Dune

Dune av Frank Herbert
Sida: 11-406
Serie: The Great Dune Trilogy (som inte, konstigt nog, är en trilogi, men men...) #1
Språk: Engelska
Boken utkom: 1965
Första meningen:
In the week Before their departure to Arrakis, when all the final scurrying about had reached a nearly unbearable frenzy, an old crone came to visit the mother of the boy, Paul.

Långt in i framtiden så ligger två mäktiga familjer i en ändlös fejd med varandra. The Duke Leto of Atreides har blivit manövrerad av sin stora fiende, Baron Harkonnen, att acceptera jobbet att regera över planeten Arrakis, känd under namnet Dune. En karg, ogästvänlig och nästan obebolig ökenplanet där vatten är den mest ovanliga och älskade tillgången. Men Dune är också en planet av otrolig rikedom, för det är bara där som man kan få tag på en drog som behövs genom hela kejsardömet.
     The Duke, hans konkubin the Lady Jessica och hans son och arvinge, Paul, förväntar sig inget annat en förräderi när de tar sin nya bostad i besittning, men det kommer från ett både chockerande och oväntat håll. Och när Paul efterträder sin far och tvingas att fly ut i öknen, så slår han sig samman med the Freman, Dunes ökenbefolkning och föredetta härskare. Deras kunskaper om den ogästvänliga öknen ger dem otrolig makt, mycket mera makt en vad någon någonsin insett. Allt de behöver är en ledare, en ledare som de har berättat om vid sina lägereldar i flera hundra år. Paul Atreides kan vara den mannen...
________________________________________________________________

Oj oj oj, jag vet inte riktigt var jag ska börja... Många säger att Dune serien är science fictions Sagan om Ringen, och jag tror inte att jag ska säga emot. Det finns sex stycken böcker i serien, fast många av fansen anser att de tre första är de absolut bästa. The Great Dune Trilogy innehåller de tre första böckerna i serien (Dune, Dune Messiah och Children of Dune) och en del anser att det bara är de tre böckerna som räknas till serien. Jag ska bilda min egen uppfattning om saken...För jag tänker nämligen läsa de följande böckerna i serien, definitivt...Boken fängslade mig på tidigt stadium, och den blev bara bättre och bättre hela tiden. Det som gjorde att den höll i sig t.o.m. när den var lite trög, var de otroliga detaljerna. Allt var så detaljerat planerat och uttänkt att jag bara måste ta av mig hatten för Frank Herbert. Jag beundrar verkligen världen (planeten...) som han har skapat. Men jag kanske inte är ett överdrivet stort fan när det gäller alla karaktärerna, som jag ska berätta lite mer om nu:

Paul Atreides kanske inte är min favorit genom tiderna, i början så var han en typisk "good guy" snubbe, men han tog sig lite på när det gäller det. Någonstans i mitten så fick han lite skinn på näsan, men sedan gick han över till att vara en klassisk, plågad martyr (en sån där som mördar och dödar för att nå ett högre mål, trots att han egentligen är en mycket god människa som avskyr våld), jag vet inte vilket som var värst. Det är inte så att jag tycker illa om honom, jag antar att jag beundrar honom lite. Han gick lite upp och ner i mitt omdöme, och ibland så gillade jag honom riktigt mycket. Och sättet som han såg in i framtiden på tyckte jag var väldigt spännande. Han ser inte riktigt framtiden, han ser bara olika möjligheter som kan inträffa. Det är kanske det som gör honom till en så deprimerande karaktär, att se 1000 olika möjligheter som man KANSKE kommer att dö på när man är femton är nog inte överdrivet nyttigt för en som person...Han kändes verkligen inte som en 15-åring, jag menar, han skulle i så fall vara lika gammal som en hel del av mina klasskompisar (det finns liksom en del ganska stora skillnader mellan dem), fast när han kom upp i 19 års åldern så kändes det lite bättre (dock inte överdrivet mycket). Jag vet att han skulle vara väldigt vuxen för sin ålder, det skulle vara en stor del av hans karaktärsdrag, men jag störde mig ändå på det. Det som är hans stora oro och fruktan är att han ska bli den mannen som han ser i vissa av sina framtidsbilder, den där krigarherren som dödar allt i sin väg, mannen som behandlas som en gud av folket. Jag känner på mig att tvåan, Dune Messiah, kommer att koncentrera sig väldigt mycket på det. Men, vi får se...

Den andra huvudkaraktären är Lady Jessica, Pauls mor. Jessica är en Bene Gesserit, något som jag inte riktigt orkar gå in på vad det är för något. Men jag kan nöja mig med den enkla förklaringen att det är människor som har blivit tränade att se och märka mer än andra, de har dessutom mycket bättre makt över sitt, och andras, medvetanden. Jag hade inget emot Jessica, hon var tuff och ganska cool, och jag tyckte att hon höll som karaktär genom boken gång. Hon kändes ganska naturlig, men hon gjorde inte ett så stort intryck på mig. Jag läste liksom ut boken för en dag sedan, och jag har nästan glömt bort henne, på något sätt. Men, inget illa ment. När det finns så få kvinnliga karaktärer som det fanns i den här så får man inte vara för kräsen...

Några karaktärer son jag faktiskt gillade var de två skurkarna, Baron Harkonnen och hans arvinge, Feyd-Rautha. De var kanske inte de coolaste eller smartaste skurkarna genom världshistorien, men de var precis lagom onda. Jag älskade när man såg saker ur deras synvinkel! Några andra karaktärer som jag ska berätta lite kort om är Pauls tre lärare, Duncan Idaho, Gurney Halleck och Thufir Hawat. Hawat är en menat, något som verkar vara någon som är specialiserad på något viktigt krigs sak (typ). Om jag fattade det rätt så var Hawat Letos lönnmördare, eller något liknande. Jag gillade faktiskt honom, trots att han inte är en sån karaktär som jag brukar gilla. När Leto dog och Paul flydde ut i öknen så började Hawat att jobba för Baron Harkonnen, jag brukar inte gilla förrädare, men jag var inte så missnöjd med det den här gången. För det första så trodde han att Paul var död, för det andra så skulle han dött om han inte gjorde det, för det tredje så var det hans sätt att försöka komma på ett sätt att hämnas på familjen Harkonnen, och han fortsatte att motarbeta dem hela tiden. Han var lite för plikttrogen ibland, och ibland så gick han mig verkligen på nerverna (t.ex. när han ber Leto att döda honom när han misslyckades med någon liten grej, okej, stor sak, men, vem bryr sig?), men jag blev väldigt fäst vid den gamle mannen....
        Gurney var inte med så mycket, men jag hade ingen emot honom när han var med. Han verkar smart, och han hade några roliga repliker. Duncan var med minst av alla, men jag nämner honom, för han ska typ vara huvudrollen i tvåan (eller en av dem). Något som jag tyckte var lite förvirrande, då han dog alldeles i början av ettan! Men, jag får se hur de löser det...

Överlag så gillade jag nog faktiskt karaktärerna (väldigt mycket faktiskt) och jag kommer att se fram emot att läsa fortsättningarna. Jag älskar Fantasy och Science Fiction, och den här boken passade verkligen till min smak. Det var roligt och spännande att läsa från första sidan till sista, och slutet gör att man verkligen vill läsa resten av böckerna, på något sätt. Om man gillar böcker av Tad Williams, J.R.R. Tolkien, Patrick Rothfuss eller George R.R. Martin så borde man verkligen läsa den här...

9/10