The Day of the Doctor

The day of the doctor
Doctor who 50th Anniversery
Längd: 76 minuter
I rollerna: Matt Smith, David Tennant, Jenna Coleman, John Hurt och Billie Piper
Från: 23 November 2013
Handling ( i enkelhet):

2013: När något hemskt vaknar i Londons National Gallery så kallas The 11th Doctor (Matt Smith) och Clara (Jenna Coleman) dit för att undersöka saken och upptäcker att något har flytt ur målningarna...

1562: En fruktansvärd invasion mot England och jorden startar diskret under 1500-talet men The 10th Doctor (David Tennant) är så klart där för att rädda allesammans. Men hans maskin som säger Bing verkar verkligen inte vara sugen på att säga vilken av de två Elizebeth 1 som är den äkta och när han finner sig förlovad med Englands drottning (eller möjligtvis en Zygon) så börjar saker och ting att bli komplicerade. Och när en fez plötsligt dyker upp från ingenstans så blir han mycket förvirrad....

Och under Gallifreys sista timmar så planerar The War Doctor (John Hurt) krigets sista drag, då han har kommit åt det mäktigaste vapnet i världen, The Moment, som är mäktigt nog att förstöra alla som är med i kriget, både Time Lords och Daleks. Men precis innan han ska förstöra Gallifrey (för att rädda resten av universum) så dyker The Moments Consciousness, som kallar sig Bad Wolf (Billie Piper) upp och stoppar hans hand. Hon sammanför alla tre versionerna av The Doctor, för att han ska se vad han kommer att bli om han förstör Gallifrey.

 

Omdöme

O.M.G.!!!!!!!!!!!  The 50th Anniversery är här! Om jag ska vara ärlig så såg jag den för några dagar sedan, men jag orkade inte skriva en recension förrän nu. Jag vill bara varna, om ni inte ser på Doctor Who så kommer den här recensionen eventuellt att verka ganska förvirrad, men jag ska försöka att skriva så att någon annan också kommer att kunna läsa den.

 

       Jag vill bara säga att jag är så otroligt glad att den här existerar! Men för att börja med det viktigaste, karaktärerna (jag kommer att hålla mig kort, för de ska få ett eget inlägg någon gång). Först så har vi Matt Smith som the 11th Doctor (han heter ju bara The Doctor, men eftersom det är tre av dem så får jag säga dem i nummer ordning), han var såklart lika underbar som vanligt. Det är något otroligt udda och förvirrande med honom som man bara måste älska. Han fick ha sin älskade fez på sig och han sprang runt och verkade lite allmänt förvirrad. Jag älskar hur han är både är väldigt barnslig men trots det så känns han verkligen som den gamle man som han faktiskt ska föreställa. Jenna Coleman är Clara Oswald som jag redan, trots att hon inte ens varit med i en hel säsong, tycker bra om. Hon är charmig nog, kanske inte lika bra som Amy och Rory var för the Doctor (ingen kan slå the Ponds), men hon är fortfarande charmerande och rolig. John Hurt kommer med som the War Doctor, som aldrig tidigare varit med i serien. Han var mycket allvarligare än de flesta av de andra versionerna, men det var ändå inget tvivel om vem han var. Jag tycket att han var en väldigt bra karaktär och han behövdes för avsnittet, John Hurt gjorde ett jättebra jobb precis som alltid.

        Och så fick vi med två mycket saknade karaktärer, Bad Wolf (Rose) och The 10th Doctor. David Tennant är min personliga favorit doktor, han är så underbar! Hans miner och han tal är alltid roliga att lyssna och se på. Han fick säga väldigt många av sina kända Quotes i det här avsnittet, men om man inte redan kände till dem så kunde man lätt ha missat dem. T.ex. Allons-y, Idon´t want to go etc. Och han var hillarious. De bästa delarna av det här avsnittet är definitivt när de tre Doctors bara pratar med varandra, de var så roliga! Jag insåg hur mycket jag saknat honom när han red ut ur sin Tardis.

        Och Billie Piper återvände....Jag tycker att det var synd att hon inte var med som Rose, men ärligt talat så tyckte jag att Bad Wolf/the Moment var mycket bättre för vad det här avsnittet behövde. Jag älskade henne! Piper var väldigt bra och jag förlät genast allesammans för att Rose inte var med.

        Men som sagt var, jag ska inte tjata om de här för de förtjänar ett alldeles eget inlägg...

 

        Handlingen var väldigt bra och spännande, t.o.m. för att vara Doctor Who. Den var inte lika bra som t.ex. Blink men den var väldigt Epic. Det var så underbart att se Rose och the 10th återvända och Doctor Who är alltid underbar att se på. Jag älskade alla referenserna som var med, till gamla avsnitt, gamla Doctors och gamla Companions. Jag gillade att vi äntligen fick se The Time War, jag ska inte avslöja något om slutet med det var verkligen spännande och jag satt nästan och hoppade i slutet. Man fick se lite klipp med alla de olika Doctors (t.o.m. Peter Capalid...) Men det absoluta bästa ögonblicket var i avsnittets sita två minuter. (lite spoiler antar jag, men inte till själva handlingen). Matt Smith sitter helt ensam på en bänk och pratar med sig själv, helt plötsligt svara något och en skepnad börjar att gå fram emot honom. Redan när jag hörde rösten så blev jag så lycklig att jag skrek ut YES!!! Och sedan fick vi se röstens ansikte och nu kan jag dö lycklig, för det var Tom Baker. O yes Tom Baker var med. Av alla de olika Doctors så är nog de två mest kända och älskade David Tennant och så klart The 4th Doctor Tom Baker. Han var bara med i två minuter och han hade inte ens sin scarf eller sin hatt med det var ändå fantastiskt!

 

Så som ni säkert förstått älskade jag verkligen avsnittet. Jag tycker att alla borde se den, men om man inte ser på Doctor Who så är det nog mycket som man inte kommer att förstå. Jag längtar verkligen tills julen för då kommer nästa julspecial ut. Det sorgliga är förstås att det är Matt Smiths sista avsnitt och jag kommer verkligen att sakna honom. Men vi kommer också att få se Capaldis första ögonblick i rollen, vilket kommer att vara awesome...

The Doctor...

 

The 1st Doctor, William Hartnell (1963-1966)

 

The 2ond Doctor, Patrick Troughton (1966-1969)

 

The 3d Doctor, Jon Petwee (1970-1974)
och
Sarah Jane Smith (spelas av Elisabeth Sladen), som är den companion som varit med längst (fast inte regelbundet) hon var först med hela tiden 73-76, sedan dess har hon dykt upp lite här och där. Senast sågs hon 2010 i Doctor Who, hon har också haft en egent spin off tv-serie (där The Doctor då och då dök upp). Tyvärr så dog skådespelerskan 2011, annars hade hon säkert varit med i The Day of the Doctor.

 

 

The 4th Doctor, Tom Baker (1774-1981)

 

 

 

The 5th Doctor, Peter Davison (1981-1984)

 

The 6th Doctor, Colin Baker (1984-1986)

 

The 7th Doctor, Sylvester McCoy (1987-1989 och 1996)

 

 

the 8th Doctor, Paul McGann (1996)

 

the 9th Doctor, Christopher Eccleston (2005)

 

 

The 10th Doctor, David Tennant (2005-2010)

the 11th Doctor, Matt Smith (2010-2013)

 

 



Catching Fire...!

För två dagar sedan så såg jag den mycket väntade Catching Fire, yey...
     En recension kanske kommer snart (vi får se) men jag kan meddela att jag är mycket nöjd och den är definitivt sevärd. Jag har nog aldrig sett en film som följde originalet så mycket och eftersom jag gillade boken så gillade jag såklart filmen. Karaktärerna var bra, stämningen var rätt, men som sagt var, jag ska skriva en recension så fort jag kan...

Fatta eld (mini-recension)

Fatta eld av Suzanne Collins
Serie: Hungerspelen #2
Antal sidor: 312
Övrigt: Går just nu som film
Första meningen:
Jag håller hårt om pluntan trots att värmen från teet för länge sedan läckt ut i den iskalla luften.

Handling:
Katniss trodde att det skulle sluta med hungerspelen, men så enkelt är det ju aldrig...
      Hennes handling på arenan förra året har startad en revolt och hon och Peeta måste ge sig iväg på en segerturné för att minimera skadorna. Men både hon och president Snow vet att det inte kommer att räcka, så regeringen planerar en obehaglig överraskning för Katniss och de andra överlevarna från spelen. För snart är det daggs för det 75 hungerspelet, och insatserna är högre än någonsin...
___________________________________________________________

