The Henriad / The Hollow Crown av William Shakespeare
Pjäser: Richard II
Henry IV part 1
Henry IV part 2
Henry V
I rollerna (m.fl): Ben Whishaw, Jeremy Irons, Tom Hiddlseston, Simon Russel Beale, Rory Kinnear, Patrick Stewart, John Hurt, Julie Walters, David Suchet, Alun Armstrong, David Morrisey. Géraldine Chaplin, Michelle Dockery, Lindsay Luncan, Tom Georgeson, Iain Glen...(förlåt, men jag orkar inte rabbla upp fler...)
(jag kommer inte ha några spoiler varningar då de här pjäserna handlar om personer som faktiskt existerade (ganska kända kungar...))
Handling (i korthet):
Richard II (Ben Whishaw): Efter att ha avbrutit en duell mellan nobelmännen Bolingbroke (sedan Henry IV) och Mowbray så landsförvisar Kung Richard II dem från England. Men när Bolingbroks far John of Gaunt (Patrick Stewart) dör så tar Richard dennes rikedomar för att betala sina krig med de irländska rebellerna. Bolingbroke återvänder då till England för att ta tillbaka sin titel, sina domäner och mer...
Henry IV (tidigare Bodingbroke, spelas av Jeremy Irons) Part 1 and 2: Några år efter sin kusin Richards död så stöter den gamle och sjukliga kung Henry på problem då de nobelmännen (Alun Armstrong, Joe Armstrong, David Hayman) som hjälpte honom till tronen nu vänt sig emot honom då de inte tycker att han gett dem tillräckligt med förmåner. Saker blir inte bättre av att hans son prins Harry av Wales (senare Henry V, spelas av Tom Hiddleston) tillbringar sin tid i ett värdshus tillsammans med tvivelaktigvilt sällskap (Simon Russel Beale, Julie Waters etc), vilket nästan helt förstört hans rykte...
Henry V (Tom Hiddleston): The Chorus (John Hurt) berättar historien om hur den nyligen krönte kungen övertalades av sina rådgivare att han var Frankrikes rättmätiga kung (oklart varför) och därför så ger han sig av för att som så många engelska kungar före honom, slåss mot fransmännen...
For God´s sake, let us sit upon the ground
And tell sad stories of the Death of kings;
How some have been deposed, some slain in war,
Some haunted of the ghost they have deposed,
Some poison´d by their wives, some sleeping kill´d;
All murder´d : For within the hollow Crown
That rounds the mortal temples of a king
Keep Death his Court, and there the antick sits,
Scoffing his state and grinning at his pomp;
Allowing him a breath, a Little scene,
To monarchize, be fear´d, and kill with looks,
Infusing him with self and vain conceit,
As if this flesh which walls about our Life
Were brass impregnable; and humour´d thus
Comes at the last, and with a Little pin
Bores through his castle wall, and Farewell king!
Cover your heads, and mock not flesh and blood
With solemn reverence : throw away respect,
Tradition, form, and cermonious duty,
For you have but mistook me all this while :
I live with bread like you, feel want,
Taste grief, need friends : subjected thus,
How can you say to me I am king?
De kanske svåraste filmatiseringarna att göra är Shakespears pjäser, då de definitivt var skrivna så att man skulle kunna uppträda med dem på en scen. Och av hans pjäser så anses The Henriad vara en av de svåraste att göra, över huvud taget.
Att recensera manusen till de här pjäserna känns lite onödigt, dels därför att The Hollow följer dem mer eller mindre ordagrant och dels därför att de är så otroligt bra att jag inte riktigt kan beskriva dem. Eftersom jag (så ofta som möjligt) försöker att läsa boken (i det här fallet manuset) innan jag ser någon av filmatiseringarna så var det just vad jag gjorde den här gången. När jag fick reda på att det 2012 hade gjorts en väldigt populär filmatisering av 4 av Shakespeares pjäser så blev jag genast intresserad. När jag sedan såg rollistan så insåg jag att jag var tvungen att se dem. Så jag beställde boxen och medan jag väntade på den så läste jag manuset till Richard II och Henry IV part 1, älskade dem, och såg de två första filmerna i boxen ganska omgående. Förra helgen så läste jag Henry IV part 2 och såg dess filmatisering och idag både så läste jag och såg Henry V. Så, vad tyckte jag om dem?
Om man vill göra en bra filmatisering av Shakespeare så är det absolut viktigaste att man får in riktigt bra skådespelare som kan få repliker som skrevs någon gång på 1600-talet. Vilket The Hollow Crown, milt sagt, lyckades med. Det var otroligt många kända brittiska skådespelare med, t.o.m. i de minsta birollerna.
Den första som visas vad som krävs är Ben Whishaw som den dömde kung Richard II och i den första filmen så är det ingen av de andra skådespelarna som gör ett bättre jobb än han, trots att ganska stora namn som David Suchet och Patrick Stewart är med. När man läser manuset så känns Richard inte alltid som en överdrivet GOD person, vilket inte heller är meningen. Han är en vanlig människa, som råkar vara kung och som därför känner sig rätt så ensam. Så när några irriterande typer som påstår sig vara hans vänner förstör hans omdöme så kan man inte direkt tycka ILLA om honom för det, man tycker snarare riktigt synd om honom. Och Whishaw var OTROLIG! Det han gjorde med sin röst, hans miner, allting... Trots att man tycker riktigt synd om karaktären så kan man inte låta bli att beundra honom i den här, trots att han verkligen inte låter eller ser speciellt respektingivande ut så är det ändå den känslan man får, respekt! Jag skulle nästan säga att den första filmen/pjäsen i kvartetten är den bästa, den har definitivt två av de bästa scenerna i sig. Scenen när Richard återvänder från Irland och står på den där gigantiska och vidstreckta stranden nästan helt ensam både såg otrolig ut och de kända replikerna sades mästerligt av Whishaw. Det enda egentliga problemet jag hade med Richard II (filmatiseringen) var de evinnerliga Jesus referenserna som dök upp då och då (typ 3 gånger) och de var milt sagt irriterande...
Henry IV part 1, som utspelar sig några år senare, har en helt annat ton. Den har betydligt fler element av komedi än de andra 3 (trots att de också fick än att dra på smilbanden när det behövdes) då Falstaff (Simon Russel Beale) och kompani är med som mest. Här har vi Jeremy Irons som den nu åldrade Kung Henry (f.d. kallad Bodingbroke), och som de flesta som någonsin sätt honom i en roll vet så inger Jeremy Irons respekt bara genom att säga någonting (vad som helst) och blänga mot en. Trots att han ser ganska gammal och sjuk ut så ser man tydliga spår av karaktärens tidigare storhet. Han är betydligt lättare att GILLA som karaktär än den nu döde Richard, vilket gör att man nästan genast tycker illa om hans fiender. Men jag kan inte säga att jag direkt hatar den hetsiska unge mannen Hotspur som gör uppror mot honom, då Joe Armstrong lyckas att göra karaktären precis lagom. Han är inte så snäll att man hejar på honom, men man kan ändå förstå honom och känna en viss del av sympati för honom. Den enda karaktären som jag var ganska säker på att jag skulle ogilla var pris Harry (Hal) av Wales, kungens äldste son. Den unga slyngeln som nästan fått sin fars hjärta att brista genom sitt beteende och genom sina vänner, honom borde man väl kunna tycka illa om? Men ärligt talat, nej, jag kan inte ens försöka. För han känns faktiskt som den mest sympatiske karaktären i hela serien! Han är den enda karaktären som när jag ser honom framför mig faktiskt skrattar! Inte nödvändigtvis för att han är glad, utan för att lätta stämningen runtomkring honom. Trots att han i den första pjäsen som han är med i inte känns som en direkt hjälte, så gillar man honom ändå då Tom Hiddleston växlar mellan en ganska rolig uppfriskande karaktär och en ganska sorgsen ung man helt utmärkt! I Henry part 2 så utvecklas han då man förstår VARFÖR han levt som han gjort, och återföreningsscenen mellan honom och hans far är kanske den bästa i hela serien! Hal är min absoluta favoritkaraktär i hela serien då han lyckas med att vara både väldigt rolig och väldigt tragisk...
Några som jag känner att jag borde nämna är Simon Russel Beale som Falstaff och Julie Walters som mistress Quickly. De gjorde ett otroligt jobb, trots att jag inte kan komma fram till om jag älskar eller hatar deras karaktärer. Troligen båda delarna. Lite beröm till de två skådespelarna som spelade Bardolph och Ned Poins också, deras minspel var obetalbara! De här fyra karaktärerna och Hal är för övrigt med i en av de längsta och roligaste scenerna någonsin, då Poins och den unge prinsen bestämmer sig för att spela sina vänner ett litet spratt, jag skrattade högt flera gånger under scenen...(Shakespeare är verkligen bra på att komma på förolämpningar!). Harry Lloyd var förövrigt med i typ två scener, jag vet inte varför men hans miner ser alltid en aning obehagliga, kanske är för att han oftast spelar skurk... (ni kanske har sett honom i Game of Thrones första säsong som Viserys Targaryen).
När en karaktär någon gång under en series gång blir kung så brukar det vara i den stunden som han (eller hon, om det är en drottning) slutar att vara intressant. I slutet av Henry IV, efter den sorgliga scenen där kungen dog, så blev jag allvarligt orolig över karaktären Hal´s framtid som huvudroll, fast jag borde nog börja kalla honom för kung Henry V nu... Men tack och lov så var det inte fallet här. Visst, han är mer ansvarsfull och allvarlig nu, men han känns ändå som samma karaktär. I de andra pjäserna så finns det ganska många viktiga biroller, som t.ex. Falstaff, men det finns inte riktigt lika många i den sista. Vilket gör att Tom Hiddleston måste klara av allting mer eller mindre på egen hand, vilket han klarade beundransvärt... Allting börjar med hans begravning, muntert, eller hur? Men det är också där det hela slutar, då hala berättelsen är en tillbakablick av The Chorus, John Hurt, som dyker upp som "the boy" i historien. Henry V dör faktiskt inte i själva pjäsen, det nämns liksom snarare att det hände något år senare efter att pjäsen utspelar sig (han dog vid 35 års ålder av någon sjukdom, sorgligt...).
Henry är som sagt mycket mer allvarlig i den här, då han har hela tyngden av att vara kung på sig, samtidigt som han mer eller mindre tvingas ut i krig med Frankrike... Han har kapat alla vänskapsband med sina gamla vänner, Falstaff nämns lite kort i början och Bardolph är med en del (vad som hände med Poins vet jag inte...), och har trätt in i sin roll som kung. Men öppningsscenen är väldigt smart filmad och även om jag fortfarande var lite sur på honom sedan den där ärligt talat ganska coola scenen i slutet av Henry IV så känns det ändå som om den karaktären som jag älskade fortfarande är kvar där. Och det märks under hela pjäsen/filmen, då han faktiskt pratar med vanliga människor och är med och slåss... Jag beundrade honom nästan mest i den sista pjäsen, för han kändes så otroligt mänsklig. En av de bästa scenerna är när han klär ut sig till en vanlig soldat och vandrar runt och pratar med de andra soldaterna, det var både komiskt och lite säkert.
