Gökboet

Gökboet av Ken Kesey
Översättare: Ingvar Skogsvarg
Antal sidor: 407
Boken utkom: 1962
Övrigt: Boken gjordes som film 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen.
Första meningen:
Dom är där ute.

Halvblodsindianen Bromden är inlagd på ett mentalsjukhus där allt går sin stilla gång under envåldshärskaren syster Ratcheds vaksamma blick. Men så läggs den gladlynte skojaren McMurphy in, och han väcker de både bildligt och bokstavligt nedsövda patienterna till uppror. En maktkamp startar, en maktkamp som bara kan sluta på ett sätt...McMurphy fruktar inte syster Ratched, och han gör allt för att motarbeta henne. Bromden, som inte talat på flera år, är den ständige iakttagaren och han ser på McMurphys framfart med stort intresse. Men är McMurphy verkligen den hjälte som alla tror att han är? Och om han är det, hur länge kommer han att lyckas hålla syster Ratched på stången, och vilka konsekvenser kommer det att leda till?
________________________________________________________________

Så, vad ska jag säga om Gökboet...? Den är intressant, den är knäpp, den är hemsk, den är bra, den är rolig, den är sorglig.
      För att det här ska bli förståligt så måste jag berätta lite om berättaren, Bromden, "hövdingen". Han är inlagd på ett mentalsjukhus, och jag förstår lite varför. Det är egentligen omöjligt att säga om han är fullkomligt frisk. Man vet inte om han faktiskt tror att han ser det som han ser, eller om han bara har lite udda sätt att beskriva saker på. Han ser t.ex. sig själv som liten och kort, medan han i verkligheten är mer en två meter lång. Han ser McMurphy, som i verkligheten är ganska kort, som lång. Det han egentligen menar med det är att McMurphy är högljudd och självsäker, han tar plats, han är "stor", medan Bromden som inte har pratat på flera år, och som låssas att han är både dum och döv, är "liten". Det är egentligen ganska begripligt, men det förklaras liksom aldrig ordentligt. Jag gillar honom verkligen som karaktär, och det bästa är nog att han inte är perfekt. Han är intelligent, men han låtsas att han är dövstum för att folk ska lämna honom ifred. Han beskriver saker väldigt intressant, men det kan nästan vara lite svårt att förstå vad han menar ibland. Men man fattar ändå alltid vad som händer, och det bildar en väldigt speciell atmosfär i berättelsen.

Trots att Hövdingen (Bromden) är berättarrösten så är den egentliga huvudrollen R.P. McMurphy. Vilket är väldigt smart uttänkt, för man vet aldrig vad berättelsens huvudroll tänker, tycker eller känner, vilket gör att han och hans motiv hålls i skuggan. Hövdingen är visserligen en väldigt bra iakttagare, så man får se en del av McMurphys tankar, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Man vet egentligen inte så mycket om honom, men det mest framträdande är nog att han helt klart inte är sinnessjuk (därav namnet på boken). Han erkänner själv detta nästan omedelbart. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, eller, jag gillar honom verkligen men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom. Han är rolig och intelligent, och han är envis som en åsna. Han gillar att driva med folk. Trots att han på många sätt är berättelsens hjälte, så har han också en hel del fel. Han lurar t.ex. de andra patienterna på pengar...Men på det stora hela så är han en ganska bra person, och han försöker faktiskt att hjälpa de andra patienterna, trots att han vet att det kan leda till stora problem för honom. Han ljuger, han är våldsam, men han är ändå, utan tvekan, hjälten i historien.
      Jack Nicholson spelar rollen som McMurphy i filmen och enligt mig så är det en av hans bästa roller, och han lyckas att spela den underliga rollen utmärkt. Det är inte konstigt att han vann ett pris  för det...Och jag tycker det är bra att han har på sig sin mössa i filmen, såna detaljer gillar jag (=

Boken är full av karaktären, men den tredje som jag ska berätta lite mer om, får nog bli syster Ratched. Hela boken handlar liksom mellan maktkampen mellan henne och McMurphy. Ratched har total koll, hon är iskall envåldshärskare, det vill säga, till McMurphy kommer in i bilden. Hela berättelsen går lite ut på att få henne att tappa fattningen. Jag vet inte riktigt vad det finns för annat att säga om henne. Jag kan inte säga att jag tycker ILLA om henne, hon är liksom inte direkt OND. Okej, lite kanske, men det finns värre. Jag tycker hon fungerar bra som skurk, hon är liksom en motvikt till de andra lite, hm, exentriska karaktärerna...

Så, som ni troligen förstått vid det här laget, så tycker jag verkligen om boken. Jag gillar karaktärerna, jag gillar handlingen, och jag gillar Hövdingens sätt att beskriva saker. Jag menar, alla böcker som kan göra så att man både skrattar högt och så att man blir tårögd måste vara bra. Det här kanske låter lite skumt, men jag har alltid tyckt att boken Tusen gånger starkare är uppbyggd lite på samma sätt som  Gökboet, fast mycket sämre. Det känns lite som om den har härmat den här, fast det kanske bara är jag som inbillar mig.
      Gökboet är på många sätt en väldigt rolig bok, det finns många roliga scener, t.ex. när de åker och fiskar, eller när McMurphy försöker gå igenom en glasruta. Men större delen av tiden så är den bara hemsk och sorglig. Man tycker verkligen synd om de två huvudrollerna, man vill liksom skrika åt dem "ge er iväg från det där stället så fort som möjligt!!". Man kan ju argumentera att inget otroligt hemskt kan hända, de är ju liksom på ett sjukhus, det är till för att hjälpa folk. Men nejdå, det finns en hel del hemska saker som kan hända. Men, jag ska inte gå in på detaljer...
     Utan att förstöra för mycket för er som inte har läst boken eller sätt filmen, så måste jag verkligen berätta lite om slutet, för det är en otroligt viktig del av historien. Under hela boken så känner man hur det bygger upp till slutet, och man vet inte VAD som kommer hända, men man vet att NÅGOT kommer att hända, och detta något kan inte vara bra. Jag vet inte om jag kan säga om slutet är sorgligt eller inte, jag menar, helt hemskt är det ju inte, men det är ändå så att man blir lite tårögd...
     
Det finns massor av fler saker som jag skulle kunna berätta om, men jag tror att jag får sätta stop för den här recensionen nu. Jag skulle gärna berätta om de andra patienterna, jag skulle gärna berätta om sjukhuset, men jag har andra saker att göra, så det ända jag kan säga just nu är gå och se filmen, läs boken, och ta reda på allt det där andra själva...

     

   10/10