Bertrams Hotell

Bertrams Hotell av Agatha Christie
Antal sidor: 216
orginal titel: At Bertram´s Hotel
första utgåvan: 1965
första stycket:
Mitt inne i West End finns många lugna vrår okända för så gott som alla utom taxichaufförerna som med expertens skicklighet tar genvägar genom dem och på så vis vid triumferande anländer till Park Lane, Berkeley Square eller South Audley Street.

Bertrams är sig likt. Ovanligt likt faktiskt. Trots att det har stått på samma gata genom mer en ett världskrig så ser den fortfarande precis likadan ut. Naturligtvis har man gjort mordärna förändringar, sådana förändringar som varmvatten och radio på rummen.
 Men den gamla stilen är fortfarande kvar.
Man dricker fortfarande te klockan fem, man serverar fortfarande smördrypande muffins.
 Fast en uppmärksam åskådare skulle se att mycket bara är en slags rekvisita i ett spel, de gamla förvirrade damerna som sitte och dricker te behöver inte betala lika mycket som alla andra för bo på Bertrams, de får det extra billigt för att de ska ha råd att vara där. Hotellägarna låter dem gärna vara där nästan gratis, de bildar en bra och typsisk engelsk miljö.
Men som sagt var så är mycket bara ett spel, och ingen är så bra som det verkar.
Så när pastor Pennyfather försvinner och Mickey Gorman blir skjuten, ja då är det verkligen på tiden att polisen gör något åt det.
Men de kan inte klara av det mystiska som händer på Bertrams och de enorma stöldvågerna utan expert hjälp...

Hon prövade det i praktiken och utbrast: "Bevare mig väl - är det inte Jane Marple! Jag trodde att hon var död för länge sen. Hon ser ut att vara minst hundra."
  Överste Luscombe kastade en blick på den återuppståna Jane Marple men utan större intresse: på Bertrams Hotell fanns alltid ett inslag av vad han brukade kalla för gamla virriga skrällen.

Jag kan inte påstå att den här gav mig lika stort nöje som de flesta andra Agatha Christie, den enda den egentligen gav mig var en rejäl huvudvärk.
Historien hade alldeles för många trådar och den var inte så trovärdig.
 Jag hade sett filmen och älskade den så jag hade ganska höga förväntningar på boken, jag blev besviken. För första gången i mitt liv måste jag säga att filmen var bätttre en boken! Till och med mordet var smartare planerat i filmen, det var samma mördare och det gjordes på nästan samma sätt, men det var ännu klurigare i filmen.
 Jag fastnade inte så mycket vid karaktärerna, fast jag tyckte pastor Pennyfather var väldigt gullig!
Dessutom hette polisen Cambell. Det där kanske låter som en löjlig anklagelse, men jag gillade det inte, vet ni varför? Jo det var så att jag kände igen namnet, så jag tillbringade en stor del av boken med att fundera på vad det var för Christie som han var med i.
Först senare kom jag på att han inte alls hade varit med i en Christie, det hade funnits en annan Cambell i "Emma".
Men boken var inte bara dålig, den hade en del av Christies charm.
Man blev verkligen hungrig av att läsa hennes mat beskrivningar! Dessutom var miss Marple med, och hon kan rädda vilken bok som helst med sina uppfriskande låga tankar om männskligheten.

Det betydde ingenting gott. Det var miss marple säker på. Miss Marple var inte lagd för att hellre fria en fälla; hon trodde alltid det värsta nio gånger av tio...

Hon har ett så förtjusande virrigt sätt att förklara saker på...

"Ja la inte märke till vad det var för datum. Jag menar" - liksom de flesta gamla damer trasslade miss Marple nu in sig en smula - "att jag tyckte han sa den nittonde och han kan ha sagt den nittonde, men samtidigt kan han ha menat den nittonde fast det i själva verket skulle hållas den tjugonde. Jag menar att han kanske trodde att den tjugonde var den nittonde eller han kan ha trott att den nittonde var den tjugonde."

En sak som var intressant (jag fick samma känsla när jag läste 4.50 från Paddington) var man märkte att tiden hade gått.
Jag menar, i "Mordet i prästgården" var Raymond ungefär tjugo, och här var han plötsligt femtio och hade fru och barn...
Och i Mordet i prästgården hade kyrkoherdan ingen son, och helt plötsligt har han en vuxen son...

Boken var helt ok, men defenitivt inte Agatha Christies bästa...

SLUT