Top 5

Nu var det dags igen... Den här gången gör jag mina top 5 kärlekshistorier, karaktärerna som är med är inte nödvändigtvis huvudkaraktärer, och de är inte nödvändigtvis mina favoritkaraktärer. Jag kommer tyvärr att behöva ta bort några bra, ibland för att de inte fick plats, och ibland för att jag inte tyckte att jag hade tillräckligt bra koll på dem. Det är en liten spoiler varning, men inte för allvarlig, i böcker brukar kärlekshistorier vara ganska uppenbara. Jag kommer troligen att glömma någon viktig, men sånt får man leva med.
    Okej, dags för top 5 Love stories...

Vid närmare eftertanke så är det nog ganska mycket spoiler varning i det här inlägget!

 

Thornton och Margaret

från North and South av Elizabeth Gaskell

Jag tog inte bara den här därför att det är min favoritbok, jag tog den därför att jag faktiskt tyckte om själva kärlekshistorien. De grälar sig igenom hela boken, och det gillar jag liksom. Jag älskar både Thornton och Margaret, Margaret är väldigt cool, rolig och säger alltid vad hon tycker, hon är inte perfekt och det gillar jag henne för. Thornton tycker jag precis lika mycket om, han kan verka känslolös och elak men innerst inne är han faktiskt väldigt snäll. Man inser nästan genast att Thornton är förälskad i Margaret, medan Margaret tycker väldigt illa om Thornton, sedan tycker Margaret lite mer om Thornton, men då tycker han illa om henne (okej, han försöker övertala sig själv om att han tycker illa om henne) så allt blir väldigt komplicerat. I de flesta engelska klassiker är man ganska säker på ett lyckligt slut, det var jag verkligen inte här! Den gemförs ofta med Stolthet och Fördom, och på vissa sätt är den lik, men Thornton och Margaret klassar faktiskt ut Elizabeth och Darcy, ledsen...Den här kärlekshistorian var verklighetstrogen och hade underbara karaktärer, så den är definttivt en favorit.

Lizzie och Eugene

från Vår gemensamme vän av Charles Dickens

Det här är en kärlekshistoria som jag i vanliga fall kanske inte skulle gilla, Eugene förtjänade verkligen inte Lizzie! Han är något av en skurk i vissa avseenden, och hon är väldigt snäll och godhjärtad, och endå gillar jag den. Trots alla sina brister så är Eugene inte en dålig människa, han behöver bara en knuff i rätt riktning, Lizzie kanske kan ge honom den, jag vet inte, Eugene tvivlade själv på det. Jag har alltid stört mig på deras slut, det var kusligt öppet. Jag gillar faktiskt Eugene, han är rolig och han har några av de bästa scenerna i hela serien, men han kunde faktiskt tänkt sig för lite. Men enligt mig fick han ungefär vad han förtjänade, han bad faktiskt om det... Jag tycker att deras kärlekshistoria behövs, den handlar (precis som alla Dickens böcker) om klasskillnader,Eugene var ju typ övre medelklass medan Lizzie var ungefär så långt ned som man kan komma. De var faktiskt väldigt gulliga tillsammans. Lizzie var väldigt snäll, det enda misstaget hon egentligen gjorde var att bli förälskad i Eugene, och det var ju faktiskt inte helt hennes fel. Man vet aldrig riktigt vad Eugene tänker, fast i ca andra boken så börjar han att prata med sig själv, då får man reda lite mer. Man var verkligen inte säker på hur det skulle sluta, inte ens när boken slutade.

Både Paul McGann (Eugene) och Keeley Hawes (Lizzie) är några av mina favorit skådespelare och de spelade verkligen bra i filmen.

Eowyn och Faramir

från Sagan om ringen av J.R.R Tolkien

Stor spoiler varning på den här!!!

Kort fråga, VAR VAR NI I FILMEN? Jag menar, de får bara vara tillsammans i bild en gång, och då säger de inte ens något! Idioterna som gjorde de där filmerna klippte typ bort deras scener, för man kan få bilder på dem.

Det där är nog min favorit kärlekshistoria, mitt i trean då alla håller på att slåss för sitt liv så pågår en liten trevlig kärlekshistoria, den behövdes faktiskt. Eowyn och Faramir är faktiskt mina favoritkaraktärer i hela Sagan om ringen, jag fastnade verkligen för deras livsöden, som var kanska lika. Faramir hade ju alltid överskuggats av sin äldre bror och (liten spolíler) när Boromir dör (slut på spoiler) så måste han liksom ersätta honom. Han måste ge sig ut i ett slag som han vet att han inte kan vinna, när han egentligen är rätt så fredlig och gillar att sitta och läsa i arkivet. I boken är han väldigt snäll hela tiden, det kunde filmen dock inte tåla. De gav honom några minuters osäkerhet, bara för att man skulle gemföra honom med sin bror. Men som det visar sig, så är han inte bara en bättre människa än sin bror utan också starkare inombords.Folket älskar honom, det är faktiskt tack vare det som han överlever. Så han ger sig ut och kommer tillbaka från slaget, dödligt sårad. Hans far blir då galen och försöker då att bränna både sin son och sig själv, Pippin lyckas dock stoppa detta.

        Eowyn däremot är helt ihopbruten av att se alla omkring henne dö eller tyna bort, så det enda hon vill är att ge sig ut i strid, göra några stordåd och sedan få dö ifred. Men alla förbjuder henne att gå ut i strid, så hon klär ut sig till man och ger sig ut i hemlighet. Hon blir sårad och hamnar på samma sjukavdelning (vet inte vad jag annars ska kalla det) som Faramir, behöver jag säga något mer?

Faramir, älskad och beundrad av alla, men det enda han egentligen vill är att bli accepterad av sin far (tro inte att det var någon rivalitet mellan Faramir och hans bror, de var mycket goda vänner, båda pratar med väldigt stor respekt om varandra, det var faktiskt Faramir som skulle resa till Vattnadal, men eftersom Boromir var äldre och lite överbeskyddande mot sin lillebror så reste Boromit istället, och ni vet ju hur det gick...), och Eowyn, älskad av folket men vill bara dö ifred, det kan bara få ett slut...

Briony och Vansen

från Shadowmarch (skuggmark) av Tad Williams

De här två gjorde mig faktiskt ganska frustrerad, men de var de enda i hela serien som fick mig att hoppas på ett lyckligt slut. Vansen är min favoritperson i boken, så när han blev förälskad i Briony så ansåg jag att det var något som man fick stå ut med. Men efter ett tag började jag faktiskt tycka om Briony, och då blev jag mycket mer intresserad av deras kärlekshistoria, om man nu kan kalla den för det. De befinner sig flera mil från varandra i större delen av serien, vilket var ganska deprimerande.

Jag tyckte väldigt synd om Vansen hela tiden, han hade det ganska jobbigt, en bok tillbringade han omkring irrande i en skog, en bok satt han i en fängelsehåla och två böcker tillbringade han med att slåss för sitt liv i några tunnlar, inte kul... Det är ungefär tre kärlekshistorirt med i den här boken, men det är den här som väcker ens intresse, de andra två tyckte jag var ganska störande. Vansen var ju förälskad i Briony innan boken började, medan Briony var ytterst osäker på hur vida hon gillade Vansen eller inte. Men när båda väl erkänt för sig själva att de är förälskade, så är de så fast övertygade om att den andra avskyr honom/henne, hur irreterande som helst! De där två räddar faktiskt boken lite på kärleksfronten, jag hoppas verkligen att någon gör en film på den.

 

Räv och Jacob

från Reckless av Cornelia Funke

De här är de mest frustrerande människorna jag någonsin läst om! Varför kunde de inte bara inse att de var förälskade i varandra? Jag tyckte att det var uppenbart från första stund. Okej, Räv visste väl typ om det från början men det fick man inte riktigt reda på. Men hur som helst, Reckless är en ganska deprimerande serie, och jag tyckte att antydningen till en kärlekshistoria faktiskt gjorde att saker såg lite ljusare ut. Räv är hur cool som helst, vem gillar inte en människa som kan förvandla sig till en räv när hon vill? Hon heter ärligt talat inte Räv, men alla kallar henne det och jag lyckas aldrig komma ihåg vad hon egentligen heter. Jag tyckte som sagt var (och tycket fortfarande) att deras kärlekshistoria är ganska irreterande. Men jag är ganska förtjust i båda två, så jag hade tålamod med dem. Jag läste Reckless-levande skuggor för några månader sedan, och det såg ut som om de kansk hade löst problemet, om det kommer en fortsättning (vilket jag hoppas att det gör) så kanske jag får reda på det.