City of Ashes

City of Ashes av Cassandra Clare
Serie: The Mortal Instruments (#2)
Antal sidor: 452
Boken utkom: 2008
Första meningen:
The formidamle glass-and-steel structure rose from its position on Front Street like a glittering needle threading the sky.

(Spoilers om man inte läst City of Bones)

Clary vill bara att allt ska bli som det var förr, som det var innan hon började se vampyrer, varulvar och älvor överallt, så som det var innan det blev komplicerat med Simon, som det var innan hon fick reda på alla hemligheter som hennes mamma hade undanhållt från henne. Men livet som shadowhunters lever vill inte släppa taget om henne, och något annat som inte vill släppa taget om henne är hennes stilige, nyfunna (korkade, självupptagna och ytterst irreterande) äldre bror Jace. Inget är som det brukade vara, hennes mamma ligger i ett underligt koma, och hennes kanske enda chans att rädda henne är genom att hitta den mordiska, troligen galna, och definitivt onde shadowhuntern, Valentine, som också råkar vara hennes far. Och när det andra av "the mortal instruments" blir stulet, och någon börjar att döda de som redan är döda, så börjar saker och ting att bli komplicerade. Och när den kusliga "inquisitor" misstänker Jace, så blir saker mer komplicerade än någonsin. Men skulle Jace verkligen vara beredd att offra allt för att hjälpa sin far? Och kommer Clary och Simon att bli något mer än vänner, och, vad är det egentligen som händer med Simon? Vems sida kommer Alec och Isabelle att stå på, sin familjs eller Jaces? Och kommer Magnu, en av de mäktigaste trollkarlarna , att kunna hjälpa dem? Och, viktigaste av allt, kommer de att kunna stoppa Valentine en andra gång? Men ,hur ska man kunna stoppa den troligaste mest farliga mannen på jorden, när man inte längre vet vilja man kan lite på, inte ens de man älskar...
________________________________________________________________

Det här var andra gången som jag började läsa den här gången, förra gången så kom jag typ en tredjedel, sen gav jag upp. Men, min syrra mer eller mindre tvingade mig att ge den en andra chans. Jag kan inte riktigt säga att jag ångrar mig. Jag minns inte så mycket från ettan, men jag tror att den var bättre. Men Magnus var med mer i den här, och han är så cool att det inte är klokt. Det var inte så att det var dålig, definitivt inte! Ibland var den väldigt rolig, beskrivningarna är bra, och karaktärerna och deras relationer till varandra är intressanta och känns trovärdiga. Clarys karaktär har jag inte riktigt fått en klar bild av, trots att hon är huvudrollen. Det är inte så att hon känns opersonlig, det är bara att jag inte lärde känna henne, om ni fattar vad jag menar. Någon som man dock lärde känna lite mer i den här boken var Jace, jag vet inte riktigt om det var bra eller dåligt. I ettan så tyckte jag mest att han var korkad och irreterande, men i den här så får man se saker från hans perspektiv, så jag förstår mig på honom lite bättre. Jag tycker kanske inte direkt om honom, men jag tycker definitivt bättre om honom. Och han kan vara ganska rolig ibland... Isabelle har jag inte fått en mycket klarare bild av, men hon var ju inte med så mycket... Jag gillade Simon, han var rolig, och trots att han kunde vara irreterande så tyckte jag verkligen att han reagerande fullkomligt normalt på allt som hände, och jag tyckte att han tog livets motgångar beundransvärt bra. Okej, jag sparade mina favoritkaraktärer till sist. Magnus och Alec... Jag kan inte svära på varför jag gillar dem så mycket, det kanska är för att de är definitivt smartast. Alec är lite överbeskyddande mot de andra, han är äldst, så han ser det som sin uppgift. Magnus, tja, han är Magnus. Man kan inte låta bli att gilla honom. Han är cool och otroligt rolig, det kanske kommer med åldern (han är ju typ några 100 år gammal). De är så söta tillsammans, de borde få en egen bok (= Jag gillar verkligen relationerna som alla har till varandra, fast på ett sätt så tycker jag att de gör saker och ting onödigt komplicerade. Det är inte riktigt så svårt som de försöker göra det, de är bara alldeles för envisa hela bunten.
     Så, i stora drag så gillade jag den faktiskt betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Om jag hade haft högre förväntningar på den så hade jag kanske gillat den mindre, jag vet inte. Men nu hade jag förhållandevis låga förväntningar, och jag blev positivt förvånad. Jag ska nog genast börja att läsa trean, syrran säger att det är den bästa boken i serien.
      Boken rekomenderas, och om man gillar böcker om vampyrer, varulvar, demoner, spänning och kärlek så tycker jag verkligen att man ska läsa den.

7/10
(ett litet citat som jag gillade)

She was thinking of Simon, leaving for a house that no longer felt like home to him, of the despair in Jace´s voice as he said "I want to hate you", and of Magnus, not telling Jace the truth: that Alec did not want Jace to know about his relationship because he was still in love with him. She thought of the satisfaction it would have brought Magnus to say the words out loud, to acknowledge what the truth was, and the fact thar he hadn´t said them - had let Alec go on lying and pretending - because that was what Alec wanted, and Magnus cared about enough to give him that. Maybe it was true what the Seelie Queen had said, after all: Love made you a liar.