Så, för två dagar sedan så såg jag Doctor Who julspecialen The Time of the Doctor. Men det var inte bara en vanlig julspecial, det var Matt Smiths sista. Vilket så klart var ytterst deprimerande... Matt Smiths avsnitt är oftast ganska muntra (de flesta avsnitt är faktiskt det i den här serien) så den här var nog lite ovanligt dyster, men inte på ett sådant sätt att man blev helt deprimerad. Inte förrän i slutet i alla fall... Alla vet att en avsnitt som gör sig av med en Doctor kommer att vara rätt så dystert, så är det bara. Men avsnittet hade fortfarande charm, jag vet inte om det är det bästa någonsin men jag gillade att den knöt ihop en massa lösa trådar som har varit hängande sedan säsong 5. Jag gillade också att de löste ett problem som har varit hängande i väldigt många säsonger, redan i den gamla serien. Och det är att en Time Lord bara kan ha 13 olika ansikten, sedan är det kört. Matt Smith må vara den the 11th Doctor, men han har ändå slösat bort alla sina 13 regenerations, för det finns två som man glömmer bort ibland (vi får inte glömma John Hurts the war Doctor eller David Tennants regeneration när han behöll samma ansikte). Det togs upp, på ett ganska roligt sätt faktiskt. Och de löste faktiskt problemet, så jag behöver inte oroa mig längre.
Skurkarna i avsnittet var The Silence, The Cybermen, The Weeping Angels och så klart The Daleks, så the Doctor hade fullt upp. Men de var i ärlighetens namn inte med speciellt mycket, hela avsnittet koncentrerade sig egentligen på det mycket sorgliga faktum att det var Matt Smiths sista avsnitt.
Och hur lyckades de med det? Inte så pjåkigt faktiskt, inte så pjåkigt alls. Det var kanske inte riktigt lika sorgligt som när David Tennants Doctor regenerated, vilket är förståligt. Den versionen existerade bara i några år, medan Matt Smiths faktiskt har haft ca 600 hundra år på sig! De har gjort ganska stora tidshopp de senaste säsongerna... Så han tog det med lite bättre jämnmod, men det var ändå otroligt sorgligt. Jag vill inte spoilra något för de som inte sätt avsnittet, men jag ska berätta lite kort om saken. Först satt jag där, ganska behärskad, och tittade på det. Och sedan så började en välbekant musik att spelas, och en viss karaktär hade ett några sekunders långt "cameo", och det var då det blev riktigt sorgligt. Men det kändes också lite bättre, skumt nog. Och jag insåg att Matt Smiths theme aldrig kommer att spelas igen, vilket också är sorgligt, den var väldigt uppmuntrande. Men det absolut mest sorgliga avsnittet var när han tog av sig sin bowtie (hans fluga), det var då man insåg att allting var över...Men nu till det viktigaste, det var visserligen hemskt sorgligt att Matt Smith lämnade tv-serien, han har varit underbar, men nu har Peter Capaldis tid börjat, och jag längtar redan...Han var bara med i några ögonblick, men hittills så gillar jag det verkligen. Jag har en känsla av att det här kommer att bli kul...Man kan tyvärr inte få tag på ett bra klipp av det ännu, men jag ska fixa det när jag kan. Men hur kan man inte gilla en Doctor vars första mening i serien är "Kidneys! I´ve got new kidneys! I don´t like the colour..."
I kort sätt, ett känslomässigt, väldigt bra avsnitt som jag troligen aldrig kommer att se om (jag ser aldrig om dem där något Doctor regenerates, det är för sorgligt), men om ni inte har sätt den än så borde ni verkligen göra det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar