Boktjuven av Markus Zusak
Antal sidor: 582
Originaltitel: The Book Thief
Översättning: Anna Strandberg
Boken utkom: 2005
Första meningen:
Först färgerna.
Handling:
ETT LITET FAKTUM
Du kommer att dö
"Det är egentligen bara en liten historia som, bland annat ,handlar om: en flicka, några ord, en dragspelare, några fanatiska tyskar, en judisk slagkämpe och en hel del stölder."
Det är Tyskland 1939.
Döden har aldrig haft mer att göra, och det är bara början.
Liesel Meminger träffar sin nya fosterfamilj för första gången, hennes föräldrar är borta (förda till ett koncentrationsläger) och hennes lillebror är död.
Liesel stjäl böcker, från marken, från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek. Varhelst hon kan få tag i böcker. Hon delar dem med sina grannar och sin nya familj när de sitter i skyddsrummen, och hon delar dem med juden som gömmer sig i hennes källare.
Detta är Liesels berättelse. Och berättelsen om dem som bodde på Himmel Strafse, innan bomberna föll.
VIKTIG INFORMATION
Döden är vår berättare
Omdöme:
Jag har nu i nästan fyra år haft mycket dåligt samvete över att jag inte har läst den här boken, men jag har aldrig tagit mig för att göra det. Inte förrän nu, alltså. Eftersom filmen kommer ut snart, den har redan kommit ut i vissa länder, så tänkte jag att det verkligen var dags att läsa den, så det gjorde jag. Och vad tyckte jag om den här boken som min kära syster har försökt att få mig att läsa i flera år? Jag älskade den, vad trodde ni? Vissa böcker älskar jag, men vet att jag aldrig kommer att läsa om. Och vissa böcker älskar jag, och jag kan läsa dem hur många gånger som helst (tro mig, jag har läst vissa böcker mer än 20 gånger (okej, två stycken)). Jag har en stark känsla över att den här hör hemma i den senare kategorin. Jag kommer att läsa om den så fort jag kommer över känslan av depression som jag får varje gång jag tänker på slutet. Ärligt, jag var i skolan när jag läste ut den, det var därför fullt av pladdrande femtonåringar omkring mig, och jag var mycket nära att börja gråta. Det var så sorglig den var. Och man fick ändå veta hur boken skulle sluta i FÖRSTA kapitlet och det kändes hemskt i alla fall. Men istället för att pladdra om slutet så ska jag gå till själva boken.
Den hade många fördelar, jag kan faktiskt inte komma på några nackdelar, en av de viktigaste var språket. Det var fantastiskt. Jag har läst ganska många böcker under mitt ganska korta liv, men mycket få av dem har kunnat mäta sig med den här när det kommer till språket. Det var enkelt och rakt på sak, men ändå så otroligt vackert. Och jag fullkomlig älskade berättaren, döden. Jag var först tveksam när jag fick reda på vem berättaren var, men döden fick mig över på hans/hennes sida efter två sidor. Jag vet inte hur författaren lyckades få döden att kännas som en helt vanlig karaktär med en personlighet utan att det kändes det minsta konstigt, men lyckades gjorde han definitivt. Döden (var det en hon eller en han?) var både förvånansvärt realistisk och förhållandevis rolig. Han/Hon tycker ganska bra om människor och följer och berättar Liesels historia med stort intresse och med stor sympati. Definitivt min favorit berättare någonsin....
Och de andra karaktärerna var inte det minsta sämre. Jag älskade dem allesammans och deras relationer till varandra kändes äkta och var väldigt rörande. Liesel kändes faktiskt som ett barn, hon förstod inte alltid allting som hände omkring henne men hon försökte alltid göra det bästa av det. Hon kanske saknade något av en direkt personlighet på vissa sätt, men för omväxlingsskull så störde det mig inte det minsta, hon hade så mycket personlighet som barn har i böcker och faktiskt mer än de flesta. Hennes relation till sina fosterföräldrar var fin, speciellt den till hennes pappa. Hans. Jag kanske överanvänder optimistiska ord nu, men han var perfekt för det han behövde göra. Jag tvivlar på att det finns så genuint goda människor i världen, men jag förlät honom och författaren för det. Han var omöjlig att INTE gilla. Men det som jag gillade bäst med karaktärerna var Liesel relation till Max, juden som de gömde i sin källare. Jag vill inte prata för mycket om den, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga för att göra den rättvisa, men jag tar av mig hatten för författaren. Och om den där filmen misslyckas med den så kommer ingenting att kunna rädda filmen.
Handlingen var också bra, speciellt med tanke på att boken helt saknade den lilla detaljen. Allting bara hände och ändå blev det aldrig långtråkigt, inte för en sekund. Dessutom så vet man hur det kommer att sluta redan från sida ett och man vill ändå läsa mer...
Boken gav mig en liknande känsla som t.ex. Godnett mister Tom eller Jellicoe Road, men den körde ändå sitt eget race. Det är definitivt en ny favoritbok och den rekommenderas varmt till alla som gillar de två böckerna som nämndes här ovan, eller till någon som gillar böcker i allmänhet... Det som gjorde den så underbar var att, trots sitt sorgliga tema och sin ganska dystra berättare så var den aldrig överdrivet deprimerande. Karaktärerna och en viss dansande och förbipasserande humor gjorde allting mer än uthärdligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar