Antal sidor: 376
Orginal titel: ...
Boken publicerades första gången: 1848
Första meningen: (Jag vet, jag brukar skriva första stycket men det är så fruktansvärt långt)
You must go back to the autumn of 1827.
När den unga och vackra änkan mrs Graham och hennes unge son Arthur flyttar in i det gamla godset Wildfell Hall så blir det stor uppståndelse i den lilla församlingen.
Man vill gärna att de ska känna sig som hemma, det är så väldigt ensligt öppe på Wildfell Hall.
Men mrs Graham verkar inte vilja ha någon hjäp, hon är så kall och håller sig alltid för sig själv, det är faktiskt väldigt besvärligt att bli vän med henne. Och tillsist ger det lilla samhällets befolkning upp.
Men inte Gilbert Markham. Han tyckte inte direkt bra om henne i början, men ju bättre han lär känna henne och hennes femårige son, desto mer gillar han dem. Och efter ett tag blir de mycket goda vänner.
Men det är bara han och hans familj som inte har något emot henne, och snart börjar skvallret.
Är inte lille Arthur otroligt lik mr Lawrence, den unge och stilige godsägaren som verkar känna henne från förut etc...
Gilbert vägrar envist att lyssna till skvallret, men en rad händelser och missförstånd gör att mrs Graham behöver förklara sig, och det gör hon.
Hon ger Gilbert sin dagbok som hon har skrivit i de senaste sex åren...
Och han får höra hennes historia... (nu kan jag börja recensera det som nästan hela boken handlar om)
Han får höra historien om unga Helen som gifte sig med det våghalsige mr Huntingdon när hon var arton år gammal. Och i början går det väl inte så illa, de älskar ju varandra. Han är defenitivt inte något helgon, men hon ska nog kunna hjälpa honom och ge honom en knuff i rätt riktning...
Men det blir bara värre och värre, ibland åker han bort och är borta flera månader i sträck. Han dricker, har ett hett temperament och han kan vara helt oresonlig ibland. Men det värsta är när han bjuder hem sina vänner, det är då de verkliga bekymren börjar.
Men till sist (liten spoiler, med det är ganska uppenbart så fort hon börjar berätta) dras saker till sin spetts, hon lämnar honom och flyttar till Wildfell Hall, byter namn etc. Den som hjälpte henne var hennes äldre bror, Lawrence...(slut på spoiler)
Men där tar det defenitivt inte slut, boken fortsätter i mer en hundra sidor så tro inte att jag har berätatt slutet.
Wow! Man säger att Emily (Svindlande höjder) och Charlotte Brontë (Jane Eyre) var rebelliska, med de kan inte tävla med sin lillasyster. Annes två systrars böcker har alltid varit populära och välkända, delvis för att de var väldigt rebelliska för sin tid. Men att någon på den här tiden hittade på en historia om en kvinna som lämnade sin man, det stöter man inte på varje dag. Om ni inte är så insatta i den här tiden så kan det låta knäppt, men det är det verkligen inte.
Anne har ett väldigt fängslande sätt att skriva och jag fastnade genast. Det är ganska fascinerande med de två perspektiven, fast egentligen är det bara ett perspektiv. Det är Gilbert som skriver ett brev till någon som heter Halford, och med brevet skickar han dagbokssidorna som Helen skrev.
Det är inte bara språket och handlingen som fick mig att gilla den, jag gillade verkligen många av karaktärerna. Jag gillade Gilbert, Lawrence, Helen och lille Arthur. Jag var ganska intresserad av Huntingdon och hans vänner. Helen bildade liksom en liga med sin bästa vän Milicent (som gifte sig med mr Hattersley som är en av Huntingdons vänner), deras liga går väl huvudsakligen ut på "rädda min make från helvetet". Det var väldigt kul att höra om mr H och hans vänner, om deras fruar, liv etc...
Dessutom var det bra attt Anne berättade hur det gick för allesammans i slutet, vissa lyckades faktiskt bli bättre människor, andra inte. (okej, det gick inte så bra för majoriteten av dem, men ja ja...
En sak som var jobbig var att alla namnen var så lika, Halford, Hundington, Hattersley och Hargrave, det är väldigt förvirrande...
Jag störde mig lite på Helen, hon var för helgon lik, men bortsett från det så gillade jag henne.
Den här recensionen blev väldigt virrig, men boken var väldigt bra och komisk och jag rekomenderar den varmt.
´Degrade myself, Helen?´
´Yes, degrade! What have you been doing all this time?´
´You´d better not ask,´said he, with a faint smile.
(tänker börja sätta betyg från ett till tio på alla böcker jag recenserar om)
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar