Once upon a time

Once upon a time series 1

Startade: 2011
Antal säsonger hittills: 3 (trean visas)
I rollerna (m.fl.): Ginnifer Goodwin, Jennifer Morrison, Lana Parrilla, Josh Dallas, Jarad S. Gilmore, Robert Carlyle
Genre: fairytail retelling
Antal avsnitt (i säsong 1 alltså): 22
Längd på avsnitt: ca 43 min
Handling i korthet:

"Once upon a time there was an enchanted forest filled with all the classical characters we know. Or think we know. One day they found themselves trapped in a place where all their happy endings were stolen. Our world. This is how it happened.

När Emma Swan satt helt ensam på sin 28:ende födelsedag och önskade att hon inte skulle behöva vara ensam längre, så gick hennes önskan i uppfyllelse. Fast kanske inte riktigt på det sätt som hon hade önskat. Någon ringde på dörren... Denna någon visar sig vara hennes tioårige son Henry, som hon adopterade bort när han föddes. Henry lyckas övertala henne att ge honom en lift hem, till den lilla bortglömda staden Storybrooke. Där träffar hon på hans styvmor, och det verkar som om allt är bra och hon kan åka hem igen. Men Henry är besatt över en sagobok som hans lärare gav honom, han är övertygad om att alla som bor i Storybrook är karaktärerna från hans sagor, fast de har inte längre sina minen kvar från sina gamla liv, då The Evil Queen, som råkar vara hans styvmamma, kastade en förbannelse över dem. Han lyckas övertala Emma, som enligt honom är Snow Whites bortglömda dotter, att stanna och hjälpa honom (fast hon tror ärligt talat inte på honom).
      Samtidigt så får vi parallellt följa de olika sagofigurernas historier, men de kanske inte är riktigt som vi minns dem.

Huvudroller:
Emma Swan
Henry Mills
Mary Margaret (Snow White)
Regina Mills (The Evil Queen)
David Nolan (Prince Charming)

Mr Gold (Rumpelstilskin / the Beast)

Övriga återkommande karaktärer :
Dr. Archie Hopper (Jiminy Cricket)
Sheriff Graham Humbert (the Huntsman)
Ruby (Red Riding Hood)
August Booth (spoiler...)
Jefferson (The mad hatter)
Belle (namn i verkliga världen okänt)
Sidney Glass (the magic mirror)
... ... ... (orkar inte skriva resten...)



Omdöme:
Tja... Den här var svår.
       Det första jag vill få sagt är att jag inte hatade den, verkligen inte. Den hade en viss charm som definitivt räddade den. Men i den här recensionen så finns det en viss risk att jag kommer att ge den mycket hat, då jag störde mig på en eller två saker för mycket. Men som sagt var, jag har sett betydligt värre...

      Okej, first things first. Vad tyckte jag om handlingen? Jag brukar inte bry mig så mycket om Fairy Tale retellings, men den här hade en väldigt bra och fungerande idé. Vi vår följa Emmas tid i Storybrooke, samtidigt som vi parallellt får följa vad som verkligen hände i "Sagoland". Och de hänger liksom ihop, antingen så är det samma sak som upprepar sig själv, eller så påverkade något som hände i Sagoland det som hände i Storybrooke. Detta är en idé som borde funka väldigt bra, om den utnyttjas rätt och har hyfsat intressanta karaktärer. Och det klarade Once Upon a Time, då och då... Det är här som, enligt mig, det största problemet kommer in. Jag brydde mig verkligen inte om Snow White och Prince Charming. Jag var inte ens så förtjust i den sagan när jag var liten, ni kan verkligen inte förvänta mig att jag ska se en hel tv-serie om dem utan att klaga... Det var inte så att de var direkt dåligt gjorda, de fick en aning mer personlighet än i sagan. En aning...Jag hade inte haft emot dem om de inte hade varit med så fruktansvärt mycket! Jag menar ärligt, hur många problem kan TVÅ personer råka ut för under så kort tid. De hamnade i fängelse, tappade minnet, blev onda, gifte sig med någon annan, var envisa och förstörde för varandra hela tiden. För guds skull, skärp er!
       Men när det inte gällde Snow och Charming så gillade jag verkligen att parallellt se sagorna och "verkliga världen".
        Jag känner att jag borde nämna något om vår huvudroll, Emma. Hon är ungefär vad man hade kunnat vänta sig, snäll, lagom tuff osv. Hon var inte speciellt originell eller något, men hon irriterade mig inte och jag tycker hon reagerade ganska naturligt på allt som hände. Hennes beteende kändes naturligt, och hon var ganska rolig då och då. Hon var ungefär så pass bra som huvudroller någonsin blir. Hennes son Henry var bara en helt vanlig, skum unge som dyker upp över allt i böcker och filmer. Han var irriterande, barn är alltid det i tv-serier, filmer och böcker, men han kunde vara ganska gullig ibland. Dessutom så var han inte med överdrivet mycket.

        De olika bikaraktärerna var en aning platta, men de flesta av dem fick en backstory någonstans genom säsongens gång, och det räckte för det mesta. Jag gillade hur deras historier hade gjorts om, de är definitivt inte som man minst dem. Fast egentligen så hände samma saker, men det var definitivt inte allt som hände. Jag gillade också hur de gav de olika karaktärerna en slags bakgrund, som de ofta saknar i sina berättelser. Man fick höra om varför den där lilla syrsan i Pinocchio blev ett samvete, varför The mad hatter (hattmakaren) från Alice i Underlandet blev galen osv. För det mesta var historierna dessutom ganska trovärdiga. Once Upon A Time hade alltså ganska bra idéer, jag gillade dock inte alltid vad de gjorde med dem. Ibland kändes det bara som en väldigt förutsägbar och otroligt lång såpopera. Dialogerna kunde vara onödigt långa,  det var ofta väldigt klyschigt och förutsägbart. Och vad var det med den dramatiska otroligt irriterande musiken som kom inte och förstörde saker hela tiden? Många av de olika karaktärernas back story funkade, men en del föll riktigt hårt. Ibland kändes det som om OUAT ansträngde sig så mycket för att driva med de platta karaktärerna från disneyfilmerna att de bara blev ännu mer irriterande än vad de var från första början! Och ibland betedde sig folk så otroligt KORKAT! Det finns en gräns för hur korkat och dumt man kan bete sig och det fanns inte en ända karaktär i hela serien som inte korsade den linjen, eller i bästa fall gick oroväckande nära kanten.
     Men jag gillade verkligen vad de gjorde med några av karaktärerna, och jag älskade Jefferson/the mad hatter (se bild). Han var så snäll...

Och så till de två bästa karaktärerna, skurkarna... Virginia/the evil Queen och Rumpelstilskin(the beast)/mr Gold. De var de två som i den verkliga världen skilde sig mest från sina "sago jag". De var fortfarande samma karaktärer, men ändå väldigt annorlunda. Virginia (jag kallar henne bara för det) var kanske inte världens bästa eller mest skurkaktiga onding, och hon kunde vara lite jobbig ibland, men jag var faktiskt på hennes sida ibland. Hon var inte så dålig... Jag förstår VARFÖR hon hatar Snow White (det har ingenting med utseende att göra), det är kanske lite missplacerad ilska, men fullt förstålig. I "sagoland" så är hon lite överdriven, men i den "verkliga världen" så blir hon genast en mycket bättre karaktär.
       Men hela tv-seriens definitivt bästa karaktär var Rumpelstilskin (låt oss kalla honom Rumple för enkelhetensskull), han räddade en scen bara genom att vara med. Han är en blandningen mellan karaktären Rumple... från sagan med samma namn och The beast, från skönheten och odjuret. Detta gör honom, som man kan förstå, till en ganska sympatisk skurk. Och han var bara för underbar. Han var rolig, han var smart och det var så kul att se hur han manipulerade alla hela tiden för att få det han ville ha. Han var såklart helt besatt av att "make a deal" med alla han träffade (hallå, han är ju Rumpelstiltskin...), jag visste inta alltid säkert vad han ville, men när en välbekant liten leende dök upp så visste man att det gick enligt planen. Rumpelst... var väldigt livlig och kunde när som helst brista ut i ett galet skratt, medan mr Gold var lugn och artig. Men man kände alltid att de hade full kontroll, tom när han sitter bakom lås och bom.  Men trots allt detta så hade han ändå en ganska sorglig back story, och ibland så var han riktigt snäll. Det mest tragiska med honom var kanske att han var så nära att bli lycklig TVÅ gånger, och både gångerna gick det åt helvete, och båda gångerna var det (nästan) helt hans eget fel.

      I princip så var allt som hände i tv-serien, hans fel. Allt faktiskt, om man är väldigt långsint. Och ändå förlåter man honom genast av någon anledning...Jag har inte gillat något karaktär så mycket sedan Tyrion först kom med i A Game Of Thrones, och det säger en hel del...

Så, för att avsluta den här recensionen, OUAT var en ganska bra Fairy Tale retelling, som trots sina brister hade en väldigt speciell charm. Jag tycker definitivt att man ska ge den en chans, om så bara för att se Rumpelstiltskin...

 

 

Sorry, kunde inte låta bli att lägga in de där två..

Eller den här...

 

 

(fangirl (= )

 

 

 



Doctor who...

 

Jag har lite tråkigt så jag lägger bara in ett litet kort inlägg med klipp från en av mina favorit tv-serier doctor who...

 

 

Jag hittade tyvärr inga bra klipp med David Tennant, vilket är synd för han är min favorit, men man kan inte ha allt antar jag...Den här var den bästa jag kunde hitta, det är klipp från säsong 2. Musiken är lite irriterande men man överlever. OBS: innehåller vissa spoilers

 

Här kom visst en till...

 

 

Broadchurch

 

Broadchurch series one

tv-serie
startade: mars 2013
Antal säsonger hittills: 1 (tvåan ska komma ut)
I rollerna (m.fl.): David Tennant och Olivia Colman
Genre: Deckare/Thriller/Kriminalare
Antal avsnitt: 8
längd på avsnitt: ca 45 min
Handling i korhet:
När en 11:a årig pojke hittas mördad på en strand utanför ett litet samhälle så blir det en stor tragedi för hela staden. DS Ellie Miller (Olivia Colman), som har bott i Broadchurch i hela sitt liv och personligen kände pojken som blev mördad, kallas in för att utreda brottet. I befäl är hennes nye chef, DI Alec Hardy (David Tennant), en erfaren polis som precis flyttat till Broadchurch efter en skandal som inträffade i ett tidigare fall. Mordet på pojken Danny Latimer river upp hela samhället, inte minst hans familj, och ingen litar längre på något. Medan Ellie och Hardy försöker nysta upp mordet så upptäcker de allt fler hemligheter i det tillsynes fredsamma samhället, och inget är sig likt.

Omdöme:
Det där var min väldigt korta förklaring angående handlingen, skulle jag gå in på detaljer så skulle det här ta evigheter. Så, vad tyckte jag om den? Jag har i mitt (hittills) korta liv hunnit att se en hel massa av deckarserier, en del bra och en del dåliga. Om jag skulle bli tvungen att jämföra den med något så skulle jag nog landa på den danska serien Brottet, då de har en del likheter. Istället för att (som de flesta deckarserier har) ha på ett mord per avsnitt så koncentrerar sig hela säsongen på ett speciellt brott, mordet på elvaåringen Danny Latimer. Trots att en stor del av serien är mordutredningen (då de två poliserna är väldigt viktiga karaktärer) så är det också väldigt mycket om hur pojkens familj reagerar på brottet, och hur deras grannar och vänner reagerar osv. Man får också följa några journalister i "jakten på sanningen" (gud vad jag hatade dem). Detta sätt att göra en deckare har både många fördelar och en del nackdelar. Fördelarna är att man lär känna alla karaktärerna mycket bättre, och man blir verkligen engagerad i hela historien. Detta bygger förstås på att det finns några intressanta karaktärer som man kan stå ut med att se miserabla i 8 avsnitt. Detta är förstås seriens största svaghet, man blir lite trött på den sorgliga och dramatiska musiken, de "sorgliga vinklarna" och de där scenerna när folk skriker och gråter men deras röster tas bort och ersätts av någon piano musik. Dessutom så var det så HIMLA många hemligheter, jag menar, ärligt? Hur många stora avslöjanden, lögner och hemligheter kan det finnas i ett litet samhälle? Men i ärlighetensnamn så klarade Broadchurch det sorgliga temat riktigt bra. De blev kanske lite mycket stora avslöjanden och dyster musik, men jag har faktiskt full förståelse för det valet. Det är klart att det är hemskt när en 11:a åring dör, tv-serien har rätt att vara dyster. Det är inte som i Morden i Midsummer där folk blir dödade till höger och vänster (tills mördaren i princip har dödat alla i området och är den enda misstänkta som fortfarande är levande) och ingen verkar bry sig nämnbart.

      Detta tema kräver (som jag nämnde ovan) såklart starka karaktärer. Klarade den det? Till en vis del... Karaktärerna i Broadchurch är lagom sympatiska och lagom realistiska för att man ska bry sig om dem. Men de där två journalisterna gick mig verkligen på nerverna! De är inte direkt orealistiska, jag menar, jag skulle kunna föreställa mig att de fanns på riktigt, men de var bara så irriterande! Jag vet inte om det var meningen eller inte, men jag var bara så förbannad på dem hela tiden.
      Offrets familj (se bild) var hyfsade karaktärer, inger sensationellt med jag hade inget problem med dem. Vännerna och grannarna varierade, en del var lite irriterande, en del hade inte direkt behövts, och en del var riktigt bra karaktärer. Inget direkt storslaget. Men de behöll mig vid skärmen och jag ville alltid veta vad som skulle hända. Jag tyckte bara att allihop hade lite för många skelett i garderoben.

      Men det som enligt mig gjorde Broadchurch verkligen värd att se var två anledningar. För det första så var det stämningen. Jag har klagat lite där uppe på det ytterst deprimerade stilen, men den passar verkligen temat. Musiken är passande, karaktärerna är passande och alla skådespelarna gör ett bra jobb. Men det som stilen verkligen passar är enledning nummer två, våra två huvudkaraktärer. Medan de andra karaktärerna gick mellan att vara rent sagt irriterande och ganska intressanta, så är de två poliserna definitivt de starkaste och intressantaste. De väger ut varandra så bra, jag bryr mig faktiskt mer om hur det ska gå för deras privatliv än om hur mordutredningen går. Visst, de är inte världens mest originella karaktärer, kanske inte ens en speciellt originell polis dua, men det är något med Tennants och Colmans skådespeleri, repliker och karaktärer som jag verkligen fäste mig vid. Ellie Miller är en ganska vanlig karaktär. Hon är en godhjärtad, intelligent polis med en lycklig familj som alltid vill tro det bästa om alla. Hon blir alltid väldigt rörd av mordet och känner verkligt medlidande för familjen, som hon redan känner personligen. Vi ser henne ofta gråta och vara känslosam, men man känner ändå att hon kan försvara sig själv. Hon biter till ibland och får några roliga repliker, speciellt när hennes nye chef är i närheten. De kommer för övrigt inte alls bra överens med varandra. De två poliserna i kriminalare brukar ofta ha ett slags "hate and love relationship" till varandra, men Ellie och Hardy är nog de första som verkligen tycker illa om varandra. De börjar ju samarbeta efter ett tag, och har några scener när de verkar komma ganska bra överens, men man känner starkt i början hur de verkligen ogillar varandra. Så, lite kort om Alec Hardy. Han är nog något av en typisk, deprimerad, socialt obegåvad, tillsynes osympatisk huvudroll. Men det som skiljer honom från många andra liknande som jag som en regel verkligen ogillar, så tycker jag verkligen synd om honom. Det är något så tragiskt över den här karaktären som gör att jag hela tiden vill att någon ska ge honom en kram eller något. Han är sjuk på något sett och verkar ha problem med hjärtat, det är lite oklart. Han har haft problem tidigare och minnena hemsöker honom. Han har inte en vän i världen och anstränger sig inte direkt för att få några därför att han ser ner på dem och tycker från början ganska illa om dem. Man får reda på allt mer om hans förflutna under seriens gång, men jag ska inte spoilra något (men ärligt talat var jag lite missnöjd med förklaringen, det kändes en aning överdrivet, men jag har hört betydligt värre förklaringar) Trots att han verkar ganska osympatisk ibland så känner man ofta att han är en snäll person innerst inne och man vet inte riktigt vad man ska vänta sig. Dessutom så gillade jag verkligen att Tennant använde sin naturliga (skotska) accent, den var bara så otroligt charmig på något sett. Sedan jag har sett honom så mycket i Doctor Who så tyckte jag verkligen att det var kul att se honom spela något annat, och göra det så bra.  Så jag gillade honom Hardy. Han funkade verkligen.

