Empire of the Sun

 Empire of the Sun
från 1987
av Steven Spielberg
Filmrecension
I rollerna: Christian Bale, John Malkovich, Miranda Richarson och Nigel Havers
Handling:

Jamie Graham (Christian Bale), en ung och bortskämd pojke från England som drömmer om att flyga, lever i Shanghai innan andra världskriget tiden. Men under japans invasion av Kina så bli han separerad från sina föräldrar och finner sig själv vilsen och utkastad i ett stort land under krigstiden. Han träffar på Basie (John Malkovich) , en amerikanare som han börjar att hänga efter. Efter ett tag så blir de tillfångatagna av den japanska armén och de blir förda till ett fångläger där de hålls kvar under resten av kriget...

  ________________________________________________________________________

 

 

Omdöme:
Jag är lite splittrad när det gäller den här filmen, det var en del saker som jag verkligen gillade och en del saker som var lite sådär.
       En av sakerna som jag verkligen tyckte gjordes väldigt bra var skådespeleriet. Alla gjorde ett bra jobb, men de flesta fick inte vara med speciellt mycket. De flesta dök bara upp då och då och behövde inte göra speciellt mycket, men de gjorde de få scener de fick väldigt bra. Den karaktären som fick mer än 80% av tiden var Jamie (Jim) Graham. Vilket var ganska riskfyllt med tanke på att Christian Bale bara var 13 eller något liknande när den filmades...I vanliga fall brukar jag att störa mig på barn i filmer, men jag måste säga att det var ganska imponerande. Han var lika bra som någon annan i filmen...(Vilket var bra). Efter honom så hade John Malkovich ganska många scener och han spelade en väldigt intressant karaktär. Han var inte snäll och man gillade honom inte direkt, men hans relation med Jim var kul att titta på. Han var inte en fadersfigur, han såg inte ens efter pojken (och han orsakade stackars Jim mer problem än vad han hjälpte honom med), men det var ändå något med honom som gjorde honom uthärdlig. Han hade sin charm och fick en del roliga repliker och man fick den underliga känslan av att han, längst inne i sitt själviska hjärta, brydde sig litet om Jim.
       
         En annan bra sak med filmen var att den såg väldigt bra ut, filmningen och så vidare var passande och imponerande. Storyn fortsatte långsamt framåt utan något egentligt mål, det var egentligen bara en rad av händelser. Vilket visserligen gjordes bra, men det hade kanske varit lite intressantare om något hände lite oftare?
       Men filmens trumfkort är att beröra folk med intressanta karaktärer som man vill ska få ett lyckligt slut, och en del av filmens scener var berörande. Man brydde sig och den hände hela tiden saker som gjorde att historien inte fastnade. Christian Bale gjorde (som jag nämnde tidigare) ett fantastiskt jobb, och han lyckades med att nästan vara den ända karaktären galant. Till och med när han var lite jobbig och betedde sig korkat så var det inget som var så störande att det kändes orealistiskt. Det är egentligen en historia om att växa upp och trots att han inte fick världens bästa förebilder så hoppas jag att han i slutändan blev en person. Jag förstår verkligen varför det här var den rollen som stadgade Bales karaktär och nu för tiden dyker han upp ganska ofta och jag är rätt säker på att han var än Oscar förra året...

      Så gillade jag filmen? Ja det gjorde jag. Det var inte det bästa jag sett och jag vet inte om jag kommer att se den igen, men det betyder definitivt inte att den inte var bra. Jag kommer nog att läsa boken den är baserad på om jag får tag i den. Den hade en del väldigt fina scener (speciellt i den sista tredjedelen av filmen) och man satt hela tiden och hoppades på att allting skulle lösa sig. Jag rekommenderar den, den var visserligen lång med jag skulle säga att den är värd er tid.

      Det finns en massor av saker som jag skulle kunna säga om den här filmen, men i ärlighetens namn så har jag ingen energi...