The Fellowshipof the ring

The fellowship of the ring av J.R.R Tolkien
Serie: The lord of the ring #1
Antal sidor: 1-530
Boken publicerades för första gången: 1954
Första meningen (jag räknar inte med prologen den här gången):
When Mr. Bilbo Baggins of Bag End announced that he would shortly be celebrating his eleventy-first birthday with a party of special magnifience, there was much talk and excitement in Hobbiton.
  (spoilers om man inte läst The Hobbit)

 

Tree Rings for the Elven-kings under the sky,

      Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone

Nine for Mortal Men doomed to die,

One for the Dark Lord on his dark throne

In the Land of Mordor where Shadows lie.

One ring to rule them all, One Ring to find them,

One Ring to bring them all and in the darkness bind them

 In the land of Mordor where the Shadows lie.

 

 

Hoben Bilbo Baggins tänker fira sin 111 födelsedag med pompa och ståt, han tänker bjuda in hela Hobbiton (Hobbsala i den svenska översättningen). Det är bara hans brorson och arvinge Frodo, och hans äldsta vän, trollkarlen Gandalf, som vet att han planerar något mer. Han tänker nämligen inte bara fira sin födelsedag, han tänker att lämna The Shire (Fylke), för evigt. 111 är gammalt, och trots att han ser ut att vara yngre så känner han sig gammal, men han vill inte sitta och ruttna i The Shire i resten av sitt liv. Han vill resa igen, precis som han gjorde den där gången för mer en 50 år sedan.

      När hen reser så lämnar han allt till sin arvinge Frodo, allt, till och med ringen. Den där ringen som han fick tag på för så länge sedan, i Gollums grotta. Frodo tror att det bara är en vanlig och ofarlig ring, som råkar har förmågana att göra bäraren osynlig. Men Gandalf misstänker att det är något annat, och att ringen på inget sätt är ofarlig. Det tar honom några år, men till slut så lyckas han luska ut sanningen, och det var mycket värre en vad han kunde ana...

      Och så inser Frodo att han måste lämna The Shire, och bege sig mot Elrond halvalvens hem, Rivendale (Vattnadal). Med sig så har han Sam, som skulle göra vad som helst för sin herre, och sina bästa vänner, de två unga hoberna Merry och Pippin. Och så kom det sig att Frodo, precis som sin farbror, precis efter sin femtioårsdag, lämnade The Shire. Men medan Bilbo gav sig iväg på en skattjakt, så ger sig Frodo iväg på något mycket mera obehagligt, mot Rivendale, och kanske längre, till Mordor, skuggornas land. Och trors att han har trogna följeslagare med sig så vet han ,innerst inne, att det här är en resa som bara han kan slutföra....

_________________________________________________________________

Är det här boken ett mästerverk? Definitivt, ingen tvekan om saken...
      Många klagar på att boken är trög i början, jag håller verkligen inte med! Enligt mig så är början nästan den bästa biten. Och prologen, som typ nästan ingen som jag känner har tagit sig igenom, är så rolig. Fast den är ju mer intressant om man faktiskt har läst hela serien. Många tror att The lord of the rings är en serien på tre böcker, de har fel. The lord of the rings är EN bok, men man gav ut den i tre delar för att den blev lite för tjock...
       Det här är faktiskt första gången som jag läste The Fellowship of the Ring på engelska, och jag kommer troligen att göra det många fler gånger. Det var i Science fiction bokhandeln som jag hittade den här coola illustrerade versionen. Bilderna är verkligen coola!
     Men, vad är det som gör boken så bra? Det är en bra fråga, kanske är det karaktärerna, kanske är det språket. Språket är vackert, och jag älskar att det är så många naturbeskrivningar med. Men karaktärerna är verkligen underbara! Det är tyvärr inte med så mycket kvinnliga karaktärer i första delen, men Galadriel är så cool att det nästan räcker. Och trots att Arwen inte är med så mycket (nästan inte alls, faktiskt) så är hon endå viktig. Jag tänker nog berätta lite om de (enligt mig) nio viktigaste karaktärerna, ringens brödrarskap (boken handlar ju faktiskt om dem, det hör man ju på titeln!)

Frodo Bagger
Hobbit
Frodo är definitivt huvudrollen i första boken, och han är faktiskt en av de få huvudrollerna som jag gillar. Han kanske inte är smartast, men han är definitivt inte korkad! Fast ibland beter han sig inte så smart... Jag förstår inte varför alla böcker/filmer nu för tiden ska ha så unga huvudroller. Frodo fyller 33 i början, men i större delen av historien så är han 50. Han är själva ringbäraren, och således ganska pessimistisk. Men han kan vara ganska rolig ibland, dessutom har han anledning att vara lite dyster. Jag tycker att Elijah Wood lyckades spela honom ganska bra i filmen, men det var något som var fel, men jag vet inte riktigt vad.

Sam Gamgee
Hobbit
Sam är Frodos troligen mest trogna förljeslagare, han skulle göra vad som helst för sin herre. Han är Frodos trädgårdsmästare, och en väldigt tillgiven sådan. Han är inte så otroligt intelligent, men han har ett slags sunt förnuft som de andra karaktärerna saknar. Han är väldigt duktig på att laga mat, och det är i ganska många scener som han gör det. Han är kanske min favoritkaraktär, för han förblir liksom den samme genom serien. Dessutom så upphör han aldrig att förvåna en. Han tycker om att skriva dikter och sånger, och enligt mig så är han väldigt duktig på det. Jag älskar honom för att han är Sam, helt enkelt.

