Starcross

Starcross av Philip Reeve
Del 2
Antal sidor: 362
Originaltitel: Starcross
Illustrerad av: David Wyatt
Översättare: Ylva Kempe
Första meningen:
Det stora hotellet på Starcross sover lugnt i natten under en himel översållad av stjärnor.

(VARNING FÖR SPOILERS OM MAN INTE LÄST LARKLIGHT)

Familjen Mumby hade nätt och jämnt hunnit pusta ut hemma på Larklight efter sina strapatser med spindlarna, när en ny fara, av ett helt annat slag, inträffar. Mrs Mumby har nämligen bestämt sig för att det är hög tid att man renoverar Larklight, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det har gått flera månader, men huset är fortfarande fullt av hantverkare. Så den tappra familjen Mumby, som har slagits med både galna professorer och spindlar som har försökt ta över världen, flyr från sitt hem som blivit invaderat av hantverkare. De var väldigt tacksamma när de fick en inbjudan till att bo på ett hotell i det exotiska asterioidbältet kring Mars, så Mrs Mumby, Art och Myrtle ger sig iväg för att få lite välförtjänad vila (Mr Edward Mumby hade annat för sig). Men, det är något som inte stämmer.  För det första så verkar det som att Ulla och Richard Burton har blivit förvandlade till TRÄD under sin vistelse på Starcross. Dessutom så möter de sin gamle vän, den föredetta piraten Jack Havock, som reser inkognito och undersöker några misstänksamma saker  (bla Dick och Ullas försvinnande) som inträffat på Starcross. Och när alla börjar att drömma om Mr Tifflers förträffliga hattar, och när Art tycker sig se en varelse som stönar "moob" på balkongen, så är de helt säkra på att något är fel. Och när Art och Mrs Mumby finner sig kidnappade av ett gäng hattar, och när Myrtle upptäcker att hon är strandsatt i förhistorien tillsammans med Jack, så inser de tre vännerna att de nog behöver rädda världen, igen...
____________________________________________________________________

Eftersom jag älskade "Larklight" så hade jag ganska höga förväntningar på dess uppföljare, men jag var samtidigt lite misstänksam, uppföljare brukar sällan vara lika bra som första boken, men den här var definitivt ett undantag! Den var magnifik, kanske till och med bättre en ettan, som var underbar. Språket är så fängslande och roligt att det är nästan omöjligt att slita sig, och jag tyckte nästan bättre om karaktärerna i den här! Först är det Art, han är sig ganska lik, men Myrtle växte verkligen i mitt tycke (och jag älskade henne innan), hon var liksom mycket coolare, och hon svimmade inte eller blev hysterisk HELA tiden, fast det hände förstås ibland... Jack var sig ganska lik, men han kändes lite mänskligare i den här, han visade sina känslor lite oftare. Det som kanske fick mig att gilla boken bäst var att Myrtle och Jack var strandsatta tillsammans. Jag trodde att de skulle gräla lite mindre när de väl hade erkänt att de var förälskade i varan, men tack och lov fortsatte de som innan. De hade nämligen vad man skulle kunna ett gräl, och Myrtle vägrade att prata med honom i början (det var delvis därför som jag gillade henne bättre, hon gjorde det faktiskt utan att bli FÖR patetisk). Och sedan var de igång som vanligt igen...Det enda som kunde räknas som ett minus var att Ssil och de andra i besättningen nästan inte var med alls, vilket var lite synd. Men boken var precis lika underbar som ettan, och den rekomenderas verkligen varmt!

Till sist lyckades det envisa ljudet väcka mig och jag hoppade upp ur sängen, drog undan gardinerna och upptäckte att det faktiskt var Jack Havock som stod där och knackade!
     Naturligtvis tycker jag inte att det är passande att unga män klättrar upp på unga damers balkonger på nätterna. I synnerhet inte när den unge mannen i fråga konsekvent har låtit bli att besvara den unga damens brev och istället konverserat med vackra utländskor på allmän plats. Alltså viftade jag bara avfärdande åt honom och drog för gardinerna igen.
     Efter ett kort paus återupptogs de försiktiga knackningarna. Jag gick tillbaka till sängen och drog en av kuddarna över huvudet, men jag kunde inte stänga ute ljudet, vilket var högst irreterande. Trodde Jack att han kunde vinna mig tillbaka på det här opassande sättet? Till slut, när jag helt enkelt inte stod ut längre, klev jag upp och drog undan gardinerna igen.
     Den här gången pressade han en skrynklig papperslapp mot glaset. På lappen hade han skrivet ett enda ord:

FARA

      Jag öppnade fönstret och viskade irreterat: "Jack Havock, din handstil är en katastrof, och vad menar du för övrigt med fara?"

Böcker i serien Larklight:
Larklight
Starcrossed
Mothstorm
 

10/10