torsdag 9 januari 2014

The Moving Finger och Mord klockan fem?



The Moving Finger av Agatha Christie
Antal sidor: 160
Originaltitel: ...
Serie: Miss Marple
Första meningen:
When at last I was taken out of the plaster, and the doctors had pulled me about to their heart´s content, and nurses had wheeled me into cautiously using my limbs, and I had been nauseated by their practically using baby talk to me, Marcus Kent told me I was to go and live in the country.

Handling:
Efter att Jerry med nöd och näppe överlevt en flygolycka så kommer hans doktor fram till att han behöver vila. Ordentligt. Och var kan man vila bättre än i en liten engelsk by ute på landet, som ingen som inte bor där någonsin hört talas om. Det perfekta stället att återhämta sig på... Sagt och gjort, Jerry och hans syster ger sig iväg för att leva på landet. Skvaller, te och visiter inräknade...Det de två syskonen inte väntade sig var dock de mycket obehagliga brev som skickas runt, eller det faktum att folk börjar gå runt och bli mördade. Polisen följer sitt eget spår, men vår käre huvudroll har en känsla i bakhuvudet om att något inte riktigt stämmer. Men snart skickas det tunga kavalleriet in, för vem kan lösa en förvirrande mordgåta bättre än en förvirrad liten dam vid namn Jane Marple...?
___________________________________________________________________

Jag gillar den, antar jag. Men som mordhistoria blir den lite förvirrad ibland och jag kan inte ens komma ihåg vad motivet var. Boken tappade fokus, men som en självständig historia funkade den bra på egen hand. Jag gillar karaktärerna, de är ganska många så man får inte lära känna någon av dem speciellt bra, med undantag av Jerry (som jag är ganska säker på spelades av James Dárcy i den senaste filmatiseringen). Och det är inga större fel på honom, han är intelligent nog att förstå vad miss Marple (som var lika charmerande som alltid) pratar om och han kommer fram till en del saker själv (många huvudroller i de här böckerna är oftast onödigt korkade för att detektiven ska verka smartare), dessutom så hade han en del roliga repliker.
        Stämningen i boken var hemtrevlig och man blev investerad, det var svårt att lägga ifrån sig den. Man ville verkligen veta hur det skulle gå, trots att mordet som sagt var kunde bli en aning förvirrande och ointressant. Och när lösningen avslöjades så tänkte man bara, jaha? Men trots det så är det här en av mina personliga favoriter, då de olika historierna går in i varandra felfritt och mordet är smart, det var bara det att jag inte var överdrivet intresserad.
        Men resten av boken var som sagt var ett litet mysigt mysterium som passar utmärkt till en kopp te en regnig eftermiddag....

Mord Klockan fem? av Agatha Christe
Antal sidor: 235
Serie: Poirot
Första meningen:

Klockan slog fem
Musen sprang hem
Hickory dickory dock

Hercule Poirot rynkade pannan.
Handling:
Allting började med att Miss Lemon betedde sig lite underligt, det var tack vare det som Poirot märkte att allt inte var som det skulle på studenthemmet som låg på Hickory Road. Alla de udda tillsynes slumpmässigt valda föremålen som försvann: en puderdosa, ett stetoskop, en diamantring, ett par byxor, en aftonsko, några glödlampor, en burk borsyrepulver. Och så  var det såklart den där scarfen och den där ryggsäcken som hittades söndertrasade på underliga platser. Nej, det var verkligen något som inte stod riktigt rätt till där, och när någon blir mördad så inser Poirot att han hade helt rätt...
________________________________________________________________
Det här var för ovanlighetens skull en Christie där jag faktiskt inte visste vem mördaren var då den filmatiseringen inte visats i Sverige ännu, så jag hade ingen aning om vad det var för något när jag började att läsa. Det visade sig att jag hade kommit över en klurigt uttänkt liten mordhistoria...Christie är som bäst när hon samlar en grupp människor i t.ex. en byggnad eller på ett tåg och så vet man att någon av dem är en mördare. Det är inte ett mästerverk, och den faller i en del fällor som ganska många deckare gör. Men dess absolut starkaste kort är dess karaktärer. Jag skulle kunna tänka mig alla av dem som en mördare, vilket gör det hela lite mera spännande (ibland så finns det bara en karaktär som man möjligtvis skulle kunna tänka sig är kapabel till mord). Dessutom så tycker man ganska bra om dem, de är inte världens bästa karaktärer men de var realistiska och det var ingen som jag tyckte direkt illa om.
      Jag gillar också att man får en sån tydligt bild av Poirots karaktär, det är så spot on på någon sett, han är alltid underbar att läsa om. Dessutom så är det här en av de få böckerna där miss Lemon är med (hon är best med i noveller) och det var trevligt att hon var där.
       Jag tyckte att det var roligt att se hur pusselbitarna gick ihop, och trots att det inte var genialiskt så var jag nöjd med det.
       Det kanske inte är hennes mest storslagna verk men den förtjänar definitivt att bli läst...
 
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar