Antal sidor: 390
Originaltitel: The name of the wind
Översättare: Ylva Spångberg
Boken utkom: 2007
Första meningen:
I början av min andra termin fick jag Kilvins tillåtelse att studera sygaldri.
(Varning för spoilers om man inte har läst del 1)
På världshuset Vägstenen sitter det tre män. En av dem skriver ihärdigt, en lyssnar hoppfullt och den tredje berättar, historien fortsätter.
Trots att han nästan inte hade några pengar och trotrs att han redan hade lyckats skaffa sig två fiender så var Kvothe, ja, nästan lycklig. För nu hade han en luta, och musiken hade kommit tillbakas till hans liv. Dessutom fick han studera på universitetet, och han klarade sig bra. Och så hade han sina vänner, Simmon och Wilem, och så Auri, flickan som bor i Underdelen, som hon kallar de vidsträckta tunnlat, avloppsrör och kanaler som sträcker sig under universitetet. Och så kom flickan ,som bara fanns kvar som ett fragment i hans minne, tillbaks till hans liv.
Men han tvingades inse att den nästan drömlika tillvaron som han hade börjat leva inte skulle bli bestående, Armbrose ville honom fortfarande illa, och minnerna började att tränga sig på, minnen som han inte ville ha. Minnen om ett annat liv.
Men trots att berättelsen på många ställen är munter, rent av lycklig, så vet de två lyssnarna att det inte kommer att bestå. Det vet att något gick fel, fruktansvärt fel. Men de fortsätter att lyssna, Krönikören vill ha sin historia, han vill veta sanningen bakom den legendariske Kvothe. Bast vill att Kvothe ska komma ihåg vem han är, han vill att Kvothe ska komma ihåg allt som betydde så mycket för honom. Allt som fortfarande finns kvar, musiken och magin får man ta sig runt på tå, det kan bara skänka hans lärare och vän mer smärta. För Bast ser det som ingen annan ser, han ser att Kvothe, lugnt och tålmodigt, väntar på att dö. Han har spelat rollen som värdshusvärd så länge att han håller på att glömma vem han är, han håller på att dö inifrån. Krönikören vill ha historien, Bast vill bara ha sin lärare och vän tillbaka.
_____________________________________________________________________
Jag hade nästan glömt vilken beroendeframkallande inverkan den här serien har på mig. När jag läste ettan så kunde jag inte slita mig, och det var samma sak med den här. Språket är underbart och humoristiskt, men samtidigt så sorgligt. Man vet liksom att något sorgligt kommer att hända, man vet bara inte vad. Kvothe är en bra huvudkaraktär, hans historia är väldigt spännande. Men mina favoritdelar är faktiskt när man är på Värdshuset i nutid. Jag tycker att Bast, Kvothes lärling, är en av de bästa karaktärerna. Han verkar livlig, munter och väldigt ung, kanske lite naiv. Men skenet bedrar, älvor (det är en sådan han är) är inte så enkla som de verkar.
Tvåan var precis lika bra som ettan, som finns recenserad här, men man var på Vägstenen mycket mindre, vilket var synd. Men Simmon och Wilem var med mycket mer, och det var verkligen bra. Simmon är en sådan där typisk optimist, han är jättesnäll och talar aldrig illa om något eller någon (det vill säga, om man ser Armbrose som ett undantag), han är väldigt pratsam och sällan alvarlig. Wilen däremot, är tystlåten, inte blyg, bara tystlåten. Han är intelligent, och kanske en aning pesimistisk. De är så olika varandra att det blir perfekt.
Boken hade kvar sin humor, och Kvothe var sig lik. Fast det händer att han börjar babbla om växter i flera sidor, vilket visserligen är trevligt, men lite förvirrande.
I del två så får man en liten (okej, ganska stor) kärlekshistoria, vilket var ganska trevligt. När jag läste ettan så tyckte jag att det var alldeles för få tjejer, men i tvåan svämmade det över av dem, och det var bra, antar jag. Men det luktar lite av triangeldrama, vikket är det värsta jag vet!
Men hur som helst, boken rekomenderas varmt till alla som älskar fantasy och som vill ha en lite sorglig men endå humoristisk historia.
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar