En ficka full med råg

En ficka full med råg av Agatha Christie.
Antal sidor: 236
Orginal titel: A pocket full of rye
Första utgåvan utkom: 1953
Första stycket:
Det var miss Somers tur att göra i ordning teet. Miss Somers var det senaste anställda och mest ineffektiva av kontorsbiträderna. Hon var inte längre ung och hennes milda, bekymrade uppsyn erinrade osökt om ett får. Kastrullen kokade inte riktigt då miss Somers hällde vattnet på tebladen, men stackars miss Somers var aldrig riktigt säker på när ett tevattenskastrull kokade som den skulle. Det var ett av de många bekymren som fördunklade hennes tillvaro.

" Sjung en sång för en sex pence om en ficka full med råg
ett tjog och fyra koltrastar som i en pajdeg låg.
Då pajen kom på bordet blev det ett väldigt fåglalåt;
var inte det en kräslig rätt att bjuda en despot?
I räknekammarn vid sin skatt satt landets snikne konung,
och drottningen i sitt gemak drack te med bröd och honung;
och jungfrun var på gården, hängde kläder på ett streck,
men fick ett nyp i näsan av en pippi svart som beck."

När Rex Fotescue blir mördad är det ett solklart fall, det är i alla fall så det verkar...
 Men det känns fel på något sätt, det tycker i alla fall kommissarie Neele.
Till exempel, varför dog han med fickan full med råg?

-"men det var en sak som verkade rentut sagt skumt. Högra kavajfickan. Det låg korn i den."
"Korn?"
"Ja, sir."
"Vad menar ni med korn? menar ni frukostmat? Cornflakes eller Wheatifax? Eller menar ni majs eller havre?"
"Just det, sir. Det var säd av något slag. Såg ut som råg, tyckte jag. Och inte lite heller."

Men det var mrs Fotescue som gjorde det, det måste den vara... Hon hade motiv och tillfälle, men när även mrs Fotescue blir mördad är det dags att tänka om...

Det hade gått utför för mr Fotescue den sista tiden, våghalsiga spekulationer och utbrott, egentligen kunde han inte ha valt ett mer passande tillfälle att dö på.
Men vem var det som gjorde det?
 Man får ju stryka hans hustru, hans söner då? Hm... Lance har tillbringat de senaste åren i Kenya och har inte haft kontakt med resten av familjen, men det var kanske Percy? Nja, han hade nog blivit tvungen att på något telepatiskt sätt att smyga ner  taxin i sin fars frukost, han befann sig nämligen flera mil bort på affärsresa...
 De enda som faktiskt befann sig i var Jennifer, Percys hustru, mrs Fotescue, dottern Elaine och den första (det fanns en tidigare mrs F) mrs Fotescues syster.
Men mördaren nöjde sig inte med två dödsfall visar det sig när man hittar husan Gladys strypt på gården men en klädnypa om näsan...
Neele blir allt mer bekymrad, det finns så många trådar och saker som har inträffat att det är omöjligt att säga vad som hör dit.
Man upptäcker nya saker hela tiden, tydligen hade inte mr Fotescue stött bort sin yngste son helt och hållet, strax innan han dog skickade han ett brev till Lance och bad honom att komma hem och bli delägare i företagare.
Neele börjar inse att det är en riktigt otrevlig familj han har blivit inblandad i, det finns skandaler och gräl vart men en vänder blicken, dessutom tycker alla hjärtligt illa om varandra.

"Jag vet faktiskt inte", sade Neele. Han citerade eftersinnande: "De är mycket otrevliga människor allesammans."
Överkonstapel Hay såg en aning konfunderad ut.
"Det är Alice i Underlandet", förklarade Neele. "Kan ni inte er Alice, Hay?"
"Det är nåt klassiskt, va, sir?"sade Hay. "Sånt där som BBC sänder i tredje pogrammet. Jag hör aldrig på tredje programmet."

De tycker kort sagt inte om varandra, men Percy, eller Val som de flesta kallar honom, och Lance avskyr verkligen varandra.
 Den beror troligen på att de är varandras totala motsattser i allting.

Percy och jag har aldrig kommit överens - det är hela felet.
Jag levde upp mina fickpengar, han sparade sina. Jag skaffade mig tvetydiga men levnadsglada vänner, Percy knöt vad man kallar `värdefulla kontakter´. Vi var som två motsatta poler, han och jag. Jag tyckte alltid att han var ett riktigt kräk, och han...ja, ibland tror jag faktiskt att han hatade mig.

Det är inte bara familjen som det är ruter, det gäller tjänarna också.
 Neele och Hay får snabbt en vad man skulle kunna kalla hälsosam respekt för mrs Crump, kokerskan. Och för miss Rambottson (den första mrs f syster) , ja henne försöker de att ha så lite med att göra som det är möjligt...

Kommissarie Neele letade sig iväg till köket.
 Han fick ett oväntat hett mottagande. En kvinna av imponerande mått och illröd i ansiktet steg honom hotfullt till mötes med en brödkavle i näven.
"Just ena snygga poliser ni är!" skrek hon. "Kommer hit och påstår någe sånt! Men det är idel lögn och förtal, det kan ni skriva opp. Varteviga dugg som jag har skickat till matsalen härifrån har varit precis som det skulle vara. Att komma hit och påstå att jag skulle ha förgiftat herrn! Jag ska allt stämma er för ärkeräkning, så poliser ni är. Ingen skämd mat har nånsin satts på bordet i det här huset, och hör sen!"
  Det tog kommissarie Neele en god stund att blidka den rasande köksmästarinnan. Överkonstapel Hay stack in huvudet genom dörren till serveringsrummet med ett brett grin och lät kommissarie Neele förstå att han redan hade fått sin beskärda del av mrs Crumps vrede.

"Jag ska gå upp och höra med henne", sade kommissarie Neele. Han tillade i nästan jämerlig ton: "Hon är ganska skräckinjagande gammal dam, mr Fortescue. Jag blir alltid riktigt skakis när jag måste prata med henne".

Neele blir allt mer uppgiven. Han vet inte vad han ska tro.
 Det första alla säger till honom är:

"Det var inte jag som gjorde det!"
"Inte det?" mumlade Neele i brist på bättre.

Och nästan ingen har något alibi.
 När han frågar någon var de var svarar de nästan alltid: "Jag var ute på en promenad..."

"Det var faktiskt inte nån vidare trevlig eftermiddag för promenader, i synnerhet inte efter mörkrets inbrott på en ledig kärrväg. Det är konstigt vad alla människor måste ha känt sig energiska."

Neele börjar misstänka att det är några helt slumpmässiga mord utan någon mening, men det finns en person med en annan åsikt, en gammal dam vid namn miss Jane Marple...
 Hon tror att det finns en mycket bestämd mening med det som har hänt på Yewtree Lodge.

Miss Marple hastade vidare:
"Jag skulle gissa att ni är en så där en trettiofem eller trettiosex år - stämmer det kommissarie Neele? Jag tycker mig minnas att det rådde en viss reaktion just då...när ni var liten pojke menar jag... mot barnkammarrim. Men för den som blivit uppfödd på "Mother Goose... - ja, jag menar det ligger ju faktiskt i öppen dag, tycker ni inte? Vad jag undrade var..." Miss Marple tvekade ett slag men tycktes slutligen låta alla betänkligheter fara och fortsatte djärvt:
"Jag inser givetvis att det är högst oförskämt av mig att komma påpeka en sån här sak för er."
"För all del, miss Marple, genera er inte."
"Det är förfärligt snällt av er att säga så. Nå ja. Fast som sagt, jag gör det med största tveksamhet, för jag vet att jag är gammal och ganska vimsig, och det troligaste är att min lilla ide inte har det ringaste värde. Men vad jag ville ha sagt var det att... har ni överhuvudtaget funderat på frågan om koltrastar?"

Jag blev helt slut av att skriva om handlingen så jag orkar inte säga så mycket mer, men jag älskade den.
 Den var rolig och smart, och jag älskade Neele som alla tror är korkad, fast det är han verkligen inte, han är ett geni!
Jag gillade de andra karaktärerna också, speciellt mrs Crump...
Någon jag verkligen hade velat lära känna är den första mrs F, man måste verkligen gilla riddarna runt runda bordet lägenden för att döpa sina söner till Percival och Lancelot, de är inte överförtjusta i sina smeknamn så de använder smeknamn...
 Men som sagt var, jag hoppas att ni fattade vad jag skrev, det blev visst lite långt, men det var otroligt bra och jag hoppas att alla kommer få chans att läsa den nån gång...

"God morgon, mr Fortescue. Ni har kommit hit för att tillträda er post, kan jag förstå."
"Jaså, ni har hört att jag har bestämt mig för att hoppa in i firman, kan jag förstå."
"Er bror berättade det för mig."
"Gjorde han det? Med entusiasm?"
Kommissarie Neele fick bemöda sig om att dölja ett leende.
"Entusiasmen var inte påfallande", svarade han allvarsamt.
 "Stackars Percy", kommenterade Lance.

SLUT