Den här gången hade jag tänkt göra på "Saddest deaths", alltså de dödsfall som varit absolut sorligast, enligt mig. Ledsen att jag inte kunde komma på en bra översättning på saddest deaths, men svenska är ett så futtigt språk i vissa samanhang. Men om det finns någon som hatar engelska där ute så är en ungefär översätting "sorgligaste dödsfall", vilket låter mycket tråkigare.
Men hur som helst, det är gigantisk spoiler varning om man inte har läst följande böcker: "Skuggan från norr" av Philip Pullman, "Bilbo, en hobbits äventyr" (eller "Hobbiten", eller "Dit och tillbaks igen", beroende på vilken titel man föredrar) av J.R.R Tolkien, "A Game of thrones" av George R.R Martin, "Den skarpa eggen" av Philip Pullman, "Harry Potter och dödsrelikerna" av J.K Rowling, eller "Godnatt mister Tom" av Michelle Magorian.
Om någon som känner mig läser det här så har ni kanske märkt att det är en viktig bok som saknas, men det är därför att jag inte riktigt räknar det som ett dödsfall, eftresom karaktären inte ens förblev död i en hel bok.
I vanliga fall så brukar jag inte skriva det här i någon speciell ordning, men det ska jag faktiskt göra den här gången. Den som jag skriver först kommer på 5:e plats, osv, ni fattar nog...
Men, dags att sluta babbla, nu är det dags att återgå till det som jag faktiskt höll på med...
(hittade faktiskt inte många kvinnliga karaktärer den här gången heller, de dör liksom aldrig. Kunde bara komma på en...)
(SÅ, UPPREPNING! OM DU INTE HAR LÄST DE BÖCKER SOM JAG NÄMT, SÅ LÄS INTE DET HÄR INLÄGGET!!!)
5:e plats
Eddard Stark
från "A Game of Thrones"
Det här hade kanske varit det sorgligaste dödsfallet, men jag var ganska förberedd på det, och då blev det liksom inte lika sorgligt. Han dog på ett ganska obehagligt sätt, han blev halshuggen. Inte det minsta trevligt att läsa om... Ned var kanske inte den roligaste huvudrollen, men han var liksom hederligast, och troligen snällast också. Jag menar, serien (a song of ice and fire) blev inte alls lika bra utan honom, det fanns inte något riktigt snäll kvar. Okej, några. Men alla var under tretton, så det var inte så konstigt. Det är aldrig trevligt när huvudrollen dör, speciellt inte när han fortfarande är rätt så ung (har för mig att han var 35, fast i filmen var han äldre), dessutom hade han sex barn och en fru, så alla blev väldigt deprimerade när han dog. Onödigt dödsfall, varför kunde han inte fått leva? Då hade jag kanske fortfarande läst den där serien istället för att ge upp efter tredje boken...
4:e plats
Thorin
(eller Torin, beroende på om man vill ha det på svenska eller engelska)
Från "Bilbo" (välj vilken titel ni vill, orkar bara skriva en)
Okej, han kanske inte är min absoluta favorit, och han må vara grinig, girig, bitter och allmänt irretterande, men det betyder inte att han behövde dö! Av alla de där dvärgarna så var han och Balin definitivt bäst (fast Kili ocf Fili var inte så illa). Jag fick faktiskt en chock när ALLA mina favorit dvärgar dog! Som ni troligen vet så går FÖRSTA (det ska bli hela tre stycken av den där lilla boken) delen av filmen på bio just nu. Såg den förresten igår, kommer en recension när jag orkar. Hur som helst, Richard Armitage spelade Thorin väldigt bra, fast jag förstod inte riktigt varför han var SÅ dyster, det finns ingen mening men att göra en person dystrare än vad han redan var! Men det var nog för att i boken sa man helt enkelt "han är dyster" men det kunde man ju inte riktigt göra i filmen... Richard Armitage räddade faktiskt hela grejen genom att vara en så bra skådespelare, om någon som inte var lika duktig hade spelat Thorin så skulle han bara blivit patetisk...
Jag blev faktiskt helt chockad när Thorin dog, jag var helt säker på att han skulle överleva. Det var väldigt synd, jag gillade honom faktiskt trots alla hans brister. Han hade ju en anledning till att vara dyster...
3:e plats
Fred Weasley
från "Harry Potter"
Okej, vem blev inte chockad när Fred dog? Man var totalt oförberedd på det, först skrattade han, och sedan var han död. Man fick inte ens tid att tänka över saken. Det var faktiskt hemskt när han dog, men man han inte riktigt bli ledsen, han var liksom bara död och sedan fortsatte historien. Tycker i alla fall att det var bra att han dog skrattande. Det lustiga var att när han dog så var det inte honom jag tyckte synd om, det var George. Och alla blev ju liksom så ledsna, jag blir deprimerad bara av att tänka på saken. Precis som med Thorin tänlte jag "han har överlevt hela vägen till sluten, inte kan han väl dö NU!"
2:a plats
Hester och Lee Scoresby
från "Den mörka materian"
Visst räknas de som en person? Det tycker jag i alla fall. Det var ju hemskt, jag minns inte mycket från tvåan, men jag minns det kapitlet. Man fick visserligen lite förvarning, men jag trodde verkligen att de skulle överleva. Jag minns sista meningen i det kapitlet "Och så dog de", inget mer dramatiskt, jag var rätt så liten när jag läste det där, jag höll på att börja gråta. Jag älskade Hester och Lee, jag älskade dem när de grälade, när de var i fara, när de retades, det fanns inte en stund då jag inte gillade dem! Varför var de tvungna att dö? Jag tycker verkligen att de borde fått överleva. Fast Philip Pullman har en dålig vana att alltid ha rätt så olyckliga slut...
Lee och Hester får faktiskt dela platsen med
Zach
från "Godnatt mister Tom"
Varje gång jag läser om när han dog så får jag tårar i ögonon, och jag har endå läst boken väldigt många gånger. Det var så hemskt, han var så rolig. Jag kan den där scenen helt utantill.
Tänker inte skriva så mycket om honom, för då kommer jag att vara deprimerad resten av dagen och vi får gäster...
Innan jag började skriva det här inlägget så läste jag faktiskt igenom de olika döds-scenerna, för att komma in i känslan. Det här var de näst värsta, men nu är det dags för första platsen...
1:a plats
Frederick
från "Skuggan från norr" (plus alla andra böcker i serien, kommer bara inte ihåg vad serien hette, så jag skrev boken som han dog i)
Philip Pullman kan ta åt sig äran för att ha skrivit böckerna som kommer på plats ett och två.
Frederick, jag har aldrig blivit så ledsen i hela mitt liv över att någon har dött i en bok.
Ska jag erkänna en sak? Jag grät när han dog, det var, som han själv beskrev det några sekunder innan golvet rasade under honom , så meningslöst. Det värsta var nog att man var med honom, det var hans kapitel, så man fick liksom veta vad han tänkte hela tiden.
Den här boken består av väldigt ledsna personer, han var den ende optimisten, det gjorde saken mycket värre. Han var min favorit karaktär.
Tänker inte skriva mer om saken, det var hemskt, det är allt jag säger om saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar