framför intelligens så har Hal inte en chans, att hans mor är en föredetta slav från Aralauen gör inte saken bättre...
     Hal är något av ett geni, han kommer alltid på nya uppfinningar. Han stöttas alltid av sin mor, sin bästa vän Stig, och av Thorn, en gammal sjövarg som inte kan vara med på ett vargskepp längre eftersom han miste sin hand. Hals största projekt är Heron, skeppet som han håller på att bygga tillsammans med Stig, Ingvar och tvillingarna Ulf och Wulf.
    De måste skynda sig med bygget, för snart börjar deras Brotherband träning. Alla pojkar som är sexton är med, de delas in i lag och tränas till krigare och sjöfarare. Det här året är de 28 pojkar, vilket innebär tre lag. Ledarna röstas fram, men det är bara två ledare som röstas fram. Ledarna väljer ut sina lag, men det är åtta pojkar kvar, som ingen ville ha. De åtta pojkarna får bilda ett lag, och ska försöka vinna mot de andra två lagen, och deras kamp för att bli accepterade har börjat. De väljer Hal som sin Skril (ledare), trots att han inte är överförtjust i idén. Och Hal inser att han inte är den enda som är annorlunda, och ett speciellt band skapas mellan de åtta pojkarna som ingen ville ha. Laget består av Hal, som är en ledare och planerare, Stig, som alltid tappar humöret, Ingvar, en jätte som är väldigt närsynt, Wulf och Ulf, tvillingarna som alltid grälar med varandra, Stefan, som är en clown som alltid använder sin snabba tunga för att hacka på de populära, Jesper, som är en tjuv och Edvin, en tyst pojke som alla alltid glömmer.
     Kampen kan börja...
_________________________________________________________________

Eftersom jag älskade Spejarens lärling så tyckte jag att jag borde ge den här boken en chans, jag blev inte besviken! Boken hade samma ironiska humor som Spejarens lärling och precis lika roliga karaktärer. Man märkte att personerna var gjorda för att matcha de i Spejarens lärling, fast de var endå väldigt annorlunda. De åtta pojkarna bildade liksom Horace och Will tillsammans. Hal får alltid geniala ideér, precis som Will. Jesper kan ta sig fram var som helst utan att märkas, precis som Will. Edvin är smart och utmärkt på att laga mat, precis som Will. Stefan kommer alltid med snabba kommentarer, precis som Will. Ni fattar nog grejen... Stig och Ingvar bildar liksom Horace tillsamans. Stig är en väldigt bra krigare och Ingvar är otroligt snäll och lojal mot de som han gillar. Och Wulf och Ulf, tja, när jag sa att de grälade hela tiden så var det ingen underdrift...
Thorn skulle nog föreställa Halt, och han gör det utmärkt, trots att han och Halt på många sätt är ganska annorlunda. Thorn var min absoluta favorit, han var rolig, lättirreterad och mycket smartare en vad alla tror. Och så var det Svengal och Erak, tja, behöver jag säga något mer?
     Jag tyckte att det var synd att inga tjejer var med, men jag tyckte att boken var så bra att jag är mitt uppe i trean, och det kommer en tjej med i tvåan, yey...
     Boken var bra och rolig, och jag längtar efter fyran, så att man kan fortsätta att läsa den...
Det kanske kommer en recension på tvåan och trean, vi får se...
    Vet inte vad jag ska tillägga, om man gillade Spejarsns lärling så är den här boken ett måste...

9/10

The dirty streets of heaven

The dirty streets of heaven av Tad Williams
Antal sidor: 404
Originaltitel: The dirty streets of heaven
Boken utkom: 2012
Första meningen:
I was just stepping out of the elevator on the 43rd floor of the Five Page Mill building when the alarms start going of - those nightmarish, clear-the-building kind like the screams of tortured robots - and I realized I´d pretty well lost any chance at the subtle approach

Bobby Dollar är en ängel, en riktig. Han vet allt som finns att veta om synd, och inte bara pågrund av sitt jobb som advokat för de som avlidit (han ska se till att de får sin förtjänade plats i himlen, om de förtjänar den alltså), han brottas också med några dödliga synder själv. Stolthet, hat, till och med lust. Han litar inte helt på sina chefer i himlen, och han är inte så säker på de andra änglarna som är earthbound heller, för den delen. Speciellt inte på den nya grabben Clarence, en trainee ängel som ställer för många frågor. (en trainee är en som utbiladar sig till advokat, han får liksom en mentor som ska se till att han vet vad håller på med). Och någon som Bobby verkligen inte litar på är the Countess of Cold Hands, en she-demon (alltså en kvinnlig) som verkar vara den enda som är villig att berätta sanningen för honom.
    Och när själarna från de som avlidit börjar försvinna så blir både Himlen och Helvetet helt förvirrade. Och på något sätt som han själv inte riktigt förstår så blir Bobby inblandad i det, och det ser illa ut. End-of-the world  illa. Fångad mellan Helvetets arga styrkor, de farliga strategerna på hans egen sida och ett monster som vill slita huvudet av honom, så behöver Bobby alla vänner han kan få, vilken sida de än kommer ifrån.
_________________________________________________________________

Wow!! Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja, men jag kan nämna att boken var orginell, rolig och underbar. Jag har nog aldrig läst något riktigt liknande, men jag älskade det! En ängel som lever på jorden och arbetar som advokat, i himlens namn liksom. När någon dör så skickas Bobby (eller någon av hans kolegor) dit och träder in i andevärlden. Där träffar de själen som den döda lämnat efter sig, och så kommer också en demon och en domare. Bobbys jobb är att övertyga domaren om att själen förtjänar att hamna i himlen, demonen ska övertyga domaren om att själen ska hamna i helvetet. Allt det där var orginellt och roligt men det som gjorde boken så bra var Bobby. Han är så rolig, kaxig och är en underbar jag-person. Han är på många sätt en pesimist, och endå lyckas han att inte vara en sån där melodramatisk överdrivet ledsam person. Han är (tack och lov) ingen vanlig hjälte. Han kanske offrar sig för andra ibland (okej, en gång) men han gör det av vettiga anledningar. Dessutom är han död, så han behöver liksom inte riktigt bry sig om att dö. Hans kropp kan dö, men då får han bara en ny. Men han gillar inte att dö, det gör faktiskt ont att bli sliten i stycken! Man får lita på honom, han har personlig erfarenhet av det... Jag gillade faktiskt alla karaktärer, Sam och the Countess of Cold Hands (kallas Caz) får komma på delad andra plats efter Bobby D. Gillade Clarence också, fast Bobby och Sam kunde vara lite taskiga mot honom.
     Boken var spännande ända fram till slutet (slutet var kanske mest spännande). Ett minus var att vissa stridsscener blev lite väl utdragna, men det kunde varit värre.
    Jag gillade hela idén med himlen och helvetet, dessutom har Bobby väldigt bra sätt att förklara saker och ting på. Enligt honom så kan ärligt talat alla religoner vara rätt, beroende på hur man ser på saken. En sak som gjorde att man inte kunde släppa saken var att man fick reda på saker bit för bit, man fattar inte allt på en gång, men Bobby förklarar allt bit för bit... Dessutom så sa inte Bobby vad han trodde om saken, så man fick försöka lista ut saker på sitt eget vis (det är omöjligt, tro mig...) Jag var helt oförberedd på slutet, jag blev helt förvirrad. Och då insåg jag vilket geni Bobby var...
     Men jag kan säga att jag hobbas att ingen gör en film på det här, det skulle bli alldeles för många stridsscener, och det bästa var liksom berättarrösten.
    Den påminde lite om Blommornas krig av samma författare...
    Det ska bli en trilogi, men jag skulle gissa att böckerna är ganska fristående, men jag längtar verkligen tills resten av böckerna ska komma ut...
     Boken rekomenderas varmt till alla som vill ha en orginell och rolig bok om en kaxig ängel, språket är inte så svårt, så det är lätt att läsa den på engelska...

9/10

Böcker som du kanske inte kände till

Okej, nu kommer jag skriva lite tips på böcker som ingen förutom jag verkar ha läst...
      Det är säkert någon där ute som faktiskt har läst de här, det är bara det att JAG inte har träffat någon som läst dem...
     Det är verkligen synd att det finns så många bra böcker som ingen läst..
Som ni kommer att märka så har jag mest tagit väldigt kända författare.

• Silmarillion av J.R.R Tolkien.  Det är verkligen få som har läst den här, inte ens min pappa har läst den, vilket säger en hel del. De flesta har läst "Sagan om ringen" och alla de här, men de flesta verkar ha missat den här stackars boken. Okej, man måste vara lite av ett Midgård (alltså Sagan om ringen och likanande) fan för att läsa den här. Det är nämligen en slags historieskildring om just Midgård. Sagan om ringen utspelar sig ju i slutet av "tredje åldern" som de kallar det, den här handlar om det som hände innan det. Men ta det lugnt, en del välbekanta karaktärer är med. T.ex Elrond, Galadriel, Gandalf, Isildur osv... Man har verkligen missat något om man inte läst den här...
• Rubinen i dimman av Philip Pullman. Okej, den här har nog en del läst, men inte SÅ många. Det är en serie, som jag tror heter Sally Lockhart, och den är verkligen bra. Tvåan är kanske lite väl deprimerande, men ettan är underbar. Serien är nog på fyra böcker eller nåt, men jag har bara läst de två första. "Guldkompassen" av samma författare har de flesta läst, men den här är inte lika känd. Vilket är synd, för den är mycket. BBC har gjort film av den, och den finns att köpa på discshop. Fick den förresten idag, ska försöka muta resten av familjen till att se den...
• Vår gemensamme vän av Charles Dickens.  Okej, alla känner till den här författaren. Hans troligen mest kända bok är "A christmas carol", som det typ görs en ny film på vartannat år. "Vår gemensamme vän" har faktiskt också gjorts som film, som för övrigt är väldigt bra. Den här serien är väldigt bra, originell och ibland är den så rolig att man nästan måste skratta rakt ut. Den handlar om väldigt många olika karaktärer och deras liv, men alla historier är på ett eller annat sätt samanbundna. Allt sätts i rullning när en man drunknar, en annan försvinner, och en tredje dyker upp, som från ingenstans.
• Skuggmark av Tad Williams. Om man älskar fantasy så har man högst troligen läst någon av Tads böcker, hans böcker är väldigt kända i Amerika, men det är nästan ingen i Sverige som läst dem. Skuggmark är enligt mig den bästa serien han har skrivit, den är rolig och mysig. Tad skriver mest fantasy och science fiction, han har liksom två sätt att skriva på. I hans fantasy böcker så är det ett ganska sorglig och poetiskt språk, men när han skriver science fiction så är det humoristiskt, mycket slang och svärord.

Okej, det blev inte så många. Men jag har en del saker att göra, så jag kanske skriver en del två någon gång.

Gott Nytt År!!!

Gott Nytt År världen...
       Okej, nu är det slut på 2012, 2013 kan börja...
Nå, vad gjorde jag igår för att fira att det var sista dagen på året? Tja, inte mycket, ärligt talat. Jag gick på en promenad, läste färdigt "The princess bride", och så såg jag på min den bästa filmen som finns, "North and South"... Och jag blev på så gott humör av den att jag ska börja läsa boken (igen) så fort jag har skrivit klart det här inlägget...

 

Nu när December är slut så ska den få en liten månadssammanfattning...

• Jellicoe road av Melina Marchetta
• En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones
• Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates
• Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss
• Rubinröd av Kerstin Gier
• När döden kom till Pemberley av P.D. James
• Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver
• Pandermonium av Lauren Oliver
• Geim av Anders de la Motte
• Döden löser alla problem av Reginald Hill
• Dolken från Tunis av Agatha Christie
• The princess bride av William Goldman

 

Lästa böcker: 12

Lästa böcker på engelska: 2

Recenserade böcker: 6

Omlästa böcker: 6

 

Okej, det var inte lysande, men det kunde varit värre...