onsdag 31 oktober 2012

Böcker...



Köpte lite mer böcker idag...
  Om jag hade fått välja hade jag köpt hela butiken,
men man kan inte få allt...
De här är de jag och syrran tog:

Blameless av Gail Carriger
Tja, har man läst ettan och tvåan måste man ju köpa resten av böckerna....
Heartless av Gail Carriger
Timeless av Gail Carriger
Clockwork angel av Cassandra Clare
Hennes andra böcker är ju bra, och då måste man ju ge den här serien en chans.
Shadowheart av Tad Williams
Man kan ju inte skippa att köpa sista boken i den bästa serien som finns.
The complete novels of Jane Austen (Innehåller: Sense and Sensibility, Pride and Prejudice, Mansfield Park, Emma, Northanger Abbey, Persuasion, Lady Susan.)
Okej, jag har de flesta av hennes böcker på svenska, men jag har alltid velat läsa dem på engelska, så när jag såg att man kunde köpa alla hennes böcker för bara 178 kr så var jag tvungen. Jag har aldrig läsat Lady Susan, Mansfield Park eller Norhhanger Abbey förut, så det ska bli spännande.
Cloaked av Alex Flinn
Jag läste ju Beatles och älskade den, så jag har länge velat läsa en till bok av Alex Flinn.
Vindens namn av Patrick Rothfuss
Ingen aning vad det här är för bok, jag tog den helt slumpvis. Jag gillade omslaget och handlingen verkar ju spännande, så varför inte?
Nightshade av Andrea Cremer
Var syrran som tog den, men gärna för mig.... Många säger att den ska vara bra.
Liv och Lovisa av Emma Granholm
Syrran hade massa pengar kvar, och Iktoro (som är på besök) sade att den är bra så det var typ ett sista minuten val.

tisdag 30 oktober 2012

Shadowrise!!!!!!!!

 Just nu befinner jag mig i ett väldigt lyckligt tillstånd, om man bortser från att det är svinkallt, jag har köpt Shadowrise av Tad Williams. Igår sträckläste jag Hämnden och jag kan äntligen få läsa fortsättningen på min favoritserie!
 Jag läste de fyra första böckerna på Svenska för snart två år sedan, och nu har jag femman och sexan, fast man kan inte direkt säga att jag hade tålamod nog att vänta tills de kom ut på Svenska.
 I Amerika blev det fyra volymer, i Sverige blev det åtta böcker (man har bara översatt fyra).
 Hur lyckades man med detta? Jo av en volym gjorde man två böcker, volymerna var jävligt tjocka så böckerna blev inte direkt korta...
 Så när jag säger att jag har läst fyra böcker på Svenska, så motsvarar det de första två böckerna på amerikanska, fattar ni?
 Shadowrise verkar precis lika bra som tidigare böcker, tros att jag har läst hälften av böckerna i serien så verkar det inte ens vara i närheten av att lösa sig.
 Kan nog dröja ett tag innan jag skriver en ny recension, 664 tätskrivna sidor på engelska/amerikanska tar ett tag att läsa igenom...

Hämnden


Hämnden av Reginald Hill
Antal sidor: 572
Orginal titel: The Woodcutter
Boken utgavs: 2010
Första stycket:
Sommaren 1963: Profumo i onåd, Ward död, Beatles Please Please Me toppar listorna, Marthin Luther King har sin dröm, JFK närmar sig snabbt sitt slut, kalla kriget är som kallast, förändringens vind blåser starkare och starkare genom det koloniala Afrika och dess allt häftigare byar gör sig redan påmind vid Tårarnas port i det brittiskkontrollerade Aden.

 Wolf Haddas liv har varit som en saga, han är skogsvaktarsonen som gifte sig med godsägarens vackra dotter, han har tjänat miljoner och allt är perfekt. Det är perfekt, tills polisen knackar på hans dörr och anklagar honom för det vidrigaste brott som finns. Inte för att det bekymrar honom så mycket, smart som han är lyckas han sticka på midre än en timme, men flykten gick inge vidare, eller snarare, det hade gått bra om han inte hade blivit rammad av en buss på vägen ut.
 Så efter att ha legat i koma i nio månader stängs fängelseportarna bakom honom.
 Inte för att han bryr sig speciellt mycket, varför skulle han? Allt han någonsin har brytt sig om har försvunnit, hans fru har lämnat honom och gift sig med hans bästa vän och advokat Toby, alla hans vänner och bekanta har lämnat honom, hans far dör i en hjärtattack p.g.a chocken och han är förbjuden att träffa sin dotter. Så med en rejäl hälta, sju fingrar, ett öga och hundratals plågsamma minnen sluter Wolf sig inne i sitt skal.
 Först fem år senare bryter han sin tysntad när en ung nyanställd fängelsepsykiatriker får honom att börja prata igen. Samtalen leder till att han får villkorlig frigivning. Men talar han verkligen sanning? Det finns en mystisk period i hans liv som ingen verkar veta något om.
 När Wolf lämnat fängelset tar planerna form, han återvänder till sitt barndomshem i Crumbria och börjar jakten på de som satte dit honom.
 Men, kan man verkligen vara säker på att Wolf verkligen var skyldig, och om han inte var det, kan man vara säker på att han inte tänker skada dem som stal sju år av hans liv?
--------------------------------------------------------------------------------------------------

 När jag förts läste om det här boken var jag inte så sugen, jag köpte den bara för att Reginald Hill är en underbar författare. Det dröjde bara några sidor innan jag ändrade uppfattning om boken, Reginald Hill var precis lika genialisk som vanligt.
 Jag trodde han Wolf, eller Wilfred som han egentligen heter, skulle vara en mesig typ som desperat skulle leta efter vem som hade satt dit honom, jag ändrade snabbt uppfattning, hans smeknamn är inte Wolf utan anledning. Han är en riktig tuffing, jag älskade honom från första stund. Han är väl i slutet av de trettio, han haltar rejält, har ögonlapp över det ögat som han miste i olyckan, han bär alltid handske över handen som han har mist några fingrar på, han har ärr precis överallt, dessutom har han suttit i fängelse i sju år för att han blev anklagad för att vara pedofil, trots allt detta har han en sorts charm som får alla att gilla honom, när de väl har lärt känna honom.
 Jag gillade Alva också, fängelsepsykologen. Hon är intelligent och envis. Hon har ett ganska säreget utseende, hon har mörk hy och väldigt ljust hår.
 Det fanns faktiskt väldigt många roliga personer, mina två favoriter (om man inte räknar Wolf och Alva) var McLucky, som faktiskt var polis i Hadda fallet, lustigt nog blir han och Wolf rätt så goda vänner, McLucky är en intelligent, ung polis från Glasgow, fast när Wolf kommer ut från fängelset har han lämnat polisen och har en egen detektivbyro, nej det är inget skämt. Han är en alldeles utmärkt karatär som alla böcker behöver, min andra favorit var Hollins, som är präst i Crumbria. När han och Wolf pratare börjar man nästan garanterat att skratta.
 Men tyvärr fanns det en hel del karaktärer som jag verkligen avskydde, de där förbannade asen, hur kunde de (GIGANTISK SPOILER VARNING) göra så att deras bästa vän hamnade i fängelse? Toby och Pippa var defennitivt värst, men Imo var inte långt efter, hur kunde de? Johnny var det enda jag hade lite medlidande med, han blundade helt och ignorerade att det hände något, men det gör honom inte till snäll.Jag hade defenitivt förlåtit Wolf om han hade dslagit ihjäl de där asen!!!!(Slut på spoiler)
  Handlingen var bra men kunde vara lite trög, men det är definitivt en läsvärd bok!