Aragorn son av Arathorn (kallsa "Strider" eller "Vidstige", på svenska)
Männsika
Strider, tja vad tycker jag om honom. Enkel fråga, han är precis lika underbar som de andra! I The two Towers så skulle man kunna räkna honom som huvurollen. Han är en ganska dyster, väderbiten typ som är betydligt äldre än vad man skulle kunna tro. Han är en Ranger, eller, Utbygdsjägare, som det heter på svenska. Han kan röra sig obemärkt när han känner för det, och han är en utmärkt spårare. Dessutom så är han arvinge till Gondors tron, trots att det inte är många som vet om det. Han är en ganska sorglig karaktär, han är den där (som finns med i alla böcker) som är kär i fel person. När människor är förälskade i alver så kan det leda till problem. Man får mest antydningar om vad han tänker och tycker, men endå så förstår man honom verkligen. I första scenen som han är med i så sitter han och röker i ett mörkt hörn, och alla är lite rädda för honom i början.

Gandalf the grey
Trollkarl
Gandalf är en av de få karaktärerna som är med både i The Hobbit och den här, och jag är glad för att det är just han! Han är så charmig, jag gillar honom verkligen. Han är intelligent, rolig, snäll, och endå dyster och vis på sitt eget sätt. The lord of the ring skulle inte vara den samma utan honom. Jag älskar att trots att han är mäktig, vis osv... så älskar han att röka pipa, och han blåser så härliga rökringar! Han har ganska stora humörsvängningar, och det ökar effekten. Alla böcker behöver en vis gammal man (eller dam), så är det bara!

Meriadock Brandybuck (Merry)
Hobbit
Merry är troligen den intelligentaste av hoberna, han har ett bra huvud när det gäller att planera osv... Han älskar att röka pipa, och till skillnad från de andra hoberna så gillar han vatten. Han är modig och har ganska bra koll på det som ligger bortom The Shire. Jag tycker inte att man får lära känna honom så bra i första boken, och endå så gör man det. Fast jag kanske bara vet det för att jag läst serien så många gånger. Han och Pippin är bästa vänner, och när jag tänker på honom så tänker jag, på något skumt sätt, Merry och Pippin. De känns nästan som en person. Merry behövs, precis som alla andra.

Peregrin Took (Pippin)
Hobbit
Här kommer Pippin, min favorit Hobbit. Han är den yngsta karaktären (bara 30, hjälp...) Man märker tydligt att han ska föreställa yngst, det är liksom något lite barnsligt och förvirrat runt honom. Om något går fel så kan man gissa att det är stackars Pippins fel.... Han är inte överdrivet smart, men ibland är han otroligt skarpsynt. Han är rolig, trogen och modig, och verkat aldrig ha riktig koll på vad han håller på med. Han har stot fantasi och kommer iblan på lite galna planer, som på sitt eget vis är geniala. Han och Merry är som sagt var bästa vänner, och de är så otroliga att det inte är klokt!

Boromir
Människa
Boromir, ennu en favoritperson. Han är den där stackaren som alltid blir nedröstan, när de ska välja vilket håll de ska gå åt, så säger han ett håll, och i slutändan så går de alltid åt det andra. Han kanske är den som är mest pessimistiskt inställd när det gäller resan, för han fattar inte riktigt meningen med det. För innerst inne så tror han inte att de har någon chans, det kanske har med att göra av att alla i brödrarskapet så är han den enda som faktiskt aktivt har varit med i kriget. Under hela resan så vill han liksom hem, han vill se till att allt står rätt till. Han beskrivs som "tapper", och det är han också. Men han vet vart de är på väg, och han tycker att det är helt vansinnigt, fullt förståligt. Jag tycker att Sean Bean lyckas alldeles utmärkt med att spela honom i filmen. Så all ni som tycker att han är jobbig och beter sig korkat osv, tänk på hur snäll han faktiskt är i många scener.

Legolas
Alv
Wow! Bokens enda optimist... Varför ska alven vara optimisten? Jag struntar i varför, det behövdes. Legolas är, precis som alla alver, både glad och ledsen, på något sätt. Fast, i ettan så är han mest glad. Han ser liksom inte lika allvarligt på saker och ting, eller, det gör han nog, fast det märks inte. Jag är verkligen glad att det finns en alv som har en viktig karaktär, jag älskar alver! De är så fräcka. Legolas kommer från Mirkwood (Mörkmården) och han tillhör skogsalverna, som inte har så mycket kontakt med de andra alverna, de är inte High elves.... Han är faktiskt prins, även om man inte tänker så mycket på det. Han är rolig, man tror att alver ska vara deprimerande och vackra, men Legolas är en ganska munter och rätt så optimistisk typ.

Gimli
Dvärg
Tja, jag gillar dvärgar nästan lika mycket som jag gillar alver. Dessutom så är den här dvärgen som till Gloin, som är en av de tretton dvärgarna i The Hobbit. Gimli är tjurskallig, envis, och väldigt charmig. Jag har lite ont om tid så jag ska inte babbla på för länge om hur mycket jag gillar den där dvärgen, men kortfattat så är han ytterst rolig, fast kanske inte så intelligent. Eller, han är nog intelligent, det är bara det att han har lite svårt att kontrolera sitt humör. Han och Legolas är på många sätt varandras motsatser, så de tar alla med förvåning när de blir bästa vänner.

Så där ja...
    Jag vet inte riktigt varför jag tog bilder från filmen, jag tycker inte ens om filmerna. Men skådespelarna är det sannerligen ingen fel på.
     Den här boken är ett mästervärk, svårare är det inte. Man kan läsa den hundra gånger och det kommer endå att vara som första gången man läste den. Jag läste en gång att världen är uppdelad i dem som har läst The lord of the ring och de som ska läsa den, och jag håller verkligen med...

10/10