Blommornas krig

Blommornas krig av Tad Williams
Det skrevs som en bok, men när den översattes till svenska så blev det hux flux två böcker, så man kan säga att jag recenserar både "Sista avfarten till älvlandet" och "Det förlorade barnet".
Antal sidor: 692
Originaltitel: The War of the Flowers
Översättare: Ylva Spångberg
Boken utkom: 2003
Första meningen:
I en vas av vulkanglas mitt på det väldiga skrivbordet stod en ensam helleborus, nästan radioaktivt vit i den konstfärdigt placerade lilla ljuspölen.

Det är mycket som har gått fel för Theo Vilmos på senaste tiden, först så dog hans ofödda barn, och efter missfallet så bestämmer sig hans flickvän för att göra slut. Killarna i bandet som han var med i ville inte ha med honom som sångare längre, och åvanpå allt annat så dör hans mamma i cancer. För att tänka över tillvaron så hyr han ett hus mitt ute i ingenstans, och med sig så har han ett självbiografiskt manuskrift som var det enda som hans gammelmorbror lämnade efter sig. I det så berättar Eamonn Dowd om det mystiska och grymma älvlandet. Theo trodde att det bara var en historia, men sedan så kastas han själv hårdhänt in i den historian. Plötsligt så befinner han sig i älvlandet, och hans enda vän och beskyddare är en fe som är lika stor som en penna. Han blir jagad av ett monster, och han vet inte längre vad som är upp och ned. I älvlandet så härskar de sex blommfamiljerna, och nu vankas det krig runt knuten. De olika blomfamiljerna grälar om hurvida man ska förgöra människorna eller inte. Männsikorna använder alldeles för mycket kraft, kraften som delas av älvorna och människorna. Om de inte lyckas hitta på en lösning, så kommer männsikorna att helt förstöra älvornas värld. Det verkar som om Theo har hamnat mitt i blommornas politik, av någon anledning som han inte känner till. Allt ser rätt så mörkt ut, men, varför har just Theo skickats till älvlandet? Hur ska han komma därifrån innan ett krig bryter ut? Kommer blommorna att bestämma sig för att förgöra människorna, och om de gör det, kommer Theo att kunna stoppa dem? Och om krig bryter ut, kommer något att överleva, eller kommer den galne blomman Helleborus att förgöra hela sitt släkte? Kommer Theos nya vänner Cumber och Äppelskrott att kunna hjälpa honom? Och, vem är egentligen De olägliga hindrens undanröjare, och kommer han att kunna hjälpa till? Tja, vill ni ha svaren så får ni läsa boken....
__________________________________________________________________

Tad Williams är utan större konkurans, min favoritförfattare. Jag älskar Otherland, Minne sorg och Törne, The dirty streets of heaven, och, framför allt, Shadowmmarch. När jag först läste om Blommornas krig så tyckte jag att det verkade som en lite flummig och barnslig saga, tro mig, det är det inte! För det första så är det älvlandet, som är en blandning av framtiden och 1800-talet. Det är en ganska mörk plats på vissa sätt, full av regler och fördomar. Blommorna är det ledande familjerna, de är "högre älvor", och de flesta av dem är stolta och självgoda. Hela historien är förvirrad och rätt så sorglig egentligen. Allt handlar om de olika politiska partierna, och det cirklar runt just "blommornas krig". Man får följa historien från en del olika personers perspektiv, men den som man ser mest av är Theo. Han är en skicklig musiker, och när allt blir för jobbigt eller för förvirrande för honom så brukar han sjunga en sång. Han är inte världens mest snabbtänkta eller smartaste karaktär, men jag har full förståelse för honom. Han kastas in i ett spel vars regler han inte kan, och alla förväntar sig att han ska kunna spela. Han tillbringar en stor del av boken med att vara förvirrad. En annan karaktär är Äppelskrott, hon har en rejält vass tunga och hon får en att dra på munnen flera gånger. Hon är verkligen underhållande och man bara måste tycka om henne. Blommorna som är med är för det mesta stolta, inbilska och rätt så otrevliga, och en del är bara onda. Men, det finns tre undantag: Altea, Poppy och Primula. Poppy är en av huvudrollerna, och hon är rätt så kul. Hon är rebellisk, och hon är mycket tuffare än vad man tror. Altea är den enda blomman som är hyfsat optimistisk, han är intelligent, och ganska radikal. Jag gillade honom, synd att han inte var med mer. Primula är verkligen ganska deprimerande, men det har han rätt att vara. Läs boken så fattar ni vaför. Jag stör mig på hans evinnerliga hederskänsla, men i det stora hela så gillar jag honom verkligen. De tre blommor som jag nu räknat upp anses som hyfsat "unga" i älvornars värld, Poppy är ca 100 år gammal, och de andra två är väl tre eller tvåhundra år gammla... Jag vet inte riktigt vad jag ska gemföra boken med, men det är lite som en blandning mellan Tad Williams The dirty streets of heaven, och hans mest kända serie, Otherland.
      Boken är väldigt orginell, den är rolig i vissa delar, men den är också väldigt sorglig. Den är väldigt smart och detaljerad uttänkt, och Tad Williams har skapat en underbar värld! Den rekomenderas varmt för alla som gillar fantasy och science fiction! Den är ganska komplicerad, och man får ta det lugnt när man läser den.

"Vi träder in i ett farligt land när vi beslutar att eftersom vi menar väl, eller eftersom vi är i huvudsak goda, har vi tillåtelse att göta någonting som vi vet är fel."

 

8/10