Hon sade. "Jag undrade bara vad du känner när jag nämner hennes namn?"
"Hat, sade han.
Det kom som en fullständig överraskning för henne.
Han sade: "Du ser förvånad ut. Beror det på att jag känner så, eller på att jag sa det?"
"Både och. Det är ett så absolut koncept..."
"Det är inget jävla koncept!" avbröt han. "Det här har ingenting med med intellektuella begrepp att göra. Du frågade vad jag kände? Vad skulle jag annars svara?  Förakt? Äckel? Vrede? Bestörtning? Jag tror nog att jag känner allt det där också. Men hat är rätta ordet. Hat sammanfattar alltihop i ett litet behändigt paket."

Hon sade högt: "Vad känner du inför de kroppsliga skador du råkat ut för?"
 Om hon hade hoppats på att få honom reagera genom sin plötsliga rättframhet, blev hon besviken.
 Han sade begrundande: "Då får jag tänka efter. Menar du min hälta á la Long John Silver eller min cyklopblick eller att jag aldrig mer kommer att spela fiol?"
 Hon nickade och sade: "Tack ska du ha", och antecknade i sitt block.
 "För vad då? Jag svarade inte på din fråga."
"Det tycker jag att du gjorde. Genom överdriften i fråga om ditt ben och ditt öga. Silver var en mördare som hade förlorat hela benet och cykloperna var ondskefulla kannibaler och monster. När det gäller din hand finns det inget i den akt som antyder att du skulle ha spelat fiol, så det var ett avfärdande skämt.
"Vilket tyder på?"
"Att du är förbannad över din hälta och din enögdhet, men att du lärt dig leva med att du blivit av med ett par fingrar."
 "Det beror kanske på att jag inte får möjlighet att spela golf så ofta här inne."

8/10

lördag 27 oktober 2012

Höstlov!!!!!

Puh, vad skönt det ska vara att få ta en paus i skolarbetet. Tyvärr har jag en del läxor, jag måste skriva en uppsatts om Tahiti (?) och så måste jag lära mig alla mina repliker till åttornas spel, suck...
 Jag är glad att jag slipper att ha en huvudroll...
 En skön tanke är att jag inte har så mycket skola på ett bra tag, först är det lov, sedan har jag en vanlig vecka med skola, läxor och prov... men sedan har jag fyra spelveckor, med nästan ingen skola alls. Så jag kommer tillbringa fyra hela veckor med att måla, planera och repetera.
 Vi har fått välja vilka lektioner vi kommer att ha som vanligt, så vi kommer typ bara ha hemkunskap, jäkla mycket musik (vi gör en musikal, så det lär bli nödvändigt) engelska och så var det något mer som jag inte kommer ihåg.

 Jag planerara naturligtvis att tillbringa den här veckan med att läsa, dessutom ska jag underhålla Liv (iktoro) som kommer att vara på besök... Kommer troligen att tillbringa en stor del av tiden i någon bokhandel i stan...

 De här böckerna ska jag försöka hinna med att läsa:

Hämnden av Reginald Hill
Den vindlande vägen av Tad Williams
A storm of swords av George R.R. Martin
Mary Barton av Elizabeth Gaskell
Dykvinnan av Joyce Carol Oates

Dessutom kommer jag troligen att läsa några gamla favoriter.
 Tänker försöka hinna med att läsa några Le Carre, P.D James eller Elizabeth George, jag känner mig verkligen sugen på att läsa någon spännande deckare, ska fråga mamma och pappa vilka som är roligast att läsa.
 Av de tre sistnämda kommer jag troligen att ta en Elizabeth George, de ser så härligt tjocka ut, dessutom håller jag på att se The Inspector Lynley mysteries, och jag måste ju följa min princip att man inte ska se många bokbaserade filmer utan att åtminstonde läsa någon av böckerna.

torsdag 25 oktober 2012

Teaser Thursday

Okej, jag erkänner, jag har försummat det här ett bra tag.

Just nu läser jag (bla) Den vindlande vägen av Tad Williams. Det är del nio i Minne sorg och Törne, måste skynda på med den här serien, det är så fruktansvärt spännande och jag är bara på bok nio av tolv (de är inte direkt tunna), måste verkligen bli klar för att se om mina favorit personer överlever. Dessutom skulle jag gärna se att mina två favoriter slutade att hata varandra, men man kan inte få allt...
 Men, ja ja...
 Här kommer ett litet klipp från en av mina favorit serier:

Isgrimnur nickade. "För en gångs skull har munken rätt. Vi har ingen tid att förlora."

Det där var inte så långt...
 Här kommer en bit från A storm of swords också...:

(Okej, för er som har läst ettan och tvåan är det här en liten spoiler varning, ni som inte har läst dem kommer endå inte fatta vad det handlar om.)

"Because knights are fools, and it would have been beneath him to look twice at some poxy peasant." He gave the horses a lick with the whip. "Keep your eyes down and your tone respectful and say ser a lot, and most knights will never see you. They pay more mind to horses than to smallfolk. He might have known Stranger if he´d ever seen me ride him."

 Okej, det där var ingen stor spoiler, om man inte av någon anledning kommer ihåg vem som hade en häst som hette Stranger...
Jag har faktiskt inte kommit riktigt så långt i boken. Den är så trög att jag inte kommer någon stans. Men efter att ha sett det här citatet känner jag mig kanska sugen på att läsa klart boken. Verkar som om min gamle favorit dyker upp i historian igen (det är bara han jag kan komma på som tycker så illa om riddare), han har varit borta sedan en bit in i tvåan, om han är med mycket så kommer kanske historian att bli riktigt uthärdlig...
 Dessutom ser det ut som om han har bytt sida, det är bra, han är alldeles för sympatisk för att vara skurk.

 Som sagt var, ni som inte har läst A Song of Ice and Fire fattar nog inte vad jag pratar om, ni som har läst ettan och tvåan tycker nog att jag avslöjar för mycket, med det är erat problem...

onsdag 24 oktober 2012

Älskade syster


Älskade syster av Joyce Carol Oates
Antal sidor: 650
Orginal titel: My Sister, My Love
Boken blev utgiven: 2008
Första stycket:
(Det här blir komplicerat, det finns ingen första mening som riktigt kan räknas, ni som läst boken fattar vad jag menar...Här kommer en möjlig förtsta mening, det är den som för mig räknas som det, vet inte vad ni tycker)

ÄLSKADE SYSTER

SKYLER, HJÄLP MIG     SKYLER JAG ÄR SÅ ENSAM PÅ DET HÄR
stället Skyler jag är så rädd    det gör så ont Skyler    du tänker väl inte lämna mig ensam på det här hemska stället    eller hur     Skyler?
Nio år, tio månader, fem dagar.
Den där barnrösten som ekar i huvudet på mig.

 Skyler Rampike var nio år den där gången, hans lillasyster Bliss var sex.
Han var nio och, lustigt nog, kommer Bliss aldrig att bli så gammal. Hon kommer aldrig bli så gammal, för hon dog.
 Det är snart tio år sedan, men minnena vill inte lämna honom, djupt där inne är han fortfarande den där lilla pojken.
 Så Skyler, nitton år gammal, börjar förvirrat och orosfyllt att skriva sina minnesanteckningar, för att ta reda på, vad som hände den där kvällen för nästan tio år sedan.

 Skyler skriver historien om hur han växte upp i det amerikanska övre medelklassamhället, då han förtvivlat försökte att leva upp till sina föräldras förväntningar. Och han lyckades nästan, när han var sex år gammal var han bäst i klassen och något av ett underbarn i gymnastik, och allt verkade klappat och klart. Men sedan hände det värsta som kunde hända, han föll. Tio år senare kan han fortfarande inte gå utan att halta. Det var då det började spåra ut för Skyler Rampike.
 Men det var inte samma historia för hans lillasyster. Som fyraåring kom hon ut på isen för första gången, som fyraåring vann hon sin första skridskotävling. Två år senare blev hon mördad.

 Men, var den här familjens idyll så idylliskt som skenet kunde antyda, det här är Skylers historia om sin familjs trasiga historia där allt inte var så perfekt som det verkade.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fråga, vem var det som såg till att Joyce Carol Oates inte fick nobelpriset i litteratur 2008, vem det än var, stå till svars inför mig!
 Den här boken är genialisk! Det är så fruktansvärt orginell, vacker och sorglig. Jag älskar det sättet Skyler skriver på (det är ju hans minnnesanteckningar), det är fullt av understrykningar och svarta hål.
 Den fick mig att skratta och den fick mig att gråta, vad mer kan man begära?
 Skyler är en underbar karaktär, jag avgudar honom. Och Bliss var så fruktansvärt söt, trots att man vistte att hon skulle dö från början så kändes det fortfarnande hemskt....
 En annan karaktär jag gillade var Elyot med sina kondolans brev, jag tror han skickar tre under bokens gång.
 Slutet var nog bäst, det var så där lagom liksom, inte överdrivet sorgligt, inte överdrivet lyckligt.
Eftersom jag fortfarande har prov att plugga till så hinner jag inte skriva så mycket mer, men en väldigt kortfattad kommentar, den som inte läser denna underbara bok missar verkligen något!

10/10

Lite allmänt klagande...
 Som jag redan nämt så har vi haft/ ska ha tre prov den här veckan, plus diktamen. Men nu blev det ennu värre, vår grymme mattelärare (som jag gillade fram tills idag) gav oss ett oförberett prov i matte, kan den bli värre?

tisdag 23 oktober 2012

Onödigt inlägg, typ.... (innehåller även en recension av Australia)

Okej, förbered er på ett helt onödigt inlägg. Jag har två prov att plugga inför och måste ha en bra anledning för att skjuta upp det i några minuter...
 Hm, vad ska jag skriva om...
För det första, vi har tre prov och en diktamen den här veckan, det är alldeles för mycket! Har hittils tagit mig egenom ett prov (Samhällskunskap) och en diktamen (Engelska), och nu har jag bara två prov kvar (Franska, Historia).
 Idag tillbringade vi nästan tre timmar i skolan med att se på en film. Här kommer en mini-recension på den. Förvänta er inte att jag ska komma ihåg så mycket, jag halvsov hela filmen och var bara lite intresserad på slutet, kan inte ens komma på vad huvudrollen hette...

Visar nog trailern först, annars lär ni inte hänga med när jag berättar om handlingen...
 
 