Eftersom Catching Fire går på bio nu så tänkte jag att jag borde läsa om boken.... Det var ett bra tag sedan jag läste den (några år) men jag har fortfarande kvar den i minnet ganska bra, så det kom inga stora överraskningar. Jag vill inte att hela universum ska överfalla mig, men jag är inte överförtjust (förlåt...!). Jag gillar boken, tro inte annat, den är bättre än ettan! Men den är lite, seg? Trots att Katniss berättarröst är helt ok så är den lite, som min franskalärare skulle säga, lite färglös och ensidig. Det är bara min åsikt, inget faktum! Och hur mycket jag än gillar att ha en tuff tjej i bokens huvudroll så går hon mig på nerverna då och då, med tanke på att hon ska vara så smart och cool så beter hon sig lite korkat ibland. Men för det mesta så gillar jag henne, hon gör precis det hon borde göra och hon känns väldigt realistisk och så vidare. Hon är en bra skriven karaktär, jag tycker bara inte så mycket om henne.
       Jag gillar handlingen och temat i boken, och när de väl kommer in i spelen så är det väldigt spännande och boken blir svår att lägga ifrån sig. Jag gillar den politiska sidan av historien också, den är intressant. Det är bara en sak med handlingen som jag har svårt att smälta, varför i guds namn var de tvungna att göra ett triangeldrama av det hela? Bara, varför? Som ni kanske har märkt i tidigare recensioner så är jag inte ett stort fan när det kommer till saken. Det känns alltid jobbigt och ensidigt. Jag kan stå ut med det om det är huvudtemat i boken, då är det bara en dålig bok. Men problemet är att jag verkligen inte tycker att den här serien behöver det, den har en intressant och bra idé UTAN det. Jag förstår varför Peeta är där, och han går mig inte speciellt mycket på nerverna, men Gale måste vara världens mest meningslösa karaktär! Men för att göra boken rättvisa så gör den faktiskt triangeldramat riktigt bra, man vet aldrig ´helt hur säkert hur det ska gå, jag är bara inte särskilt förtjust i det.
       Men jag älskar bikaraktärerna, de är alltid roliga att ha med (speciellt Haymitch ). Handlingen är bra och håller upp, och jag älskar verkligen Hungerspelen i den här. Det är klurigt och mycket mera Epic än det i förra boken, kanske för att det här fick ett mycket större build up.
        Är jag uppspelt för att se filmen, såklart! Jag har höga förhoppningar och hoppas att den kommer att klara dem. Jag gillar boken, det är bara inte min favorit genom alla tiderna. Men gillar man Teen romance så är den definitivt så bra som det kan bli, och om man gillar dystopier i allmänhet så är det en underhållande läsning.

Och om jag lät lite elak i den här recensionen så ber jag om ursäkt, men just nu är jag hemma, utarbetad och med hög feber, så jag är inte på världens bästa humör...

Gud...

Jag har precis haft världens hemskaste dag! Jag ska inte gå in på detaljer, men jag kan nämna att det startade med ett prov, följdes av att lära en sjuåring att sticka och sedan så skulle nian bygga upp sagotunneln, vilket tog mer än 7 timmar! Jag åt alltså middag i skolan... Jag kom hem vid 8 och då hade jag varit i skolan i 11 timmar! Jag är i behov av medlidande.... Och tro mig, det var mycket lättare att lära en etta att sticka (jag kan det knappt själv) än vad det var att få ett gäng femtonåringar att göra något vettigt! En del var självgående, men alldeles för få. Men de andra var moraliskt stöd, antar jag....

Prometheus

Prometheus
film
Ridley Scott
längd: ca 2 timmar
från 2012
I rollerna (b.la): Michael Fassbender, Noomi Rapace, Guy Pearce, Idris Elba, Logan Marshall Green och Charlize Theron
Genre: Science Fiction/Skräck
Handling i korthet:

I filmen Prometheus så återvänder Ridley Scott (Alien, Blade Runner) till sin älskade genre Science Fiction. I filmen (som utspelar sig i Alien universumet) så upptäcker två forskare att människorna troligen kommer från en annan planet, och på denna planet så finns också (troligen) människans skapare. Så de ger sig iväg för att titta vad som finns på den här planeten som ligger väldigt långt borta, tillsammans med 15 andra forskare/militärer/skumma snubbar/androider. Under de två år som det tar att genomföra den här resan så ligger de alla nedsövda (men undantag av David, androiden) och vaknar först när de är framme vid sin destination. Väl framme, så börjar de att göra sina undersökningar...
_____________________________________________________________

Omdöme:
Jag har en lite delade åsikter om den här filmen. Men innan jag börjar att berätta mer ingående om den så måste jag få ut en sak till universum: Jag har inte sett Alien! Jag kan därför inte säga hur bra de hänger ihop eller jämföra dem med varandra på något sätt. Jag började att se den här filmen utan att veta något om den, jag visste bara att de flesta verkade tycka att det var en ganska bra science fiction film. Så jag tänkte, varför inte? Jag satt och hade tråkigt medan resten av familjen såg på Breaking Bad (inget illa ment till den tv-serien, jag orkade bara inte med den just då) så jag kom fram till att jag lika gärna kunde se på den...

       Som sagt var så hade jag lite blandade åsikter om filmen, en del saker gillade jag verkligen och en del var lite oförlåtliga. Först så har jag tre stora problem (okej, det är inte så stora, men jag störde mig något otroligt på dem.)

1. Kan någon förklara för mig varför en fullt utbildad biolog med hög IQ ser en stor, ormliknande alien komma upp hur jorden, den hissar kusligt åt honom och vad gör idioten? Jo han går fram emot det och försöker att KELA med den!! Hur jäkla korkad får man bli egentligen? Jag kollade upp saken och det fick en sorts förklaring när jag fick höra om några scener som togs bort, men det var ändå en blunder!

2. Den gamle mannen såg hemsk ut. Varför tar de en ung skådespelare, sminkar honom och låter honom spela en gammal man? Sminkningen var inte ens bra...Också det hade en förklaring när jag kollade in saken lite närmare, så jag antar att jag kan förlåta den.

3. Varför i helvete sprang de inte åt sidan? Allvarligt? Två av karaktärerna springer bort från en stort rullande skepp som har kraschat någonstans, och den rullar efter dem. Och det fortsätter att springa framåt, varför sprang de inte bara lite åt höger? Då hade de ju klarat sig ur knipan hur lätt som helst!

 

Men nu till själva filmen... Något som var otroligt bra var effekterna! Själva stilen på planeten och rymden var verkligen spektakulär! Ridley Scott får verkligen 10 av 10 när det gäller visuella effekter! Allt ser bra ut och det är helt otroligt att bara sitta och titta på, jag vill verkligen köpa den här så att jag kan se den på vår stora skärm. Filmen njöt verkligen av att vara i ett science fiction universum och utnyttjade det så mycket som möjligt. Men hur bra effekter det än är så fungerar det aldrig utan bra karaktärer och en bra historia. Själva idén var ganska intressant, men trots det ganska basic. Tempot var väldigt bra och allt flöt på mer eller mindre perfekt. Stämningen var bra och mystiskt,
men jag tycker att de gjorde det så mystiskt, och förklarade så lite att man blev lite förvirrad efter ett tag. Jag har inget emot med att inte få reda på allting, verkligen inte! Men de kan väl förklara någonting? Slutet var bar och öppet, men en antydan till en fortsättning. Det fanns en del större problem med handlingen, speciellt i slutet. Första halvan tyckte jag verkligen om, men sedan gick det lite utför efter ett tag. Men jag vill inte spoilra något (men jag tvivlar mycket starkt på att man kan (mycket blodigt) vara med om ett kejsarsnitt och sedan springa runt i ca 20 minuter utan problem (men en syre-tub som för övrigt bara skulle räcka i två minuter)). Klimaxet var lite lamt, speciellt när jag tyckte om den första timmen av filmen betydligt bättre.
       Ett problem som jag hade med filmen var att jag inte är så mycket för skräck, speciellt inte när det inte är läskigt! Det blev lite blodigt och rörigt i andra halvan, och hälften av alla karaktärerna tyckte bokstavligt talat vara med bara för att dö! Det här verkar vara ett bra tillfälle att komma till ett av mina problem med filmen, karaktärerna.

      Det som för mig alltid är viktigast i en bok/film/tv-serie är karaktärerna. Jag vill att de ska vara relevanta, välutvecklade och intressanta. Ridley Scott lade visserligen ned massor av tid på effekterna, något som lämnade karaktärerna lite i skuggan. Jag har för mig att det var 17 pers ombord på skeppet, men jag brydde mig egentligen aldrig om att räkna dem. Och jag kan bara påminna mig om typ 7, plus två andra som man såg pytte lite av och som knappt hade några repliker whatsoever. Och av dessa karaktärer så är det bara fyra som jag minns något karaktärsdrag hos. Vår huvudroll vars namn jag glömt spelas av Noomi Rapace (yey) och hon gjorde ett helt ok jobb. Hennes karaktär var inte så välutvecklad men hon var i alla fall hyfsat minnesvärd. Dessutom så hade hon nån pojkvän (jag vet inte vem det var, men skådespelaren var kusligt lik Tom Hardy (vilket är i princip allt jag kommer ihåg om honom)), det fanns också en läskig kvinna som jag tror bestämde och en kapten (som jag gillade, men han var med alldeles för lite för att vara speciellt minnesvärd). Jag tycker att de alla var ganska tråkiga och inte speciellt originella, speciellt de karaktärerna som jag inte ens kan komma ihåg.
       Men ibland alla dessa karaktärer så fanns det David, androiden som spelades av Michael Fassbender. Jag svär, jag skulle kunna se den här filmen och gå med på nästan vad som helst så länge han var med! Han var en väldigt bra karaktär. Han hade roliga repliker och jag älskade Michael Fassbenders minspel. Han lyckades, utan att säga något, få en att förstå vad karaktären tyckte och kände. Han är inte direkt snäll, men han har ingen anledning att vara det. Alla de andra karaktärerna behandlar honom som en lägre stående varelse, och de fortsatte att påpeka det för honom. Han är en android, alltså en slags robot. Det är inte meningen att han ska ha känslor, men att han ska förstå dem. Dessutom så ska han låtsas ha känslor för att de andra ska känna sig mera jämnlika med honom, men under filmens gång så får man verkligen känslan av att han faktiskt bryr sig, tänker och har egna åsikter. Typ... Så fort någon påpekar för honom att han inte kan förstå vad de håller på med för att han inte har någon själ, så märker man verkligen att han blir sårad (trots att han inte visar det så mycket). Dessutom så har han en känsla för ironi, vilket definitivt tyder på att han faktiskt har lite känslor. Han är nyfiken och försöker hela tiden att ta reda på saker. Han är betydligt klyftigar en någon annan ombord, och han vet om det. Han vill nog delvis bli erkänd för sin intelligens, få de andra att sluta att behandla honom som en lägre stående varelse. Fassbender gjorde ett väldigt imponerande jobb, med sitt stone face och stela, metalliska röst så kan det inte varit så lätt att ge David en minnesvärd personlighet, men det var något som filmen verkligen lyckades med. Jag älskar filmens första minuter när man får se lite av vad David hade för sig när han väntade i två år på att de andra skulle vakna, han spelar basket, går runt lite och ser på film. Jag vet inte varför, men det var något väldigt kul med att se honom sitta fängslad framför en tv-skärm. Om man kan gilla speciella filmer så måste man ha känslor, eller hur? Han räddade i alla fall filmen på karaktärsfronten...

Så, som ni nog märkt så har jag lite blandade känslor om filmen. Men på det stora hela så var jag ganska imponerad. Den hade en del stora fel men det var en del bra saker som kunde väga upp mot det. Om det kommer en fortsättning så kan kommer jag troligen att se den. Det rekommenderas för alla Science Fiction fans och om man gillar t.ex. Ridley Scotts Blade Runner så kan man nog ge den här en chans...

Sparkling Cyanide (mini-recension)

Sparkling Cyanide av Agatha Christie
Antal sidor: 336
Originaltitel: -
Serie (typ): Colonel Race (i suppose)
Boken utkom: 1945
Första meningen:
Six people were thinking of Rosemary Barton who had died nearly a year ago.
Handling:

Sex personer sitter vid ett lyxigt bord dukat för sju. Framför det tomma platsen så ligger det en bit från en Rosemary - "Rosemary for remembrance". En konstig åtgärd med tanke på att ingen vid bordet någonsin kommer att glömma den där natten för ett år sedan. Den där natten när Rosemary Bartons ansikte förvreds till oigenkännlighet på grund av smärta, den där natten då hon dog vid samma bord.

Rosemary Bartons självmord var visserligen hemskt, men det var inget underligt med det. Tyckte alla, alla utom en... Men när någon annan dör på precis samma sätt precis ett år efteråt, någon som var med på den där middagen, så anar polisen oråd. De fem överlevarna tvingas nu att komma ihåg något som de trodde var ett passerat kapitel, för helt plötsligt så är de allihopa huvudmisstänkta i en mordhistoria.
________________________________________________________________

Detta måste vara en av de få Christie som jag faktiskt inte visste vem mördaren var när jag började att läsa. Jag är ganska säker på att jag såg filmatiseringen någon gång för några år sedan, men jag hade inget större minne av den. Jag mindes faktiskt HUR mordet gick till, men inte vem som gjorde det. Så halva spänningen var i alla fall kvar.
        Sparkling Cyanide är både ett drama och en deckare, vilket är både lite distraherande och en ganska bra idé. Karaktärerna var inte storslagna, men de behöll mitt intresse genom hela boken och jag var aldrig riktigt säker på vem mördaren var. Själva mordet var klurigt men inte omöjligt att lista ut, det var inte lika klurigt som säg Döden på Nilen, Mord på ljusa dagen, Modet i Prästgården eller Klockan K. Jag tyckte att det var lite för få misstänkta, dessutom så var det inte så klurigt och noggrant beräknat som vissa andra. Men det var verkligen kul när de till sist förstod vem som gjorde det, och avslöjandet var lika kul som alltid.

       Jag gillade hur boken startade med alla de sex överlevande personernas tillbakablickar, det gjorde att man mycket snabbt lärde känna alla karaktärerna. Sedan bytte den så att man fick se genom polisernas och Races ögon, vilket gjorde att man redan kände till majoriteten av det de listade ut, men det var ändå ganska intressant. Jag tycker att en del av slutet var lite irriterande, men det var inget överdrivet störande.

       Så jag skulle på det stora hela säga att det var en bra bok, för att vara en deckare var den otroligt bra med på Agatha Christies skala så skulle jag nog inte sätta den på min top 10 lista. Men den var fortfarande rolig och smart och den kan definitivt rekommenderas för alla som gillar deckare.

Doctor who!

Äntligen så har man fått en ordentlig trailer till The Day of the Doctor (Doctor who´s 50 års special), wonderful! Nu har man i alla fall något att se fram emot... Det här är näst sista gången som Matt Smith spelar The Doctor (han har fortfarande julspecialen kar), Jenna Coleman är fortfarande kvar som Clara (jag är ganska säker på att hon ska vara med i nästa säsong också) och David Tennant och Billie Piper återvänder som The 10:th Doctor och Rose Tyler, gud vad jag har saknat dem! Synd att de bara ska vara med i specialen... Och John Hurt ska vara med som en hittills okänd version av The Doctor, han är en väldigt bra skådespelare så det är nog inget att oroa sig för...

Gud ad jag längtar (=



Rubinen i dimman

Rubinen i dimman av Philip Pullman
Serie: The Sally Lockhart mysteries #1
Antal sidor: 238
Omläsning
Originaltitel: The Ruby in the Smoke
Översättare: Sven Christer Swanh
Första meningen:
En kall och blyg eftermiddag tidigt i oktober år 1872 var det en hästdroska som höll utanför skeppsmäklarfirman Lockhart och Selbys kontorslokaler i Cheapside.

London, 1872. Sally Lockhart är 16 år och föräldralös. Efter att hennes far avlidit ute till havs så är hon ensam utan en vän i världen, och det verkar som om något inte riktigt var som det skulle angående kapten Lockharts död. Efter att ha fått ett mystiskt brev som nämner "De sju välsignelserna" så börjar hon diskret att göra undersökningar, och när en man faller död ned framför mitt framför ögonen på henne så har hennes nyfikenhet slagit rot.

Samtidigt så anländer den opiumberoende sjömannen Matthew Bedwell till London, fast besluten om att nå Sally. Han tar in på Mrs Hollands pensionat, men det var kanske inte det visaste beslutet han gjort i sitt liv.

Tillsammans med sina nyfunna vänner, en ung springpojke, en bohemisk fotograf och hans syster, så börjar Sally att rota i Londons undre värld angående opiumsmuggling, mord och en rubin lika beroendeframkallande som vilken drog som helst. Men vem är Mrs Holland? Var finns rubinen? Och vad är de sju välsignelserna för något?
_______________________________________________________________

Det var ett tag sedan jag läste den här lilla boken av Philip Pullman, men eftersom jag tänker försöka få tag på de två sista böckerna till jul så tänkte jag att jag skulle börja med att läsa de två böckerna som jag redan har i min ägo (trots att Skuggan från Norr troligen kommer att smärta mig djupt att läsa om). Och, eftersom jag har läst den här några gånger förut så kan ni nog lista ut att jag gillar den. Det är inte världens bästa bok, serien är inte lika bra som Den mörka materian, som jag verkligen älskar, underbar trilogi! Men den är fortfarande bra. För er som inte läst den så är det en slags lite udda blandning av Wilkie Collins, Arthur Conan Doyle och Charles Dikens, fast för tonåringar, sort of. Och eftersom jag verkligen gillar alla av de tre nämnda författarna så är det klart att jag gillar den här.

      Tempot är väldigt bra, det händer alltid något och den fångar genast ens uppmärksamhet. Språket är precis så målande och beskrivande som det behöver vara i den här sortens deckare för åldersgruppen som den är skriven till. Jag märker ofta att den är skriven för lite yngre barn eller för vuxna eller tonåringar som inte läser SÅ mycket, men personligen så lyckas den här alltid att underhålla mig. Det är en intressant handling, den är välskriven och har några hyfsade karaktärer. Ibland känns det dock som om detaljer läggs till för att handlingen plötsligt behöver det (t.ex. att Fred var en mästerklättrare när han helt plötsligt behövde ta sig upp för en vägg eller något). Jag tycker att boken kunde varit längre, handlingen är tillräckligt komplicerad och skulle definitivt räcka till, men då skulle den kanske förlora lite av tempot. Min favorit del av boken är kanske det lilla korta stycken om hur Mrs Holland fick reda på att hennes kompanjon var död, Amazing!

      Karaktärerna är kanske lite underutvecklade i första boken, då de inte får så mycket saker att säga , de mer gör saker. Jag gillar Sally (spelas av Billie Piper (Doctor Who) i filmatiseringen), hon kanske är en liten smula irriterande ibland, men hon känns sympatisk och snäll. Men jag tycker att hon borde gjort lite mer saker själv, och inte låtit de andra bossa henne runt så mycket. Jag gillade dock verkligen hur hon löste allting i slutet. Frederik (J J Feild) och Rosa (Hayley Atwell) Garland är två väldigt färgstarka karaktärer, och trots att de inte är med så mycket så fattar man genast tycke för dem. Jim är charmig och färgstark, men jag har för mig att han får en större roll i nästa bok. Han spelades förresten av Matt Smith, som gjorde sin tv debut i den här filmatiseringen (han gick sedan vidare till att spela the Doctor i Doctor Who, han ska sorgligt nog lämna rollen vid jul). Hon som spelade den lilla tjejen Adelaide gjorde verkligen ett bra jobb, hon var väldigt duktig för att vara så liten. Mrs Holland är en väldigt kul skurk, jag vet inte varför men hon är verkligen minnesvärd, hon skrämde slag på mig när jag var liten.

Jag vet inte vad jag ska säga mer, det är en actionfylld, smart uttänkt liten bok som man definitivt borde läsa, det fängslar än verkligen. Jag har läst den några gånger förut och kommer troligen att läsa den igen. Den sorgliga delen är att om jag ska läsa de böcker jag har innan jag skaffar de två andra böckerna (the Tiger in the Well och The Tin Princess), vilket jag verkligen vill, så måste jag nu läsa Skuggan från Norr. Om den är hälften så deprimerande som jag minns så kommer jag att vara deprimerad i minst en månad...Men, som sagt var, boken rekommenderas. Filmatiseringarna av de två första böckerna är ganska trogna, den ända egentliga skillnaden är att jag har för mig att Jim ska vara typ 13 eller något i första boken, vilket Matt Smith verkligen inte var när de filmades in! Men det är ett förståligt val om de tänkte göra de andra böckerna också, då han är vuxen i resten. (Han var ju i alla fall i nästan rätt ålder i skuggan från norr...).


Lite spoiler i den här kommentaren...

• Jag hoppas verkligen att Jim hittar Adelaide i någon av de två sista böckerna, jag vill verkligen se hur det gick för henne! Jag är ganska säker på att hon är med i sista boken, så det är något att se fram emot.

Uttråkad på en lördagskväll...

Igår kväll så var jag otroligt uttråkad, så gissa vad jag gjorde? Jag satte mig ned och läste hela Hamlet under loppet av en eftermiddag, på engelska! Nu är jag såklart mycket stolt över mig själv...(vilket är lite skumt, då den inte är SÅ lång i skriven form, det är ju bara dialoger då den är skriven som en pjäs. Men ändå, att läsa en text från 1600-talet på engelska är ändå något av en bedrift...) Det kanske kommer en recension av den här om en dag eller så, men eftersom jag precis recenserade pjäsen så är det kanske lite överdrivet. Dessutom så har jag minst 10 böcker som jag inte orkat recensera ännu... Så, jag försöker att återkomma med något om några dagar (fast skolan börjar ju imorgon så det kan ta ett litet tag, måste komma över chocken först).

Hamlet (2009)

Hamlet av William Shakespeare
Filmatisering av RSC pjäs från 2009
I rollerna:
Hamlet: David Tennant
Claudius: Patrick Stewart
Gertrude: Penny Downie
Ophelia: Mariah Gale
Horatio: Edward Bennett
Polonius: Oliver Ford Davies
Laertes: Peter De Jersey
Handling: (behöver jag i ärlighetens namn skriva den? )

Kungen av Danmark är död. På tronen sitter nu hans bror Claudius, som bara nån månad efter begravningen gifte sig med sin avlidne bors änka. Den ende som fortfarande tycks sörja är den unge prins Hamlet, som är förkrossad över sin älskade fars död och över sin mors förräderi (alias, giftemålet med hans farbror). När hans fars vålnad dyker upp och berättar om hur han blev mördad av sin egen bror (Claudius), så manar han sin fridfulle och intellektuella son till att hämnas honom. Medan resten av slottet förmodar honom galen så planerar Hamlet i hemlighet den ultimata hämnden, mordet på mannen som mördade hans far. 
______________________________________________________________
(det kan komma ganska mycket spoilers om slutet, då jag kommer diskutera många kända delar av pjäsen, varav många ligger i slutet. Ni har alltså blivit varnade...)

Så... Det här är en av de där recensionerna när jag verkligen vet VAD jag ska skriva men inte i vilken ända jag ska börja. Det här var den första filmatiseringen av Hamlet som jag har sett, jag har inte läst boken eller så, därför har jag inget direkt att jämföra med. Men jag kan historien (det gör de flesta) och det räcker som grundsten. Det här är en filmatisering av RCS (Royal Shakespeare Company):s pjäs, fast den filmar inte själva pjäsen med publik och så. Det är samma skådespelare och samma repliker som när den spelades upp, men den är gjord som en film (fast inte riktigt, men jag ska inte hänga upp mig på detaljer). Den tar plats i modern tid, fast det märks sällan. Hamlet har Shakespeares klassiska repliker (fast en del är förstås lite nedkortade, annars skulle den bli ca 4 timmar lång), vilket gör att alla pratar som karaktärerna först gjorde när pjäsen skrevs nån gång på 1600-talet. Vilket gör att den ibland är lite svårbegriplig för stackars mig som såg den utan text. Men jag fattade vad de sa majoriteten av tiden, så jag ska inte klaga. Jag blev faktiskt väldigt fäst vid de sättet som de talade på efter ett tag, och jag vande mig ganska snabbt. Men, nu är det nog på god tid att jag börjar den här recensionen ordentligt...

Som sagt var så utspelar den här sig i modern tid, vilket märks tydligast då en del av scenerna ses (delvis) genom en övervakningskamera som sitter placerad någonstans i rummet där scenen tar plats. Detta gör att en del saker ses uppifrån, genom en kamera med ganska dålig, svartvit bild. Aldrig hela scener, efter några ögonblick seglar vi ned till marken igen och vi från ännu en gång färg och lite mer vanliga vinklar. Och dessutom så har Hamlet ofta med sin en liten videokamera, med vilken han filmar sig själv och andra i hans närhet (se bild, Hamlet och Ofelia). Denna använder han ofta under sina långa dialoger med sig själv som regelbundet inträffar under historiens gång (den användes dock inte då han hade sin klassiska "to be, or not to be" monolog). Denna teknik ökade spänningen och var förvånansvärt effektfull. Den moderna tiden märks också tydligt i deras klädsel, som faktiskt var väldigt passande då jag in fann dem det minsta irriterande.

      Nu till något av det viktigaste, hur gjorde de karaktärerna? Jag kommer inta att orka gå igenom alla, så vi startar med den såklart viktigaste, Hamlet. När pjäsen (jag vet att det är en film men den är definitivt gjord som en pjäs, vilket märks) startar och vi först får se honom (vilket är i andra scenen)så känns han ganska obekväm. Han är klädd i en felfri svart kavaj med svarta byxor o.s.v. och han står stelt i ett hörn och ser ganska missnöjd ut. Medan Claudius skämtar och ler tillsammans med resten av hovet så ser Hamlet demonstrativt sur ut. När de andra försöker tala med honom, få honom att glömma sin sorg, så är hans svar korta, arga och nästan förolämpade. Han är arg och sårad för att ingen annan verkar tycka det är helt utan respekt att hans mor gifte sig med hans farbror bara två månader efter att hans far gått bort. Han föraktar sin farbror, som han avskyr, och han är allmänt sur på sin mor. Men efter att hans fars ande talat till honom så ändras han drastiskt. Istället för kostym så har han ett par jeans på sig, tillsammans med en röd t-shirt med ett skelett på, det är nu det roliga börjar...Han börjar att bete sig som en galen och David Tennant visar vilket bra skådespelare han är. Han springer runt, han skriker, han förolämpar folk, han hoppar och dansar, han spelar flöjt (?)... Men bara så länge någon annan är i närheten. Så fort han är ensam så står han snarare lutat mot en vägg och har väldigt kända dialoger om självmord med sig själv. Och ibland, mellan det spelade galenskapen som är hans fasad och hans lugna tankar så sticker någon helt annan sida av honom fram. Han är så ARG i de scenerna att det nästan är obehagligt. David Tennant bemästrade definitivt alla sidorna av karaktären och han var alltid lika rolig att se och höra på.

       De andra skådespelarna gjorde också ett otroligt jobb. Jag gillade verkligen hur de framställde Claudius, jag gillade honom nästan, Patrick Stewart gjorde ett väldigt imponerande jobb. Ofelias galenskap var fantastisk, personligen tyckte jag dock att den kom alldeles för plötsligt. Men det var fortfarande fantastiskt att se. Gertrud tyckte jag inte var så imponerande, men hon gjordes ganska bra. Jag fullkomligt älskade Polonius, han var bara så otroligt rolig när han vände sig och nickade mot kameran hela tiden. Scenerna med honom och Hamlet var några av de bästa från hela filmen.

Okej, nästa punkt. Hur klarade Hamlet de olika kända momenten. Prins Hamlets inre dialoger gjordes otroligt bra, jag satt nästan och höll andan under dem. Jag älskade scenerna med hans spelade galenskap (och scenerna med den äkta), de var otroligt roliga. Jag tyckte verkligen om vad de gjorde med hans relation till Ofelia, de lyckades otroligt bra med tanke på att jag tror att de bara hade en scen tillsammans. Man kände verkligen hur sårad han var, trots att han hade ett av sina lite obehagliga raseriutbrott under tiden. Hela tiden tänkte man "tänk om de hade gjort så istället, då hade inget av det här hänt...".  Och scenen när han får reda på att hon är död var verkligen fint gjord. Likadant var det när Polonius dog (han blev skjuten i den här versionen), jag gillade verkligen vad de gjorde med den där spegeln.
       Jag tyckte dock att slutscenen var alldeles för kort och alldeles för tam, jag tycker definitivt att de kunde gjort något mer av den. Den var slut alldeles för snabbt, och nästan inget av dödsfallen hade tid att sjunka in. Men alla de bra scenerna vägde ut den, så jag kan nog förlåta den...

Jag är alltså, som ni nog förstått, väldigt imponerad av den här. Vinklarna var effektfulla, skådespelarna var fantastiska, och de höll sig till originalet mer eller mindre ordagrant. Den är definitivt sevärd om man kan stå ut med det gamla språket, jag hade kul hela tiden och kommer troligen att se den igen.