Emma

Emma av Jane Austen
Antal sidor: 582
Orginal titel: Emma
Första stycket:
Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon var vacker, klok och gladlynt, kom från ett rikt och gått hem och hade trots att hon snart skulle fylla tjugoett inte drabbats av särskilt många sorger och bekymmer.

Emma har haft ett perfekt liv, den enda som kunde ha förstört det för henne var det faktum att hennes mor dog när Emma var väldigt ung.
 Men istället fick hon miss Taylor, en guvernant som var lika öm och som älskade Emma precis lika mycket som vilken mor som helst.
Men när Emma snart ska fylla tjugoett så inträffar något djupt beklagligt, den är ingen katastrof, men bra sorgligt är det, det som inträffar är att miss Taylor gifter sig.
 Mr Weston är ju väldigt trevlig, godhjärtad och dessutom bor han bara en mile där ifrån, men det kommer endå inte att bli det samma.
Emma försökte ju visserligen få giftemålet att komma till stånd, och hon blev väldigt nöjd när hon lyckades.
 Att para ihop folk är det bästa Emma vet, men själv tänker Emma aldrig gifta sig. Varför skulle hon göra det? Hon som har pengar, intelligens, hon har ju massor med underbars syskonbarn som kommer att fylla henne med glädje. Gifta sig? Emma? Varför i hela friden skulle hon göra det?
Dessutom, hon skulle aldrig kunna lämna sin far. Mr Woodhouse som är emot äktenskap och allt vad den innebär.
Mr Woodhouse behöver Emma. Hon vill inte bli kallad för "Stackars Emma", vilket är mr Woodhouses term på alla som har gift sig.

Lyckligtvis var han lika dålig på att förutse äktenskap som på att ge sitt gillande. Fastän han alltid protesterade varje gång någon skulle gifta sig, led han aldrig på förhand av att det skulle inträffa. Det verkade som om han inte kunde tro så illa om två personer utan att först se bevis för att det var sant.

Trots att Emma är väldigt glad för sin väninnas skull så väntar det väldigt långa kvällar hemma, hennes far är inte mycket för att konversera. Men mr Knightley finns ju alltid. Mr Knightley som alla ser upp till, Mr Knightley som alltid finns där när man behöver honom, Mr Knightley som är så ofta på Hartfield att man skulle kunna tro att han gladeligen skulle byta sitt hem mot deras.
Ja, mr Knightley finns ju fortfarande där. Han är ju inte bara Emmas favorit granne, han är också en släkting. Han är äldre bror till Isabellas make. (Isabella är Emmas storasyster)

Men Emma behöver kvinnligt sällskap, hon har länge haft ögonen på den vackra Harriet Smith, hon skulle nog inte vara så tokig att ha som följeslagare. Det visar sig att Emma hade rätt när det jälde Harriet, hon är väldigt trevlig att ha som vän. Hon är godhjärtad, vacker, alltid vid gott lynne, den idealiska följeslagaren. Hon är kanske inte så intelligent, men vad gör det?
Men Harriet måste få en bra make, den tänker Emma se till. Vad sägs som mr Elton, prästen?

Och nu väntas både Jane Fairfax och Frank Churchill, de förlorade barnen, hem igen..

Emma är en komedi samtidigt som en utväcklingsroman, frågan är inte vem Emma ska få, frågan är vem hon ska bli.
 Vem hon ska få är uppenbart enda från början, det vet läsaren långt innan Emma gör det.
Emma är ganska självgod, hon har väldigt höga tankar om sig själv. Men hon är endå en ganska snäll person, hon hjälper de fattiga och har stort tålamod med sin besvärlige far, på det hela taget är hon en slags mitt i mellan karaktär.
Ingen kan se några fel hos Emma, vilket inte direkt har hjälpt hennes ödmjukhet. Alla avgudar henne, för allmänheten är hon perfekt. Det finns ytterst få personer som ser hennes fel, och det finns bara en som någonsin påpekar det för henne, denna man är hennes granne, mr Knightley. Han är den ende som någonsin skäller ut henne eller säger att hon har fel.

"Jag förväntar mig alltid den bästa behandlingen, för jag finner mig inte i något annat".

"Emma är intelligentast i familjen, och det har stigit henne åt huvudet. Vid tio års ålder kunde hon oturligt nog svara på frågor som förbryllade hennes sjuttonåriga syster. Hon har alltid varit snabb och säker, Isabella långsam och försagd. Och ända sedan hon var tolv har hon både styrt huset och alla som bor där. När hennes mor dog förlorade hon den enda som kunde hantera henne. Hon brås på sin mor och måste ha varit beroende av henne."

En rad påbörjade arbeten visades upp. Miniatyrer, halvporträtt, helporträtt, blyerts, krita och akvarell, allt hade i tur och årdning prövats. Hon ville ägna sig åt allt och hade gjort större framsteg både när det gällde teckning och musik än vad många andra skulle ha lyckats göra med så lite arbete som hon var villig att lägga ner. Hon spelade och sjöng och tecknade i alla möjliga stilarter, men uthålligheten hade alltid saknats, och ingenstans hade hon kommit i närheten av den skickligheten som hon skulle ha haft alla förutsättningar att uppnå.


Min absoluta favorit karaktär är mr Knightley, han är ju så, charmig, rolig, ja så fruktansvärt fördtåndig att man bara måste älska honom.
 Austen beskriver honom som lång och stilig, han är någon som alla ser upp till. Han får nästan alltid rätt i slutet. Jag gillar hans bror också, de är ganska lika.
Mr Knightley är väl ungefär trettiosju eller trettioåtta år gammal.

Jag tycker ganska bra om Frank också, han är ju så förbaskat positiv att han verkligen får en på gott humör...
Men han kan inte tävla med bröderna Knightley...

Den här boken får vilken dysterkvist som hälst på gott humör.
 Den är väldigt komisk, det är synd att Jane Austen bara skrev en komedi, hon är väldigt bra på det.
Den kanske inte är lika bra som Stolthet ocj fördom eller Övertalning, men långt efter ligger den inte.
Boken passar för en regnig dag då man behöver piggas upp lite...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag kan bara komma på en sak: läs den!

"När du var liten flicka gav du mig ofta en näsvis blick och sa:´ Mr Knightley, jag tänker göra så och så, det säger pappa att jag får´eller´ det har miss Taylor gett mig lov till´, och då var det något som du visste att jag inte gillade. På det viset så blev du dubbelt så okynnig."
"Vilken förtjusande varelse jag måste ha varit! Inte underligt att ni har så många ömma minnesbilder."

Denna rastlöshet, trötthet och tristess, denna oförmåga att sätta sig ned och göra något vettigt, denna känsla av att allting här hemma är lite tråkigt och intetsägande! Jag måste vara förälskad.