      Vilket sammanfattare hela serien. Den har en del fel som jag i vanliga fall verkligen skulle störa mig på, men när man lägger ihop dem med allt annat i serien så funkar det verkligen. Det var helt enkelt en smart och bra gjord serie. Jag kan inte berätta om mordet för jag ska faktiskt se sista avsnittet nu, men ingenting jag har sett hittills tyder på att det kommer att bli en besvikelse.

     Det var helt enkelt en väldigt bra tv-serie, den hade sina fel men för mig så funkade den verkligen. Den rekommenderas...Och jag kommer definitivt att se andra säsongen när den kommer ut...'

 



Vår gemensamme vän

Vår gemensamme vän av Charles Dickens
Antal sidor: 816
Originaltitel: Our Mutual Friend
Översättare: Erik Björkbo
Boken utkom: 1864-65
Första meningen:
En höstkväll i våra dagar - det är inte nödvändigt att omtala vilket år - drev en smutsig båt av otrevligt utseende med två mänskliga varelser ombord omkring på Themsen mellan Southwark Bridge, som är av järn, och London Bridge, som är av sten.

Handling: (jag kommer inte kunna skriva om ALLT som den handlar om, men jag ska försöka få in så mycket som möjligt.)

När den mycket rike och snåle Harmon dog så skickade man genast bud på hans son, som ingen hade haft någon kontakt med på många år. Men kravet för att den unge mannen skulle ärva sin fars förmögenhet var att han gifte sig, med unga miss Bella Wilfer. Unge John Harmon nådde dock aldrig sitt mål, då han hittades drunknad i Themsen. Mr Mortimer Lightwood, advokaten i fallet, upptäcker då att hela förmögenheten går till Mr och Mrs Boffin, gamle Harmons trogna och godhjärtade tjänare. Dessa bestämmer sig för att låta Bella bo hos dem, så att hon kan få smaka på lite av den förmögenheten som hon skulle ärvt. Men Boffins mystiska sekreterare John Rokesmith, som dök upp helt plötsligt efter mordet, tycks veta mycket mer än vad han säger om John Harmons död. I sin tjänst så får Boffin också den ohederlige Silas Wegg som, med hjälp av sin vän mr Venus, är fast besluten att få sin arbetsgivare på fall.

     Samtidigt så är Mortimer Lightwood och hans bästa vän, Eugene Wrayburn, på jakt efter mördaren. Rouge Riderhood, ett skum från floden, skickar misstankarna mot Gaffer Hexam, hans före detta kompanjon, som hittade kroppen. Men efter att Gaffer dör i en olycka så läggs fallet ner. Eugene, som har tagit ett intresse i Hexams unga och vackra dotter Lizzie, bestämmer sig, trots sin själviska läggning, för att hjälpa henne. På så sätt så skaffar han sig en rival, läraren Bradley Headstone (Lizzies brors lärare och vän), som både är mycket förälskad i stackars Lizzie och snabbt skaffar ett starkt ogillande till den tillsynes snobbiga och late Eugene.

Under tiden, i Londons finare kretsar, så ställs stackars lugna och inte speciellt klyftige Tremlow inför en rad bekymmer, då han fattar bekantskap med mr och mrs Veneering (som är eller inte är hans bästa vänner), som presenterar honom för det ytters själviska och otrevliga paret Lammle.

_______________________________________________________________

Så där, nu fick jag nog in grunden av historien.
      Vår gemensamme vän är en gammal favorit, jag har läst den en gång för längesedan, dessutom så har jag sett mini tv-serien några gånger (den är väldigt bra, och förvånansvärt lik boken). Det som gör den här så underbar är inte bara det underbara och smarta språket, tonen, eller den intressanta handlingen som man alltid vill följa då man aldrig riktigt säkert vet hur det kommer att gå. Det verkligt intressanta och roliga som för handlingen framåt är de olika färgstarka, exentriska och knäppa karaktärerna! De är alla ganska skumma och, sorgligt nog, lite orealistiska. Men man älskar dem i alla fall...

       Boken är uppbyggd på ett sådant sätt att man ser, från olika karaktärers perspektiv, vad mordet på John Harmon ledde till. Historien saknar därför en direkt handling, då de olika karaktärerna inte har så mycket gemensamt med varandra. De för därför sina egna historier framåt. Personligen så tycker jag bäst om de två vännerna Eugene och Mortimer. Deras vänskap är väldigt rörande på något sett, Mortimer är en aning mer lugn och planerande medan Eugene bara är, exentris? Han är hur som helst väldigt rolig, och hans dialog är definitivt bäst. Han lyckas alltid vara helt lugn samtidigt som han är helt oseriös. Det största mysteriet i universum enligt honom är han själv, då han aldrig vet vad han håller på med eller hur det ska gå. Detta leder till att hans bästa vän oftast oroar sig för honom, vilket jag har full förståelse för. Han är definitivt inte världens mest självuppoffrande människa, men det är ändå ganska svårt att helt ogilla honom.
     Två andra av mina favoriter är så klart Noddy Boffin, som får mig att skratta högt varje gång han har sitt utbrott, och docksömmerskan Jenny Wren, som har sin alldeles egna charm.
     Jag har alltid tyckt att Bella är fruktansvärt irriterande, men inte på ett sådant sätt att det förstör något.

Trots att boken har många otrevliga och själviska karaktärer så har den också en hel del självuppoffrande helgon (Lizzie, John Rokesmith osv), men personligen så tycker jag att det är mycket roligare att läsa om egoisterna (vad detta säger om mig vill jag inte fundera närmare på).

      Något som jag verkligen gillar med boken är kontrasterna, hur man byter mellan Londons övre medelklass och Londons slum i en handvändning. Det som den egentligen handlar om är pengar, och vad det gör med folk. Trots att det är en intressant synvinkel så är det alltid karaktärerna som fångar det mesta av mitt intresse.

En av bokens starka sidor är förstås Dickens underbara stil och språk, stämningen som han bygger upp är magnifik. Jag inser att det här kanske inte är hans bästa verk, men det kommer alltid att vara min personliga favorit. Mini tv-serien är verkligen väldigt bra och jag rekommenderar den starkt, en av bbc bästa filmatiseringar (det gjordes av samma geni som gjorde North and South, Emma (från 2009) och Jane Eyre (från 2006) till mini tv-serier).

Paul McGann fångade Eugenes karaktär väldigt bra, trots att några av hans bästa scener togs bort.
     Han lyckades att vara både otrevlig och självupptagen och samtidigt väldigt rolig och förvånansvärt lätt att gilla.

Alla de andra skådespelarna gjorde också ett fenomenalt jobb (=
     En del karaktärer togs bort eller fick mycket mindre att säga, men det är fult förståligt då boken innehåller så himla många.


(Lizzie och hennes bror)

 (Bella Wilfer)

 

"Och jag tror, tillade inspektören, att om allt lyckas honom, så kan han också vara ganska säker på dem. Som detta är Roddarna, där borta där det lyser, föreslår jag att vi inte mera tala om saken. Ni göra bäst i att vara intresserade av några kalkbruk nere vid Northfleet och oroliga för att någon av er kalk skall råka i dåligt sällskap, då den skeppas upp för floden."

"Hör ni, Eugene?"sade Ligthwood över axeln; Ni är synnerligen intresserad av kalk."

"Utan kalk, svarade den lugne advokaten, skulle min tillvaro icke vara upplyst av en enda stråle hopp."

 

Eugene, Mortimer och Konstaplen reser inkognito...

 

 

No one who can read, ever looks at a book, even unopened at a shelf, like one who cannot.

 

 

She wasn´t a logically reasoning woman, but God is good, and hearts may count in heaven as high as heads.

 

 Här är första halvan av den lilla tv-serien, se gärna en liten bit av den (=



A Clockwork Orange

A Clockwork Orange av Anthony Burgess
Antal sidor: 188
Originaltitel: A Clockwork Orange
Översättare: Caj Lundgren
Gavs ut: 1962
Övrigt: Gjordes som film av Stanley Kubrick 1971
Första meningen:
"Vad ska det bli nu då?"

Handling:
I en nära framtid så regerar ungdomarna städerna, och gatorna är allt annat än säkra under natten. Det här är historien om Alex, vars största intressen är ultravåld, våldtagning och Bethoven. Det här är historien om hans år på toppen, historien om hans fall från stjärnorna och allt där i mellan. Boken tar upp frågan om frihet, hur mycket frihet kan man tillåtas? och vad händer med en människa om hans frihet tas ifrån honom? När valet mellan gott och ont inte längre existerar?
________________________________________________________

Tja...
Det här är en bok som väldigt många har hört talas om, man som få faktiskt har läst. Det är en riktigt populär bok och filmklassiker, jag har inte sett filmen än, men det ska göra snarast möjligast. Men nu är det boken jag ska tala om. Och, jag har liksom förlorat talförmågan efter att jag läste den här. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, den är liksom, omöjlig att greppa? Det första ni måste förstå är att om någon där ute inte gillar, kanske rentav hatar, den här boken, så har de min fulla förståelse. Den är udda, den är obehaglig, men personligen så älskade jag den. Men som sagt var, ni där ute har min fulla förståelse. A Clockwork Orange är en dystopi, något som blev väldigt populärt för något år sedan. Men om ni verkligen gillar, älskar och avgudar de dystopier som kommit ut de senaste åren (Hunger games, Delirium, Divergent...), så skulle jag kunna slå vad om att ni inte lär gilla den här. Men, man vet aldrig med folk.

     En viktig del av boken är språket, som är en aning, svårbegripligt? Alex pratar med en speciell "tonårsdialekt" (typ) som författaren själv har kommit på. Och ibland kan man lista ut vad han säger, och ibland så är det fullkomligt obegripligt. Men ta det lugnt, det finns en ordförklaring längst bak i boken. När jag hade kommit si så där halvvägs in i den så lärde jag mig faktiskt att förstå vad han sa, så problemet löste sig själv. ACO (orka skriva hela titeln) är skriven i första person, vilket innebär att vi får den otroligt charmige huvudrollen och berättaren, Alex (ja, det var ironiskt). Och jag gillade honom, faktiskt. Han är läskig, sadistisk och obehaglig, om jag skulle se honom på en gata så skulle jag vända på klacken snabbt som ögat, men som berättare och huvudroll så funkade han bra. En positiv sak med honom är att när det går dåligt för honom (det går ju som regel åt helvete med huvudrollen någonstans i boken) så behöver man inte tycka synd eller bli orolig för honom. Dessutom så kunde han vara rolig, hela historien blev så bisarr att jag inte ens kunde tycka illa om honom, jag gillade honom faktiskt då och då (inte det han gjorde, men han hade ganska roliga dialoger med sig själv). Personligen gillade jag att karaktären som, i vilken annan historia som helst (bortsett från serien om Hannibal Lector) var huvudrollen. Definitivt inte hjälten, men ändå. En sak som jag tycker är ganska intressant med Alex är att han inte har någon tragisk bakhistoria, han lever ett ganska vanligt liv på dagarna. Han går i skolan (tydligen så är han ganska duktig), han har två föräldrar som verkar vara helt ok (uppenbarligen så är de otroligt dåliga föräldrar, men de verkar inte vara ELAKA mot honom eller något), han bara, är som han är, antar jag.

      Själva handlingen är ju såklart minst lika udda och bisarr som bokens huvudroll, men kul att hänga med i. Man fattar alltid vad som händer, historien först alltid framåt och inget känns framtvingat eller tråkigt. Den händer egentligen inte så mycket, eller, det händer mycket men man märker det inte riktigt. På ett positivt sätt.
      Jag fattar att den här recensionen är ganska förvirrad, och ni har nog inte blivit mycket klokare av den. Men det jag försöker att få fram är att A Clockwork Angel är en väldigt bra bok, den förtjänar definitivt det beröm och den popularitet som den har, det är en väldigt bra klassiker. Gillar man bra, tänkvärda, skumma, konstiga böcker så borde man verkligen läsa den här. Gillar man böcker i allmänhet så skulle jag faktiskt rekommendera den, den är inte lång, det skulle bara ta en timme eller två av er dyrbara tid. Det är som sagt var en väldigt bra bok, läs den, se filmen, det är ungefär vad jag kan säga. Det finns 1000 saker jag skulle kunna säga om den, men jag har läxor att göra och recensioner att skriva, så ni får nöja er med det här...

9/10