Top 5

Det var ett tag sedan jag körde den här grejen, så nu är det dags igen...
Den här gången hade jag tänkt att köra top 5 på något som jag ser, troligen lite för mycket, på. Nämligen tv-serier. Miss Marple och sånt räknas inte, för där är det bara avsnitt som inte är det minsta beroende av varandra, dessutom så är de baserade på böcker. Viss tv-serier på den här listan kommer visserligen också att vara baserade på böcker, men på ett lite annat sätt. Mini-tv serier och sånt räknas, eller serier utan säsonger. Jag kommer att bända lite på reglerna här och där, men hallå, det är mina regler, jag får väl göra vad jag vill...Jag kommer att räkna ned dem i min favoritordning, typ. Nummer 5 kommer först, sedan nummer 4 o.s.v...
     Men i vilket fall som helst, here we go...

 

#5

Game of Thrones

baserad på böckerna av George R.R. Martin

Antal säsonger: Hittills tre, fjärde säsongen filmas...

Startade: 2011
Jag var bara tvungen att ha med den här på listan...Tv-serien tycker jag har gjort en hel del fel, då jag har läst böckerna, men det är fortfarande bra. Jag förstår att de inte kan hålla sig till boken hela tiden, men ändå. I böckerna så kan t.ex. en karaktär vara borta i tre böcker och sedan komma tillbaka, vilket de har kringgått i serien. Men de gjorde det helt okej. Det som gör böckerna så underbara är karaktärerna och den komplicerade handlingen. I tv-serien så är de flesta karaktärerna som de ska vara, fast en del har ju förstå tagits bort. Men de rollerna som är med är nästan perfekt skrivna och spelade, man känner verkligen att det är karaktärerna som man älskar eller hatar från böckerna. Handlingen har de förenklat en aning, de har med lite färre detaljer och bihistorier. Men som sagt var, fortfarande bra. Och det är ungefär det jag kan säga om den, den är bra. Inte lika genialisk som böckerna, de har lagt till en del saker som inte hade behövts och de har tagit bort saker som gärna hade fått vara kvar. Men nu så ska mina favoritböcker i serien snart filmas, så jag hoppas verkligen att de gör det bra. Det är en bra tv-serie, och man kan säkert gilla den även om man inte läst böckerna. Jag har en svag sida för fantasy, smarta karaktärer och roliga repliker, så jag kan förlåta den här serien för en del övertramp. Sedan serien började att visas så har den blivit otroligt populär och den är en av de mest tittade tv-serierna det här året, vilket också har gjort att böckerna har fått lite mer av det beröm som de förtjänar, och det har jag inget emot...

 
 

#4

Merlin

baserad på Arthur legenden

Antal säsonger: 5 (avslutad)

Startade: 2008
Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i Arthur legenden, men den här tv-serien är bara för charmig. Den har inte en överdrivet smart handling, det är ganska basic, good vs evil o.s.v. Men ändå så tycker jag verkligen om den. Det har nog mest att göra med de olika huvudrollerna, man kan se dem gnabbas hur länge som helst. Serien tappade dock stinget i de sista säsongerna, så den är med på den här listan p.g.a. de två första säsongerna och delar av tredje. Den följer den klassiska legenden men på sitt eget sätt. T.ex. i den här så är Arthur och Merlin jämngamla vilket faktiskt är en riktigt bra idé. Jag gillar den, ibland behöver man titta på lite gamla hederliga svärdsfajter med riddare, skurkar, häxor, trollkarlar och drakar. De tidigaste säsongerna var bra då de visste när det var dags att vara allvarliga och när det var dags att skämta lite, vilket delvis hängde kvar i de senare säsongerna, men inte till lika stor del. Det är humorn och två roliga och ganska intressanta karaktärer som håller igång serien och de gör det riktigt bra. De behöll det klassiska slutet på historien i sista säsongen och jag var total deprimerad i en vecka och det tycker jag är bevis nog för att den inte kan vara helt hopplös...

 

#3

Doctor Who

Antal säsonger: Gud be mig inte att räkna...

Startade: 1963
Doctor Who är en av de tv-serier som har hållit på längst, någonsin. Den startade 1963 och den håller fortfarande på, och säsongerna är fortfarande bra. Den måste bara vara med på listan, så är det bara. Någon gång så kommer jag att skriva ett eget inlägg till den här serien, så jag ska håller mig kort. Doctor Who handlar om en av de mest kända karaktärerna genom tiderna, the doctor. Det är det han kallas, hans namn har de inte haft godheten att berätta för oss. Han kommer från en planet någonstans någon gång, men det han har som jobb, eller snarare hobby, är att resa runt i sin tidsmaskin och hindra jorden från att gå under, i massor av olika tidsperioder. Han har upp till tre vänner med sig för det mesta, annars skulle han väl bli ensam, antar jag. Det som har gjort att den här tv-serien har kunnat pågå så länge är att the doctor är en time lord, vilket innebär att han kan lura döden. Om han på något sätt blir dödligt sårad så kan han bara byta kropp, så en hel del skådespelare har spelat honom genom tiderna. 11 hittills, nummer 12 ska komma in 2014 har jag för mig. Jag tänker inte ge mig in i debatten om vem som spelade honom bäst, jag bryr mig inte och dessutom har jag inte sätt alla...Jag har bara sätt från 2005 (då de fortsatte att göra Doctor Who efter en några år lång paus) och jag är typ på säsong två eller något, så jag har bara sätt Christopher Eccleston och David Tennant. Jag vet att väldigt många gillar Matt Smith som tog upp rollen 2010, men jag har inte sett honom spela doctor who, men jag har sett honom i andra roller och han är en bra skådespelare, så han är säkert bra. Alla som spelat honom har gjort honom lite annorlunda, då han delvis ändrar karaktärsdrag när han byter kropp. Han är fortfarande samma person, fast lite annorlunda.
Det som gör tv-serien bra är inte bara den exentriska och väldigt roliga huvudrollen, det är också den otroliga fantasin som man ser hela tiden. Problemen och karaktärerna är både fantasifulla och originella vilket gör att det alltid är kul att titta på. Det är helt enkelt en smart och bra uttänkt tv-serie och jag gillar den mer och mer ju mer jag ser av den. Så om jag skulle göra den här listan om en månad så skulle Doctor Who kanske hamna högre upp på listan, vad vet jag...?

 

#2

Downton Abbey

Antal säsonger: 3, dessutom två julspecialer (fyran kommer ut i november, typ)
Startade: 2010

 Jag älskar den här, det är ett faktum. Anledningen till att jag satt den här över Doctor Who är att jag har sett den här tv-serien betydligt längre så den har någon sorts plats av nostalgia i mitt hjärta. Dessutom så är den bra. Väldigt bra faktiskt. Karaktärerna är bra, man blir i alla fall så engagerad att man bryr sig. Ibland är den hemskt sorglig, typ när någon av skådespelarna som har en roll bestämmer sig för att de har tröttnat på tv-serien, så att deras karaktär måste dö. Hemskt sorgligt. Downton är väldigt bra på att hålla folk fängslade utan att göra det speciellt komplicerat, de leker med folks känslor och visar dem vad de vill se. Den utspelar sig på ett stort lantgods och man får följa med de olika karaktärerna som bor eller arbetar där. Mer komplierat är det inte. Fast de lyckas krångla till det något fruktansvärt, allvarligt, så komplicerat är livet inte. Jag längtar verkligen efter att få se vad de gör med fjärde säsongen. Jag är lite orolig för att de, som Merlin, ska hålla på för länge. Det är nog det jag har att säga, se den helt enkelt.
 

#1

Sherlock

(vagt) baserad på böckerna av Ser Arthur Connan Doyle
Antal säsonger: 2, trean spelas in just nu...

 Startade: 2010
Best series ever! Jag bara älskar den här, jag skulle gå väldigt nära till att kalla den felfri. Definitivt den bästa filmatiseringen av Sherlock Holmes böckerna. För det första så gör alla skådespelarna ett underbart jobb när de spelar de älskade karaktärerna. Eftersom det här är en tv-serie så är bikaraktärerna som ofta blir lite förbipasserade i filmerna med mycket mer (Mycroft, Mrs Hudson, Lestrade osv), vilket jag verkligen gillar. Dessutom så älskar jag hur de framställer Moriarty i den här, han är bara för ROLIG (skumt användande av ord, men ja ja...). Dessutom så satte de den i modern tid, vilket skulle kunna bli ett katastrof, men inte blev det. Tvärt om faktiskt...
De har med de klassiska böckerna, Baskervilles hund, En studie i rött och så vidare (fast The sign of the four har inte varit med än, så jag väntar). Men de ändrar en del viktiga saker, som mördare och motiv. Småsaker... Det gör att till och med sådana nördar som jag som läst böckerna inte riktigt vet vad vi ska vänta oss. Serien är rolig, och skämten funkar verkligen. En detalj som jag älskar är att man verkligen får reda på hur Sherlock tänker, vilket man visserligen inte gör i böckerna, men det där mystiska inslaget runt honom har blivit uttjatat för längre sedan. De har gjort de två huvudrollerna en aning yngre än vad de oftast är i böckerna, men inte mycket. Och de två huvudrollerna är faktiskt serien starkaste sida. Det enda som de nya filmerna med Jude Law och Robert Downey Junior verkligen gjorde bra var förhållandet mellan de två huvudrollerna, vilket också den här tv-serien lyckades med. De är otroligt bra skrivna och otroligt bra spelade, de är gjorda till perfektion. De ändrar en del saker från böckerna, men eftersom den här tar plats i modern tid så är det begripligt och definitivt förlåtligt.
Det är helt enkelt en väldigt bra tv-serie och om man inte har sett den så missar man verkligen något!




Här kommer förresten ett par relaterade klipp, det kan dock finnas små spoilervarningar, bara så ni vet...

Game of thrones...

Merlin...

The doctor...

Maggie Smith (Downton Abbeys bästa sida)

Och så Sherlock

Jag kunde inte låta bli att lägga in den här. Ett faktum är att ser man på Doctor Who så ser man oftast på Sherlock också, oklart varför.

 

Nekromantikerns Flykt

Nekromantikerns Flykt av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #5
Antal sidor: 220
Översättning av Britt-Marie Ingdén-Ringselle och Ola Wallin
Första meningen:
Ur en fågels perspektiv tycktes havet nästan lika svart som en korpvinge, med de långa vita vågkammarna som glesa linjer.

Spoilers om man inte läst tidigare böcker i serien...

Nekromantikern Fess och hans följeslagare fortsätter sin flykt undan den heliga inkvisionens vrede. Efter deras senaste drabbning så är Pradd och Sugutor allvarligt sårade, och sällskapet ger sig av mot Eviga skogen, alvernas rike, där de hoppas på vård och kanske en fristad. Ljusmagikern Jals lider av ångest och kan inte sluta att tänka på det straff som han tror att han förtjänar, medan tempelväktaren Lokatten är redo att följa Fess in i döden.
      Men allt fler tecken tyder på att allt inte står rätt till med Fess, som mot sin vilja slagit in på mörkräts väg. Håller han på att bli Förintaren som alla tror att han är, eller är han ett redskap för någon annan? Efter alla olyckor som har inträffat i hans spår så är han fruktad av de flesta, men då platsen som Förintaren dör på kommer att förintas så verkar ingen ha någon brådska med att döda honom. I alla fall inte nu och ovillkorligen någon annan stans!

_________________________________________________________________

Den här tar priset, gud vad deprimerande (men bra) den var...
      Trots att det troligen var den mest deprimerande hittills (okej, den är kanske inte riktigt like deprimerande som Diamantsvärdet och Träsvärdet 2, men ändå...), men den var kanske också en av de roligaste. Jag menar, Lokatten är bara för rolig. Hon får mig att le så fort hon öppnar sin mun. Hon var en underbar kontrast till Fess och Jals, som båda borde få något pris i att orsaka förödelse och andra hemska saker. Fess är ungefär som vanligt, fast nu har han några att ta hand om och se efter, så han är ännu mer stressad och deprimerande än vanligt. Jals säger nästan ingenting, han bara sitter där och är allmänt deprimerande. Och så är det Lokatten...Hon är betydligt mer positiv en de andra två, men hon är ändå allvarlig när det behövs. Det är inte så att hon är oseriös, hon är väldigt seriös och det är det som är så roligt. Det där med att hon tror att Fess är en tempelriddare är bara för kul och jag är fortfarande inte säker på om hon menade allvar eller inte. Jag gillade att det var en smart tjej med, som kunde ta hand om sig själv och som inte bara var med för att vara kärleksintresset...
   
     Det här är nog den första boken där jag var allvarligt bekymrad över hur det skulle gå för alla, för jag gillade verkligen Lokatten, jag antar att jag gillade Jals och Pradd och Sugutor var fortfarande coola, trots att de var medvetslösa större delen av tiden. Jag tyckte verkligen synd om Fess hela tiden, speciellt i slutet, fast jag vet inte riktigt varför. Okej, jag tycker alltid synd om Fess, han råkar ut för så mycket hemska saker hela tiden. För det mesta är det visserligen han som orsakar dem, men han gör det ju inte med mening. I den här boken så gör han faktiskt en del större misstag, men det är alltid trevligt att någon säger det till honom, och att han förstår det.

Handlingen i boken är lite vag, de reser egentligen bara och råkar ut för olika bakhåll, sedan besegrar de dem och reser vidare...Det som egentligen för boken framåt är de starka personligheterna, tonen och miljön. Större delen av boken så tyckte jag att det kunde bli lite segt, då de egentligen bara slogs hela tiden, men det var ändå intressant. Jag gillar hur Fess långsamt förändras, fast han är fortfarande en hyfsat god människa. Jag gillar hur hans olika minnen och hans olika personligheter ständigt slåss mot varandra, det gör honom lite mer intressant.

Klara är fortfarande med lite då och då, men nu har det plötsligt blivit riktigt kul att vara med henne, det är bara så kul att hon har börjat att arbeta med rektorn, det är kul att han kom med igen. Kejsaren var inte med speciellt mycket, men jag gillade honom fortfarande. En smart detalj var att om Fess är förintaren, så skulle platsen som hon dog på bli förbannad. Så alla, t.o.m. hans fiender, försöker verkligen att INTE döda honom, vilket var smart. För annars så hade han varit död, definitivt.

Slutet är underbart! Först så är det, precis som i förra boken, så är det först en slutstrid och sedan en avrundning. Först så tyckte jag att det var lite för uppenbart, jag fattade ganska snart hur den skulle gå, snyft. Så först kom en väldigt förvirrad strid, jag fattade inte riktigt vem som vann, men hemskt var det i alla fall. Och sedan kom avrundningen och den var awesome! Underbart, det sista kapitlet med Fess räddade hela boken...Jag måste läsa fortsättningen snart...

Så, kort sammanfattning. En bra, deprimerande fantasy som tog sig fram på intressanta karaktärer och ett oförglömligt slut, funkar för mig...

8/10

Nekromantikerns Irrfärder

Nekomantikerns Irrfärderfärder av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #4
Antal sidor: 282
Översättning av Maxim Grigoriev
Första meningen:
"Är inte gryningen vacker här hos oss i bergen, mästare.

Spoilers för dem som inte läst tidigare böcker i serien...

Hamnstaden Arvest har gått under, det enda som finns kvar är en stor, svartbränd krater. Nekromantikern Fess och hans följeslagare, orchen Pradd och gnomen Sugutor, som har överlevt eldstormen är på flykt från Den heliga inkvisitionen, som kommer att göra vad som hälls för att fånga kättraren. På jakt efter en fristad ger de sig av mot Narn, mörkalvernas hemvist. När de tagit sig igenom Järnbergens faror så når de den mystiska och mörka skogen. Där får de nya fiender och oväntade vänner. Ständigt på flykt så ger de sig iväg för att hämnas en vän, och Fess fortsätter att höra maskernas röster "Finns svärden, finn svärden". Under vägens gång så träffar de på nya följeslagare, och de träffas ännu en gång den mäktiga och livsfarlige Etlaus...

