The Host / Genom dina ögon

Det här blir en lite speciell recension, jag såg nämligen filmen "The Host" på bio igår, och jag fick så dåligt samvete över att inte ha läst boken att jag började läsa den så fort jag kom hem. Så det här blir en recension på både boken och filmen.

The Host / Genom dina ögon av Stephenie Meyer
Antal sidor: 606
Boken utkom: 2008
Filmen utkom: 2013
Huvudrollerna i filmen spelas av: Saoirse Ronan (Melanie och Wanda) , Max Irons (Jared) och Jake Abel (Ian)

Handling

Jorden har invarderats av Själarna, en ras från en annan planet. Själarna tar över människornas kroppar, deras tankar, och deras känslor. Det är fortfarande några får människor som gör motstånd, men de blir färre och färre. När Melanie Stryder blir tillfångatagen av Själarna så är hon säker på att det är slutet. Själen Vandraren placeras i Melanies kropp, men Melanie tänker inte ge upp så lätt. Hon gör motstånd mot Vandraren, och trots att det är Själen som styr kroppen, så finns Melanie kvar där, och hon vägrar att ge sig av. Melanie ger Vandraren minnesbilder av Jamie, hennes lillebror, och av Jared, mannen hon älskar. Efter ett tag så kan inte Vandraren skilja på Melanies känslor och sina egna, och hon börjar ohjälpligt att älska två människor som aldrig har träffat. För att fly undan Sökaren, en annan själ, så bestämmer sig Vandraren för att hjälpa Melanie att hitta hennes familj och de andra överlevande människorna, så de två motvilligt allierade kvinnorna ger sig iväg genom öknen...Men, kommer de att lyckas hitta de kvarvarande människorna, och om de gör det, vad kommer då att hända? Vandraren kan ju knappast gå fram och säga: Hej, jag är Vandraren, jag vet att det här kan verka skumt, men Melanie är fortfarande kvar i mitt huvud, och hon är så glad att ni lever. Knappast...Hela Vandrarens värld vänds upp och ned, och hon vet inte längre vem hon är eller vad hon står för. Hon blir förvirrad över sina känslor för Jared, och när hon träffar den godhjärtade Ian så kompliceras allt ytterligare. Vandraren vet inte vems sida hon står på, och hon vet att hon, förr eller senare, måste välja...

_____________________________________________________________

Boken

En av mina mest använda principer är att man aldrig ska se filmen innan man läst boken, men här gjorde jag ett undantag. Så när jag läste boken så hade jag ganska bra koll på vad som skulle hända. Man skulle kunna säga att filmen är lik boken, men boken innehåller, som alltid, mycket mer. Jag gillade verkligen alla beskrivningar av de andra världarna som Vandraren (kommer att kalla henne Wanda i fortsättningen) beskrev, det var då man verkligen märkte hur väl planerad hela historien var. Jag tyckte att bokens tema var ganska orginellt, fast endå inte. Det finns nog fler som har testat "utomjordingar tar över världen" idén...Jag tycker att hela historien är trovärdig när det gäller karaktärernas förhållanden till varandra, och det gjorde att man fastnade och ville veta vad som skulle hända. Boken hade ett betydligt snabbare tempo än Twilight, vilket jag gillade. Jag har aldrig varit så förtjust i Twilight, delvis därför att det går alldeles för snabbt. Twilight utspelar sig samanlagt i alla 4 böckerna under lite mer än två år, men en bok utspelar sig nog bara under en månad. Genom dina ögon utspelar sig under mer än ett år, och det kändes mycket bättre. Jag brukar inte gilla triangeldraman, men jag hade inget emot den här. Det var liksom inte något riktigt triangeldrama, och även om det var det, så är det i alla fall ett jäkla orginellt drama... Jag tycker att det är ganska coolt att Wanda och Melanie var fast i samma kropp, det gjorde allt mycket intressantare. Jag gillade verkligen att Meyer fick det att kännas som TVÅ karaktärer, och inte en. Jag gillade Wanda, hon kunde vara lite för snäll ibland, men när man har kommit halvvägs genom boken så blir hon betydligt kaxigare, och jag började verkligen att gilla det. Jag gillade att man såg allt från hennes perspektiv, man lärde liksom verkligen känna henne. Melanie är ganska olik Wanda, hon är mycket mer handlingskraftig, och hon har en betydligt hårdare syn på världen. Jag tycker att hon kan vara lite hård mot Wanda ibland, men ärligt talat så förstår jag henne verkligen...Jared tycker jag hjärtligt illa om, en mer självupptagen och okänslig varelse får man leta efter... Han och den godhjärtade Ian står i stark kontrast till varandra. Jag gillade Ian, men precis som Wanda så är han läskigt snäll, fast hon tar verkligen priset...Jag gillar hans relation till sin bror, Kyle. Kyle gillar jag faktiskt större delen av tiden, trots att han kan vara fruktansvärt irreterande. Men jag håller verkligen fast vid att Jared är värre...Jamie är väldigt söt, och det är svårt att inte gilla honom. Jeb är hur cool som helst, och han är definitivt min favoritperson. Språket i boken är enkelt och rätt så målande, och man fångas verkligen av historien och karaktärerna. Boken rekomenderas, t.o.m jag som har avskytt och fruktat Twilight i flera år erkänner att Stephenie Meyer verkligen har lyckats men den här...

8/10

Filmen

Det som fångade mig först med filmen var de coola miljöerna, de kändes verkligen som de i boken. Jag tyckte att de lyckades skilja på Melanie och Wanda riktigt bra, och det rådde aldrig några tvivel om vem som var vem. Jad tyckte att Saoirse Ronan gjorde ett riktigt bra jobb med den rollen. Jag antar att Max Irons klarade sig utmärkt i rollen som Jared, jag ogillade honom lika mycket i filmen som boken. Jake Abel passade verkligen i rollen som Ian, trots att han egentligen ska vara mörkhårig, men man kan ju inte hjälpa vilken färg på håret man har...Jag tyckte att allt hände alldeles för fort, det kändes som om filmen utspelade sig under tre dagar, och inte ett år. Enligt mig så försvann alldeles för många karaktärer, vilket var synd. Det var mycket som man inte fick reda på, men de kunde ju inte göra den hur lång som helst...De lade tyvärr till lite för mycket krigscener, men det hade jag väntat mig...

     Jag gillade det mesta med filmen, skådespelarna var bra, det var coola miljoner, och den var hyfsat lik boken. Mycket mer kan man inte begära...

Så, om man gillade boken så ska man verkligen ge den en chans...

Här kommer trailern...

 

 

7/10

 



 



Ses om några dagar...

Nu när det är lov (det var på tiden) så ska jag resa till Amsterdam i några dagar, så jag försvinner ur bild i ett tag... Jag kanske hinner skriva en recension på The Host/Genom dina ögon innnan jag åker, vi får se... Jag hade inte mycket mer att säga, men...

Blommornas krig

Blommornas krig av Tad Williams
Det skrevs som en bok, men när den översattes till svenska så blev det hux flux två böcker, så man kan säga att jag recenserar både "Sista avfarten till älvlandet" och "Det förlorade barnet".
Antal sidor: 692
Originaltitel: The War of the Flowers
Översättare: Ylva Spångberg
Boken utkom: 2003
Första meningen:
I en vas av vulkanglas mitt på det väldiga skrivbordet stod en ensam helleborus, nästan radioaktivt vit i den konstfärdigt placerade lilla ljuspölen.

Det är mycket som har gått fel för Theo Vilmos på senaste tiden, först så dog hans ofödda barn, och efter missfallet så bestämmer sig hans flickvän för att göra slut. Killarna i bandet som han var med i ville inte ha med honom som sångare längre, och åvanpå allt annat så dör hans mamma i cancer. För att tänka över tillvaron så hyr han ett hus mitt ute i ingenstans, och med sig så har han ett självbiografiskt manuskrift som var det enda som hans gammelmorbror lämnade efter sig. I det så berättar Eamonn Dowd om det mystiska och grymma älvlandet. Theo trodde att det bara var en historia, men sedan så kastas han själv hårdhänt in i den historian. Plötsligt så befinner han sig i älvlandet, och hans enda vän och beskyddare är en fe som är lika stor som en penna. Han blir jagad av ett monster, och han vet inte längre vad som är upp och ned. I älvlandet så härskar de sex blommfamiljerna, och nu vankas det krig runt knuten. De olika blomfamiljerna grälar om hurvida man ska förgöra människorna eller inte. Männsikorna använder alldeles för mycket kraft, kraften som delas av älvorna och människorna. Om de inte lyckas hitta på en lösning, så kommer männsikorna att helt förstöra älvornas värld. Det verkar som om Theo har hamnat mitt i blommornas politik, av någon anledning som han inte känner till. Allt ser rätt så mörkt ut, men, varför har just Theo skickats till älvlandet? Hur ska han komma därifrån innan ett krig bryter ut? Kommer blommorna att bestämma sig för att förgöra människorna, och om de gör det, kommer Theo att kunna stoppa dem? Och om krig bryter ut, kommer något att överleva, eller kommer den galne blomman Helleborus att förgöra hela sitt släkte? Kommer Theos nya vänner Cumber och Äppelskrott att kunna hjälpa honom? Och, vem är egentligen De olägliga hindrens undanröjare, och kommer han att kunna hjälpa till? Tja, vill ni ha svaren så får ni läsa boken....
__________________________________________________________________

Tad Williams är utan större konkurans, min favoritförfattare. Jag älskar Otherland, Minne sorg och Törne, The dirty streets of heaven, och, framför allt, Shadowmmarch. När jag först läste om Blommornas krig så tyckte jag att det verkade som en lite flummig och barnslig saga, tro mig, det är det inte! För det första så är det älvlandet, som är en blandning av framtiden och 1800-talet. Det är en ganska mörk plats på vissa sätt, full av regler och fördomar. Blommorna är det ledande familjerna, de är "högre älvor", och de flesta av dem är stolta och självgoda. Hela historien är förvirrad och rätt så sorglig egentligen. Allt handlar om de olika politiska partierna, och det cirklar runt just "blommornas krig". Man får följa historien från en del olika personers perspektiv, men den som man ser mest av är Theo. Han är en skicklig musiker, och när allt blir för jobbigt eller för förvirrande för honom så brukar han sjunga en sång. Han är inte världens mest snabbtänkta eller smartaste karaktär, men jag har full förståelse för honom. Han kastas in i ett spel vars regler han inte kan, och alla förväntar sig att han ska kunna spela. Han tillbringar en stor del av boken med att vara förvirrad. En annan karaktär är Äppelskrott, hon har en rejält vass tunga och hon får en att dra på munnen flera gånger. Hon är verkligen underhållande och man bara måste tycka om henne. Blommorna som är med är för det mesta stolta, inbilska och rätt så otrevliga, och en del är bara onda. Men, det finns tre undantag: Altea, Poppy och Primula. Poppy är en av huvudrollerna, och hon är rätt så kul. Hon är rebellisk, och hon är mycket tuffare än vad man tror. Altea är den enda blomman som är hyfsat optimistisk, han är intelligent, och ganska radikal. Jag gillade honom, synd att han inte var med mer. Primula är verkligen ganska deprimerande, men det har han rätt att vara. Läs boken så fattar ni vaför. Jag stör mig på hans evinnerliga hederskänsla, men i det stora hela så gillar jag honom verkligen. De tre blommor som jag nu räknat upp anses som hyfsat "unga" i älvornars värld, Poppy är ca 100 år gammal, och de andra två är väl tre eller tvåhundra år gammla... Jag vet inte riktigt vad jag ska gemföra boken med, men det är lite som en blandning mellan Tad Williams The dirty streets of heaven, och hans mest kända serie, Otherland.
      Boken är väldigt orginell, den är rolig i vissa delar, men den är också väldigt sorglig. Den är väldigt smart och detaljerad uttänkt, och Tad Williams har skapat en underbar värld! Den rekomenderas varmt för alla som gillar fantasy och science fiction! Den är ganska komplicerad, och man får ta det lugnt när man läser den.

"Vi träder in i ett farligt land när vi beslutar att eftersom vi menar väl, eller eftersom vi är i huvudsak goda, har vi tillåtelse att göta någonting som vi vet är fel."

 

8/10

Howl´s Moving Castle

Howl´s Moving Castle av Diana Wynne Jones
Antal sidor: 329
Boken utkom: 1987
Språk: Engelska
Första meningen:
In the land of Ingary, where such things as seven-league boots and cloaks of invisible really exist, it is quite a misfortune to be born the eldest of three.

Sophie Hatter bodde i staden Market Shipping, som låg i Ingary, där vad som helst kunde hända, och det gjorde det också - speciellt när the Witch of the Waste var i farten. Vilket var ofta. När Sophies yngre systrar gav sig iväg för att söka lyckan så stannade hon kvar i sin fars hattaffär. Vilket visade sig vara mycket tråkigt, enda tills the Witch of the Waste kom in för att köpa en hatt, men inte blev nöjd. Det var då hon förvandlade Sophies till en gammal tant, vilken var mycket otrevligt och elakt gjort.
      Det innebar att Sophie var tvungen att ge sig av för att söka sin egen lycka, vilket är besvärligt när man är 90 år gammal och lederna ömmar. Men, hon gav sig iväg genom ödemarken, där hon träffade på trollkarlen Howl´s levande slott, som var ute och gick. Howl hade nästan ennu värre rykte än the Witch of the Waste, men trots det så bestämde hon sig för att stiga på. Dettas ledde till att hon kom till en överenskomelse med en demon, blev städhjälp åt den mest fruktade trollkarlen i Ingary, och fann sig jagad av en fågelskrämma. Sophie var med om en hel del underliga händelser, innan hon träffade på the Witch of the Waste, vilket var lika otrevligt andra gången som första.
__________________________________________________________________

Eftersom jag har sett filmen många gånger och älskat den, så hade jag väldigt höga förväntningar på boken, och jag blev inte besviken! Det var otroligt charmig och rolig, och karaktärerna är magnifika! Den var inte så lik filmen, men endå var den det. Den handlade inte riktigt om samma sak, men många av scenerna var endå med i både filmen och boken. Filmen är ganska dyster och har lite jordens undergång känsla över sig, men boken var otroligt optimistisk och munter. En av de sakerna som gör boken så bra är språket, beskrivningarna är väldigt bra, och berättarrösten är otrolig, jag började le redan efter första sidan. De olika karaktärerna har väldigt många olika dispyer med varandra, och det gör att man skrattar väldigt ofta. Men karaktärerna själva är nog de som jag tycker bäst om, de är så underbara! Jag brukar inta vara överdrivet förtjust i huvudroller, men Sophie måste man bara gilla! Under de första sidorna, då hon är ung, så kan hon ge ett lite mesigt uttryck, men så fort hon blir gammal så blir hon hur kaxig som helst. Hon skrämmer slag på alla när hon kommer med sin soppborste. Hon är rolig, och hon är ganska bossig och har ett riktigt temperament. Dessutom så är hon ganska modig, hur många skulle egentligen våga att kasta en kruka på den mäktigaste trollkarlen i världen? Så, hon är verkligen en ny favoritkaraktär. Och så var det Howl... Han är rätt så udda, ibland är han ganska grinig och barnslig, och ibland är han lite allvarligare. Han vill alltid ha uppmärksamhet, och han är gansla bortskämd och grinig, och endå så är han en underbar karaktär! Han är otroligt rolig och fullständigt knäpp, han fick mig nog att skratta mer än någon annan. En stor del av boken är han förkyld, men han får det att låta som om han är döende. Han och Sophie grälar om den mesta, men speciellt om städningen. Han har några spindlar i taket som han är väldigt förtjust i, men det är nog mest för att Sophie alltid försöker städa bort dem. Man kan inte riktigt tycka illa om Howl, trots att han kan vara fruktansvärt irreterande.Jag tyckte att hans livshistoria var väldigt kul, man fick liksom små antydningar hela tiden, och det var väldigt roligt. Det skulle vara kul att veta hur han egentligen ser ut, han byter utseende då och då. Två andra viktiga karaktärer är Michael och Calcifer, så, vad tycker jag om dem? Jag gillar Michael, trots att han inte riktigt är avgörande för historien så behövs han endå, och han är väldigt rolig ibland. Calcifer är kanske min favorit, han är så rolig! Han är en elddemon, som är bunden till Howl´s äldstad, och han klagar hela tiden. Inte så konstigt, han får liksom bara var där, han får inte gå ut eller nånting...
     Boken börjag väldigt snabbt, och man kommer genast in i historien. Jag vet inte riktigt om boken räknas som en kärlekshistoria eller inte, men jag tycker inte det. Boken är som sagt var båre rolig och charmig, och den rekomenderas varmt för alla som behöver uppmuntras lite...

10/10

"Not likely!" Howl yelled. "I´m a coward. Only way I can do something this frightening is to tell myself I´m not doing it!"

 

Then he stood up. "I feel ill," he announced. "I´m going to bed, where I may die." He tottered piteously up the stairs. "Bury me beside Mrs Pentsemmon," he croaked as he went up to bed.

 

He picked the skull out of the sink and held it in one hand, mournfully. "Alas, poor Yorick!" he said. "She heard mermaids , so it follows there is something rotten in the state of Denmark. I have caught an everlasting cold, but luckily I am terrible dishonest. I cling to that." He coughed pathetially. But his cold was getting better and it did not sound very convincing.

 

 

Nya böcker!

Nu är det så att ett paket med böcker anlände för ca 20 minuter sedan, och det kan få vilken vettig människa som hälst på gott humör (= Det är inte så många, men de flesta är underbara tegelstenar, så jag lär ha något att göra rätt så länge...
     Böckerna som kommit är:

• Vanity Fair av W.M. Thackeray. Jag har velat läsa den här enda sedan jag såg bbc-tv serien som var baserad på den (en av dem, alltså, det har gjorts ganska många...), och nu är den här! Vanity Fair är en väldigt passande titel för Thackereys samhällskritiska "komedi", den handlar om just det, Fåfängans marknad...Boken skrevs någon gång på 1800-talet, jag är inte riktigt säker på när. Jag ser verkligen fram emot att läsa den, jag skrattade nämligen under större delen av filmatiseringen...
• Across the Universe av Beth Revis. Väldigt många säger att den här boken är väldigt bra, så jag tänkte att jag skulle ge den en chans...
• The Great Dune triology av Frank Herbert. Dune är Frank Herberts otroligt populära science fiction serie som skrevs någon gång på 60-talet. Det finns typ 8 böcker i serien, fast enligt min pappa så är de tre första de bästa (jag litar på honom, han brukar veta vad han pratar om), så jag bestämde mig för att köpa dem i ett. Så egentligen är den här tre böcker, och inte en. Den innehåller: "Dune", "Dune Messiah" och "Children of Dune".
• Howl´s Moving Castle av Diana Wynne Jones. När jag såg Hayao Miyazakis film "Det levande slottet", så föll jag för den direkt. Miyazaki har gjort många bra filmer, t.ex Min granne Totoro, Spirited away och Porcorosso, men Det levande slottet har alltid varit min favorit. Så, naturligtvis var jag tvungen att köpa boken! Det har varit en av mina favoritfilmer i flera år, och därför ser jag verkligen fram att läsa boken, som många säger är bättre än filmen, så jag hoppas verkligen att den inte gör mig besviken!

Det var inte så många böcker, men både Vanity Fair och The great Dune triology är riktiga tegelstenar, så det här ska bli riktigt roligt...

Högt vatten

Högt vatten av Agatha Christie
Originaltitel: Taken at the flood
Antal sidor: 216
Boken utkom första gången: 1948
Översättning av: Britte-Marie Bergström
Första meningen:
Varje klubb har sina glädjedödare.

 

Det ges en ebb och flod i mänskors öden;

Begagnad, leder floden fram till lyckan,

Försummad, strandar livets hela resa

På grund och blinda klippor och elände.

Högt vatten har vi nu och flyta lätt,

Men passa vi ej på och följa strömmen,

Så kan vår hela laddning gå förlorad

(Shakespeare)

 

När Lynn Marchmont kommer tillbaka till den lilla byn Warmesly Vale efter att ha varit marinlotta i kriget, så tycker hon att allt är precis som det var när hon reste, för nästan sex år sedan. Alldeles för likt, Warmesly kanske inte har förändrats, men det har hon. Men, en sak har hänt medan hon var borta. Gordon Cloade var familjens överhuvud, det var han som hade alla pengar. Han var frikostig och försåg alltid sina släktingar med pengar när de behövde det. Alla trivdes med att ha det så, så när de fick ett meddelande från honom om att han hade gift sig under en av sina resor, så blev alla lite missnöjda. Men, det gjorde inte så mycket, de var säkra på att han skulle fortsätta med att hjälpa dem med pengarproblem, med eller utan fru. Men, nästan så fort han satter fot på engelsk mark igen så dödades han i blitzen, en bomb träffade hans hus. Det var bara två överlevande, hans unga hustru, Rosaleen, och hennes bror, David. Det var ju fruktansvärt att Gordon Cloade dog, men det som var nästan lika hemskt var att han inte han skriva ett nytt testamente efter att han gifte sig, vilket innebar att alla hans pengar gick till Rosaleen... Så, när Lynn kommer tillbaka från kriget så träffar hon familjens två nya medlemmar, som alla tycket hjärtligtilla om... Stämningen är minst sagt spänd, och att en mystisk man hittas brutalt mördad gör inte direkt saker enklare. Men, vem var egentligen den där mannen, den där Enoch Arden? Har han något att göra med Rosaleens eller hennes brors gamla liv, innan de blev rika? Kommer Lynn att kunna slå sig ned igen, eller kommer hon för evigt att dras bortåt, den mystiske och attraherande David gör inte valen enklare... Men, vem mördade egentligen mannen som kallade sig Enoch Arden? Fallet är fullt av lösa trådar, och kommissarie Spence vet inte riktigt vad han ska göra. Men allt tar en dramatisk vändning när Hercule Poirot blir intresserad av fallet...                     
_________________________________________________________________

Jag var inne och handlade i stan när jag stötte på en bokhandel som såg väldigt inbjudande ut, och jag kunde inte låta bli att gå in... Jag hade inte så mycket pengar kvar, så jag lämnade med bara en bok, och jag läste den så fort jag kom hem. Jag hade inte läst något av Agatha Christie på ett tag, så jag hade ganska höga förväntningar, jag blev inte speiellt besviken. Boken var både bra och rolig, och mysteriet var lika klurigt som vanligt. Jag kunde tyvärr storyn, såg nämligen filmen för ett eller två år sedan. Men, det var länge sedan, och jag mindes inte så mycket. Det enda jag egentligen mindes var att Elliot Cowan spelade David Hunter, och jag minns vagt att han gjorde det väldigt bra. Jag har för mig att det var några andra skådespelare som jag kände igen, men, det var som sagt var länge sedan.

Jag tyckte verkligen att boken var bra, men den saknade något, och det var roliga karaktärer. Poirot är ju lika cool som vanligt, och jag har inget emot kommissarie Spence (som är med i ganska många böcker), men resten av karaktärerna är rätt så irreterande. Lynn tyckte jag var ganska korkad, och jag störde mig verkligen på henne! David tyckte jag om, jag gillar intelligenta karaktärer, men han kunde gärna fått vara liiite trevligare. Tyckte dock att han var lite trevligare i boken än vad han var i filmen, fast inte mycket, ärligt talat. Men, jag gillar honom, och Elliot Cowan (se bild) spelade honom verkligen bra! De andra i familjen Cloade tyckte jag bara verkade ganska förvirrade. Själva historien var väldigt genialisk, och Christie lyckas som vanligt med att göra läsaren helt förvirrad. Det här är Poirots förklaring av läget någonstans i mitten: "-Ett motiv, ja, sade Poirot. Det har vilselett oss. Om A har ett motiv att döda C och B har ett motiv att döda D, ja, då verkar det inte vara något förnuft i att A skulle döda D och B skulle döda C, inte sant?" Fullkomligt virrigt, eller hur? Mysteriet var visserligen genialiskt, men inte så genialiskt att man inte skulle kunna lista ut det själv. Fast det gör man inte, trots att man skulle kunna göra det, vet inte varför. Nu har jag läst de flesta av mina favorit Christie, men det finns fortfarande några som jag verkligen skulle vilja läsa. Typ, "Mördande korespondens", "They do it with mirrors", "Prövad oskuld" eller "Appointment with Death"(specciellt den sistnämnda, filmen är så jäkla bra!). Det som är bra med Christie är att hon skrev så många böcker, de tar aldrig slut! Så, jag kommer nog att hålla på ett bra tag med att läsa hennes böcker.

     Men men... Jag gillar verkligen titeln, vet inte riktigt varför, tycker att den passar, liksom. Boken (och filmen) rekomenderas för alla deckarfantaster, och den är verkligen värd att läsa!

 

7/10



Jag lovar och svär att...

Här kommer en liten lista på saker som jag MÅSTE hinna med under 2013...
Jag är nämligen så dålig på att hålla mina nyårslöften, men det kanske går bättre om jag skriver ned dem ... (=
Så.... Jag lovar och svär att jag ska:

• Läsa Otherland 2 av Tad Williams, gud vad länge den har suttit i min bokhylla, jag måste verkligen läsa den!
• Plugga ordentligt till alla prov, jag brukar inte ha några större problem med det, men det är lika bra att skriva det...
• Skriva (minst) 50 sidor till på min bok, jag har varit alldeles för lat på senaste tiden, jag har typ kommit en sida på 3 månader, he he...
• Sluta att vara otrevlig mot min syster
• Läsa minst två böcker på engelska varje månad
• Sluta med att ha mer än 10 olästa böcker i min bokhylla
• Läsa Vampire Academy serien, jag har bara läst ettan och tvåan, och jag har så dåligt samvete...
• Städa mitt rum oftare, det ser ut som ett bombnedslag!
• Sluta att köpa nya böcker, trots att jag har massor av olästa i min bokhylla
• Läsa resten av Svärdens Väktare serien, jag började att läsa den för typ två år sedan, och jag har fortfarande inte börjat på trean! (del 9 ska snart komma ut, hjälp...!)
• Läsa de böckerna i Game of Thrones som har kommit ut (har fortfarande inte läst fyran och femman)
• Bli en bättre människa...

Tja, jag tror att det var det viktigaste, jag kommer troligen inte att hålla allihopa, men, det är tanken som räknas, eller hur? (=

Mini-recensioner av City of Glass och Clockwork Angel

City of Glass av Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments (del #3)
Antal sidor: 540
Boken utkom: 2009
Första meningen:
The cold snap of the previous week was over; the sun was shining brightly as Clary hurried across Luke´s dusty front yard, the hood of her jacket up to keep her hair from blowing across her face.

(Spoilers om man inte läst tidigare böcker i serien)

För första gången så ser Clary en möjlighet att rädda sin mor, som har varit i ett självförvållat koma i en månad, men för att göra det så måste hon åka till Idris, the city of Glass. Det var meningen att hon skulle åka tillsammans med sin bror Jace, och hans fosterfamilj. Men det blev ett litet "missförstånd" (behöver jag nämna att det var Jaces fel, eller kan ni lista ut det själva?), och familjen Lightwood och Jace åker igenom portalen innan Clary kommer dit, och med sig får de Simon (högst oplanerat, vampyrer är inte tillåtna i Idris). Clary försöker få trollkarlen Magnus att öppna en ny portal åt henne, men det är emot lagen, så han vägrar. Då lyckas Clary att öppna en egen portal, men Luke lyckas i sista sekunden att följa med henne. I Idris så möter alla sina egna problem, Simon blir kastad i fängelset, för att några shadowhunters är misstänksamma p.g.a hans förmåga att vistas i solljus utan att förvandlas till aska, Jace försöker att övertala sin syster (alias, Clary) att åka tillbaka till New York, Alec försöker att ringa Magnus, och Clary stiftar bekantskap med den skumma Sebastian, som verkar vara förälskad i henne, och med hjälp av honom så lyckas hon hitta Ragnor Fell, den trollkarlen som skulle kunna hjälpa hennes mamma. Men hemma hos honom så träffar hon inte riktigt på den som hon hade väntat sig... Kommer Clary och de andra att lyckas stoppa Valentine (en tredje gång) från att skapa en armé av demoner, och vad kommer priset att vara?
_________________________________________________________________

Alla säger att det här är den bästa boken i serien, och jag är benägen att hålla med. Om Cassandra Clare hade bestämt sig för att låta trean bli den avslutande boken i serien, så hade jag givit henne an liten applåd, och tackat henne för en underhållande läsning. Men hon kom tydligen fram till att hon skulle skriva tre böcker till i serien, ytterst frustrerande...Jag tänker inte läsa fyran och femman förren sexan har kommit ut, vilken betyder att jag kommer att behöva vänta i lite mer än ett år. Alla säger nämligen att både fyran och femman har cliff hangers, något som jag avskyr om jag inte har fortsättningen. Men, eftersom Clares böcker är lite beroendeframkallande, så har jag lagt upp det följande: jag ska lugnt läsa The Infernal Devices (en fortsättnings serie som utspelar sig på 1800-talet), sista delen av den har nämligen kommit ut, så det är inte så hemskt om de slutar jobbigt. Jag ska läsa "The Bane Chronicles" när den kommer ut, och så ska jag såklart se filmerna när de kommer. Men, nu var det City of Glass jag skulle prata om. Jag bryr mig (fortfarande) inte så mycket om Clary, Jace fortsätter att irretera mig, och Simon, Luke, Isabella, Alec och Magnus är fortfarande lika coola som alltid. Och så var det Sebastian... Jag har bara en komentar, dra åt helvete!!! Gud vad jag störde mig på honom. Han var, om möjligt, mer irreterande än Jace. Men, det var troligen meningen. Som jag nämnde tidigare så tycker jag att det här var den bästa boken i serien, och jag skrattade en del (typ, när Magnus var med). Min favoritkaraktär är och förblir, Magnus Bane. Han är så kul att det inte är klokt. Jag längtar verkligen tills "The Bane Chronicles" kommer ut.
      Trots att det inte är min favoritserie, så rekomenderar jag den verkligen varmt, och jag hoppas verkligen att filmerna blir bra.
(skulle gärna skriva mina favoritcitat, men båda är väldigt långa och har spoilervarning...)
8/10

Clockwork Angel av Cassandra Clare
Serie: The Infernal Devices (del #1)
Antal sidor: 476
Boken utkom: 2010
Övrigt: Boken innehåller också novellen "Magnu´s Vow", som utspelar sig under City of Ashes.
Första meningen:
The demon exploded in a shower of ichor and guts.

När Tessa Gray kliver på båten till England för att hitta sin bror, Nate, så visste hon inte vad hon väntade sig, men om hon hade vetat vad som skulle hända, så hade hon kanske tänkt sig för en eller två gånger till...Vid kajen så möts hon av systrarna Mrs Black och Mrs Dark, som påstår sig vara vänner till hennes bror. Men de för henne inte till hennes bror, de för henne till att mörkt ställe och tillåter henne inte att lämna huset. De tvingar henne att använda sin förmåga för att hjälpa dem, en förmåga som hon inte ens visste att hon hadde. Det visar sig han hon kan anta formen av andra personer, bara genom att hålla i något som tillhör dem. De två systrarna planerar tydligen att ge henne till the Magister, som vill använda sig av henne förmåga. Men, dagen innan hon skulle ges över till the Magister, så blir hon räddad på det mest oväntade vis...När hon är i sitt rum och försöker lista ut hur hon ska komma där ifrån, så kommer en ung man inrusande. Hans namn är Will, och han är en Nephlin, eller, en Shadowhunter, som de också kallas. Han undersökte morden på några Mundanes, som är deras namn på vanliga männsiskor. Alla spår pekade på Mrs Black och Mrs Dark, så han hade givit sig av till deras hem för att se vad det var de hade för sig, och han fick något av en chock när han stöter på en ung kvinna där. Tessa och Will lyckas ta sig ut från huset, men Tessa slår (sorgligt nog) i huvudet och tuppar av. När hon vaknar så är hon på institutet, hemmet för Londons Shadowhunters. Hon bestämmer sig för att hjälpa dem att hitta the Magister, och i utbyte så ska de försöka hjälpa henne att hitta hennes bror. På institutet så gör hon bekantskap med Will, och hans bästa vän, Jem. Men efter ett tag så inser Tessa att hon kanske måste välja mellan att hitta sin bror, eller att hjälpa sina nya vänner att rädda världen...
________________________________________________________________
Så...Vad tyckte jag om den här uppföljaren till The Mortal Instruments? Tja, jag är ärligt talat inte riktigt säker. Den kunde vara ganska kul, och det var inga större fel på karaktärerna, det var bara det att jag inte levde mig in så mycket i själva historien. Och jag gillar inte triangeldraman (ja, jag vet, TMI är också ett triangeldrama). Jag tyckte mer om Tessa än Clary, hon är roligare. Dessutom läser hon ganska bra böcker. Men jag störde mig lite på henne ibland, vet inte varför. Will var kusligt lik Jace, fast lite mer irreterande (ganska mycket, faktiskt). Men, han kunde vara rolig, så jag stod ut med honom. Jem tyckte jag ganska bra om, han kunde gärna få varit med lite mer. Men min favoritkaraktär var, såklart, Magnus...Han gjorde en lika bra éntre som vanligt, men tyvärr var han med alldeles för lite. Någon annan som jag gillade var Henry, han var så förtjusande förvirrad (= Jag tyckte inta att TIV var lika bra som TMI, men den var inte dålig, och jag hade trevligt när jag läste den. Om man gillade TMI så tycker jag verkligen att man borde ge den här en chans. Den har samma, lite ironiska stil som TMI, och den får en garanterat att dra på läpparna, så, den rekomernderas, helt enkelt...(blev lite tjatit med alla TMI i slutet, men det tar så lång tid att skriva The Mortal Instruments, hela tiden...)
7/10

 

City of Ashes

City of Ashes av Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments (#2)
Antal sidor: 452
Boken utkom: 2008
Första meningen:
The formidamle glass-and-steel structure rose from its position on Front Street like a glittering needle threading the sky.

(Spoilers om man inte läst City of Bones)

Clary vill bara att allt ska bli som det var förr, som det var innan hon började se vampyrer, varulvar och älvor överallt, så som det var innan det blev komplicerat med Simon, som det var innan hon fick reda på alla hemligheter som hennes mamma hade undanhållt från henne. Men livet som shadowhunters lever vill inte släppa taget om henne, och något annat som inte vill släppa taget om henne är hennes stilige, nyfunna (korkade, självupptagna och ytterst irreterande) äldre bror Jace. Inget är som det brukade vara, hennes mamma ligger i ett underligt koma, och hennes kanske enda chans att rädda henne är genom att hitta den mordiska, troligen galna, och definitivt onde shadowhuntern, Valentine, som också råkar vara hennes far. Och när det andra av "the mortal instruments" blir stulet, och någon börjar att döda de som redan är döda, så börjar saker och ting att bli komplicerade. Och när den kusliga "inquisitor" misstänker Jace, så blir saker mer komplicerade än någonsin. Men skulle Jace verkligen vara beredd att offra allt för att hjälpa sin far? Och kommer Clary och Simon att bli något mer än vänner, och, vad är det egentligen som händer med Simon? Vems sida kommer Alec och Isabelle att stå på, sin familjs eller Jaces? Och kommer Magnu, en av de mäktigaste trollkarlarna , att kunna hjälpa dem? Och, viktigaste av allt, kommer de att kunna stoppa Valentine en andra gång? Men ,hur ska man kunna stoppa den troligaste mest farliga mannen på jorden, när man inte längre vet vilja man kan lite på, inte ens de man älskar...
________________________________________________________________

Det här var andra gången som jag började läsa den här gången, förra gången så kom jag typ en tredjedel, sen gav jag upp. Men, min syrra mer eller mindre tvingade mig att ge den en andra chans. Jag kan inte riktigt säga att jag ångrar mig. Jag minns inte så mycket från ettan, men jag tror att den var bättre. Men Magnus var med mer i den här, och han är så cool att det inte är klokt. Det var inte så att det var dålig, definitivt inte! Ibland var den väldigt rolig, beskrivningarna är bra, och karaktärerna och deras relationer till varandra är intressanta och känns trovärdiga. Clarys karaktär har jag inte riktigt fått en klar bild av, trots att hon är huvudrollen. Det är inte så att hon känns opersonlig, det är bara att jag inte lärde känna henne, om ni fattar vad jag menar. Någon som man dock lärde känna lite mer i den här boken var Jace, jag vet inte riktigt om det var bra eller dåligt. I ettan så tyckte jag mest att han var korkad och irreterande, men i den här så får man se saker från hans perspektiv, så jag förstår mig på honom lite bättre. Jag tycker kanske inte direkt om honom, men jag tycker definitivt bättre om honom. Och han kan vara ganska rolig ibland... Isabelle har jag inte fått en mycket klarare bild av, men hon var ju inte med så mycket... Jag gillade Simon, han var rolig, och trots att han kunde vara irreterande så tyckte jag verkligen att han reagerande fullkomligt normalt på allt som hände, och jag tyckte att han tog livets motgångar beundransvärt bra. Okej, jag sparade mina favoritkaraktärer till sist. Magnus och Alec... Jag kan inte svära på varför jag gillar dem så mycket, det kanska är för att de är definitivt smartast. Alec är lite överbeskyddande mot de andra, han är äldst, så han ser det som sin uppgift. Magnus, tja, han är Magnus. Man kan inte låta bli att gilla honom. Han är cool och otroligt rolig, det kanske kommer med åldern (han är ju typ några 100 år gammal). De är så söta tillsammans, de borde få en egen bok (= Jag gillar verkligen relationerna som alla har till varandra, fast på ett sätt så tycker jag att de gör saker och ting onödigt komplicerade. Det är inte riktigt så svårt som de försöker göra det, de är bara alldeles för envisa hela bunten.
     Så, i stora drag så gillade jag den faktiskt betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Om jag hade haft högre förväntningar på den så hade jag kanske gillat den mindre, jag vet inte. Men nu hade jag förhållandevis låga förväntningar, och jag blev positivt förvånad. Jag ska nog genast börja att läsa trean, syrran säger att det är den bästa boken i serien.
      Boken rekomenderas, och om man gillar böcker om vampyrer, varulvar, demoner, spänning och kärlek så tycker jag verkligen att man ska läsa den.

7/10
(ett litet citat som jag gillade)

She was thinking of Simon, leaving for a house that no longer felt like home to him, of the despair in Jace´s voice as he said "I want to hate you", and of Magnus, not telling Jace the truth: that Alec did not want Jace to know about his relationship because he was still in love with him. She thought of the satisfaction it would have brought Magnus to say the words out loud, to acknowledge what the truth was, and the fact thar he hadn´t said them - had let Alec go on lying and pretending - because that was what Alec wanted, and Magnus cared about enough to give him that. Maybe it was true what the Seelie Queen had said, after all: Love made you a liar.



     

He he...

Tänkte bara meddela att det lär dröja ett tag innan ni får någon ny recension, jag har kommit in i en manga-period (jag gör det ibland), och de är så jobbiga att recensera, så ni lär inte höra av mig på ett tag. Dessutom så har jag en uppsatts att skriva, och jag är väldigt sugen på att se en del filmer, så jag kommer att passa på nu när det är helg.
     Men ni kommer nog att få min fortsättning på "top 5 deckare" snart, jag hittar nya hela tiden, så om jag inte skyndar mig så kommer jag att bli tvungen att göra en del 3 också...

Demon Diary (1-7)

Demon Diary (1-7)
tecknad av: Kara
text av: Chihyang Lee (bok 1) och Yun-Hee Lee (bok 2-7)
antal sidor: ca 200 i varje bok
Första meningen:
Är allt det här...verkligen mitt?
(Are all these...really mine?) Jag recenserar både den engelska och den svenska översättningen, så jag skrev båda...Boken är typ koreansk från början.

När den mäktiga demonherren, Raenef den fjärde, dör utan arvinge så blir demonherrarna och gudarna bekymrade. I vanliga fall så brukar en demonherre välja ut en arvinge och träna honom, men Raenef den fjärde hann inte göra det, han var otroligt mäktig (t.o.m för att vara en demonherre), och ingen trodde att han skulle dö vid den ynka åldern av 200. Gudarna bestämmer då att Eclipse, som var Raenefs rådgivare och lärare, ska skickas ut för att hitta han som är bestämd att bli den nya demonherren. Någonstans kommer det att finnas en demon bland människorna, helt ovetande om sina krafter. Hans namn kommer att vara Raenef, och det är han som är ämnad att bli den nya demonherren. Så, Eclipse ger sig iväg för att hitta sin nya elev, något som lär bli besvärligt, världen är liksom ganska stor...Så han går till sierskan, och hon skickar honom söderut.
      I staden Pulhel så bor den femtonåriga tjuven Raenef, och han är helt omedveten om att det är något speciellt med honom. Men när en mörkhårig främling från norr anländer till Pulhel, så blir han nyfiken.
     Eclipse misstänkte snabbt att det var något speciellt med pojken, han kände nästan omedelbart kraften i honom. Och när han får höra pojkens namn, så inser han att han kanske har hittat det som han skickades ut för att hitta. Och när Raenef visar att han har krafter som är bortom vad någon människa skulle kunna ha, så inser Eclipse att det inte är mycket att be för...
      När Eclipse berättar för Raenef vem hen är, så tror Raenef att han har träffat en fullkomligt knäpp demon, men när han får höra att det ingår gratis mat och dricka i jobbet, tja, då är det ju inga problem... Men om man är demonherre så kan man inte bara sitta och göra ingenting... Demoner ska vara: Själviska, onda, mordiska och skräckingivande, något som lär bli besvärligt för den naive, godhjärtade och fullkomligt osjälviska pojken. Eclipse inser att han nog lär ha att göra i ett tag...
      Men när Eclipse måste åka till ett möte för de ledande demonerna, så råkar Raenef ut för problem på hemmafronten... En ung riddare kommer för att döda honom... Riddaren visar sig vara otroligt skicklig, och den är mest p.g.a ren tur som Raenef överlever. Men, Raenef är alldeles för godhjärtad för att döda henne, så hon övertalar Ranef att låta henne bli hans medhjälpare istället. Och helt plötsligt så är de tre i slottet, Eclipse, Raenef och Erutis. Och när Eclipse sedan får den unge,

demonhatande, galna, prästlärlingen Kiris (Chris på engelska) på halsen, så känner han att han gärna skulle slippa galna tonåringar ett tag... Men, hur ska Eclipse lyckas förvandla den naiva Raenef till en mordisk demon? Och när han blir allt mer fäst vid sin unga lärling, så undrar han om han ens vill det...Och medan Eclipse kämpar med Raenef så har Erutis och Kiris sina egna problem, t.ex hur man ska öva fäktning utan svärd, hur man ska komma ihåg vad som är en psalm och vad som är en besvärjelse för att döda demoner, eller hur man gör om en knäpp demonherre vid namn Krayon blir förälskad i en....
_____________________________________________________________

Okej, på min recension så kan man kanske tro att det här är en allvarlig eller seriös historia, det är det INTE!! Det är 100% knäpp och oseriös. Okej, kanske 98%. Den är ju allvarlig ibland, men inte speciellt mycket... För det första är det karaktärerna, jag menar, man blir inte mycket knäppare än Kiris, eller Raenef för den delen. Okej, jag kanske ska beskriva karaktärerna lite. Eclipse är en otroligt mäktig demon, trots att han inte är en demonherre. Trots att han inte är en demonherre så verkar han vara en av de mäktigaste demonerna. Han kan verka dyster och elak, men det är han inte, inte egentligen. Egentligen är han rätt så snäll, i alla fall när det gäller Raenef. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom, han är kanske lite lik , eh, Halt? Fast inte riktigt, han är Eclipse, helt enkelt. Ni får läsa serien om ni vill få en bättre uppfattning... Och så är det Raenef... Han är otroligt snäll, naiv, godhjärtad o.s.v, och Kara ritar honom (nästan) alltid men hundögon... Han är kanske inte direkt smart, men man kan inte låta bli att gilla honom. Och så Erutis, hon är en av de få tjejerna, men hon är troligen tuffast i böckerna (Eclipse är ett undantag). Hon är en otroligt duktig svärdsfäktare, och hon har ett otroligt hett temperament! Hon är otroligt rolig, men det bästa av allt är nog att Krayon blir förälskad i henne, det är så roligt att det inte är klokt! Han är typ en av de fem mäktigaste demonherrarna (vilket gör honom till den typ mäktigaste i boken). Han kan verka vara korkad och fåfäng, men egentligen så är han ganska smart. Han påminner lite om Lord Akeldama, fast inte riktigt. Och så min favorit, Kiris. Jag tycker att det är jäkla jobbigt att han heter Chris på engelska och Kiris på svenska, förvirrande...Men, hur som helst, Kiris. Han är nog knäppast av alla, han är nog rätt så korkad, han avskyr demoner, och trots att han kommer att bli nästa
överstepräst, så har han lite svårt att hålla koll på sina läxor... T.ex, när alla håller på att slåss för sina liv för att ge honom tid, så har han fullt upp med att försöka komma ihåg hela förintelsebesvärjelsen... Okej, är det någon viktig som jag glömt? Tja, jag kanske borde nämna sierskan, jag kommer inte riktigt ihåg vad hon heter, hon är liksom bara Hon. De är så Krayon och Eclipse tänker på henne, och det är liksom bara de som vet vem hon är... Hon vet allt och ser allt, och så ger hon råd till de demoner som hon gillar. Hon är ganska rolig, och, precis som alla andra, inte överdrivet seriös.
     Det som jag kanske gillar bäst med Demon Diary är bilderna, de är så otroligt roliga!! Minerna och detaljerna är helt underbara. Och jag älskar det roliga språket, det får en garanterat att skratta!
    Jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga, läs den bara...

10/10

(det som är synd med manga är att man inte kan lägga in citat...)
        
      

Månadssammanfattning Februari 2013

Okej, då var det dags att se vad jag har hunnit läsa den här månaden...

• The Fellowship of the ring av J.R.R Tolkien
• The Two Towers av J.R.R Tolkien
• The Return of the King av J.R.R Tolkien
• The Perks of being a Wallflower av Stephen Chbosky
• Anna klädd i blod av Kendare Blake
• Larklight av Philip Reeve
• Starcross av Philip Reeve
• Mothstorm av Philip Reeve
• Månstenen 1 av Wilkie Collins
• Divergent av Veronica Roth

Antal lästa böcker: 10
Antal lästa böcker på engelska: 6
Antal omlästa böcker: 2
Antal recenserade böcker: 6

Tja, 10 böcker är ingen heroisk bedrift, men med tanke på att 6 av dem är på engelska så är det inte så farligt. Jag har varit lite dålig på att recensera, men, jag har haft annat att göra. Det kommer troligen att komma en recension på Divergent snart, men jag är inte helt säker.

 

Mothstorm

Mothstorm av Philip Reeve
Antal sidor: 386
# del 3
Originaltitel: ...
Illustratör: David Wyatt
Språk: Engelska
Boken utkom: 2008
Första meningen:
"Dunderhead!"

(SPOILERS OM MAN INTE LÄST TIDIGARE BÖCKER I SERIEN)

Great danger ... imperative that ...

Efter att ha räddat rymden TVÅ gånger på några månader så anser familjen Mumby att det verkligen är på tiden att de får njuta av julen utan större problem, och, till en början, verkar det som om de ska få det. Julen började riktigt bra, de pyntade granen, Art och Myrtle grälade, och Jack och hans besättning kom på besök. Det första som gick fel var att julpuddíngen gick bergsäkrargång i hustet, och sedan kom Dick och Ulla oanmälda, precis när de hade lyckats fånga in puddingen. Att Dick och Ulla kom var förstås bara trevligt, men de hade med sig en Dr Blears, något som Art snabbt misstänkte skulle var mindre trevligt. Han hade, som vanligt, rätt. Mr Blears visade sig snabbt vara en mycket obehaglig typ, och han och Jack hamnade nästan genast på kant med varandra. Det slutade med att Jack lämnade Larklight på ett myket dåligt humör, och familjen Mumby blev frågade om de skulle kunna tänka sig att resa till Uranus och kolla upp en mystiskt moln där. Art misstänker att deras semester är slut när hans mamma säger att de gärna skulle åka, och han hade rätt... Så familjen Mumby ger sig iväg genom rymden ennu en gång, men piraten Jack (som fick dåligt samvete och bestämde sig för att följa med i alla fall) i hälarna. Men, Art kan inte ana vilka faror som väntar i rymdens outforskade områden, flera ljusår ifrån hjälp...
___________________________________________________________________

Tja, jag var lite orolig när jag började läsa sista delen i serien, men jag behövde inte oroa mig. Mothstorm var kanske inte riktigt lika bra som de två tidigare böckerna, men den var definitivt ytterst bra. Jag tyckte att den var lite för allvarlig först, men det gick snabbt över. Den saknade kanske lite av den lätta och obekymrade stämningen som de tidigare böckerna hade haft, men det är ju faktiskt sista boken, och då måste det vara på allvar. Jag tycker definitivt att det var ett värdigt slut på serien, och jag gillade verkligen slutet, man fick reda på vad som hände med alla. Karaktärerna var som vanligt, fast i den här boken så hade Myrtle och Jack (efter oräknerliga gräl) slutit fred, och det var ju förstås trevligt, men jag måste säga att jag saknade deras gräl ibland. Myrtle var väldigt cool i den här, hon är definitivt mindre mesig än vad hon var i början av ettan, men hon var endå samma, liksom. Det var en del nya karaktärer med, och jag tyckte rätt så bra om allihopa. Ett enda litet minus som jag kan hitta med den här serien är att alla skurkar är så fruktansvärt onda, jag gillar hyggliga skurkar, eller åtminstonde inte helt genomonda...
      Bilderna var, som vanligt, helt magnifika! De var väldigt levande allihopa, och de hjälpte än verkligen att leva sig in i boken.
      Jag vet inte riktigt vad jag ska tillägga till vad jag har skrivit i tidigare recensoner om den här serien, men, läs dem!

9/10