The Empty Hearse

The Empty Hearse
Baserad på historien av Arthur Conan Doyle
Tv-serie: Sherlock
Series 3
Episode 1
Längd: 90 min
Skriven av: Mark Gatiss (tillsammans med Steven Moffat)
I rollerna (m.fl): Benedict Cumberbatch, Martin Freeman, Rupert Graves, Louise Brealey, Mark Gatiss Una Stubbs och Amanda Abbingon.

Uppenbara spoilers om man inte sett de två tidigare säsongerna...

Handling i korthet:

Det var två år sedan Sherlock Holmes störtade mot sin död och John Watson har gått vidare med sitt liv. Han ska gifta sig och det verkar som om han äntligen har fått rätsida på saker och ting, men en överraskning väntar honom. För Sherlock har ett sista mirakel att visa sin vän, för ingen detektiv har tid att låtsas att vara död när London ställs inför en terroristattack. Mycroft har kallat sin yngre bror tillbaka till London, men Sherlock tänker inte göra något utan sin bästa vän, en vän som har trott att han var död. Och det kan mycket väl antas att John inte kommer att se med blida ögon på Sherlocks frånvaro...



______________________________________________________________

Den tomma likkistan, det är en uppmuntrande titel antar jag...
      Eftersom de av er som ser på Sherlock troligen inte har sätt det första avsnittet än så ska jag göra den här recensionen med så lite spoilers som möjligt...
  
       Det var två år sedan andra säsongen visades, så det här avsnittet är minst sagt försenat, fast jag antar att de som driver det mesta har haft annat att göra (t.ex Doctor Who...). Som några av er kanske minns så är det här (troligen) min absoluta favoritserie någonsin (vi säger det för enkelhetensskull...) och jag är så glad att den är tillbaka! Det här avsnittet fyller ungefär samma funktion som "A Study in Pink" gjorde och det är att introducera alla karaktärerna igen. Det är en historia om något terroristhot som pågår, men allting koncentreras egentligen bara på hur John reagerar på Sherlocks återkomst. De andra karaktärerna är också med en del, det känns skönt att alla är tillbaka (Lestrade, Molly, Mrs Hudson osv...), med undantag av Andrew Scott som Moriarty, fast han var med i några korta flash backs.

      Jag tycker att de olika återföreningarna var väldigt bra gjorda och de olika reaktionerna passade karaktärerna i fråga, speciellt Watsons. I de flesta versionerna (och i novellen) så antingen svimmar han eller så blir han bara allmänt överlycklig och verkar inte det minsta bekymrad, men i den här så gav han Sherlock (ett mycket förtjänat) slag i skallen. Alla skådespelarna gjorde ett lika bra jobb som de gjort i de tidigare säsongerna, Martin Freeman är den enda versionen av Watson som jag någonsin stått ut med (jag stör mig ofta på honom), jag är inte ens speciellt förtjust i honom i novellerna eller i böckerna. Benedict Cumberbatch är helt otrolig som Sherlock Holmes, han lyckas med att vara rätt så otrevlig men man tycker ändå att hans känns något sålunda sympatisk, mest tack vare hans minspel. Jag gillar också att man ser hur hans hjärna fungerar, det kommer fortfarande upp massor av ord och anteckningar på skärmen som visar vad han tänker. De gör hans "mind Palace" lite annorlunda i den här säsongen, men det ser fortfarande riktigt coolt ut.

     Mina två absoluta favoritscener är 1. Johns och Sherlocks återförening, den var precis lagom rolig och allvarlig. Det är otroligt kul att se hur Cumberbatch min förändras under den scenen, hans ansiktsuttryck när han inser att John troligen är ganska förbannad på honom är obetalbar...
      Den andra scenen är när Sherlock och Mycroft sitter och spelar spel. Äntligen en version av Sherlock som gör Mycroft rättvisa. I de flesta filmatiseringarna så är han med lite grand och man får inte reda på så mycket om honom och han verkar som en ganska vanlig, dock smart, person. Sanningen är att han i princip har mer makt än någon annan i England, dessutom är han ett geni. Han är betydligt smartare än sin yngre bror (något som Sherlock inte har något emot att erkänna), och kan lista ut saker otroligt snabbt. Hans största problem är att han är en aning för lat för vad han kallar för "fältarbete", dessutom är han så otroligt smart att han inte riktigt kan samexistera med andra människor. Sherlock är ändå så pass jordnära att han kan ha vänner, medan i Mycrofts värld är alla så otroligt korkade att han inte kan stå ut med dem. Något som nämns i det här avsnittet. Jag älskar att de bara sitter ned och pratar med varandra, det var troligen den bästa scenen i avsnittet!

      En ny karaktär introduceras i det här avsnittet och det är Johns blivande fru Mary. Och jag antar att jag gillade henne... Hon var med lagom mycket och försökte faktisk hjälpa John och Sherlock att bli vänner så jag hoppas att de låter henne överleva i den här versionen (hon dör någonstans under böckernas/novellernas gång, jag är lite osäker på när då jag inte har läst ALLA och jag har definitivt inte läst dem i något som helst ordning).

     En viktig del av avsnittet är såklart förklaringen på fårgan "hur i helvete överlevde Sherlock fallet från den där byggnaden" och jag måste säga att jag gillade lösningen. Den gjordes faktisk så bra som den kunde gjorts...

     Så jag gillade verkligen avsnittet. Den förlorade fokus på själva historien ibland, men det gjorde inget. Det var kul att se alla karaktärerna igen, och som vanligt var tempot perfekt och allting var väldigt bra gjort. Gillar man Sherlock Holmes så borde man verkligen se den här versionen och jag hoppas att de två andra avsnitten på säsong 3 är lika bra och jag hoppas verkligen att de lyckas med den nya ärkeskurken lika bra som de lyckades med Moriarty som var fantastisk i de två förra säsongerna...

      Avsnittet var som vanligt en blandning av humor och allvar och de olika elementen vägde ut varandra fint och jag tycker verkligen att alla borde ge den här serien en chans...