Även stridsmagikern Klara Kummel är på jakt efter svärden och hon måste ännu en gång leda sina följeslagare på mellanverkligehetens farliga stigar för att kunna hålla sitt löfte. Under tiden så fortsätter Melinvärldens Kejsare jakten efter sin älskade Thaide, som har försvunnit ned i Rämnan.

___________________________________________________________________

De här böckerna blir faktiskt bättre och bättre hela tiden... Nekromantikens Irrfärder börjar några veckor efter att vi lämnade historien förra gången och Fess och de andra är på väg för att träffa alverna. Det var underbart att få se några alver, det har inte varit med så många i de tidigare böckerna, så det var trevligt. Det kommer med en del nya karaktärer, men i större delen av boken så är det samma som från tidigare böcker. Vilket jag tyckte var trevligt, det måste inte komma in nya karaktärer HELA tiden...Det kom dock in en del i slutet och än så länge så gillade jag dem. Klimaxet i boken var väldigt bra, fast jag var väldigt förvirrad hela tiden, jag fattade inte riktigt vad som hände hela tiden, men ändå... Jag gillade att klimaxet inte var precis i slutet, man fick en liten avrundning i slutet, vilket var bra. Fess är den absolut viktigaste huvudrollen, vilket jag gillar. Han är en perfekt huvudroll, lagom snäll, lagom intressant lagom cool. Han är inte någon man skulle vilja hamna på fel sida av, han kan ju besegra hur många som helst. En detalj som jag gillade var att ju bättre han blev på magi desto sämre blev han på att slåss, därför att det ena trängde ut det andra. Det var bra, för annars så hade han blivit lite för mäktig. Boken handlar mest om Fess när han reser runt och försöker lösa problem, men det mest intressanta är egentligen de moraliska problemen som han ställs inför. Man förstår alltid varför han gör som han gör, trots att man känner på sig att det kommer orsaka problem.
    Klara har fortfarande några kapitel här och där, fast betydligt färre och kortare än Fess. Jag gillar henne och jag gillade hennes kapitel, de var en trevlig avslappning. Kejsaren hade epilogen, precis som förra gången, och det var definitivt coolt. Och jag är bara så glad över att han fortfarande lever...
    
     Boken hade samma mörka ton som de andra, men den hade ändå lite lagom med lätt humor, så att man inte skulle bli så deprimerad...Men man blev ändå en aning dyster när man läste. Men på ett bra sätt, antar jag. Språket är vackert, bra och lätt att fatta. Gillar man lite mörkare fantasy med de vanliga varelserna så är den här serien verkligen perfekt. Det är smart uttänkt, den är alltid spännande och den har en väldigt intressant, komplex och realistisk huvudroll. Den är inte prefekt, men jag kan inte hitta några direkta saker som jag tyckte att den gjorden fel. Jag kommer definitivt att fortsätta läsa serien, nästan alla böckerna har ju kommit ut på Svenska nu, 9:an kom precis ut (det finns 12).

Om man vill läsa en bra, lite mörkare serie så rekommenderas den...Inte perfekt, men fortfarande väldigt underhållande...

8/10

City of Bones!!

Så, nu har det blivit att göra en film-recension på City of Bones. Jag gick och såg den efter skolan igår tillsammans med syrran och en kompis. Men, vad tyckte jag om den, den här filmen som alla har väntat på? Tja, jag vet ärligt talat inte...

Det finns vissa SPOILERS här om man inte läst boken. Jag kommer att prata om slutet o.s.v.

The Mortal Instruments: City of Bones (baserad på boken av Cassandra Clare
Utgavs: 2013
I rollerna: Lily Collins, Jaime Campbell Bower, Kevin Zegers, Jemina West, Godfrey Gao, Lena Headey, Jonathan Rhys Meyers, Aidan Turner, Robert Sheehan och Jarid Harris.
Omdöme: 6 (jag kan möjligtvis sträcka mig till 7) av 10.

Så, var ska vi börja...? Jag kan börja med att säga att jag inte hatade filmen, jag hade kul ibland, men den hade en del fel. Ganska många faktiskt. Skådespelarna gjorde inte ett dåligt jobb, men de fick faktiskt inte så mycket att göra. Det de verkade göra större delen av tiden var att springa runt och skrika. Det var ju inte så hela tiden, men allvarligt, den där slutstriden varade i evigheter! Det mesta jag hade problem med var detaljer, men en del problem var lite för irriterande...De hade tagit bort saker som inte hade behövt att ta bort och de la till en del helt onödiga slagsmålsscener. Dessutom, gud va många klyschor de hade med, vissa meningar var så ostiga att det inte var klokt. T.ex. när Jace kysste Claire, var de verkligen tvungna att sätta på vattenspridaren? Jag menar, ärligt...? Det kanske händer i boken också, vad vet jag. Men i filmen så kändes det helt fel. Det var massor med liknande scener hela tiden och...varför snöade det i slutet? Jag hade en hel del problem med replikerna och alla evinnerliga slagsmål, men en del av effekterna var ganska coola. Och det var inte dåligt HELA tiden, ibland hade den sin egen charm. Den var kul ibland, publiken skrattade då och då, dessutom så fick Magnus den entré som han förtjänade, men ändå inte. Men jag tycker att de kortade ned en hel del saker alldeles för mycket, och varför in i helvete blev inte Simon förvandlat till en råtta! Jag menar, varför ta bort den delen. I filmen blev han bara kidnappad och upphängd på ett kors. Allt detta följs av ett otroligt utdraget slagsmål.
      Men hur presenterades karaktärerna i den här då, hur gjorde skådespelarna, tja...det var inte några gigantiska fel som förstörde filmen eller något, men några irriterande detaljer var ständigt närvarande...Nu ska jag berätta om karaktärerna (kort).

Vi startar av med våran huvudroll, hjältinnan, den utvalda, Clary.
Jag hade inga problem med henne. Jag har aldrig tyckt att hon var en speciellt intressant karaktär och det var hon inte i filmen. Hon känns bara som den typiska hjältinnan , inte mycket mer med det. Jag tyckte inte att hon spelades dåligt eller så, jag brydde mig ärligt talat bara inte om henne. Lily Collins gjorde ett hyfsat jobb, inte lysande, men man trodde på henne. Hon hade några få roliga scener, flämtade, backade, flörtade med Jace, och det var i princip det hon gjorde. Men som sagt var, inget stort problem.

Efter hennes så kommer förstås Jace, huvudroll nummer två, typ.
Men först har jag en fråga, när blev han snäll? För det var det största problemet i filmen, han var för snäll. I böckerna ogillar jag honom för att han var irriterande, melodramatisk och självupptagen, i filmen så var han lite mer sympatisk och det var ännu mer irriterande. Jag vet, jag blir aldrig nöjd. Ibland så hade han glimten i ögat och jag tänkte, det där är Jace! Men sen så bara, snäll...? Men, jaja. Han var bra ibland, så egentligen tyckte jag inte att han var ett problem, men jag fattar fortfarande inte varför han skulle vara så snäll hela tiden!

Vad är ett triangeldrama utan den tredje personen...
Simon är nog den ända personen i den här filmen som jag inte hade ett problem med. Jag tyckte att han var helt lagom, och jag accepterade honom genast som Simon. Men varför blev han inte förvandlad till en råtta, bara, varför? Helt onödigt, det hane varit fett kul. Men jag tyckte att skådespelaren gjorde ett bra jobb med honom och han var den ända karaktären som jag faktiskt tyckte lite synd om.



De har tre karaktärerna var de som var med mest, resten, var nästan inte med alls. Jag svär, Jocelyn hade mer repliker än Alec, Magnus och Isabelle tillsammans. Jag var misstänksam mot han som spelade Alec, men hade gjorde ett väldigt bra jobb, han var precis lika grinig som jag mindes honom från första boken. Magnus var med i ca tre minuter, så jag har lite svårt att ha någon stark åsikt om honom. Han såg rätt ut i alla fall, och hans första replik var underbar. Men han var med alldeles för lite. Han är inte med mycket i boken, men jag är ganska säker på att han förtjänar mer än tre minuter. Isabelle var hemskt tråkig, hon var inte alls som i boken. Det ända hon tycktes göra var att springa runt och skrika Hurry! Hide! och så vidare när de slogs mot saker. De äldre skådespelarna gjorde ett bra jobb, inte mycket att klaga på. När Valentine först var med så tyckte jag att han var urtråkig, men han fick några roliga repliker senare som fick mig att förlåta honom.

Det största problemet jag egentligen har med filmen är att de la ned så mycket tid på slagsmålen och effekterna att man fick se alldeles för lite av karaktärerna. Men det jag såg av dem hade jag inte gigantiska problem med och jag hoppas att man i de följande filmerna ska koncentrera sig mer på dem. Det var en del roliga repliker, jag hade inte tråkigt när jag såg på filmen och den var definitivt inte kass. För alla som gillar boken, eller som bara vill se en hyfsad tonårsfilm, så rekommenderas den...

City of bones...!

Imorgon så ska jag gå och se City of Bones, hoppas verkligen att den är bra! Ska försöka att skriva en recension på den på onsdag...

Grattis till mig själv, i förskott...!

Grattis! Idag är det min 14-års dag, hurra. Okej, ärligt talat så fyller jag år imorgon, men vi firade vår födelsedag idag. Jag fick en del kläder, men huvudsakligen böcker och filmer. Dessutom så fick jag två awesome tavlor av syrran och mamma...
     Men, hur som helst, här kommer en lista på de böckerna jag fick (skriver inte ned dem som Karin fick, det får hon göra själv...)

• Tjuvarnas Herre av Cornelia Funke. Jag har visserligen läst den här förut, men det var hemskt länge sedan och jag minns att jag gillade den. Dessutom är den skriven av en av mina favoritförfattare...
• The Ladie´s Paradise av Èmile Zola. Mamma och pappa säger att Zola ska vara bra, så jag tänkte ge den en chans. Den går dessutom som tv-serie just nu, och den är helt okej, så varför inte...?
• Royal Assassin av Robin Hobb. Jag läste ettan under sommaren och älskade den, så då var jag ju tvungen att köpa fortsättningen...
• Dogsbody av Diana Wynne Jones. Det är Diana Wynne Jones, såklart ska jag läsa den...
• Safirblå av Kerstin Gier. Ettan var ju bra...
• Nekromantikerns Krig 1 Debut av Nick Perumov. Det här är en av mina favoritserier och böckerna blir bara bättre och bättre. Såklart köpte jag 8:an, ska köra T9:an när den kommer ut i pocket...
• Tailchaser´s Song av Tad Williams. Det här är nästan den ända boken av honom som jag inte har läst, så jag var tvungen att köpa den.
• A Clockwork Orange av Anthony Burgess. Det här är en riktig klassiker som jag länge velat läsa, så jag hoppas verkligen att den är bra!
• Ouran High School Host Club 4 och 5 av Bisco Hatori. Jag älskar manga och det här är en av mina favoriter. Jag håller långsamt på att köpa in alla böcker i serien...
• Back Home av Michelle Magorian. Godnatt mister Tom är en av mina favoritböcker så jag håller på att köpa in fler av Magorian. En annan av hennes böcker som jag fick är:
• Cuckoo in the Nest.

Bortsett från de här förtjusande böckerna så fick jag också några filmer...

• Star Trek. Det här var ett impulsönskning, jag är inget stort Star Wars fan, så jag bestämde mig för att testa den här nya versionen av Star Trek...
• Clockwork Orange. När jag önskade mig boken så var jag ju tvungen att ha filmen också, den är ju minst lika känd.
• To Kill A Mockingbird. Det här är en av mina absoluta favoritböcker och filmen ska vara bra, så, varför inte...?

Små bokiga bekännelser från Vera...

Liv har taggat mig till att göra den här grejen, enkäter är inte min starka sida, men jag ska göra mitt  bästa...Jag ska (tydligen) skriva ned 7 bekännelser som rör böcker, jag har nog inte några gigantiska bekännelser, men men ...

1. Jag ger upp otroligt fort.
Jag menar, jag kan läsa en sjundedel av boken och sedan ge upp, totalt. Om jag inte gillar den, så går det inte. Det är därför de flesta av mina recensioner är ganska positiva, jag har helt enkelt inte blivit klar med de som jag inte gillade.

2. Jag läser mest i skolan.
En liten hemlighet ät att jag nästan aldrig läser när jag är hemma, jag har inte tid. När jag är hemma så gör jag läxor , eller så är jag inte på datorn. Läsning ägnar jag mig mest åt på lunchrasten, då har man ju gått om tid och inget kul att göra. Men jag läser ju förstås på helgerna och på loven...Det ända som gör att jag läser ut böcker så pass fort som jag gör är att jag 1. väljer ganska tunna pocketböcker, måste ju orka bära med dem till skolan och 2. Jag läser ganska snabbt, helt enkelt.

3. Jag läser ofta en massa böcker, samtidigt.
Jag kan läsa nästan hur många böcker som helst samtidigt, just nu läser jag, hmm, 4? Det är inte så att jag tycker att de är tråkiga, det är bara att ibland, när jag sitter och läser, så får jag en otrolig impuls att läsa något helt annat...

4. Jag läser alltid sista meningen i en bok först.
Jag vet inte varför, men jag kan bara inte låta bli. För det mesta så får man inte reda på hur boken slutar eller så, men det är inte därför jag gör det. På något sätt så har jag alltid tyckt att sista meningen i en bok är det mest avgörande för mig. Gillar jag sista meningen, så läser jag boken. Det är lite skumt...Och ibland får man reda på hur den slutar, och det är bar sorgligt.

5. Jag hoppas oftast att skurken ska vinna.
Att säga att jag hoppas på att skurken ska vinna är kanske lite överdrivet, men jag tycker oftast mycket mer om skurken än vad jag tycker om hjälten. Om en bok inte har en intressant skurk, så får den ett stort minus, hur mycket jag än gillar boken. Vissa böcker, som t.ex. Sagan om Ringen kommer undan med det, för att den har intressanta huvudroller. Andra, gör det inte. Jag vill inte nödvändigtvis att skurken ska vara hyfsat sympatisk (fast det är önskvärt), men jag vill ha en FÖRKLARING! Jag vill veta varför, helt enkelt. Jag vill veta varför skurken gör som den gör. Det är också kul om det inte finns någon skurk över huvud taget, som i Game of Thrones. Jag har börjat att tröttna på Good vs Evil konceptet...

6. Den här punkten kanske är lite långsökt...
Game of Thrones har blivit känd för att mycket brutalt döda väldigt omtyckta karaktärer. Jag håller inte med. Det är hittills bara ETT dödsfall som har bekymrat mig och jag förstod efter typ tre kapitel att han skulle dö. Jag tror att George R.R. Martin väljer mycket noga vilka som ska dö och hittills har inga av de karaktärerna som man verkligen GILLAR dött, jag tror att han sparar några av dem till sista boken...Eller så är jag kanske bara ett känslokallt svin, men alla mina favoritkaraktärer lever fortfarande, så vem bryr sig...

7. Nu börjar jag att få slut på idéer...
Det finns nästan inga filmatiseringar av böcker som jag gillar, är inte det sorgligt. Jag gillar inte ens de där älskade Sagan om Ringen filmerna...Det finns några undantag, men sorgligt få.

Det där var mina bekännelser, och (lat som jag är) så taggar jag alla som inte har gjort den här enkäten....

Jag ber för övrigt om ursäkt i förväg för att jag inte kommer att kunna skriva SÅ många inlägg det här året, jag har nämligen börjat nian nu och jag stressar redan upp mig! Det är inte så att vi har mycket mer läxor eller svårare prov eller något, men nu vill man verkligen få bra betyg. Det är ju sista året på högstadiet...

Jag fyller förövrigt år om två dagar, men vi ska fira vår (min och syrrans) födelsedag imorgon, så jag hoppas på några trevliga presenter, he he...