Vår gemensamme vän

Vår gemensamme vän av Charles Dickens
Antal sidor: 816
Originaltitel: Our Mutual Friend
Översättare: Erik Björkbo
Boken utkom: 1864-65
Första meningen:
En höstkväll i våra dagar - det är inte nödvändigt att omtala vilket år - drev en smutsig båt av otrevligt utseende med två mänskliga varelser ombord omkring på Themsen mellan Southwark Bridge, som är av järn, och London Bridge, som är av sten.

Handling: (jag kommer inte kunna skriva om ALLT som den handlar om, men jag ska försöka få in så mycket som möjligt.)

När den mycket rike och snåle Harmon dog så skickade man genast bud på hans son, som ingen hade haft någon kontakt med på många år. Men kravet för att den unge mannen skulle ärva sin fars förmögenhet var att han gifte sig, med unga miss Bella Wilfer. Unge John Harmon nådde dock aldrig sitt mål, då han hittades drunknad i Themsen. Mr Mortimer Lightwood, advokaten i fallet, upptäcker då att hela förmögenheten går till Mr och Mrs Boffin, gamle Harmons trogna och godhjärtade tjänare. Dessa bestämmer sig för att låta Bella bo hos dem, så att hon kan få smaka på lite av den förmögenheten som hon skulle ärvt. Men Boffins mystiska sekreterare John Rokesmith, som dök upp helt plötsligt efter mordet, tycks veta mycket mer än vad han säger om John Harmons död. I sin tjänst så får Boffin också den ohederlige Silas Wegg som, med hjälp av sin vän mr Venus, är fast besluten att få sin arbetsgivare på fall.

     Samtidigt så är Mortimer Lightwood och hans bästa vän, Eugene Wrayburn, på jakt efter mördaren. Rouge Riderhood, ett skum från floden, skickar misstankarna mot Gaffer Hexam, hans före detta kompanjon, som hittade kroppen. Men efter att Gaffer dör i en olycka så läggs fallet ner. Eugene, som har tagit ett intresse i Hexams unga och vackra dotter Lizzie, bestämmer sig, trots sin själviska läggning, för att hjälpa henne. På så sätt så skaffar han sig en rival, läraren Bradley Headstone (Lizzies brors lärare och vän), som både är mycket förälskad i stackars Lizzie och snabbt skaffar ett starkt ogillande till den tillsynes snobbiga och late Eugene.

Under tiden, i Londons finare kretsar, så ställs stackars lugna och inte speciellt klyftige Tremlow inför en rad bekymmer, då han fattar bekantskap med mr och mrs Veneering (som är eller inte är hans bästa vänner), som presenterar honom för det ytters själviska och otrevliga paret Lammle.

_______________________________________________________________

Så där, nu fick jag nog in grunden av historien.
      Vår gemensamme vän är en gammal favorit, jag har läst den en gång för längesedan, dessutom så har jag sett mini tv-serien några gånger (den är väldigt bra, och förvånansvärt lik boken). Det som gör den här så underbar är inte bara det underbara och smarta språket, tonen, eller den intressanta handlingen som man alltid vill följa då man aldrig riktigt säkert vet hur det kommer att gå. Det verkligt intressanta och roliga som för handlingen framåt är de olika färgstarka, exentriska och knäppa karaktärerna! De är alla ganska skumma och, sorgligt nog, lite orealistiska. Men man älskar dem i alla fall...

       Boken är uppbyggd på ett sådant sätt att man ser, från olika karaktärers perspektiv, vad mordet på John Harmon ledde till. Historien saknar därför en direkt handling, då de olika karaktärerna inte har så mycket gemensamt med varandra. De för därför sina egna historier framåt. Personligen så tycker jag bäst om de två vännerna Eugene och Mortimer. Deras vänskap är väldigt rörande på något sett, Mortimer är en aning mer lugn och planerande medan Eugene bara är, exentris? Han är hur som helst väldigt rolig, och hans dialog är definitivt bäst. Han lyckas alltid vara helt lugn samtidigt som han är helt oseriös. Det största mysteriet i universum enligt honom är han själv, då han aldrig vet vad han håller på med eller hur det ska gå. Detta leder till att hans bästa vän oftast oroar sig för honom, vilket jag har full förståelse för. Han är definitivt inte världens mest självuppoffrande människa, men det är ändå ganska svårt att helt ogilla honom.
     Två andra av mina favoriter är så klart Noddy Boffin, som får mig att skratta högt varje gång han har sitt utbrott, och docksömmerskan Jenny Wren, som har sin alldeles egna charm.
     Jag har alltid tyckt att Bella är fruktansvärt irriterande, men inte på ett sådant sätt att det förstör något.

Trots att boken har många otrevliga och själviska karaktärer så har den också en hel del självuppoffrande helgon (Lizzie, John Rokesmith osv), men personligen så tycker jag att det är mycket roligare att läsa om egoisterna (vad detta säger om mig vill jag inte fundera närmare på).

      Något som jag verkligen gillar med boken är kontrasterna, hur man byter mellan Londons övre medelklass och Londons slum i en handvändning. Det som den egentligen handlar om är pengar, och vad det gör med folk. Trots att det är en intressant synvinkel så är det alltid karaktärerna som fångar det mesta av mitt intresse.

En av bokens starka sidor är förstås Dickens underbara stil och språk, stämningen som han bygger upp är magnifik. Jag inser att det här kanske inte är hans bästa verk, men det kommer alltid att vara min personliga favorit. Mini tv-serien är verkligen väldigt bra och jag rekommenderar den starkt, en av bbc bästa filmatiseringar (det gjordes av samma geni som gjorde North and South, Emma (från 2009) och Jane Eyre (från 2006) till mini tv-serier).

Paul McGann fångade Eugenes karaktär väldigt bra, trots att några av hans bästa scener togs bort.
     Han lyckades att vara både otrevlig och självupptagen och samtidigt väldigt rolig och förvånansvärt lätt att gilla.

Alla de andra skådespelarna gjorde också ett fenomenalt jobb (=
     En del karaktärer togs bort eller fick mycket mindre att säga, men det är fult förståligt då boken innehåller så himla många.


(Lizzie och hennes bror)

 (Bella Wilfer)

 

"Och jag tror, tillade inspektören, att om allt lyckas honom, så kan han också vara ganska säker på dem. Som detta är Roddarna, där borta där det lyser, föreslår jag att vi inte mera tala om saken. Ni göra bäst i att vara intresserade av några kalkbruk nere vid Northfleet och oroliga för att någon av er kalk skall råka i dåligt sällskap, då den skeppas upp för floden."

"Hör ni, Eugene?"sade Ligthwood över axeln; Ni är synnerligen intresserad av kalk."

"Utan kalk, svarade den lugne advokaten, skulle min tillvaro icke vara upplyst av en enda stråle hopp."

 

Eugene, Mortimer och Konstaplen reser inkognito...

 

 

No one who can read, ever looks at a book, even unopened at a shelf, like one who cannot.

 

 

She wasn´t a logically reasoning woman, but God is good, and hearts may count in heaven as high as heads.

 

 Här är första halvan av den lilla tv-serien, se gärna en liten bit av den (=