Australia
Kända skådespelare: Hugh Jackman och Nicole Kidman.
Omdöme: 6/10
Handling:
 Okej, det här kommer bli fruktansvärt virrigt.
 En kvinna vid namn mrs Boss, nej, hon heter inte så. De börjar kalla henne det efter ungefär halva filmen då hon börjar bestämma. Jag kan tyvärr inte komma på vad hon hette, det var typ lady Ashley eller något sånt...Jag nöjer mig med att kalla henne för mrs Boss, för att förenkla saker och ting.
 Hur som helst, tillbaka till handlingen.
Mrs Boss bor i England. Hon har en man som dessvärre är i Australien och har en kohjord, typ, som han tänker försöka föra från hans lilla gård ute i någonstans till en stor stad vid havet. Där tänker han sälja den till brittiska armén (andra världskriget har just börjat). Mrs Boss tycker att hennes makes planer är onödiga, men hon bestämmer sig trots allas protester resa till Australien för att hjälpa sin man.
 När hon kommer till kajen i någonstans möter hon den man som hennes make har skickat för att hämta henne, mannen heter något som liknar Drover och är fullkomligt knäpp.
 Men när de kommer fram till lodgen (kommer inte på någon bra översättning) är hennes make död.
 Där möter de den lille aborginske pojken vars namn börjar på n (tror han hette Nullah, men kan iinte svära på det). De möter även skurken Fletcher.
Hon bestämmer sig för att fullfölja det hennes man skulle gjort, föra hjorden genom öknen.
Genom att be/muta Drover lyckas hon övertala honom att hjälpa till. Nullah, hans typ fostermamma (mamman dör efter cirka en halvtimme) mrs Boss drunkne förvaltare som alltid spelar munnspel, deras kinesiske kock och Drovers två bästa vänner följer också med...
Omdöme:
 Det där är vad ungeför en tredjedel av filmen handlar om, men när de har fått fram den där förbannade hjorden slutar det inte, nej, det håller på i nästan två timmar till.
 Minst tre gånger under filmens gång tänkte jag "Nu är den äntligen slut", men nej då.
  Jag störde mig rätt så mycket på karaktärerna, speciellt på mrs Boss ibörjan av filmen. Hon är bara mesig och springer runt och skriker, hon påminde mig oroväckande mycket om tjejen i Indiana Jones, fy..., men hon bättrade sig, lite...
 Den lilla killen var riktigt söt, så honom gillade jag. Skulle gillat Drover, men han är inte så orginell och ganska irretarande, men han kunde vara rolig och Hugh Jackson är en ganska bra skådespelare. Men hela intrycket förstördes när han rakade av sig skägget, vems ide var det? Stå till svars inför mig...
 Kärlekshistorian var uppenbar, man förstod från första stund att mrs Boss och galningen som heter något som liknar Drover skulle bli kära...
 Fletcher var alldeles för ond, hela klassen avskydde honom. Den sista halvtimmen ropade över halva klassen "Kan ingen skjuta jävlen".
 Men filmen tog sig och jag hade riktigt kul, den sista halvtimmen...
 Alla jag gillade blev skjutna, vems ide var det?

 Det var tre olika folkslag med i filmen, engelsmännen, aborginerna och australiensarna. Engelsmännen var ganska snobbiga och otrevliga, aborginerna sjöng och höll på men magi, australiensarna red runt på hästar, drack och svor som borstbindare, jag tyckte riktigt bra om dem... Man märkte tydligt att regisören drev lite med den syn folk har på olika folkslag...
 Det var kul att huvudrollerna kom från varsitt av de är folkslagen (kan man kalla engelsmän för ett folkslag?varför inte....) mrs Boss är från England, Nullah är aborgin och Drover är australiensare.
 En film som var hemsk i början men riktigt bra i vissa delar, om man gillar cowboy filmer och sådant ska man verkligen se den...


(galningen)

söndag 21 oktober 2012

En bra sång...

Okej, nu kommer jag att lägga upp en sång som jag, till min egen stora förvåning, gillar.
 Det är inte bara en bra sång, något geni har lagt in bilder och klipp från North and south, därför blir klippet dubbelt så bra.

(Liten spoiler varning, i klippen visas det lite bilder från slutet av filmen, filmen har ett rätt så uppenbart slut, så det gör nog inte så mycket, men om man verkligen inte vill se hur filmen slutar borde man nog inte se/höra de sista sekunderna av sången....)

 
 
 
 
 


fredag 19 oktober 2012

Det ihåliga trädet


Det ihåliga trädet av Janet Lunn.
Antal sidor: 186
Orginal titel: The Hollow Tree
Boken utkom: 1997
Första stycket:
I hela sitt långa liv glömde Febe Olcott aldrig ett enda ögonblick av den sista lyckliga eftermiddagen hemma vid Connecticut River. Det var en dag i maj år 1775 och hon tillbringade den på sitt favoritställe vid flodstranden på Vermontsidan.

Febe är tretton år gammal när den amerikanska revolutionen bryter ut 1775.
 Hennes far, den förvirrade läraren som skulle gå hungrig hela dagen om hon inte satte maten framför näsan på honom, ger sig ut för att strida på patrioternas sida, och hennes kusin Gideon som älskar jorden och allt som växer på den, ger sig ut för att strida på lojalisternas sida. Hennes far kom aldrig tillbaka, han blev skjuten i striden vid Bunkers Hill, alldeles i närheten av Boston.
 Febe flyttar in till sin mosters familj. Två år senare, 1777, precis innan Febe fyllde femton, ger hon sig av till sitt gamla hem för att få vara ifred. Där möter hon till sin stora chock Gideon, som ber henne att överlämna ett meddelande till flickan han älskar, Polly. Febe vet att hon inte borde göra det, hon vet vad som händer med lojalister i den delen av Amerika, de blir hängda. Men vad hon även vet är att om hon inte gör det, så kommer han att försöka kontakta Polly själv, och då kommer han defenitivt att bli dödad, så hon ger Polly meddelandet.
 Nästa dag avslutade Gideon sitt nittonåriga liv hängade från en stor ek...
Förtvivlad av sorg och skuld rusar Febe förtvivlat ut i skogen tills hon kommer till det ihåliga trädet, ett gömmställe som hon, Gideon och hans syster Anne har använt som gömställe sedan de var små.
 Där finner hon ett brev med hemliga dokument som Gideon skulle överlämnat till sina vapenbröder.
 Mot allt suntförnuft ger sig Febe ut i vildmarken för att överlämna Gideons brev till överste Powell.
 Så tillsammans med endast en katt och en björnunge ger Febe sig ut på sin resa genom bergen.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Det här är en rörande och rolig bok om ett ganska meningslöst krig som faktiskt har inträffat. Jag tycker verkligen synd om Febe när alls hon älskar ger sig ut i krig. Hon förstår verkligen inte varför alla män tycker det är så förbaskat viktigt att slåss för, eller mot, en kung långt borta i England. Varför är de inte nöjda med att ha tak över huvudet, mat på bordet och en familj som de älskar, är inte det tillräckligt?
 Febe är en karaktär som jag älskat sedan jag var nio, hon är lugn, förståndig och intelligent, men hon har sina fel och brister precis som alla andra. Folk ger henne smeknamn som musen och lilla fågel, fullt förståligt. Hon är blyg och hjälpsam, men ibland är hon som Joseph Heaton sa, "fräckare en hela den förbannade rebellarmén".
 Att de som hon råkar resa med är en katt och en björnunge gör saken väldigt komisk. Nu kanske det här låter som någon konstig djurbok, men det är det inte. Katten George hittade hon som unge, och han följer liksom bara efter henne. Och sedan ser hon en björnunges manna bli dödad, och då börjar den lilla björnen som hon kallar för Bartlett följa efter henne.
 Boken är både rolig och vacker, men den tar slut alldeles för fort. Den borde varit dubbelt så lång.
 En av mina favoritpersoner är Jem, vem gillar inte envisa, rödhåriga, blåögda och fräkniga galningar?
 Det är en väldigt bra och rolig bok som värmer hjärtat, den rekomenderas varmt!

"Min mamma brukade avbryta bråk mellan min bror Dan och mig. Hon satte oss att putsa fönstret på framsidan, den ene inne, den andra ute. Vi skulle ha gett vad som helst för att kunna krossa fönstret och ge varandra en smocka, men om mamma blev riktigt arg, då kunde man hälsa hem. Så vi putsade och putsade, och så småningom började vi känna oss så fåniga att vi måste skratta. Det här kriget skulle nog behöva min mamma, som satte oss allihop att putsa fönster."

9/10

onsdag 17 oktober 2012

Bara en liten sång...

                                                                                       
 
 


söndag 14 oktober 2012

Tystnad, tagning

Tystnad, tagning av Michelle Magorian
Antal sidor: 644
Orginal titel: Just Henry
Boken utkom: 2008
Första stycket:
"Vill ni ta och lungna ner er nu!"

 Det har snart varit fred i fem år, men minnet av kriget lever fortfarande kvar. Fjortonåriga Henrys pappa dog i början av kriget, när han räddade en annan mans liv. Henrys mamma gifte om sig för några år sedan, med William Carpenter, de har nu en dotter på två år. Henry tål inte sin styvfar, den inbillske och snåle mannen som förstörde alltig.
 Den enda som förstår honom är hans farmor, några andra vänner har han inte.
 Så han flyr in i filmens värld och går på bio så fort han får chansen,det är det han använder alla sina pengar till.
 Han har bara ett år kvar i skolan, bara ett år till då han måste låtsas att han inte förstår något, ett år till då han måste skriva fel med mening med jämna mellenrum för att han inte ska verka som ett geni, bara ett år kvar med klasskamraterna som inte pratar med honom.
 Men när deras nye lärare, mr Finch, ger dem ett grupparbete i historia förändras allt. Henry hamnar tillsammans med Pip och Jeffries, man kan inte påstå att han blir överförtjust över de han ska arbeta med. Man håller sig borta från sådana som dem, det vet alla. Han möter också den vänliga mrs Beaumont och den underliga flickan Eleanor.
 Men, är verkligen Pip och Jeffries så illa? Det är väl inte Pips fel att han är en oäkting, och det är väl inte Jeffries fel att hans far deseterade?
 Gradvis börjar Henry inse att det som alla tycker inte måste vara vettigt och resonligt, och till sin förvåning inser han att han gillar de två andra pojkarna, som han egentligen inte ens borde prata med.
 Och när han får tag i en gammal kamera kommer han en hemlighet på spåret, en hemlighet som kommer att förändra livet för honom.
___________________________________________________________________________


 Efter att ha läst "Godnatt mister Tom" var jag verkligen sugen på att läsa en till bok av Michelle Magorian, "Tystnad, tagning" gjorde mig verkligen inte besviken.
 Visst kunde Henry vara en riktig plåga ibland, men i stora drag gillade jag honom. Jag tål inte riktigt att han låtsas att han är jättedålig i skolan och att han avskyr böcker, plugghäst som jag är... Hans hat för sin styvfar William (som aldrig kallas för William i hela boken, hur kom jag ihåg att han hette det?) kan jag verkligen inte förstå. Farbror Bill, som han kallar honom, verkar vara en riktigt hygglig typ. Och att han avgudar sin farmor så , hur kan något gilla den där haggan som förpestade hela boken?
 Jag gillade verkligen Henrys halvsyster, Molly. Hon var så otroligt gullig, hon fick mig att skratta flera gånger.
 Och mr Finch var en karaktär jag verkligen gillade, han påminde mig lite om Tom i Godnatt mister Tom. Att han inte brydde sig om att Pip var en oäkting och att Jeffries pappa var en desetör fick mig verkligen att gilla honom.
  Och så Pip och Jeffries, förstås. Pip, eller Edward som han egentligen heter, var så otroligt energisk och stutsade runt som en liten gummiboll i hela boken. Så fort någon säger något svarar han alltid, "just precis". Jeffries (Roger) påminde mig om Will i Godnatt..., han var ganska lugn och satt och läste mycket. Han behövdes liksom.
 Eleanor var väldigt rolig, hon var liksom en väldigt orginell karaktär.
 Det var intressant att läsa en bok som utspelar sig precis efter andra världskriget, det är ganska ovanligt att författare skriver om den tiden.
 Synen som människor hade på skiljsmässor och oäktingar skiljer sig väldigt mycket från synen idag.  Där var det en katastrof att skilja sig, därför tycker jag at det var kul att Michelle hade med en ung kvinna med som hade skiljt sig, hon hade inga repliker, men hon var där.
 Stor del av boken utspelar sih på bion, Michelle måste verkligen ha lagt ner mycket jobb på att ta reda på vilka filmer som visades 1949. Jag kände inte till så många av dem, det var bara två som jag kunde placera. Det var en Sherlock Holmes och en version av Lysande utsikter.
 Egentligen var det stora delar av handlingen som jag normalt sätt inte skulle gilla, men Michelle skriver så otroligt fantasifullt och roligt att det nästan inte märks.
 Kort sagt, inte riktigt lika bra som Godnatt mister Tom, men defenitivt läsvärd!

"Det här samtalet har aldrig ägt rum, Dodge."
"Vilket samtal, magistern?" sa Henry med oskuldsfull min.

8/10

måndag 8 oktober 2012

Tävling

Nu är det tävling hos Alba på boklyckan
Vinsten är Fatta eld, tyvärr har jag den redan...

söndag 7 oktober 2012

Stolthet och fördom

Stolthet och fördom av Jane Austen
Antal sidor: 298
Orginal titel: Pride and Prejudice
Boken utkom första gången: 1813 (eller först utkom den 1796, men sedan gjorde hon massa ändringar och den kom ut igen 1813)
Första stycket:

Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.
 Hur föga kända en sådan manns känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, är de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning att han anses som en rättmätig egendom åt en eller annan av deras döttrar.

Mrs Bennet har försatt sig en mening i livet, att få sina fem döttrar gifta.
 Så när den unge, stilige, rike, och framför alllt, ogifte Charles Bingley flyttar in i granngodset väcker det genast stor uppståndelse.
 Mrs Bennet tänker inte vila förren hon lyckas få någon av sina döttrar gifta med honom.
Vad herrn själv tycker om saken är av ringa betydelse, det är klart att han kommer att bli förälskad i någon av dem.
 Och till hennes stora glädje, det blir han också. Han fattar snabbt tycke för den äldsta miss Bennet, Jane.
 Det verkat väldigt enkelt. Men han reste inte till Netherfield ensam. Med sig hade han sina två systra, den ene systerns man och mr Bingleys bästa vän, Mr Darcy av Pemberley i Derbyshire.

