Rubinröd

Rubinröd av Kerstin Gier
Antal sidor: 364
Originaltitel: Rubinrot
Boken utkom: 2009
Första meningen:
Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll.

Alla familjer har sina hemligheter, men det är inte alltid så trevligt att vara familjens hemlighet.
     Det var inte tänkt att det skulle vara Gwendylon som kunde resa tiden, det var en gåva som hon aldrig hade förberetts på eller velat ha. Det var Charlotte, hennes irreterande kusin, som skulle ärva den där genen, den som gör att man kan resa i tiden. Men helt plötsligt är det Gwendylon, och inte Charlotte, som befinner sig i sjuttonhundratalets London. Underbart... Precis vad alla önskar sig, att man helt plötsligt, ibland flera gånger om dagen, befinner sig i en annan tid. Man kan hamna mitt i andra världskriget, man kan stöta på Jack Uppskäraren, och man kan befinna sig i ett London där pesten härjar. Underbart...En del kanske skulle tycka att det där var spännande, Gwendylon är inte riktigt säker.
     Det är meningen att de som ärvt genen ska förberedas från fördseln, det har inte Gwendylon gjort. Hon är helt oförberedd. Så nu får hon en snobbig, idiotisk, irreterande, korkad kille som ska bli hennes mentor, det blir bara bättre och bättre...
     Helt plötsligt befinner sig Gwendylon i en värld av hemligheter, förräderi, hemliga ordensällskap, hon har hamnat i ett spel på liv och död. Och tidlös kärlek...
_________________________________________________________________
    
Många sa att den här boken var bra, så jag tyckte att jag kunde ge den en chans. Jag bliv inte besviken! Jag sträckläste den på mindre än en dag, och jag hade ett leende på läpparna hela tiden.
     Den är fruktansvärt rolig, på det där ironiska sättet som jag älskar. Den är skriven i första person, vilket gjorde den så mycket bättre. Jag brukar vara lite misstänksam mot sådana, men Gwen skrev på ett sånt sätt att det inte kunde bli mycket bättre. Jag brukar föredra lite dystrare böcker, men jag blev verkligen förälskad i den här!
     Karaktärerna var färgstarka och man gillade dem bara mer och mer ju mer man läste om dem. Gideon kunde gärna varit lite mindre irreterande, men man kan inte få allt... Gwen passade bra som huvudroll, hon var liksom lagom. Det är verkligen roligt att hon är den enda som kan se och tala med spöken, det fick så fruktansvärt komiska effekter. Jag gillar spöken av princip, för det mesta. Jag har inte mycket tillövers för vampyrer och varulvar (om man bortser från dem i Soulless eller Darkside), men spöken. Dem kan man stå ut med.
     Jag kommer att se fram emot att läsa fortsättningarna, dessutom har jag hört att den kanske ska bli film...
    Den rekomenderas hur som helst varmt...

9/10

Okej, nu har jag bara två recensioner kvar att skriva, Lilla himlafågel och Pandermonium, får se om det blir något av det...