Lilla himlafågel

Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates
Antal sidor: 478
Originaltitel: Little Bird of Heaven
Översättning: Ulla Danielsson
Boken utgavs: 2009
Första stycket:
Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan! Detta hände för mycket länge sedan.

 

Han skulle säga: Jag är oskyldig, det förstår du väl?

Och jag skulle säga: Ja, pappa.

Men det räckte förstås aldrig.

 

Fjortonårige Aaron hittar sin mor Zoe brutalt mörda hemma i hennes hus i den lilla staden Sparta i nordöstra USA. Det dröjer inte länge förren polisen riktar misstankarna mot Aarons far, Delray. Men det finns också en annan misstänkt, det ryktas att Zoe hade en älskare, en gift tvåbarnsfar.

       Tre barns liv var förstörda. Ben, älskarens son, väljer att förneka det hela. Han är kanske inte övertygad om att hans far är skyldig till mordet, men hans far hade varit Zoes älskare, och det räckte för Ben. Han kunde inte förlåta sin far. Krista, Bens lillasyster, är tillskillnad från Ben, helt övertygad om att hennes far är oskyldig. Och trots att hon inte får träffa honom, så gör hon det i hemlighet. Hon är helt övertygad om att Delray, Aarons far, är skyldig. Och Aaron är precis lika säker som Krista att hans far är oskyldig.

      Historien berätttas först av Krista, sedan av Aaron. Dessa två barn, sedan unga vuxna, hör under hela sin uppväxt talas om varandra. Krista börjat ta omvägar runt Aarons hus, men följer efter honom i hemlighet. Aaron blänger på henne i skolan, men kan inte sluta tänka på henne. I tonåren övergår nyfikenheten till ömsesigig besatthet, och de rör sig i allt snävare cirklar kring varandra. Samtidigt håller båda fast vid tron att den andras far är skyldig till mordet.

_______________________________________________________________________

 

Joyce Carol Oates har ett speciellt sätt att skriva på som gör att man inte kan lägga boken ifrån sig. Jag tycker personligen att det är väldigt svårt att göra recensioner på hennes böcker, de inehåller så mycket. Det här var andra gången jag läste boken, och jag kände igen mig. Den var inte lika bra som "Älskade syster", men den var definitivt inte dålig. Karaktärerna kändes verkliga, även om jag inte tyckte om någon överdrivet mycket. Historien är, precis som "Älskade syster", väldigt sorglig. Det är så många liv som blir förstörda. Jag tyckte bättre om Aaron än Krista, hon kunde vara lite irreterande. Tyvärr var ingen av dem en lika bra huvudroll som Skyler, men de fick duga. Deras historia var precis lika sorglig som Skylers, men de saknade hans ironiska humor som dök upp då och då. Boken var bra, men inte SÅ bra. Man kan läsa om den några gånger, och den kan få en att skratta.

       Jag rekomenderar den här boken för dem som vill ha en bra deckare, som är ganska olycklig och stundvis lite förvirrande, men som blir uppklarat på slutet. Jag måste erkänna att jag gillade slutet, det var väldigt bra. Uppklarat, men endå inte.

      Så om man gillar Joyce Carol Oates så rekomedderas den här boken varmt.

Top 5

Ok, here we go again...
     Den här gången hade jag tänkt göra på "Saddest deaths", alltså de dödsfall som varit absolut sorligast, enligt mig. Ledsen att jag inte kunde komma på en bra översättning på saddest deaths, men svenska är ett så futtigt språk i vissa samanhang. Men om det finns någon som hatar engelska där ute så är en ungefär översätting "sorgligaste dödsfall", vilket låter mycket tråkigare.
     Men hur som helst, det är gigantisk spoiler varning om man inte har läst följande böcker: "Skuggan från norr" av Philip Pullman, "Bilbo, en hobbits äventyr" (eller "Hobbiten", eller "Dit och tillbaks igen", beroende på vilken titel man föredrar) av J.R.R Tolkien, "A Game of thrones" av George R.R Martin, "Den skarpa eggen" av Philip Pullman,  "Harry Potter och dödsrelikerna" av J.K Rowling, eller "Godnatt mister Tom" av Michelle Magorian.
     Om någon som känner mig läser det här så har ni kanske märkt att det är en viktig bok som saknas, men det är därför att jag inte riktigt räknar det som ett dödsfall, eftresom karaktären inte ens förblev död i en hel bok.
     I vanliga fall så brukar jag inte skriva det här i någon speciell ordning, men det ska jag faktiskt göra den här gången. Den som jag skriver först kommer på 5:e plats, osv, ni fattar nog...
    Men, dags att sluta babbla, nu är det dags att återgå till det som jag faktiskt höll på med...
(hittade faktiskt inte många kvinnliga karaktärer den här gången heller, de dör liksom aldrig. Kunde bara komma på en...)

(SÅ, UPPREPNING! OM DU INTE HAR LÄST DE BÖCKER SOM JAG NÄMT, SÅ LÄS INTE DET HÄR INLÄGGET!!!)

 

5:e plats

Eddard Stark

från "A Game of Thrones"

Det här hade kanske varit det sorgligaste dödsfallet, men jag var ganska förberedd på det, och då blev det liksom inte lika sorgligt. Han dog på ett ganska obehagligt sätt, han blev halshuggen. Inte det minsta trevligt att läsa om... Ned var kanske inte den roligaste huvudrollen, men han var liksom hederligast, och troligen snällast också. Jag menar, serien (a song of ice and fire) blev inte alls lika bra utan honom, det fanns inte något riktigt snäll kvar. Okej, några. Men alla var under tretton, så det var inte så konstigt. Det är aldrig trevligt när huvudrollen dör, speciellt inte när han fortfarande är rätt så ung (har för mig att han var 35, fast i filmen var han äldre), dessutom hade han sex barn och en fru, så alla blev väldigt deprimerade när han dog. Onödigt dödsfall, varför kunde han inte fått leva? Då hade jag kanske fortfarande läst den där serien istället för att ge upp efter tredje boken...

 

4:e plats

Thorin

 (eller Torin, beroende på om man vill ha det på svenska eller engelska)

Från "Bilbo" (välj vilken titel ni vill, orkar bara skriva en)

Okej, han kanske inte är min absoluta favorit, och han må vara grinig, girig, bitter och allmänt irretterande, men det betyder inte att han behövde dö! Av alla de där dvärgarna så var han och Balin definitivt bäst (fast Kili ocf Fili var inte så illa). Jag fick faktiskt en chock när ALLA mina favorit dvärgar dog! Som ni troligen vet så går FÖRSTA (det ska bli hela tre stycken av den där lilla boken) delen av filmen på bio just nu. Såg den förresten igår, kommer en recension när jag orkar. Hur som helst, Richard Armitage spelade Thorin väldigt bra, fast jag förstod inte riktigt varför han var SÅ dyster, det finns ingen mening men att göra en person dystrare än vad han redan var! Men det var nog för att i boken sa man helt enkelt "han är dyster" men det kunde man ju inte riktigt göra i filmen... Richard Armitage räddade faktiskt hela grejen genom att vara en så bra skådespelare, om någon som inte var lika duktig hade spelat Thorin så skulle han bara blivit patetisk...

Jag blev faktiskt helt chockad när Thorin dog, jag var helt säker på att han skulle överleva. Det var väldigt synd, jag gillade honom faktiskt trots alla hans brister. Han hade ju en anledning till att vara dyster...

 

3:e plats

Fred Weasley

från "Harry Potter"

Okej, vem blev inte chockad när Fred dog? Man var totalt oförberedd på det, först skrattade han, och sedan var han död. Man fick inte ens tid att tänka över saken. Det var faktiskt hemskt när han dog, men man han inte riktigt bli ledsen, han var liksom bara död och sedan fortsatte historien. Tycker i alla fall att det var bra att han dog skrattande. Det lustiga var att när han dog så var det inte honom jag tyckte synd om, det var George. Och alla blev ju liksom så ledsna, jag blir deprimerad bara av att tänka på saken. Precis som med Thorin tänlte jag "han har överlevt hela vägen till sluten, inte kan han väl dö NU!"

 

2:a plats

Hester och Lee Scoresby

från "Den mörka materian"

Visst räknas de som en person? Det tycker jag i alla fall. Det var ju hemskt, jag minns inte mycket från tvåan, men jag minns det kapitlet. Man fick visserligen lite förvarning, men jag trodde verkligen att de skulle överleva. Jag minns sista meningen i det kapitlet "Och så dog de", inget mer dramatiskt, jag var rätt så liten när jag läste det där, jag höll på att börja gråta. Jag älskade Hester och Lee, jag älskade dem när de grälade, när de var i fara, när de retades, det fanns inte en stund då jag inte gillade dem! Varför var de tvungna att dö? Jag tycker verkligen att de borde fått överleva. Fast Philip Pullman har en dålig vana att alltid ha rätt så olyckliga slut...

Lee och Hester får faktiskt dela platsen med

Zach

från "Godnatt mister Tom"

Varje gång jag läser om när han dog så får jag tårar i ögonon, och jag har endå läst boken väldigt många gånger. Det var så hemskt, han var så rolig. Jag kan den där scenen helt utantill.

Tänker inte skriva så mycket om honom, för då kommer jag att vara deprimerad resten av dagen och vi får gäster...

 

Innan jag började skriva det här inlägget så läste jag faktiskt igenom de olika döds-scenerna, för att komma in i känslan. Det här var de näst värsta, men nu är det dags för första platsen...

 

1:a plats

Frederick

från "Skuggan från norr" (plus alla andra böcker i serien, kommer bara inte ihåg  vad serien hette, så jag skrev boken som han dog i)

Philip Pullman kan ta åt sig äran för att ha skrivit böckerna som kommer på plats ett och två.

Frederick, jag har aldrig blivit så ledsen i hela mitt liv över att någon har dött i en bok.

Ska jag erkänna en sak? Jag grät när han dog, det var, som han själv beskrev det några sekunder innan golvet rasade under honom , så meningslöst. Det värsta var nog att man var med honom, det var hans kapitel, så man fick liksom veta vad han tänkte hela tiden.

Den här boken består av väldigt ledsna personer, han var den ende optimisten, det gjorde saken mycket värre. Han var min favorit karaktär.

Tänker inte skriva mer om saken, det var hemskt, det är allt jag säger om saken.

Vindens namn del 2

Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss
Antal sidor: 390
Originaltitel: The name of the wind
Översättare: Ylva Spångberg
Boken utkom: 2007
Första meningen:
I början av min andra termin fick jag Kilvins tillåtelse att studera sygaldri.

(Varning för spoilers om man inte har läst del 1)

På världshuset Vägstenen sitter det tre män. En av dem skriver ihärdigt, en lyssnar hoppfullt och den tredje berättar, historien fortsätter.
     Trots att han nästan inte hade några pengar och trotrs att han redan hade lyckats skaffa sig två fiender så var Kvothe, ja, nästan lycklig. För nu hade han en luta, och musiken hade kommit tillbakas till hans liv. Dessutom fick han studera på universitetet, och han klarade sig bra. Och så hade han sina vänner, Simmon och Wilem, och så Auri, flickan som bor i Underdelen, som hon kallar de vidsträckta tunnlat, avloppsrör och kanaler som sträcker sig under universitetet. Och så kom flickan ,som bara fanns kvar som ett fragment i hans minne, tillbaks till hans liv.
    Men han tvingades inse att den nästan drömlika tillvaron som han hade börjat leva inte skulle bli bestående, Armbrose ville honom fortfarande illa, och minnerna började att tränga sig på, minnen som han inte ville ha. Minnen om ett annat liv.
     Men trots att berättelsen på många ställen är munter, rent av lycklig, så vet de två lyssnarna att det inte kommer att bestå. Det vet att något gick fel, fruktansvärt fel. Men de fortsätter att lyssna, Krönikören vill ha sin historia, han vill veta sanningen bakom den legendariske Kvothe. Bast vill att Kvothe ska komma ihåg vem han är, han vill att Kvothe ska komma ihåg allt som betydde så mycket för honom. Allt som fortfarande finns kvar, musiken och magin får man ta sig runt på tå, det kan bara skänka hans lärare och vän mer smärta. För Bast ser det som ingen annan ser, han ser att Kvothe, lugnt och tålmodigt, väntar på att dö. Han har spelat rollen som värdshusvärd så länge att han håller på att glömma vem han är, han håller på att dö inifrån. Krönikören vill ha historien, Bast vill bara ha sin lärare och vän tillbaka.
_____________________________________________________________________

Jag hade nästan glömt vilken beroendeframkallande inverkan den här serien har på mig. När jag läste ettan så kunde jag inte slita mig, och det var samma sak med den här. Språket är underbart och humoristiskt, men samtidigt så sorgligt. Man vet liksom att något sorgligt kommer att hända, man vet bara inte vad. Kvothe är en bra huvudkaraktär, hans historia är väldigt spännande. Men mina favoritdelar är faktiskt när man är på Värdshuset i nutid. Jag tycker att Bast, Kvothes lärling, är en av de bästa karaktärerna. Han verkar livlig, munter och väldigt ung, kanske lite naiv. Men skenet bedrar, älvor (det är en sådan han är) är inte så enkla som de verkar.
     Tvåan var precis lika bra som ettan, som finns recenserad här, men man var på Vägstenen mycket mindre, vilket var synd. Men Simmon och Wilem var med mycket mer, och det var verkligen bra. Simmon är en sådan där typisk optimist, han är jättesnäll och talar aldrig illa om något eller någon (det vill säga, om man ser Armbrose som ett undantag), han är väldigt pratsam och sällan alvarlig. Wilen däremot, är tystlåten, inte blyg, bara tystlåten. Han är intelligent, och kanske en aning pesimistisk. De är så olika varandra att det blir perfekt.
     Boken hade kvar sin humor, och Kvothe var sig lik. Fast det händer att han börjar babbla om växter i flera sidor, vilket visserligen är trevligt, men lite förvirrande.
     I del två så får man en liten (okej, ganska stor) kärlekshistoria, vilket var ganska trevligt. När jag läste ettan så tyckte jag att det var alldeles för få tjejer, men i tvåan svämmade det över av dem, och det var bra, antar jag. Men det luktar lite av triangeldrama, vikket är det värsta jag vet!
     Men hur som helst, boken rekomenderas varmt till alla som älskar fantasy och som vill ha en lite sorglig men endå humoristisk historia.

8/10

Rubinröd

Rubinröd av Kerstin Gier
Antal sidor: 364
Originaltitel: Rubinrot
Boken utkom: 2009
Första meningen:
Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll.

Alla familjer har sina hemligheter, men det är inte alltid så trevligt att vara familjens hemlighet.
     Det var inte tänkt att det skulle vara Gwendylon som kunde resa tiden, det var en gåva som hon aldrig hade förberetts på eller velat ha. Det var Charlotte, hennes irreterande kusin, som skulle ärva den där genen, den som gör att man kan resa i tiden. Men helt plötsligt är det Gwendylon, och inte Charlotte, som befinner sig i sjuttonhundratalets London. Underbart... Precis vad alla önskar sig, att man helt plötsligt, ibland flera gånger om dagen, befinner sig i en annan tid. Man kan hamna mitt i andra världskriget, man kan stöta på Jack Uppskäraren, och man kan befinna sig i ett London där pesten härjar. Underbart...En del kanske skulle tycka att det där var spännande, Gwendylon är inte riktigt säker.
     Det är meningen att de som ärvt genen ska förberedas från fördseln, det har inte Gwendylon gjort. Hon är helt oförberedd. Så nu får hon en snobbig, idiotisk, irreterande, korkad kille som ska bli hennes mentor, det blir bara bättre och bättre...
     Helt plötsligt befinner sig Gwendylon i en värld av hemligheter, förräderi, hemliga ordensällskap, hon har hamnat i ett spel på liv och död. Och tidlös kärlek...
_________________________________________________________________
    
Många sa att den här boken var bra, så jag tyckte att jag kunde ge den en chans. Jag bliv inte besviken! Jag sträckläste den på mindre än en dag, och jag hade ett leende på läpparna hela tiden.
     Den är fruktansvärt rolig, på det där ironiska sättet som jag älskar. Den är skriven i första person, vilket gjorde den så mycket bättre. Jag brukar vara lite misstänksam mot sådana, men Gwen skrev på ett sånt sätt att det inte kunde bli mycket bättre. Jag brukar föredra lite dystrare böcker, men jag blev verkligen förälskad i den här!
     Karaktärerna var färgstarka och man gillade dem bara mer och mer ju mer man läste om dem. Gideon kunde gärna varit lite mindre irreterande, men man kan inte få allt... Gwen passade bra som huvudroll, hon var liksom lagom. Det är verkligen roligt att hon är den enda som kan se och tala med spöken, det fick så fruktansvärt komiska effekter. Jag gillar spöken av princip, för det mesta. Jag har inte mycket tillövers för vampyrer och varulvar (om man bortser från dem i Soulless eller Darkside), men spöken. Dem kan man stå ut med.
     Jag kommer att se fram emot att läsa fortsättningarna, dessutom har jag hört att den kanske ska bli film...
    Den rekomenderas hur som helst varmt...

9/10

Okej, nu har jag bara två recensioner kvar att skriva, Lilla himlafågel och Pandermonium, får se om det blir något av det...

God Jul!

God jul allihop!!!!!!!!!!!!!
     På julafton fick jag massor (eller, massor och massor...) av underbara böcker. Verkade faktiskt som om någon läste min önskelista i år... Men, här kommer en liten lista på vilka böcker jag (och min syrra) fick. Kanske inte kommer ihåg alla syrrans böcker...

• The dirty streets of heaven av Tad Williams
• Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss
• En vis mans fruktan del 1 av Patrick Rothfuss (håller på att läsa den just nu)
• En vis mans fruktan del 2 av Patrick Rothfuss
• Rubinröd av Kerstin Gier (har precis läst klart den, recension kommer när jag orkar)
• Coraline av Neil Gaiman
• Foxfire av Joyce Carol Oates
• Frost av Maggie Stiefvater
• Havsmannen av Carl-Johan Vallgren
• Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ranson Riggs

 När jag tänker efter orkar jag inte skriva syrrans böcker också, he he...

Okej, det är tre recensioner som behöver skrivas, men ha lite tålamod så kommer det en snart...

Okej...

Okej, nu är det så att jag inte har en utan TVÅ recensioner att skriva, he he...
     Eftersom att det är lov och så, så kanske jag inte hinner skriva några... Idag, ska vi liksom städa, pynta, och imorgon får vi gäster...
    Men jag ska försöka skriva en recension idag, om jag hinner...
    På julafton så kommer ni troligen att få en lista på vilka böcker jag fick... (om jag får några alltså...)

När döden kom till Pemberley

Innan jag skriver en recension på den här boken så ska jag berätta vad det faktiskt är som jag har läst. P.D. James är, som ni kanske vet, en känd deckarförfattare som är mest känd för sina Adam Dalgliesh romaner. Den här boken skrev hon 2011 som en uppföljare av Jane Austens roman "Stolthet och fördom"(som utkom första gången 1796), vissa av Jane Austen karaktärer från andra böcker har även mindre roller. "När döden kom till Pemberley" utspelar sig 6 år efter "Stolthet och fördom", därför kan recensionen innehålla mindre spoilers för dem som inte läst "Stolthet och fördom". Jag vill dessutom medela att om man har några planer på att läsa Jane Austen romaner "Stolthet och Fördom", "Emma", eller "Övertalning" så bör man läsa dem innnan man läser den här boken (om man vill läsa den här boken, alltså...), eftersom vissa av karaktärerna från nämnda böcker kan vara med i den här, och den utspelar sig liksom efteråt...
     Man kan kanske tycka att det ät respektlös att en deckarförfattare blandar in några av Englands mest kända och älskade karaktärer i en brutal mordhistoria, men personligen tycker jag inte att det är så hemskt. Dessutom bad hon om ursäkt när hon skrev "författarens förord"...
    Om ni inte läst Stolthet och fördom så kommer ni inte fatta ett ord av den här recensionen...
_________________________________________________________________

När döden kom till Pemberley av P.D. James
Antal sidor: 286
Boken utgavs: 2011
Originaltitel: Death Comes to Pemberley
Översättare: Ulla Danielsson
Första meningen:
    Bland de kvinnliga invånarna i Meryton var man överens om att mr och mrs Bennet på Longbourn hade haft stor tur då de arrangerat äktenskapen för fyra av sina fem döttrar.

Året är 1803, Elizabeth och mr Darcy har varit gifta i sex år och allt är frid och fröjd. De har två friska söner, många vänner, och de står på god fot med släkten, med ett undantag...
    Det enda som orsakar dem det minsta bekymmer är att Georgiana (mr Darcys 10 år yngre syster) verkar ha, inte en utan TVÅ friare. Två stycken friare är inge bra, hur är det meningen att man ska komma igenom den knipan? Det är naturligtvis Georgianas val, men hon skulle aldrig göra något om hon inte visste att hennes bror skulle gilla det. Då skulle det kanske bli som förra gången. De två friarna (ledsen, vet inte vad jag annars ska kalla dem) är Överste Fitzwilliam, som inte bara är mr Darcys kusin utan också en av hans äldsta vänner. Översetn har dessutom känt Georgiana i hela hennes liv och är hennes förmyndare tillsammans med Darcy. Den andra är den unge och stilige advokaten Henry Alverston, som är en god vän till mr Bingley, mr Darcys bästa vän. (okej, det börjar låta ganska komplicerat, men det är faktiskt ganska enkelt...)
    Situationen är inte enkel, men Elizabeth tror att allt kommer att dras till sin spets så att Georgiana måste välja på höstbalen som hålls varje år till minne av Darcys mor, det hoppas hon i alla fall.
    Men allt går inte riktigt som de hade tänkt sig. Allt börjar bra, dagen innan balen kommer Jane och Bingley, precis som planerat. De två som konkurerar om Georgianas hjärta befinner sig också där. På kvällen ursäktar sig Överste Fitzwilliam och säger att han behöver lite frisk luft, så han ger sig ut på en ridtur. Allt fortsätter som vanligt, men plötsligt kommer en droska åkande i rasande fart. Alla (Elizabeth, Darcy, Bingley, Jane och Alverson (Georgiana hade gått till sängs)) springer ut för att se vad det är som står på. Ut ur vagnen kommer en hysterisk Lydia som skriker "Han är död, Jag är säker på att han är död! Min man är död!!" Man försöker lugna henne, få henne att berätta vad som har hänt.Hon svamlar mest och man skickar henne till sängs och tillkallar doktorn. (kort samanfattning för er som antingen inte minns eller som helt enkelt inte har läst boken: Lydia är Janes och Elizabeths yngsta syster, de har två andra systrar också, Mary och Kitty. I Stolthet och Fördom så rymde Lydia med mr Wickham, som var i armén, Wickham är något av en skurk och han och Darcy har känt varandra sen barndomen, de har dock varit fiender länge. Wickham försökte nämligen lura Darcy på pengar, dessutom försökte han få Georgiana att rymma med honom, han kunde inte bli förlåten...) Av kusken kan man dock få ut lite mer vettigt, han berättar att han hade fått order att köra Lydia, Wickham ock Wickhams vän Denny till Pemberley, där skulle Lydia släppas av, Wickham och Denny skulle åka vidare. Men mitt inne i skogen skriker Denny åt kusken att stanna, sedan skriker han något åt Wickham och springer in i skogen. Wickham följer efter sin vän i skogen.  Efter ett tag hör kusken och Lydia skott och Lydia bestämmer sig för att åka till Pemberley att hämta hjälp...
    Darcy kommer fram till att man borde åka och försöka hitta Wickham och Denny, de idioterna har troligen gått vilse eller något... Kusken kör Darcy, Alverson och Översten (som kom inridande samtidigt som de började ge sig iväg) till punkten där två av hans pasagerare hoppade av.  De tre vännerna ger sig in i skogen, där hittar de Denny, död. Wickham sitter gråtande vid hans sida och muttrar "Han är död! Herregud, Denny är död! Han var min vän, min ende vän och jag har dödat honom. Jag har dödat honom! Det är mitt fel".
    Wickham blir anklagad för mordet, men hur mycket Elizabeth och Darcy ogillar än ogillar honom så tror de inte att han är kapabel till att mörda sin vän.
    Så Darcy påbörjar försöket att rädda den mannen som han hatar från galgen...

_____________________________________________________________

Om ni har läst mina tidigare inlägg så har ni nog förstått att jag älskar Jane Austen, så när jag fick en fortsättning på en av hennes bästa böcker så hade jag höga förväntningar. Jag har faktiskt inte läst någon av P.D.James böcker förut, men jag har sett några Dalgliesh-filmer, och de var verkligen bra. Dessutom har mamma lovat att hon är jättebra, och när det gäller böcker litar jag fullständigt på mina föräldrar (man måste ju dra någon fördel av att båda är lärare...).
    Jag kan bara säga att det var underbart att läsa om mina gamla favoritkaraktärer. Okej, Lydia och Wickham kanske inte direkt är några favoriter, men man kan inte få allt... Elizabeth och mr Darcy var huvudrollerna, precis som i "Stolthet och fördom", fast här var det mer mr Darcy än Elizabeth, det gillade jag. Man fick liksom lära känna honom bättre. Både Jane, Bingley och Georgiana var med, ennu ett plus. Man behöver 100% goda-karaktärer ibland. Mrs Bennet var dock inte med, vilket var synd. Jag började nästan ge upp när det gällde mr Bennet, men sedan kom han! Utmärkt entré, precis lika lugn som vanligt. Jag har inte blivit så glad på länge...
     Jag tyckte att det var intressant att se en av mina favoritböcker bli omgjord till en deckare. P.D.James använde en klassisk deckarhistoria, komplicerat och spännande enda till slutet, och la in det i fortsättningen på en bok som var totala motsatsen till allt vad deckare heter...
     Jane Austen skulle troligen inte varit så förtjust i deckare, hon gillade intriger med hon dödade ytterst sällan någon av sina karaktärer, jag undrar vad hon hade tyckt om boken...
    En sak som jag älskade var att P.D. James blandade in karaktärer från andra böcker, de var inte med, men de nämndes. Och på ett eller annat sätt var de inblandade i historien...
    Som deckare var boken bra, brottet var smart och boken var spännande hela tiden.
    Så jag blev inte alls besviken på den här boken, den var mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara. När jag fick den var jag faktiskt lite misstänksam, men det gick över så fort jag läst första meningen. Det var faktiskt meningen att det här skulle vara en julklapp till mig, men jag och mamma skulle liksom dela på den, så jag fick den i förskott. Jag var nämligen desperat, jag hade precis läst ut Pandermonium, varning: om ni tyckte Delirium slutade hemskt så kan jag säga att slutet på tvåan var mycket värre...
    När döden kommer till Pemberley sträckläste jag verkligen, jag startade efter lunch och var klar innan middan, det var inte så illa...
    Boken rekomenderas till alla som gillar en bra deckare eller en klassiker...
    Jag skulle gärna lagt in något citat, men jag var så inne i boken att jag inte hann anteckna något...

10/10

Resten får du ta reda på själv

Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver
Antal sidor: 474
Boken utgavs: 2010
Origianltitel: Before I fall
Översättare: Jessica Hallén
Första meningen:
    Det sägs att hela livet flimrar förbi framför ögonen precis innan man dör, men så var det inte för mig.

Vad skulle du göra om du hade en dag kvar att leva?

Samantha Kingstons liv är perfekt, hon har de bästa vännerna man kan ha, hon är populär, har killen som alla vill ha. Vad kan vara bättre? Hon har det bästa av allt, allt från det bästa parkeringsplatsen till den coolaste killen. Hon saknar inget. Fredagen den tolfte februari skulle bli ännu en perfekt dag i hennes underbara liv. Men istället visar det sig vara den sista.
     Men hon får en andra chans, sju stycken faktiskt. Hon upplever samma dag sju gånger, för att få en sista chans om att göra gott, och för att lösa mysteriet kring sin egen död.
     Och när hon upplever den dagen igen, så inser hon att det kanske inte var så perfekt som hon trodde, och hon upptäcker, alldeles för sent, värdet av det som hon håller på att förlora.
      Men, vad skulle du göra om du hade en dag kvar att leva? Vad skulle du säga, vart skulle du åka, vem skulle du kyssa? Sam får en dag på sig att snurra tillbaka klockan.

_____________________________________________________________

Det är på ett sätt kanska dystert att läsa en bok där huvudpersonen dör på första sidan. Man fortsätter liksom att säga, hon är död. Men det funkar liksom inte, hon är ju där. Hon talar, försöker ställa allt till rätta, men endå så är hon död hela tiden. Man trodde liksom att hon skulle överleva, trots att hon redan var död.
     Boken var bra, då och då riktigt bra. Jag kan inte direkt påstå att jag gillade Sam speciellt mycket, hon var så jobbig och så mobbar hon och hennes vänner folk. Och när de stackars offren (okej, jag erkänner, det var bar ett) begår självmord så låtsas de att de inte har med saken att göra. Men hon var inte jobbig hela tiden, och hon blev bättre i slutet. Jag gillade Kent, han var söt på ett lite skumt sätt. Men Rob var en 100% idiot.
     Den kunde få mig att skratta och man blir nästan gråtfärdig ibland, man märker att Lauren Oliver är en väldigt bra författare. Jag blev faktiskt på så gott humör av den att jag nog ska läsa Pandemoniun nu. På engeslska såklart, jag har haft den , he he, rätt så länge men aldrig orkat att läsa den.
    Orkar inte skriva en lång recension, måste skriva en på Lilla himlafågel, men det får vänta.
Vi håller på att läser en bok i skolan "Mina drömmars stad", tills på torstdag ska vi ha läst till sidan 117, idag är det tisdag och jag är på sidan 200... Men den är faktiskt riktigt bra så ni kanske får en recension på den också...

He he...

Okej, jag erkänner. Jag har inte recenserat något på ett bra tag.
     Men, jag har faktiskt haft influensa och legat med hög feber. Det var först igår som jag orkade röra mig ur fläcken. Jag har faktiskt varit för trött för att läsa, men jag har förstås läst en hel del Tintin, mitt botemedel på alla sjukdomar. Dessutom läste jag Jellicoe Road igår, den blir bättre för varje gång jag läser den.
    För att gottgöra mig lite så ska jag köra den där julkalendern som alla håller på med. Dessutom ska jag lägga upp min favorit sång. Blir jag förlåten då? Bra...
     Se det så här, efter jul lär det nog bli en del recensioner. Min önskelista var inte så kort och jag jan avslöja att jag skrev rätt så många böcker på den...

   OK, here we go, som mrs Patmore brukar säga.

Dag 1
En bok som har fått dig att rulla runt på golvet av skratt.
    Tja, av Spejarens lärling och Jellicoe Road kan man alltid få sig ett gott skratt av.
Fast den bok jag nog skrattat mest av är Stormens hand, eller Stormens öga, eller var det Stormens hjärta? Jag minns faktiskt inte vad som händer i vilken av dem. Hur som helst, något av dem fick mig att bryta ihop av skratt.

Dag 2
En bok du har gråtit floder över.
 Tja, jag gråter inte så ofta när jag läser men det är två som åtminstonde har fått mig att bli gråtfärdig.
     Det är Godnatt mister Tom, allvarligt, vem gråter inte över den? Och så var det Skuggan från Norr, den är så hemsk och sorglig. Ni som läst den kan nog gissa var jag grät...

Dag 3
Jag önskar att jag skrev den här boken.
Shadowrise av Tad Williams, bästa boken i den bästa serien som finns, kan det bli mycket bättre?

Dag 4
En bok du har läst tre gånger (eller mer)
Va? Måste jag skriva EN? Hur ska man välja, det finns så många?
      Men, den bok jag nog läst flest gånger är Godnatt mister Tom.

Dag 5
En bra bok som blivit en bra film.
Okej, det är inte så vanligt. Men Guldkompassen blev faktiskt helt ok.
     Dessutom har alla bbc saker blivit risktigt bra. T.es Miss Marple, Stolthet och fördom... Fast North and South blev bäst...

Dag 6
Favorittitel (på en bok, såklart)
Min favorit är nog "En sån där vidrig bok där mamman dör", men jag gillar också "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Dag 7
En bok som har ändrat din uppfattning om något helt och hållet oviktigt
Hmmm, den var svår. Men jag antar att Otherland fick mig att ändra åsikt om dataspel, den fick mig att nästan gilla dem.

Dag 8
Bästa kvinliga karaktär i en bok.
Okej, den var inte svår. Miss Marple regerar världen...Hon är så söt, rolig, intelligent och hon upphör aldrig att förvåna en. Jag älskar gamla tanter...

Dag 9
Bästa manliga karaktär i en bok
Aj då, den var svår. Man jag får ta Sotfinger, han var den första karaktären i en bok som jag verkligen gillade. Gillar Ben från Jellicoe Road, gillar alla i Jellicoe Road för den delen...

Dag 10
En bok du inte trodde du skulle gilla, förren du läste den
Tja, jag var verkligen misstänksam på Slottet i Sydmarj i början (hur kunde jag?) inledningen gjorde det inte bättre...
     Var också misstänksam på Spejarens lärling, vet inte varför.

Dag 11
En bok du vill läsa, men inte orkat
Nekromantikerns födelse, man behöver samla mod i minst en månad innan man orkar läsa en bok i den serien, de ät ytterst deprimerande. Tyvärr är de också väldigt bra och spännande, så man kan inte sluta läsa serien. Verkar som om Fess ska vara med mer, det bådar gott.

Dag 12
En bok du sträckläste
Shadowheart, sista boken i serien. Spännande från första sidan till sista. Man var aldrig riktigt säker på slutet. I början trodde man att man visste, men sen inträffade det saker som gjorde att man inte var så säker längre.

Okej, nu orkar jag inte mer.
    Just det, jag sa ju att jag skulle lägga upp en sång också (:

Top 5

Då var det dags igen, den här gången hade jag tänkt göra top 5 på neutrala karaktärer från böcker. Alltså sådana som antingen byter sida hela tiden (frivilligt eller inte) eller sådana som är på sin egen sida och struntar i alla andra. Tyvärr kan jag typ inte hitta några bra tjejer som matchar på berskrivningen, är det inte sorgligt?
    Kommer mest bli typer från fantasy-böcker, men eftersom jag älskar sådana så gör det inget.

 

Dawet dan-Faar

från Skuggmark av Tad Williams

Det här är en typ som jag faktiskt gillar, trots att jag var lite osäker ibland.

Han bytte typ sida i varje bok, ibland flera gånger i samma bok. Eller snarare, han bytte aldrig riktigt sida, han hjälpte bara sin arbetsgivares motståndare ibland, men inte mycket. Dessutom hade han en kniv mot magen när detta skädde, men det var bara för syns skull, han hade troligen gjort det i alla fall. Dessutom var han förälskad i sin typ fiende (fast han och Briony var inte fiender, de var mycket bra vänner. De slogs bara på olika sidor, typ) men det fattade ingen.

Han är faktiskt rolig, han skulle gärna fått vara med mer...

 

Jacob Crane

från Skuggornas besvärjare av G.P Taylor

Allvarligt, vem gillar inte en helgalen smugglare som spränger saker i luften?

Jag tror att han byter sida typ två gånger, och det var av högst själviska själ, han var ju tvungen att få tillbaka sin konjak, som visserligen inte var direkt ärligt intjänad, men vem bryr sig?

Han är verkligen cool, han är helt lugn genom hela boken. Fast han blev lite nervös när det började flyga andar, spöket, gudar, ja gud vet vad omkring. Fast det berättade ingen för honom förän efterår, om han hade vetat att han riktade en pistol mot en typ som trodde att han var gud så hade det kanske gått lite annorlunda. Men, turligt nog för de andra som råkade ha honom på sin sida för tillfället, så visste han inte det.

Jag älskar hans besättning också, jag gillar typ bara den här boken p.g.a honom.

Meningen "Ur vägen!" räddade hela boken i mina ögon. (det var dte han ropade när han bestämde sig för att använda dynamit för att ta sig in)

 

Tatsuno

från Den blodiga origamifjärilen av T&D Hoobler

Den här boken är visserligen obehagligt kort men Tatsuno räddade den.

Han är rolig och cool, han visar typ inga känslor under hela boken.

Vem gillar inte ninjor? Okej, han är en f.d ninja, men ,who cares?

Dessutom har han en intressant brorsa som är helt ond, annars skulle han få vara med här.

Tycker det är läskigt när han blir skjuten i axeln, men sånt får man leva med, antar jag.

 

Murtagh

från Eragon av Christopher Paolini

Vad? Jag gillar honom...

Han är regerar hela serien, jag älskar honom.

Speciellt i ettan och fyran, då är han med mest. Han är nästan inte med i tvåan och trean, och när han är det så slåss han alltid.

Okej, mina komentarer om honom är lite spoiler om man inte läst hela serien, bara så ni vet.

Han var den enda i hela serien som (spoiler) hade en (typ) kärlekshistoria som jag tyckte var det minsta intressant.

Han byter inte riktigt sida, först är han på en sida, sticker till en annan och bler sedan tillbaka tvingad till den första. Men han hoppas liksom (lite halvhjärtat) att den andra sidan ska vinna. Oj, det där blev komplicerat...

Funderar faktiskt på att läsa om fyran nu, fast jag kommer nog att skippa Rorans kapitel, han är så jobbig.

Försöker lista ut hur gammal han är, men vi får säga att han är ungefär 20.

 

Sezuan

från Ormens Gåva av Lene Kaberböl

Hinner inte skriva så mycket om honom, har lite brådis.

Det är han som gör trean till min favorit i serien, han är rolig.

Jag gillar folk som spelar flöjt, det är så jobbigt med alla dessa evinerliga fioler som dyker upp hela tiden!

Han är typ kanska lik de andra karaktärerna jag nämt, ledsen att det inte bleb så varierat...

Hinner inte skriva mer nu...

He he...

Ledsen att jag inte har skrivit på länge, men jag har fullt upp! Hinner knappt läsa...
    Vi håller på med åttans-spel i skolan, så jag slutar klockan åtta varje kväll, så jag hinner inte vara inne på datorn så mycket.
   Inlägg kommer som vanligt vid tisdag.
Pjäsen vi ska spela är Alice i Underlandet! (boken, inte filmen)

Bild från boken. (Från vänster till höger: Alice, Påskharen, Hasselmusen och Hattmakaren)

Geim

Geim av Anders De La Motte
Antal sidor: 336
Boken utgavs: 2010
Originaltitel: ...
Första meningen:
Texten dök för femtioelfte gången upp i displayen och för samma gång i ordningen klickade HP irreterat bort den.

Wanna play a game?

Yes            No

 

 

 Henrik HP Pettersson är en småhustlare som fullkomligt struntar i resten av världen.

      En dag hamnar en mobil i hans ägo, och det är alltid samma display som dyker upp "Wanna play a game? Yes    No. Nej, han vill inte spela något spel, han vill se om mobilen har några enkla funktioner, typ, kan man ringa med skiten?

     Men efter ett tag ger han upp och klickar yes, det beslutet skulle förändra hela hans liv.

     Genom att klicka på "yes" så blir han inbjuden till en helt ny upplevelse. Ett Alternative Reality Game som utspelar sig i den inte ont anande omvärlden. Efter att ha klarat inträdesprovet erbjuds HP en rad olika uppdrag som alla filmas för att senare visas upp i en ranglista. I takt med att spänningen, belöningarna och inte minst creden från fansen växer så tar HP allt större risker. För första gången är han beundrad, uppskattad, inte en i mängden.

     Men, hur långt är han beredd att gå? När är det dags att dra en gräns mellan verkligheten och spelet? Är det när folk börjar bli skadade, eller är det när spelet tillsist är nära att skada den enda som HP någonsin brytt sig om? Efter ett tag börjar HP inse att den kanske inte bara är ett spel, det kanske är något mycket större än så. Och tillsist är det dags att välja.

     Polisinspektör Rebecka (Becka) Normén är sin lillebror Henkes (HP) totala motsats. Hon är anställd på Säpos livvaktsrotel och har 100% koll på sitt liv. Men trots det känner hon sig inte säker, hon plågas av minnen som hon ständigt blir påmind om. Någon skickar sms, skriver lappar och ringer samtal, allting med samma innebörd. Någon vet något som ingen (förutom HP) kan veta. Någon vet att hon är en mördare. Och värre, någon vet att hon lät sin lillebror ta skulden. Någon vet att hon förstörde hans liv, den där gången för nästan fjorton år sedan.

_________________________________________________________________

 

Jag vill bara säga att det här var en av de mest originella, roliga och ironiska bok som jag någonsin läst. Själva idén är underbar! Språket är roligt, fullt av svärord och förbannelser.

     HP var en intressant och rolig huvudroll. Han kanske inte var ett geni hela tiden, men han kunde vara riktigt smart. Han är väldigt förbannad på hela världen, fullt förståligt. Hans pappa slog honom, han fick ta hand om sin döende mamma när han var i de senare tonåren, den enda fasta punkten i hans liv var Becka. Men hon fick sina egna problem, han gick i fängelse för henne (bara tio månader, men endå) och se hur deras liv skiljer sig pga det. Han fick aldrig studera på något universitet, trots att han var smart. Vilket universitet tar enot en elev som är fälld för våldsamt vållande av annans död. Han får haka sig fram på småjobb och några inte helt lagliga saker. Han är förbannad på allt och alla. Becka däremot har ett bra jobb, en bra inkomst, en pojkvän, ett bra liv helt enkelt.
     Jag gillar faktiskt verkligen när huvudrollen/huvudrollerna är vuxna. Det är så jobbigt att läsa om ungdomar (typ, 14,15.16,17...) Det är mycket roligare att läsa om typ 27 och uppåt. Om jag fattade det rätt så är Henke 31, och han är mycket roligare än t.ex Katniss, Harry Potter, Bella...
    Boken var rolig men endå seriös på något sätt. Dessutom var det väldigt roliga karaktärer. HP är rolig, Becka är smart men bäst av alla är Mange! Han är HP bästa kompsi (som precis konverterat till Islam), han är dataexpert och så otroligt rolig! Han är lika bra som Magnus i TMI! (de har t.o.m samma namn)

En enda genuint osjälvisk sak hade han gjort i sitt liv, men vad hade han fått för det? Hur hade världen tackat honom, belönat honom för hans hjältedåd? Jo, med tio månader på anstalt, direkt in i fängelse utan att passera gå, tack så jävla mycket! För i mellanmjölkens land går naturligtvis ingen god gärning ostraffad.

9/10

Tävling på boklyckan!

Ville bara nämna att det är en tävling på boklyckan.
 Boken som är priset är Evig natt av Michelle Paver.

Ville bara säga det...

Månadssammanfattning november 2012

Okej, då var det dags att se vilka böcker jag läst....

• Shadowheart av Tad Williams
• Vindens namn av Patrick Rothfuss
• Sense and Sensibility av Jane Austen
• Pride and Prejudice av Jane Austen
• Mansfield Park av Jane Austen
• Northanger Abbey av Jane Austen
• Persuasion av Jane Austen
• Emma av Jane Austen
• Svindlande höjder av Emily Brontë
• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
• En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon-McKenna
• Till minnet av Edward av Elizabeth George

Antal lästa böcker: 12
Antal lästa böcker på engelska: 7
Antal omlästa böcker: 2 (Jag har visserligen läst de flesta av Jane Austen förut, men inte på engelska)
Bästa bok: Jag vet inte riktigt, men jag gillade verkligen Shadowheart och Vindens namn.

Jag fick visserligen inte så många böcker läst, men jag läste 7 böcker på engelska, vilket inte är så illa. Dessutom så var det ganska många tjocka böcker.