Och när sällskapet trädde in i balsalen bestod det inalles endast av fem personer, mr Bingley, två av hans systrar, den äldre systerns man och en annan ung man.
  Mr Bingley såg bra ut, förde sig som en gentlrman och hade ett otvunget, naturligt sätt. Hans systrar var fina damer med ett uppträdande som tydligt angav att de tillhörde stora världen. Hans svåger, mr Hurst, gjorde endast intryck av att vara en gentleman, men hans vän, mr Darcy, tilldrog snart allas uppmärksamhet genom sin fina, högresta gestalt, sina vackra drag, sin nobla uppsyn och det rykte, som spred sig inom fem minuter efter hans inträde, att han hade tiotusen om året. Herrarna förklarade att han var en fin karl, damerna försäkrade att han var mycket vackrare en mr Bingley, och han betraktades med stor beundran ungefär halva aftonen, då blev det plötsligt slut med hans popularitet. Man kom nämligen underfund med att han var en fasligt dryg herre som tydligt lät omgivningen förstå att sällskapet var för enkelt för honom.

Som jag redan nämt vill Mrs Bennet få sina döttrar gifta, och döttrarna håller med henne. De vet ju att på grund av en fideikommiss så kommer de inte att ärva något när deras far dör. Alla döttrar håller med henne, alla utom Elizabeth Bennet. Hon har ingen önskan att gifta sig, utom av sann kärlek. Hon är verkligen före sin tid. Men, den färgstarke mr Wickham kanske kan få henne att ändra sig, eller, som hennes mor hoppas, deras avlägsne släktning mr Collins.

 Men, är det verkligen så enkelt som det verkar? Kommer Jane och Bingley att få varandra, kommer Lizzie att gifta sig? Och är mr Darcy verkligen så illa som alla tycks tro?

Det var så att igår hade jag fruktansvärt tråkigt, och vad gjorde jag åt saken? Jag gjorde det jag alltid gör när jag behöver muntras upp, jag såg på Stolthet och fördom. När jag hade gjort detta befann jag mig i ett sådant lyckorus att det inte tog mig två minuter innan jag började läsa boken, och jag har fortfarande samma lyckorus över mig. Den här historien har det effekten på mig.
 Ni kan nog gissa vad jag tyckte om boken...
 Den är naiv, komisk, vacker och har sådana underbara karaktärer som alltid får mig att skratta rakt ut.
 Den förvirrade Mrs Bennet som mest av allt påminner om en höna som bara springer runt runt, den underbare, intelligenta och ironiska mr Bennet, den näsvisa Elizabeth och den uppmärksamme, ständigt iaktagande mr Darcy. Han är som mr Bennet säger: en man som jag aldrig skulle våga neka någonting som han nedlät sig till att be mig om.
 Jag älskar dem alle sammans.
Jag gillar kanske mr Darcy bäst, alla i historien tycker att han är stolt och högfärdig, och stolt är han. Men till stor del är han bara lite blyg, stackarn.
 En sak jag fann intressant var Darcys och Bingleys vänskap, de är rätt så olika varandra. Men Jane Austen har en bra förklaring.

Mellan honom och Darcy rådde det ett mycket gott vänskapsförhållande trots att de i mycket olika naturer.
Darcy tyckte om Bingley på grund av hans otvungenhet, öppenhet och fogligheten i hans väsen. Bingley hade den största tillit till Darcys skarpsynhet och omdömesförmåga. Bingley var själv ingalunda klent utrustad, men Darcy var en verklig överlägsen intelligens. Han var på samma gång högdragen, reserverad och granntyckt, och hans sätt var inte tilldragande, hur belevad han än var. I Detta avseende hade hans vän avgjort företräde. Bingley var säker på att bli omtyckt, varhelst han visade sig. Darcy däremot stötte ständigt folk ifrån sig.


Den här boken kan på många sätt verka tråkig och den har nog ingen egentlig handling, men jag älskar den. Jag har läst den många gånger och kommer nog att läsa den många gånger igen.


-Kan det vara en förståndig man, pappa?
-Nej, kära du, det tror jag inte. Jag hyser stora förhoppningar att han är raka motsattsen. Det är en blandning av kryperi och högfärd i hans brev som lovar gott. Jag längtar efter att få göra hans bekantskap.

9/10

Även filmen är underbar med många underbara skådespelare som Matthew McFayden som mr Darcy, Keira Knightley som Elizabeth, Brenda Blethyn som mrs Bennet och Donald Sutherland som mr Bennet.

mr Bennet

mr Darcy


Elizabeth

lördag 6 oktober 2012

De bästa böckerna

Nu är det så att jag har fruktansvärt tråkigt.
 Så nu kommer jag att skriva ett fullkomligt onödigt inlägg.
Eftersom jag har idetorka, så kommer jag att helt enkelt att berätta vilka mina favorit böcker är.
 De kommer inte i någon speciell ordning, det skulle bli alldeles för komplicerat.

Mina favorit böcker:
  • Godnatt mister Tom av Michelle Magorian
  • Jane Eyre av Charlotte Brontë
  • North and South av Elizabeth Gaskell
  • Det ihåliga trädet av Janet Lunn
  • Bilbo av J.R.R Tolkien
  • Stolthet och Fördom av Jane Austen
  • Älskade syster av Joyce Carol Oates
  • Stardust av Neil Gaiman
  • 4.50 från Paddington av Agatha Christie
  • Skuggornas besvärjare av G.P Taylor
  • Det blåser på månen av Eric Linklater
Mina favorit serier:
  • Spejarens lärling av John Flannagan
  • Skuggmark av Tad Williams
  • Minne, Sorg och Törne av Tad Williams
  • Bläckhjärta av Cornelia Funke
  • Reckless av Cornelia Funke
  • Sagan om ringen av J.R.R Tolkien
  • Svärdets väktare av Nick Perumov
  • Lilla Dorrit av Charles Dickens
  • De tre musketörerna av Alexander Dumas
  • A song of ice and fire (A Game of thrones) av George R.R Martin
  • Den mörka materian av Philip Pullman
  • Hungerspelen av Suzanne Collins
  • The Parasol Protectorate av Gail Carriger

Jag har säkert glömt massor, men sånt får man leva med...

fredag 5 oktober 2012

Reckless - levande skuggor

Reckless - levande skugor av Cornelia Funke
 Hur berättar man för sina vänner och familj att man kommer att vara död inom ett år?
Antal sidor: 358
Orginal titel: Reckless lebendige schatten
Boken utkom: 2012
Första stycket:
Han hade fortfarande inte kommit tillbaka.

(Gigantisk spoiler för de som inte har läst första boken)

Jakob Reckless är döende.
 Han har försökt allt, andar i flaskor, livets äpple, alla tänkbara botemedel som fins i världen bakom spegeln.
Men inget kan bota fens förbannelse.
 Och tiden rinner ifrån honom, han vet inte hur lång tid han har kvar. Fyra månader, tre?
 Är det så här han kommer att sluta, tjugofem år gammal?
 Han kan naturligtvis inte berätta för Will vilket pris han betalade. Inte för att han hade gjort annorlunda, om han hade vetat vad det skulle leda till. Han har en bror igen, och det skulle han kunna betala vilket pris som hälst för.
 Han kan dölja det för Will, Will och Clara är säkra i den värld som Jacob inte längre hör hemma i,  men han vet att han måste berätta för Räv. Räv som kan se rakt igenom honom, Räv som förstår, Räv som alltid varit där precis när han har behövt henne.

Han knäppte upp skjortan.
"Jag har letat efter en medicin."
 Den röda randen, som omgav malen, såg ut som om någon hade inramat den med färskt blod.
Räv drog ljudligt efter andan. "Vad betyder det?"
Hennes röst lät hesare en vanligt. Hon läste svaret i hans ansikte. "Det var alltså priset." Hon ansträngde sig för att låta samlad. "Jag visste, att din bror inte skulle få tillbaka sin hud för ingenting." Hennes ögon fylldes med tårar. Rävhonans ögon, bruna som gammalt guld.

Malen som fen placerade på Jakobs bröst - som täcken på den dödsdom som hon uttalade över honom, mörknar för varje dag, snart kommer den att lösgöra sig från hans bröst och flyga till sin härskarinna, och lämna Jakob att dö.
 Nu finns det bara en utväg kvar, Häxslaktarens armborst. Armborstet som kan ta liv, och ge det.
 Han tar sig till Guismund häxslaktarens grav för att få tag i armborstet, men han är inte ensam. Goyl bastadern Nerron är också på jakt efter armborstet.
 De kommer till graven samtidigt med där finns inget armborst, för att få tag i den måste man öppna portarna till Guismunds döda rike. Men det är inte speciellt enkelt, för att göra det måste man få tag i de saknade delarna. I kryptan finns det en ledtråd.

HUVUDET I VÄST
HANDEN I SÖDER
HJÄRTAT I ÖSTER
 
BARA TILLSAMMAN BESITTER DE
VAD ENVAR BEGÄR,
FÖRBORGADE, DÄR DE ALLA BÖRJADE
 
Nu börjar kampen om armborstet, den som löser gåtan och hittar alla kroppsdelarna och riket, får armborstet. Kampen kan börja.
 För Nerron handlar det om att bli den bästa skattjägaren i världen, men för Jakob innebär det så mycket mer. För honom handlar det om liv och död.
 Men när man är rädd gör man misstag, och Jakob är räddare en vad han någonsin har varit förut, när alla hans kunskaper sätts på prov.
 
 
Tillsammans med Räv börjar Jakob sin resa. Men hon har fortfarande inte glömt lärkvattnet. Och han önskar att han kan kunde komma på ett sätt att säga till henne att när han tänker tillbaka på den gången, så är det inte Claras kyssar som han minns tydligast, utan smärtan i Rävs ögon.
 
 När jag läste Bläckhjärta för första gången så tänkte jag att Cornelia Funke inte kunde göra något bättre, det var redan så bra som det kunde bli. Efter att ha läst den här boken är jag benägen att ändra mig. (kanske inte riktigt, men nästan)
 Den är fullkomligt underbar!
 Jag älskar hela världen bakom spegeln, skatterna, goylerna, dvärgarana, trollen...
Det här är en slags mörk fantasi vars like jag aldrig skådat. Det finns inget som saknas. Den här var lika spännande som första boken. Man såg boken ur tre olika vinklar, Jakobs, Rävs och Nerrons.
 Nerron var en ny karaktär som jag verkligen gillade. Han är duktig, intelligen och precis lagom ond.
Trots att han och Jakob inte direkt gillar varandra och de skulle inte tveka att döda den andre om deras vägar korsades, så har de liksom en slags respekt för varandra.
 Så jag gillade verkligen Cornelias nya skurk. Det är faktiskt väldigt komiskt att vara med honom. Han letar efter armborstet för någon annans räkning, men tyvärr ville inte hans arbetsgivare att han skulle resa ensam. Så nu måste han resa tillsammans med en tjock, korkad, ond, galen sjuttonårig prins som stirrar efter varenda kvinna de rider förbi, underbart! Och som om inte det var tillräckligt så reser inte prinsen ensam, han har med sig sin skalbaggs liknande lärare som inte kan hålla mun, och sin livvakt Eaumbre som är en vattuman, kan det bli bättre?
 En vattuman, en prins och en skalbagge ... Jakob Reckless skulle gnugga sina händer.
 Det var inte bara han som jag gillade, alla mina gamla favoriter kom med igen. Hentzau, Donnersmarck, Valiant, Räv. till och med Will och Clara var med på ett hörn.
 Och så Jakob, förstås. Han är en underbara karaktär, jag har verkligen saknat honom. Han är intelligent, rolig, kaxig och ger aldrig upp. Vad mer kan man begära? Jag beundrar honom faktiskt.
 
"Jag är här för att vi inte ska förlora Jacob, Dunbar."
"Jakob?" Dunbar skrattade till. "Om också hela världen gick förlorad, skulle han hitta en annan!"
 
Jodå, han var rädd, även om han dolde det väl. Men han brydde sig inte om det. Avundsvärt. Nerron avskydde att vara rädd. Rädd fär vatten. Rädd för andra. Rädd för sig själv. Han bekämpade rädslan med vrede, men det fick den bara att växa, som ett djur man matade.
 
Men jag gillar nog nästan Räv ennu mer, hon är verkligen cool.Trots att hon är rätt så många år yngre en alla andra så är hon defenitivt förståndigast. Och man fick äntligen reda på vad hon heter, Celeste.
 Men jag tänker inte sluta med att kalla henne Räv, det gör ju ingen annan.
Ibland är hon Räv, ibland människa. Tänker inte bry mig om att förklara exakt hur det gick till, läs boken så får ni se.

Cornelia Funke har som vanligt ritat bilderna själv, om hon hade bestämt sig för att bli tecknare istället för författare så skulle hon klarat sig lika bra...
 
 Jag älskar verkligen Cornelias språk, hon fångade en på en sekund. Jag var fast från första ordet till sista.
 Jag gillar kärlekshistorien också, den är inte så viktig men den fanns endå där. Fast jag blev verkligen irreterad på Räv och Jakob, speciellt på Jakob. Kan de inte bara inse det jag ansåg uppenbart från första meningen i ettan?
 
 Om ni gillade Bläckhjärta, Tjuvarnas herre eller Drakryttaren så måste ni verkligen läsa den här! Jag hoppas verkligen att det kommer en fortsättning, det måste komma en fortsättning!
 (om ni inte gillade Bläckhjärta filmen, se det inte som en ursäkt för att inte läsa Cornelia Funkes böcker, för den filmen sög faktiskt...)
 
10/10

Här kommer lite bilder av Cornelia Funke från hennes böcker:

(från Reckless)

(både undre och övre bilden är från Bläckhjärta)


The Tenant of Wildfell Hall

The Tenant of Wildfell Hall av Anne Brontë
Antal sidor: 376
Orginal titel: ...
Boken publicerades första gången: 1848
Första meningen: (Jag vet, jag brukar skriva första stycket men det är så fruktansvärt långt)
You must go back to the autumn of 1827.

När den unga och vackra änkan mrs Graham och hennes unge son Arthur flyttar in i det gamla godset Wildfell Hall så blir det stor uppståndelse i den lilla församlingen.
 Man vill gärna att de ska känna sig som hemma, det är så väldigt ensligt öppe på Wildfell Hall.
Men mrs Graham verkar inte vilja ha någon hjäp, hon är så kall och håller sig alltid för sig själv, det är faktiskt väldigt besvärligt att bli vän med henne. Och tillsist ger det lilla samhällets befolkning upp.
 Men inte Gilbert Markham. Han tyckte inte direkt bra om henne i början, men ju bättre han lär känna henne och hennes femårige son, desto mer gillar han dem. Och efter ett tag blir de mycket goda vänner.
 Men det är bara han och hans familj som inte har något emot henne, och snart börjar skvallret.
Är inte lille Arthur otroligt lik mr Lawrence, den unge och stilige godsägaren som verkar känna henne från förut etc...
 Gilbert vägrar envist att lyssna till skvallret, men en rad händelser och missförstånd gör att mrs Graham behöver förklara sig, och det gör hon.
 Hon ger Gilbert sin dagbok som hon har skrivit i de senaste sex åren...

Och han får höra hennes historia... (nu kan jag börja recensera det som nästan hela boken handlar om)
 Han får höra historien om unga Helen som gifte sig med det våghalsige mr Huntingdon när hon var arton år gammal. Och i början går det väl inte så illa, de älskar ju varandra. Han är defenitivt inte något helgon, men hon ska nog kunna hjälpa honom och ge honom en knuff i rätt riktning...
 Men det blir bara värre och värre, ibland åker han bort och är borta flera månader i sträck. Han dricker, har ett hett temperament och han kan vara helt oresonlig ibland. Men det värsta är när han bjuder hem sina vänner, det är då de verkliga bekymren börjar.
 Men till sist (liten spoiler, med det är ganska uppenbart så fort hon börjar berätta) dras saker till sin spetts, hon lämnar honom och flyttar till Wildfell Hall, byter namn etc. Den som hjälpte henne var hennes äldre bror, Lawrence...(slut på spoiler)
 Men där tar det defenitivt inte slut, boken fortsätter i mer en hundra sidor så tro inte att jag har berätatt slutet.

Wow! Man säger att Emily (Svindlande höjder) och Charlotte Brontë (Jane Eyre) var rebelliska, med de kan inte tävla med sin lillasyster.  Annes två systrars böcker har alltid varit populära och välkända, delvis för att de var väldigt rebelliska för sin tid.  Men att någon på den här tiden hittade på en historia om en kvinna som lämnade sin man, det stöter man inte på varje dag. Om ni inte är så insatta i den här tiden så kan det låta knäppt, men det är det verkligen inte.
 Anne har ett väldigt fängslande sätt att skriva och jag fastnade genast. Det är ganska fascinerande med de två perspektiven, fast egentligen är det bara ett perspektiv. Det är Gilbert som skriver ett brev till någon som heter Halford, och med brevet skickar han dagbokssidorna som Helen skrev.
 Det är inte bara språket och handlingen som fick mig att gilla den, jag gillade verkligen många av karaktärerna. Jag gillade Gilbert, Lawrence, Helen och lille Arthur. Jag var ganska intresserad av Huntingdon och hans vänner. Helen bildade liksom en liga med sin bästa vän Milicent (som gifte sig med mr Hattersley som är en av Huntingdons vänner), deras liga går väl huvudsakligen ut på "rädda min make från helvetet". Det var väldigt kul att höra om mr H och hans vänner, om deras fruar, liv etc...
 Dessutom var det bra attt Anne berättade hur det gick för allesammans i slutet, vissa lyckades faktiskt bli bättre människor, andra inte. (okej, det gick inte så bra för majoriteten av dem, men ja ja...
 En sak som var jobbig var att alla namnen var så lika, Halford, Hundington, Hattersley och Hargrave, det är väldigt förvirrande...
 Jag störde mig lite på Helen, hon var för helgon lik, men bortsett från det så gillade jag henne.

Den här recensionen blev väldigt virrig, men boken var väldigt bra och komisk och jag rekomenderar den varmt.

´Degrade myself, Helen?´
´Yes, degrade! What have you been doing all this time?´
´You´d better not ask,´said he, with a faint smile.

(tänker börja sätta betyg från ett till tio på alla böcker jag recenserar om)

8/10

onsdag 3 oktober 2012

Månadssammanfattning: september 2012

Lästa böcker i September:

The tenant of Wildfell Hall (recension kommer snart)
Det blåser på månen
En ficka full med råg
Bertrams Hotell
4.50 från Paddington
Klockan K
Emma
Katt bland duvor
Mordet i Prästgården
Eragon
Övertalning
Gone: Övergivna
Godnatt mister Tom
En sån där vidrig bok där mamman dör

Antal lästa böcker: 14
Antal lästa böcker på engelska: 1
Antal omlästa böcker: 8

hm... kunde ha varit fler, men det kunde varit värre...