Nekromantikerns Flykt

Nekromantikerns Flykt av Nick Perumov
Serie: Svärdets väktare #5
Antal sidor: 220
Översättning av Britt-Marie Ingdén-Ringselle och Ola Wallin
Första meningen:
Ur en fågels perspektiv tycktes havet nästan lika svart som en korpvinge, med de långa vita vågkammarna som glesa linjer.

Spoilers om man inte läst tidigare böcker i serien...

Nekromantikern Fess och hans följeslagare fortsätter sin flykt undan den heliga inkvisionens vrede. Efter deras senaste drabbning så är Pradd och Sugutor allvarligt sårade, och sällskapet ger sig av mot Eviga skogen, alvernas rike, där de hoppas på vård och kanske en fristad. Ljusmagikern Jals lider av ångest och kan inte sluta att tänka på det straff som han tror att han förtjänar, medan tempelväktaren Lokatten är redo att följa Fess in i döden.
      Men allt fler tecken tyder på att allt inte står rätt till med Fess, som mot sin vilja slagit in på mörkräts väg. Håller han på att bli Förintaren som alla tror att han är, eller är han ett redskap för någon annan? Efter alla olyckor som har inträffat i hans spår så är han fruktad av de flesta, men då platsen som Förintaren dör på kommer att förintas så verkar ingen ha någon brådska med att döda honom. I alla fall inte nu och ovillkorligen någon annan stans!

_________________________________________________________________

Den här tar priset, gud vad deprimerande (men bra) den var...
      Trots att det troligen var den mest deprimerande hittills (okej, den är kanske inte riktigt like deprimerande som Diamantsvärdet och Träsvärdet 2, men ändå...), men den var kanske också en av de roligaste. Jag menar, Lokatten är bara för rolig. Hon får mig att le så fort hon öppnar sin mun. Hon var en underbar kontrast till Fess och Jals, som båda borde få något pris i att orsaka förödelse och andra hemska saker. Fess är ungefär som vanligt, fast nu har han några att ta hand om och se efter, så han är ännu mer stressad och deprimerande än vanligt. Jals säger nästan ingenting, han bara sitter där och är allmänt deprimerande. Och så är det Lokatten...Hon är betydligt mer positiv en de andra två, men hon är ändå allvarlig när det behövs. Det är inte så att hon är oseriös, hon är väldigt seriös och det är det som är så roligt. Det där med att hon tror att Fess är en tempelriddare är bara för kul och jag är fortfarande inte säker på om hon menade allvar eller inte. Jag gillade att det var en smart tjej med, som kunde ta hand om sig själv och som inte bara var med för att vara kärleksintresset...
   
     Det här är nog den första boken där jag var allvarligt bekymrad över hur det skulle gå för alla, för jag gillade verkligen Lokatten, jag antar att jag gillade Jals och Pradd och Sugutor var fortfarande coola, trots att de var medvetslösa större delen av tiden. Jag tyckte verkligen synd om Fess hela tiden, speciellt i slutet, fast jag vet inte riktigt varför. Okej, jag tycker alltid synd om Fess, han råkar ut för så mycket hemska saker hela tiden. För det mesta är det visserligen han som orsakar dem, men han gör det ju inte med mening. I den här boken så gör han faktiskt en del större misstag, men det är alltid trevligt att någon säger det till honom, och att han förstår det.

Handlingen i boken är lite vag, de reser egentligen bara och råkar ut för olika bakhåll, sedan besegrar de dem och reser vidare...Det som egentligen för boken framåt är de starka personligheterna, tonen och miljön. Större delen av boken så tyckte jag att det kunde bli lite segt, då de egentligen bara slogs hela tiden, men det var ändå intressant. Jag gillar hur Fess långsamt förändras, fast han är fortfarande en hyfsat god människa. Jag gillar hur hans olika minnen och hans olika personligheter ständigt slåss mot varandra, det gör honom lite mer intressant.

Klara är fortfarande med lite då och då, men nu har det plötsligt blivit riktigt kul att vara med henne, det är bara så kul att hon har börjat att arbeta med rektorn, det är kul att han kom med igen. Kejsaren var inte med speciellt mycket, men jag gillade honom fortfarande. En smart detalj var att om Fess är förintaren, så skulle platsen som hon dog på bli förbannad. Så alla, t.o.m. hans fiender, försöker verkligen att INTE döda honom, vilket var smart. För annars så hade han varit död, definitivt.

Slutet är underbart! Först så är det, precis som i förra boken, så är det först en slutstrid och sedan en avrundning. Först så tyckte jag att det var lite för uppenbart, jag fattade ganska snart hur den skulle gå, snyft. Så först kom en väldigt förvirrad strid, jag fattade inte riktigt vem som vann, men hemskt var det i alla fall. Och sedan kom avrundningen och den var awesome! Underbart, det sista kapitlet med Fess räddade hela boken...Jag måste läsa fortsättningen snart...

Så, kort sammanfattning. En bra, deprimerande fantasy som tog sig fram på intressanta karaktärer och ett oförglömligt slut, funkar för mig...

8/10