Av de fyra pjäserna så har den sista den minst komplicerade handlingen, då den inte direkt går in på några politiska intriger, det är bara engelsmännen vs fransmännen. Så den är inte överdrivet intressant, dessutom så dykte jag att slutstriden var lite, orealistisk? Men, det är vinnarna som skriver historieböckerna.... Det som trots allt gör att Henry V kanske är min favorit av de fyra är kungen, som aldrig gick till att vara deprimerande utan alltid kändes ganska upplyftande trots allt.
Englands framtida drottning, Frankrikes prinsessa Katherine är förresten med en del. Och jag tyckte hon var charmerande, hon hade lätt kunnat klassas som irriterande, men jag gillade henne faktiskt. Jag hatar kärlek vid första ögonkasten, men frieriscenen var bara så KUL. Jag satt och skrattade, trots att karaktärerna aldrig förut hade träffats. Vilket kanske var vad jag gillade, Hal friade inte för att han egentligen var förälskad, utan för att det behövdes. Men under konversationen så fick man känslan av att de skulle kunna bli ett riktigt roligt par (vad trodde ni? det här skrevs faktiskt av författaren till Romeo och Julia...). Det absolut roligaste frieriet någonsin...
Men, nu är det hög tid att avsluta recensionen. Och slutledningen är att jag älskade varje minut av historien! Om ni är kan stå ut med, de visserligen underbara med, gammaldags ordvalen så borde ni verkligen läsa eller se The Henriad! Jag skrattade högt flera gånger och var deprimerad i ca en timme efter att jag hade sett Henry V begravning...
10/10
från vänster till höger:
Henry V, Richard II och Henry IV
For God´s sake, let us sit upon the ground
And tell sad stories of the Death of kings;
How some have been deposed, some slain in war,
Some haunted of the ghost they have deposed,
Some poison´d by their wives, some sleeping kill´d;
All murder´d : For within the hollow Crown
That rounds the mortal temples of a king
Keep Death his Court, and there the antick sits,
Scoffing his state and grinning at his pomp;
Allowing him a breath, a Little scene,
To monarchize, be fear´d, and kill with looks,
Infusing him with self and vain conceit,
As if this flesh which walls about our Life
Were brass impregnable; and humour´d thus
Comes at the last, and with a Little pin
Bores through his castle wall, and Farewell king!
Cover your heads, and mock not flesh and blood
With solemn reverence : throw away respect,
Tradition, form, and cermonious duty,
For you have but mistook me all this while :
I live with bread like you, feel want,
Taste grief, need friends : subjected thus,
How can you say to me I am king?
Att recensera manusen till de här pjäserna känns lite onödigt, dels därför att The Hollow följer dem mer eller mindre ordagrant och dels därför att de är så otroligt bra att jag inte riktigt kan beskriva dem. Eftersom jag (så ofta som möjligt) försöker att läsa boken (i det här fallet manuset) innan jag ser någon av filmatiseringarna så var det just vad jag gjorde den här gången. När jag fick reda på att det 2012 hade gjorts en väldigt populär filmatisering av 4 av Shakespeares pjäser så blev jag genast intresserad. När jag sedan såg rollistan så insåg jag att jag var tvungen att se dem. Så jag beställde boxen och medan jag väntade på den så läste jag manuset till Richard II och Henry IV part 1, älskade dem, och såg de två första filmerna i boxen ganska omgående. Förra helgen så läste jag Henry IV part 2 och såg dess filmatisering och idag både så läste jag och såg Henry V. Så, vad tyckte jag om dem?
Om man vill göra en bra filmatisering av Shakespeare så är det absolut viktigaste att man får in riktigt bra skådespelare som kan få repliker som skrevs någon gång på 1600-talet. Vilket The Hollow Crown, milt sagt, lyckades med. Det var otroligt många kända brittiska skådespelare med, t.o.m. i de minsta birollerna. Den första som visas vad som krävs är Ben Whishaw som den dömde kung Richard II och i den första filmen så är det ingen av de andra skådespelarna som gör ett bättre jobb än han, trots att ganska stora namn som David Suchet och Patrick Stewart är med. När man läser manuset så känns Richard inte alltid som en överdrivet GOD person, vilket inte heller är meningen. Han är en vanlig människa, som råkar vara kung och som därför känner sig rätt så ensam. Så när några irriterande typer som påstår sig vara hans vänner förstör hans omdöme så kan man inte direkt tycka ILLA om honom för det, man tycker snarare riktigt synd om honom. Och Whishaw var OTROLIG! Det han gjorde med sin röst, hans miner, allting... Trots att man tycker riktigt synd om karaktären så kan man inte låta bli att beundra honom i den här, trots att han verkligen inte låter eller ser speciellt respektingivande ut så är det ändå den känslan man får, respekt! Jag skulle nästan säga att den första filmen/pjäsen i kvartetten är den bästa, den har definitivt två av de bästa scenerna i sig. Scenen när Richard återvänder från Irland och står på den där gigantiska och vidstreckta stranden nästan helt ensam både såg otrolig ut och de kända replikerna sades mästerligt av Whishaw. Det enda egentliga problemet jag hade med Richard II (filmatiseringen) var de evinnerliga Jesus referenserna som dök upp då och då (typ 3 gånger) och de var milt sagt irriterande...
Henry IV part 1, som utspelar sig några år senare, har en helt annat ton. Den har betydligt fler element av komedi än de andra 3 (trots att de också fick än att dra på smilbanden när det behövdes) då Falstaff (Simon Russel Beale) och kompani är med som mest. Här har vi Jeremy Irons som den nu åldrade Kung Henry (f.d. kallad Bodingbroke), och som de flesta som någonsin sätt honom i en roll vet så inger Jeremy Irons respekt bara genom att säga någonting (vad som helst) och blänga mot en. Trots att han ser ganska gammal och sjuk ut så ser man tydliga spår av karaktärens tidigare storhet. Han är betydligt lättare att GILLA som karaktär än den nu döde Richard, vilket gör att man nästan genast tycker illa om hans fiender. Men jag kan inte säga att jag direkt hatar den hetsiska unge mannen Hotspur som gör uppror mot honom, då Joe Armstrong lyckas att göra karaktären precis lagom. Han är inte så snäll att man hejar på honom, men man kan ändå förstå honom och känna en viss del av sympati för honom. Den enda karaktären som jag var ganska säker på att jag skulle ogilla var pris Harry (Hal) av Wales, kungens äldste son. Den unga slyngeln som nästan fått sin fars hjärta att brista genom sitt beteende och genom sina vänner, honom borde man väl kunna tycka illa om? Men ärligt talat, nej, jag kan inte ens försöka. För han känns faktiskt som den mest sympatiske karaktären i hela serien! Han är den enda karaktären som när jag ser honom framför mig faktiskt skrattar! Inte nödvändigtvis för att han är glad, utan för att lätta stämningen runtomkring honom. Trots att han i den första pjäsen som han är med i inte känns som en direkt hjälte, så gillar man honom ändå då Tom Hiddleston växlar mellan en ganska rolig uppfriskande karaktär och en ganska sorgsen ung man helt utmärkt! I Henry part 2 så utvecklas han då man förstår VARFÖR han levt som han gjort, och återföreningsscenen mellan honom och hans far är kanske den bästa i hela serien! Hal är min absoluta favoritkaraktär i hela serien då han lyckas med att vara både väldigt rolig och väldigt tragisk... Några som jag känner att jag borde nämna är Simon Russel Beale som Falstaff och Julie Walters som mistress Quickly. De gjorde ett otroligt jobb, trots att jag inte kan komma fram till om jag älskar eller hatar deras karaktärer. Troligen båda delarna. Lite beröm till de två skådespelarna som spelade Bardolph och Ned Poins också, deras minspel var obetalbara! De här fyra karaktärerna och Hal är för övrigt med i en av de längsta och roligaste scenerna någonsin, då Poins och den unge prinsen bestämmer sig för att spela sina vänner ett litet spratt, jag skrattade högt flera gånger under scenen...(Shakespeare är verkligen bra på att komma på förolämpningar!). Harry Lloyd var förövrigt med i typ två scener, jag vet inte varför men hans miner ser alltid en aning obehagliga, kanske är för att han oftast spelar skurk... (ni kanske har sett honom i Game of Thrones första säsong som Viserys Targaryen).När en karaktär någon gång under en series gång blir kung så brukar det vara i den stunden som han (eller hon, om det är en drottning) slutar att vara intressant. I slutet av Henry IV, efter den sorgliga scenen där kungen dog, så blev jag allvarligt orolig över karaktären Hal´s framtid som huvudroll, fast jag borde nog börja kalla honom för kung Henry V nu... Men tack och lov så var det inte fallet här. Visst, han är mer ansvarsfull och allvarlig nu, men han känns ändå som samma karaktär. I de andra pjäserna så finns det ganska många viktiga biroller, som t.ex. Falstaff, men det finns inte riktigt lika många i den sista. Vilket gör att Tom Hiddleston måste klara av allting mer eller mindre på egen hand, vilket han klarade beundransvärt... Allting börjar med hans begravning, muntert, eller hur? Men det är också där det hela slutar, då hala berättelsen är en tillbakablick av The Chorus, John Hurt, som dyker upp som "the boy" i historien. Henry V dör faktiskt inte i själva pjäsen, det nämns liksom snarare att det hände något år senare efter att pjäsen utspelar sig (han dog vid 35 års ålder av någon sjukdom, sorgligt...).
Henry är som sagt mycket mer allvarlig i den här, då han har hela tyngden av att vara kung på sig, samtidigt som han mer eller mindre tvingas ut i krig med Frankrike... Han har kapat alla vänskapsband med sina gamla vänner, Falstaff nämns lite kort i början och Bardolph är med en del (vad som hände med Poins vet jag inte...), och har trätt in i sin roll som kung. Men öppningsscenen är väldigt smart filmad och även om jag fortfarande var lite sur på honom sedan den där ärligt talat ganska coola scenen i slutet av Henry IV så känns det ändå som om den karaktären som jag älskade fortfarande är kvar där. Och det märks under hela pjäsen/filmen, då han faktiskt pratar med vanliga människor och är med och slåss... Jag beundrade honom nästan mest i den sista pjäsen, för han kändes så otroligt mänsklig. En av de bästa scenerna är när han klär ut sig till en vanlig soldat och vandrar runt och pratar med de andra soldaterna, det var både komiskt och lite säkert.
Av de fyra pjäserna så har den sista den minst komplicerade handlingen, då den inte direkt går in på några politiska intriger, det är bara engelsmännen vs fransmännen. Så den är inte överdrivet intressant, dessutom så dykte jag att slutstriden var lite, orealistisk? Men, det är vinnarna som skriver historieböckerna.... Det som trots allt gör att Henry V kanske är min favorit av de fyra är kungen, som aldrig gick till att vara deprimerande utan alltid kändes ganska upplyftande trots allt.
Englands framtida drottning, Frankrikes prinsessa Katherine är förresten med en del. Och jag tyckte hon var charmerande, hon hade lätt kunnat klassas som irriterande, men jag gillade henne faktiskt. Jag hatar kärlek vid första ögonkasten, men frieriscenen var bara så KUL. Jag satt och skrattade, trots att karaktärerna aldrig förut hade träffats. Vilket kanske var vad jag gillade, Hal friade inte för att han egentligen var förälskad, utan för att det behövdes. Men under konversationen så fick man känslan av att de skulle kunna bli ett riktigt roligt par (vad trodde ni? det här skrevs faktiskt av författaren till Romeo och Julia...). Det absolut roligaste frieriet någonsin...
10/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar