Hämnden

Hämnden av Reginald Hill
Antal sidor: 572
Orginal titel: The Woodcutter
Boken utgavs: 2010
Första stycket:
Sommaren 1963: Profumo i onåd, Ward död, Beatles Please Please Me toppar listorna, Marthin Luther King har sin dröm, JFK närmar sig snabbt sitt slut, kalla kriget är som kallast, förändringens vind blåser starkare och starkare genom det koloniala Afrika och dess allt häftigare byar gör sig redan påmind vid Tårarnas port i det brittiskkontrollerade Aden.

 Wolf Haddas liv har varit som en saga, han är skogsvaktarsonen som gifte sig med godsägarens vackra dotter, han har tjänat miljoner och allt är perfekt. Det är perfekt, tills polisen knackar på hans dörr och anklagar honom för det vidrigaste brott som finns. Inte för att det bekymrar honom så mycket, smart som han är lyckas han sticka på midre än en timme, men flykten gick inge vidare, eller snarare, det hade gått bra om han inte hade blivit rammad av en buss på vägen ut.
 Så efter att ha legat i koma i nio månader stängs fängelseportarna bakom honom.
 Inte för att han bryr sig speciellt mycket, varför skulle han? Allt han någonsin har brytt sig om har försvunnit, hans fru har lämnat honom och gift sig med hans bästa vän och advokat Toby, alla hans vänner och bekanta har lämnat honom, hans far dör i en hjärtattack p.g.a chocken och han är förbjuden att träffa sin dotter. Så med en rejäl hälta, sju fingrar, ett öga och hundratals plågsamma minnen sluter Wolf sig inne i sitt skal.
 Först fem år senare bryter han sin tysntad när en ung nyanställd fängelsepsykiatriker får honom att börja prata igen. Samtalen leder till att han får villkorlig frigivning. Men talar han verkligen sanning? Det finns en mystisk period i hans liv som ingen verkar veta något om.
 När Wolf lämnat fängelset tar planerna form, han återvänder till sitt barndomshem i Crumbria och börjar jakten på de som satte dit honom.
 Men, kan man verkligen vara säker på att Wolf verkligen var skyldig, och om han inte var det, kan man vara säker på att han inte tänker skada dem som stal sju år av hans liv?
--------------------------------------------------------------------------------------------------

 När jag förts läste om det här boken var jag inte så sugen, jag köpte den bara för att Reginald Hill är en underbar författare. Det dröjde bara några sidor innan jag ändrade uppfattning om boken, Reginald Hill var precis lika genialisk som vanligt.
 Jag trodde han Wolf, eller Wilfred som han egentligen heter, skulle vara en mesig typ som desperat skulle leta efter vem som hade satt dit honom, jag ändrade snabbt uppfattning, hans smeknamn är inte Wolf utan anledning. Han är en riktig tuffing, jag älskade honom från första stund. Han är väl i slutet av de trettio, han haltar rejält, har ögonlapp över det ögat som han miste i olyckan, han bär alltid handske över handen som han har mist några fingrar på, han har ärr precis överallt, dessutom har han suttit i fängelse i sju år för att han blev anklagad för att vara pedofil, trots allt detta har han en sorts charm som får alla att gilla honom, när de väl har lärt känna honom.
 Jag gillade Alva också, fängelsepsykologen. Hon är intelligent och envis. Hon har ett ganska säreget utseende, hon har mörk hy och väldigt ljust hår.
 Det fanns faktiskt väldigt många roliga personer, mina två favoriter (om man inte räknar Wolf och Alva) var McLucky, som faktiskt var polis i Hadda fallet, lustigt nog blir han och Wolf rätt så goda vänner, McLucky är en intelligent, ung polis från Glasgow, fast när Wolf kommer ut från fängelset har han lämnat polisen och har en egen detektivbyro, nej det är inget skämt. Han är en alldeles utmärkt karatär som alla böcker behöver, min andra favorit var Hollins, som är präst i Crumbria. När han och Wolf pratare börjar man nästan garanterat att skratta.
 Men tyvärr fanns det en hel del karaktärer som jag verkligen avskydde, de där förbannade asen, hur kunde de (GIGANTISK SPOILER VARNING) göra så att deras bästa vän hamnade i fängelse? Toby och Pippa var defennitivt värst, men Imo var inte långt efter, hur kunde de? Johnny var det enda jag hade lite medlidande med, han blundade helt och ignorerade att det hände något, men det gör honom inte till snäll.Jag hade defenitivt förlåtit Wolf om han hade dslagit ihjäl de där asen!!!!(Slut på spoiler)
  Handlingen var bra men kunde vara lite trög, men det är definitivt en läsvärd bok!

Hon sade. "Jag undrade bara vad du känner när jag nämner hennes namn?"
"Hat, sade han.
Det kom som en fullständig överraskning för henne.
Han sade: "Du ser förvånad ut. Beror det på att jag känner så, eller på att jag sa det?"
"Både och. Det är ett så absolut koncept..."
"Det är inget jävla koncept!" avbröt han. "Det här har ingenting med med intellektuella begrepp att göra. Du frågade vad jag kände? Vad skulle jag annars svara?  Förakt? Äckel? Vrede? Bestörtning? Jag tror nog att jag känner allt det där också. Men hat är rätta ordet. Hat sammanfattar alltihop i ett litet behändigt paket."

Hon sade högt: "Vad känner du inför de kroppsliga skador du råkat ut för?"
 Om hon hade hoppats på att få honom reagera genom sin plötsliga rättframhet, blev hon besviken.
 Han sade begrundande: "Då får jag tänka efter. Menar du min hälta á la Long John Silver eller min cyklopblick eller att jag aldrig mer kommer att spela fiol?"
 Hon nickade och sade: "Tack ska du ha", och antecknade i sitt block.
 "För vad då? Jag svarade inte på din fråga."
"Det tycker jag att du gjorde. Genom överdriften i fråga om ditt ben och ditt öga. Silver var en mördare som hade förlorat hela benet och cykloperna var ondskefulla kannibaler och monster. När det gäller din hand finns det inget i den akt som antyder att du skulle ha spelat fiol, så det var ett avfärdande skämt.
"Vilket tyder på?"
"Att du är förbannad över din hälta och din enögdhet, men att du lärt dig leva med att du blivit av med ett par fingrar."
 "Det beror kanske på att jag inte får möjlighet att spela golf så ofta här inne."

8/10