Antal sidor: 396
Originaltitel: Well-schooled in murder
Boken utgavs: 1990
Översättning: Eva Mazetti-Nissen
Första meningen:
Trädgården på baksidan av det lilla huset på Hammersmith Lower Mall var inrättat för konstnärlig verksamhet.
Thomas Lynley, earlen av Asherton, eller Viscount Vankelmod som hans vänner brukade kalla honom, längtade efter ett nytt fall, vad som helst som kunde få honom att tänka på annat, vad som helst förutom Helen Clyde. Han visste att Havers egentligen skulle vilja slippa fler fall ett tag, men hon skulle överleva det. Så när en gammal skolkamrat från Eton ,som Lynley var skyldig mer än vad han skulle vilja, ber om en tjänst är han glad över att hjälpa till. Men det blir inte den trevliga lilla distraktion som han skulle ha önskat. Mord är aldrig trevligt, speciellt inte när det gäller mordet på en trettonåring.
Linley och Havers kastas in i en engelsk internatskolemiljö, en sluten värld där oskrivna lagar råder. Linley påminns på ett obehagligt sätt av sin egen skoltid på Eton, en tid som han mer än gärna skulle glömma. Han har försökt att glömma hur han skickades bort till en internatskola medan hans far låg döende där hemma. Hela fallet påminner honom om den där tiden, och det blir inte bättre av att hans enda vänner från den tiden blir inblandade i fallet. John Corntel är lärare på skolan som den mördade pojken, Matthew gick på. Och Simon St:James (se bild) hjälper Lynley som rättsläkare, dessutom var det hans fru Deborah som fann liket. Siomon och Deborah har faktiskt egna problem så det räcker och blir över.Barbara Havers har sina egna problem, t.ex hur man ska få en mamma som har gått i barndom att ta hand om ens handikappade far som inte kan röra sig. Och hur man ska får pengarna att räcka, och hur i all världen ska hon kunna få iväg sin far till det där läkarbesöket? Hon kan ju inte lämna sin mamma ensam hemma, och tanken på att ha båda i bilen samtidigt är skrämmande.
Alla de gamla välbekanta och älskade karaktärer har sina egna problem, men, vem var det egentligen som mördade Matthew Whateley? Var det den perfekte Chas? rektorn? den berömde journalisten Giles Byrne, eller var det kanske hans artonårige son, Brian? Det flödar av misstänkta och bevis, men ska Thomas (Tommy) Lynley och Barbara Havers knyta ihop alla lösa trådar och lösa ennu ett fall?
____________________________________________________________________
Om det finns någon författare som är i närheten av att vara lika bra på att skriva kluriga deckare som Agatha Christie så är det Elizabeth George.Boken var genialisk och rolig, men på något sätt så lyckades den vara så dyster och sorglig att man fick huvudverk. Alla hade sina problem, men den enda som jag kan ha medlidande med var Havers, de andra hade skaffat sig sina egna problem. Havers är faktiskt en av mina absoluta favoriter, hon är kaxig, ironsik, intelligent... Det som jag gillar nästan mest med Lynley böckerna är att det finns så många cola kvinnor med, både Havers och Helen är för underbara.
Men det bästa är kontrasten mellan Lynley och Havers, de är varandras totala motsatser. De första böckerna hatar de (typ) varandra, men de blir bättre och bätre vänner. När Lynley är medlidande så dömer Havers, Lynley är lång, stilig, rik, adlig och Havers är kort, inte speciellt vacker, fattig och arbetarklass. Jag älskar dem båda två! Man märker knappt att Lynley är den som bestämmer, Havers ät lite för kaxig för det... Både St:James och hans fru har varit med förut, jag har inget emot dem. St:James är lite för snäll, men det kunde varit värre.
Mordgåtan var klurig och förvirrande men endå samanhängande, karaktärerna var lika underbara som vanligt, det kan kort sagt inte bli mycket bättre.
Lynley historierna är faktiskt en tv-serie med bbc, hittills har det typ kommit 7 säsonger. De flesta avsnitten är (tack och lov) baserade på böckerna. Både Sharon Small (som spelar Havers) och Nathaniel Parker (Lynley) är otroliga skådespelare.
Jag rekomenderar både böckerna och filmerna, de är otroligt roliga och realistiska.
Lynley och Havers stannade vis Bentleyn, Havers för att tända en cigarett och Lynley för att blänga bistert på henne för att hon gjorde det. Hon tittade upp, såg hans min och höll upp ett knubbigt, varnande finger.
"Säg ingenting", sa hon till honom. "Ni vet att ni helst av allt skulle vilja slita den här ur munnen på mig och röka den ner till fimpen. Jag visar åtminstonde mina laster öppet."
"Ni demostrerar dem", svarade han. "Ni visar upp dem för hela världen. Finns ordet dydg överhuvudtaget med i ert vokabulär, Havers?"
"Jag spolade det samtidigt som självbehärskning."
"Det borde jag ha förstått."
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar